Etikettarkiv: Steve McQueen

I backspegeln #18: Oscarsnomineringarna 2014

I-Backspegeln

Oscars 2014 1

Oscarsnomineringarna 2014 har presenterats. American Hustle och Gravity fick flest nomineringar (10 var) och 12 Years a Slave fick näst flest (9 st).

Antingen kommer det bli ett väldigt utspritt prisregn mellan dessa eller så kommer 12 Years a Slave bli Oscarsgalans största vinnare i år, då jag tycker att den har bäst chans både att ta hem ”Bästa film” och ”Bästa regi” för Steve McQueen (som i så fall skulle bli den förste svarta regissören att vinna priset i Oscarsgalans väldigt vita historia).

Jag vill sammanfatta valet av nomineringar genom att hävda att juryn har avlägsnat tummen från röven och börjat ge några av dem som förtjänat oscars mest de senaste åren nomineringar åtminstone; Michael Fassbender, Matthew McConaughey, Leonardo DiCaprio, Steve McQueen och en generellt ung, skådespelande klick namn framför en prenumererande veteranskara.

Positivt:

  • Nybörjaren Barkhad Abdi blev nominerad för birollen i Captain Phillips
  • Matthew McConaughey fick ÄNTLIGEN en nominering, efter så många ratade rollprestationer från de senaste fyra åren
  • Leonardo DiCaprio FICK en nominering för The Wolf of Wall Street trots den kyliga relationen med Oscarsgalan (endast tre nomineringar i karriären)
  • Michael Fassbender FICK en nominering för 12 Years a Slave trots den kyliga relationen med Oscarsgalan (ingen nominering alls i karriären tidigare)
  • June Squibb blev nominerad för birollen i jordnära Nebraska
  • Oprah Winfrey fick ingen landssympatinominering för The Butler

Negativt:

  • Inside Llewyn Davis ratades från ”Bästa film”, ”Bästa regi” för bröderna Coen OCH ”Bästa manus” från bröderna Coen
  • Robert Redford blev inte nominerad för soloprestationen i Al Is Lost
  • Det dialoglösa manuset för All Is Lost blev inte heller nominerat
  • Emmanuel Lubezski blev nominerad för fotot i Gravity men inte för det gudomliga fotot i To The Wonder (fast den filmen var trots allt inte i diskussionen)
  • Larry Smith nominerades inte för det fetsvartröda fotot i Only God Forgives (men den filmen var inte heller i diskussionen tyvärr)
  • Fotot för Spring Breakers var inte nominerat (men samma visa där)
  • James Franco blev inte nominerad för Spring Breakers (men samma visa där)

Värt att uppmärksamma:

  • Jackass Presents: Bad Grandpa är oscarsnominerad för ”Bästa smink och hårstyling”
  • Jonah Hill blev oscarsnominerad för andra gången, för ”Bästa manliga biroll”
  • Ingen nominering alls för evige oscarsfavoriten Tom Hanks
  • Ingen nominering alls för ”oscarsfilmen” The Butler
  • Ingen nominering till Idris Elba för Mandela: Long Walk to Freedom
  • Ingen ”Bästa regi” till Paul Greengrass för Captain Phillips
  • Daniel Brühl blev inte nominerad för Rush

Jag har försökt mig på att göra en tidig oscarstippning, för att se hur fel ute jag var idag om två månader när Oscarsgalan 2014 väl ägt rum.

Feral short filmBEST SHORT FILM (ANIMATED):
Feral (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Get a Horse!
Mr Hublot
Possessions
Room on the Broom

BEST SHORT FILM (LIVE ACTION):
Aquel No Era Yo (That Wasn’t Me)
Avant Que De Tour Perdre (Just Before Losing Everything)
Helium (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Pitääkö Mun Kaikki Hoitaa? (Do I Have to Take Care of Everything?)
The Voorman Problem

mandela-long-walk-to-freedom02BEST ORIGINAL SONG:
Let It Go – Frozen
Ordinary Love – Mandela: Long Walk to Freedom (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Alone Yet Not Alone – Alone Yet Not Alone
Happy – Despicable Me 2
The Moon Song – Her

BEST ORIGINAL SCORE:
The Book Thief
Gravity
Her
Philomena (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Saving Mr Banks

FrozenBEST ANIMATED FEATURE FILM:
Despicable Me 2
Frozen (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
The Croods
Ernest & Celestine
The Wind Rises

BEST FOREIGN LANGUAGE FILM:
The Great Beauty (Italy)
The Hunt (Denmark) (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
The Broken Circle Breakdown (Belgium)
The Missing Picture (Cambodia)
Omar (Palestine)

01. The Act of KillingBEST DOCUMENTARY FEATURE:
The Act of Killing (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Cutie and the Boxer
Dirty Wars
The Square
20 Feet from Stardom

BEST DOCUMENTARY SHORT SUBJECT:
SaveDigger
Facing Fear (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Karama Has No Walls
The Lady in Number 6: Music Saved My Life
Prison Terminal: The Last Days of Private Jack Hall

b640x600BEST MAKE-UP & HAIRSTYLING:
Dallas Buyers Club (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Jackass Presents: Bad Grandpa
The Lone Ranger

BEST PRODUCTION DESIGN:
American Hustle
Gravity
The Great Gatsby (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Her
12 Years a Slave

BEST SOUND EDITING:
cpbraAll Is Lost
Captain Phillips
Gravity (vinnaren) (moraliska vinnaren)
The Hobbit: The Desolation of Smaug
Lone Survivor

BEST SOUND MIXING:
Captain Phillips (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Gravity
The Hobbit: The Desolation of Smaug
Inside Llewyn Davis
Lone Survivor


Gravity-1200-800BEST VISUAL EFFECTS:

Gravity (vinnaren) (moraliska vinnaren)
The Hobbit: The Desolation of Smaug
Iron Man 3
The Lone Ranger
Star Trek Into Darkness

BEST COSTUME DESIGN:
American Hustle
The Grandmaster
The Great Gatsby
The Invisible Woman (vinnaren) (moraliska vinnaren)
12 Years a Slave

Film Review NebraskaBEST CINEMATOGRAPHY:
The Grandmaster
Gravity (vinnaren) 
Inside Llewyn Davis (moraliska vinnaren) 
Nebraska
Prisoners

BEST FILM EDITING:
American Hustle
Captain Phillips
Dallas Buyers Club
Gravity (vinnaren) 
12 Years a Slave (moraliska vinnaren)

dallas-buyers-club-jared-leto.BEST SUPPORTING ACTOR:
Bradley Cooper – American Hustle
Barkhad Abdi – Captain Phillips
Michael Fassbender – 12 Years a Slave (moraliska vinnaren)
Jonah Hill – The Wolf of Wall Street
Jared Leto – Dallas Buyers Club (vinnaren) 

BEST SUPPORTING ACTRESS:
Jennifer Lawrence – American Hustle
Lupita Nyong’o – 12 Years a Slave (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Sally Hawkins – Blue Jasmine
Julia Roberts – August Osage County
June Squibb – Nebraska

mmc-dallasBEST ACTOR IN A LEADING ROLE:
Christian Bale – American Hustle
Bruce Dern – Nebraska (moraliska vinnaren)
Leonardo DiCaprio – The Wolf of Wall Street
Chiwetel Ejiofor – 12 Years a Slave
Matthew McConaughey – Dallas Buyers Club (vinnaren) 

BEST ACTRESS IN A LEADING ROLE:
Cate Blanchett – Blue Jasmine (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Amy Adams – American Hustle
Sandra Bullock – Gravity
Judi Dench – Philomena
Meryl Streep – August Osage County

12-years1BEST ADAPTED SCREENPLAY:
Richard Linklater, Julie Delpy, Ethan Hawke – Before Midnight
Billy Ray – Captain Phillips
Steve Coogan and Jeff Pope – Philomena
John Ridley – 12 Years a Slave (vinnaren)  (moraliska vinnaren)
Terence Winter – The Wolf of Wall Street

BEST ORIGINAL SCREENPLAY:
Eric Warren Singer and David O Russell – American Hustle
Woody Allen – Blue Jasmine
Craig Borten & Melisa Wallack – Dallas Buyers Club
Spike Jonze – Her
Bob Nelson – Nebraska (vinnaren) (moraliska vinnaren)

americanhustle1301

BEST DIRECTOR:
David O Russell – American Hustle
Alfonso Cuaron – Gravity
Alexander Payne – Nebraska
Steve McQueen – 12 Years a Slave (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Martin Scorsese – The Wolf of Wall Street

BEST PICTURE:
12 Years a Slave (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Captain Phillips
Gravity
Philomena
The Wolf of Wall Street
Nebraska
American Hustle
Dallas Buyers Club
Her

Blir det som jag tror (eller till och med som jag i nuläget hoppas) så kommer 12 Years a Slave rycka ifrån och bli galans tydliga vinnare mot slutet, medan Gravity ligger därefter utan någon av dom tunga priserna. American Hustle kommer däremot gå ifrån galan utan en enda oscarsstatyett.

Möjligen kan American Hustle vinna för bästa originalmanus eller kostym, men i dom andra kategorierna finns det uppenbarligen mer givna vinnare (detta sagt utan att ha sett filmen ännu). Vi får se om detta faktiskt blir utgången, den 2-3 mars i år!

12-years-a-slave-steve-mcqueen-lupita-nyongo

Annonser

Stockholm Filmfestival: 12 Years a Slave (2013)

Adobe Photoshop PDFGenre: Historiskt drama, Biografi
Produktionsland: USA
Regi: Steve McQueen
Manus: John Ridely
Längd: 133 min
Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Benedict Cumberbatch, Michael Fassbender,Sarah Paulson, Lupita Nyong’o, Paul Giamatti, Paul Dano,Quvenzhané Wallis, Alfre Woodard, Dwight Henry, Adepero Oduye, Michael K Williams, Brad Pitt, Scoot McNairy, Ruth Negga, Garret Dillahunt

Solomon Northup är välutbildad och har talang för musik. Han bor med sin fru och sina barn i Saratoga i New York. En dag blir han kontaktad av två män som påstår sig jobba för en cirkus och Solomon tackar ja till att ackompanjera deras cirkusnummer på fiol under en kort period. Men efter att ha tagit ett glas med männen vaknar han omtöcknad och bunden och ställs inför den fasansfulla sanningen: han ska transporteras till södern som slav.

Steve McQueen blev en av mina absoluta favoritregissörer av modern tid när Hunger (2008) kom och sedan följdes upp med min personliga favorit, Shame (2011 – se recension!). Jag har längtat efter 12 Years a Slave – hans film om USA:s slavperiod, i flera år, redan före Shame såg dagens ljus. Höga ambitioner hos mindre mästare är något alldeles särskilt.

Av alla förväntansfulla saker med detta nya filmprojekt var jag bland annat mycket spänd på att se ifall han kunde ta en så pass traditionellt omspännande historia (perioddrama, många års tidsomfattning, många karaktärer, typiskt oscarsmaterial) och visa att han var rätt man för jobbet, med sin fäbless för rått och ovanligt ärligt filmberättande.

Dessutom fanns det funderingar kring hur pass mycket jag skulle kunna isolera den här filmen från Quentin Tarantinos slavskildring Django Unchained (2012 – se recension!), som kom mindre än ett år före denna. Nu behöver jag dock inte fundera längre och än mindre vara orolig. 12 Years a Slave är givetvis inte en tråkigare, mer traditionell kopia av Quentin Tarantinos underhållande westernexplosion.

12 yrs

Visst har dom rent miljömässiga likheter, men där 12 Years a Slave är ett seriöst försök att återberätta USA:s mörka och överskuggade slavhistoria så fungerar Django Unchained som en kraftfull satir över samma ämne – fast i westerntappning, och ett fyndigt skildrande av människans fascination för våld, sadism och maktförhållanden (just som Vincent Brown från Harvard University talar om i denna diskussion).

Det är två helt olika typer av filmer och det är bara fånigt att jämföra vilken film som skildrar slaveriet bäst för dom siktar inte efter samma reaktion. Det är som att jämföra Schindler’s List (1993) med Inglourious Basterds (2009). Vem fan gör det?

Jag sätter mig i Grands största salong, sista dagen på filmfestivalen. Stunden var äntligen kommen. Bredvid mig har två äldre kvinnor gjort en svensk klassiker och satt sig så att en tom stol bara väntar på att fyllas av mig, mitt framför duken.

Damerna småpratar om ditten och datten innan dom nämner filmen, som dom uppenbarligen är totalt blanka om. Dom måste ha vunnit biljetterna på nåt lotteri på arbetsplatsen eller nåt. Den ena undrar vad det är för typ av film egentligen? ”Är det nån komedi eller?” Den andra vet inte. ”12 Years a Slave… Visst är det en konstig titel ändå? Tycker du inte?” ”Jo, jo, visst är det det.”

Hon som verkade vara sugen på komedi höll för ögonen redan några minuter in i filmen och höll på att få andnöd efterhand – så långt kan jag säga.

DF-02720.CR2

Men så är det här knappast en film som håller tillbaka bara för att smeka ”feelgood junkies” medhårs heller. Den oerhörda, påfrestande kamp Solomon Northup får genomlida börjar ganska omedelbart då han luras in i en fälla för att kunna säljas som ett boskap för lättförtjänta fiffelpengar. Hädanefter kommer minnena av hans fria liv endast vara just minnen – drömmar, som han gång på gång rycks upp ur.

Solomon är dock fast besluten att kämpa för den frihet han har rätt till och tänker inte vika sig för dom slavägare som tror sig äga honom, men snart går det upp för honom att i den situation han har hamnat i finns det inga fördelar med att ifrågasätta något. Inte om man vill överleva.

”If you want to survive, do and say as little as possible. Survival’s not about certain death, it’s about keeping your head down.”

Att se en god, rättvis människa brytas ner på grund av sin heder och för sin benfasta tro på rättvisa är oerhört påfrestande att se. Regissör Steve McQueen har utforskat det i debutfilmen Hunger och här är det som hans erfarenheter slår blom.

12 Years a Slave viker inte en millimeter för att visa den brutalitet som härdar och förintar dom maktlösa slavarna. Med knäckande bildkompositioner av Sean Bobbit (fotografen bakom HungerShame och årets andra bästa film, The Place Beyond the Pines) som fryser fast i bakhuvudet är filmen som en spark mot genitalierna.

En vagn i fågelperspektiv som avslöjar hur slavar packas som strömming. Kvarvarande på överarbetade händer som vibrerar ut i fingerspetsarna av utmattning. En närbild på ett ansikte vars ögon skriker efter hjälp.

TWELVE YEARS A SLAVE

Steve McQueen berättar – till filmens enormt vackra fotos försvar, att han inspirerats av konstnären Francisco de Goya, vars kusliga våldsmålningar är så starka just eftersom dom skriker; ”Titta! Titta på dem!”

Filmen regnar av definierande moment för vad McQueen vill säga. Detta minst lika skickligt som Spielbergs mästerverk Schindler’s List och heliga skrifters mytologiska berättande. Jag vill sträcka mig till att säga sådana stora ord eftersom det var precis den känslan jag fylldes av gång på gång. [Från och med nu avslöjar recensionen vissa händelser i filmen…]

Som när Solomon är på väg att undslippa slaveriet då hans vän i samma situation blir räddad av sin vite adelsbekant, men ignoreras då vännen inte vill riskera friheten han just återfått i sista stund.

Som när ingen ropar upp Solomons namn på slavsorteringen och allt ser ut att updagas som ett stort missförstånd, tills en en högfärd herre tvingar Solomon att följa honom då den slav han letar efter (”Platt”) inte verkar ha infunnit sig (läs; överlevt så långt).

Som när en den flitiga slavkvinnan Patsy – infödd i slaveri och evig fångenskap, tillverka dockor av gräs. Fina dock i vackra utstyrslar, vita och svarta.

Som när Solomon vill få tyst på en mammas sorg efter berövandet av hennes barn i slavförsäljningen och en konfrontation utbryter över hur man bäst bör hantera sin sorg och förtvivlan för att inte falla samman.

12 Years a Slave f2025fc418120e2c7dbe8e150986b707

Som när Solomon hängs upp i ett träd och tvingas balansera sina tår i hal lera för att stötta kroppen från att inte hängas till döds. Hur hans kamp pågår i vad som känns som en evighet, medan ingen hjälper honom. Människor passerar, men alla vänder andra kinden till. Slavägare, arbetare och slavar. Här finns ingen hjälp alls att hoppas på. Du är dömd att överleva endast för din egen skull.

Steve McQueens berättarstil är här i sitt esse då hans långsamma kvarvarande vid situationen utan att distrahera scenen med klipp mjölkar fram en långt mycket högre uppfattning hos tittaren för vilken tortyr Solomon faktiskt går igenom. McQueen har förgyllt sina filmer på samma sätt förr, om man säger så.

Få glömmer sångnumret i Shame, då han väljer att låsa kameran på Michael Fassbenders ansikte tills en tår faktiskt trängs fram ur hans annars så känslodistanserade person, eller det senare soffsamtalet mellan Fassbender och Carey Mulligan som i en knappt tio minuter lång tagning blir en duell i superbt skådespelande.

För att inte tala om i Hunger, där han återigen låter Fassbender samt skådespelaren Liam Cunningham duellera mot varandra genom ett bordssamtal som pågår i dryga 17 minuter utan klipp! Ett världsrekord vad gäller scenlängd utan klipp sägs det och smått unikt filmskapande.

Steve McQueen är med andra ord inte bara en filmskapare med fallenhet för kontroversiella skildringar, utan sätter dessutom en mycket effektiv prägel på dem rent stilistiskt men det är aldrig avsett endast för stil utan är verkligen något som stärker dramatiken.

12-years-a-slave-2013-sarah-paulson-and-michael-fassbender

Dom definierande stunderna i 12 Years a Slave slutar dock inte där. Ögonblicket då en vit, arbetande ”nej”-sägare till slaveriet (spelad av Brad Pitt i hans karriärs stoltaste ögonblick) hamnar i diskussion med den sadistiskt destruktive slavägaren Epps (Michael Fassbender) och Pitts karaktär tydliggör sitt ogillande mot slaveriet.

På något vis lyckas Epps med sin brist på humanitet sätta Pitt på pottan och att se en så stor filmstjärna bli nergjord för en god sak är ett av filmens mest olustiga ögonblick. Pitts karaktär försöker hålla hedern uppe, men blir förudmjukad för sina goda tro. Samtidigt är det endast ett av minst ett dussin ”touchdowns” i storstilat skådespeleri från den felfrie giganten Fassbender (Hunger, Fish Tank, Prometheus).

När det kommer till storstilat skådespeleri så är han den här gången omringad av prestationer. Chiwetel Ejiofor (Children of Men, Love) bär filmen på sina axlar med en känslostorm som får mig att darra av ansträngning. Hans godhet och hans frustrerande kamp är i sig lika distinkta som piskrapp.

För att inte tala om mexikansk-kenyanske Lupita Nyong’o, som spelar den unga kvinnan Patsy som varit slav sedan födseln och endast hört om frihet genom sina medslavar. Den komplicerade desperationen i Patsy – bland det värsta jag skådat, kommer fram genom en häpnadsväckande bredd från en skådespelerska som osannolikt nog gör sin långfilmsdebut!

Listan kan göras lång med skådisar på toppen av sin förmåga; Michael K. Williams (The Wire, Boardwalk Empire), Sarah Paulsen (American Horror Story, Game Change), Paul Dano (Little Miss Sunshine, Prisoners), Benedict Cumberbatch (Sherlock, Star Trek Into Darkness), Paul Giamatti (Sideways, John Adams), Dwight Henry (Beasts of the Southern Wild). För att inte blir alltför långrandig kring vad varje aktör tillför ger jag dem istället en kollektiv, stående ovation då i stort sett samtliga oavkortat visar sig från sin bästa.

DF_02654.CR2

En av filmens mest trollbindande stunder i scenväg får jag inte glömma att nämna. Solomon går till ett närliggande plantagepalats för att hämta Patsy och bjuds på en tekoppsstund med husets svarta dam, spelad av Alfre Woodard (The Piano Lesson, Miss Ever’s Boys, Steel Magnolias).

Samtalet hon för med sällskapet når apokalyptisk stämning när hon berättar om hur hon står bakom sin härskande mans destruktiva maktspel i både bra och dåliga stunder, hellre än att arbeta som slav utan mänsklig rätt ute på fälten tills hon dör.

Hennes ord är skrämmande, men med det vi vid det här laget har i bagaget är det ännu mer skrämmande hur jag som tittare förstår hennes lortiga val och säkert själv skulle kunna gjort detsamma.

Dessutom ryser jag när jag inser hur slående den här positionen går att se som en metafor för den tyske medborgarens roll i ett nazistyrt stormaktsland, eller ännu mer kvinnans roll i en mansdominerad miljöJag börjar känna efter i salongen över hur många äldre kvinnor som kan identifiera sig med detta ojämna maktspel, där mannen varit en kugge för vardagspositionen i livet.

Vad Solomon och slavarna går igenom här är obeskrivligt, stötande och knäckande, men fler paralleller till vår samtid som är än mindre metaforiska går att se. Slavhandel sker än idag över hela vår jord. Den traffickingmarknad som Lukas Moodysson skildrade i Lilja 4-ever (2002) är ett direkt exempel på ett nästan identiskt händelseförlopp för oskyldiga människor och som vi gör alldeles för lite för att motverka.

Sånt här sker i Sverige, i våra egna städer, men det är först när vi ser det på film som vi känner allvaret i det.

12-years-a-slave-img02

Sedan kan vi tala om hur svarta än idag är en minoritet, hur välkänt det än må vara. Mer än 75 procent av dom karaktärer vi ser på film är vita skådespelare – bara en sådan sak. Spelar en svart skådespelare huvudroll i sin egen handling består handlingen oftast av ett tema om svartas rättigheter, eller så är huvudrollen ghettosnut eller ghettobrottsling.

Vår uppdelning mellan svart och vitt som om färger vore ett kriterium är fortfarande alltför tydlig. Slavskildringar görs fortfarande så pass sällan att var och en blir originell på ren basis. Det är med andra ord inte på något sätt jämställda förhållanden för ”icke-vita” ens i branschen 12 Years a Slave har skapats inom.

Jag kan inte beskriva det på ett bra sätt, men 12 Years a Slave är en lika komplett historiedemonstration av USA:s mörka slavhistoria på samma sätt som Schindler’s List är det för händelserna under Förintelsen. Skillnaden är att 12 Years a Slave är en betydligt mycket viktigare film än vad Schindler’s List är och jag hoppas att varje människa kan se det gigantiska värdet i Solomon Northups historia och Steve McQueens film.

Jag hoppas också att jag på Oscarsgalan kommer att få se denna som den stora vinnaren och för första gången på sex år känna att den vita, föråldrade mansjuryn har gjort rätt bedömning, för det här är en av årets två klart bästa filmer!

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1
Bechdel-A-markt
Feministisk slutnot:
 För att få det överstökat; filmen klarar Bechdel-testet minst en gång men förmodligen fler. Jag tänker framför allt på Patsys fikasamtal tillsammans med Alfre Woodards karaktär.

Fortsättningsvis; 12 Years a Slave är en film som skildrar förtrycket mot svarta människor som slavar i 1800-talets USA, men den stannar inte där utan skildrar i högsta grad förtrycket mot svarta kvinnor.

Den infödda slaven Patsy är den som får utstå överlägset mest våld trots att hon är en flitigare slav än fem män tillsammans.

Hon genomlider indragen vilotid, våldtäkt och en råpiskad rygg som är bland det vidrigaste jag sett på film. Hennes mentala ohälsa är en tortyr i sig att bevittna. Hon utnyttjas av sin vite ägare på långt värre sätt än någon man och ändå står hon rakryggad.

Dessutom visar se en mamma förlora sina egna barn för att aldrig se dem mer och på grund av att hennes sorg är för störande för dom vita människorna så tystas hon på det mest effektiva sättet – avrättning.

DF_02659.CR2

Vi får även en inblick i hur kvinnor som inte var slavar levde under adelns villkor. Man skulle kunna säga att 12 Years a Slave är en film som skildrar ett helvete för kvinnan lika mycket som den skildrar ett helvete för den svarta människan. Liksom rasismen ekar även kvinnoförtrycket kvar än idag.

Den svarta kvinnan var den mest utsatta under USA:s slavperiod och om det kan du läsa mer om i denna intressanta artikel från AlterNet. Den svarta kvinnan fungerade både som slav, sexslav och avelsdjur. Barn som föddes av slavar räknades nämligen per automatik som slavar och därför såg mången man sin chans att avla fram fler slavar till sitt stall. Trevliga tider.

Summeringsvis får faktiskt Patsy – mer än den i slutändan omåttligt lyckligt lottade Solomon Northup, stå som symbol för det tragiska livsöde som slaveriet innebar. Ingen räddning kom för henne för hon hade ingen att rädda henne.

Shame (2011)

Genre: Drama
Regi: Steve McQueen
Manus: Abi Morgan, Steve McQueen
Längd: 101 min
Skådespelare: Michael Fassbender, Carey Mulligan, Hannah Ware, James Badge Dale, Amy Hargreaves, Nicole Beharie, Elizabeth Masucci, Lucy Walters, Charisse Bellante, Alex Manette, Rachel Farrar, Loren Omer

New York-bon Brandon är en stilig kontorsslav i trettioårsåldern som är beroende av sex. Han förför utan större ansträngning nya kvinnor dagligen och konsumerar enorma mängder porr; såväl hemma som under arbetstid. En dag överraskas han när yngre systern Sissy dyker upp i hans lägenhet då hon inte har någonstans att bo. Systerns närvaro ställer hans liv på ända och vi förstår att syskonen bär på tragiska barndomsminnen som grundat deras självdestruktiva beteende.

”Skam”. Ett av de mest laddade orden i det svenska språket – mycket känsligare än ordet ”sex”. Säg att en film behandlar skam och den blir automatisk tung och en film många skulle undvika eller åtminstone tänka efter mer än en gång innan de sätter sig ner för att se. Det är också titeln på den nya filmen av en av de mest intressanta regissörerna som kommit fram de senaste 20 åren, nämligen brittiske Steve McQueen (ej att förknippas med Bullit-legenden) som redan har en lång konstnärskarriär bakom sig. Tillsammans med manusförfattaren Abi Morgan (The Queen, Sex Traffic) har han skrivit en rå, psykologisk skildring av en man med en rädsla för relationer som mannen kompenserar med ett sexmissbruk för att hitta tillfredsställelse i sitt liv.

Jag är mäkta upprymd över ”paketet” Shame och det har inte gått en dag utan att jag väntat på att få se filmen, vilket så nu äntligen har skett. Filmens beröringar är högintressanta; om det problemfyllda manliga psyket, missbruk, ett missbruk vi sällan hör talas om och gör vi det är det sällan med en seriös ton och mycket sällan ur en mans synvinkel. Filmen berättar – precis som i McQueens föregående film Hunger, påfrestande närgånget, men ingen sexuellt utmanande scen i världen rår på den laddade undertexten. McQueen är en av få regissörer som jag identifierar mig med nästan till punkt och pricka, vad gäller filmskaparvisioner och i tänkandet rent allmänt.

Någon benämnde McQueen som vår tids Stanley Kubrick. Även om de gemensamma nämnarna inte är genomgående på alla plan har McQueen en liknande vilja att berätta om människans psyke och hur det styrs maktlöst av miljön den lever i – och med samma kalla, bistra ton. Stilsäker psykologisk realism om människans mer pessimistiska sidor är McQueens signum, med betoning på stilsäker.

Min manliga favoritskådis, brittiske Michael Fassbender (Fish Tank, X-Men: First Class, A Dangerous Method, Inglourious Basterds) spelar huvudrollen och gör återigen största möjliga av sin tid i filmen. Endast det kontroversiella ämnet hindrade honom från att ta hem Oscarsstatyetten – precis samma öde som för Michael Shannon i det liknande psykologiska, manliga sammanbrottet Take Shelter.

Michael Fassbender har för övrigt spelat ett omedvetet lustigt spel med dem som vill se honom som näste James Bond, för nu har han agerat anti-hjälte, kalla kriget-agent, spion, kostymherre och sexmissbrukare på ett långt mer råbarkat sätt än vad Bond skulle gjort ens i den kallaste rebooten. Och snart ger han sig ut i rymden (i kommande Prometheus). Fassbender känns alltid så genuin, oavsett vad för typ han spelar – och han har redan spelat vitt skilda typer. Rollen som inåtvände ”Brandon” i Shame är dock hans hittills mest gripande i karriären.

McQueens tålamod med långa tagningar gör att skådespelarna inte kan klippas bättre än vad de är och Fassbender briljerar, men är inte heller ensam om det då hans motspelerska Carey Mulligan även hon gör sitt bästa, trots en ganska typisk karaktär, men oavsett klichéerna så verklig. Mulligan går från klarhet till klarhet och visar talang som den Edie Sedgwick-liknande, trasiga systern som försöker bättra sig men bromsas av det destruktiva som det förflutna orsakat henne och hennes bror. Relationen dem emellan bär på så mycket att den redan vid en första anblick går att måla en hel bakgrundshistoria om, men deras skådespeleri sätter en nerv som gör att jag istället alltid är med i nuet. Vilket år och vilka karriärer de båda skådespelarna har haft och här sätter de allt till sin spets i en och samma film.

Skådespelarna och manuset är dock inte det enda som lyser. Filmens musik är storsint gripande. Filmens foto är fullständigt avslöjande. Filmens klippning är invägt med storkänslig rytm. Filmen innehåller långa tagningar, men till skillnad från McQueens första film, Hunger (2008), lägger jag inte ens märke till det under filmen då den flyter på och alltid är laddad med en obekväm spänning. Jag hade inte en död minut och det är en stor prestation, från en regissör som ibland kritiseras för han är långdragen och lite pretto. Och visst är det inte så här vi är vana att se ”The Big Apple” skildras? Som ett regntungt, grått moln utan tecken på liv.

Jag ser inga brister med filmen och känner mig helt uppfylld av filmens briljans, men samtidigt så tom av tyngden i filmens ämne. Om meningen med livet är att må bra så blir det fruktansvärt sorgligt att se hur människor endast lever ut livet genom sina missbruk, dag efter dag utan något lyckat försök till förändring. Hur vi desperat tvingar ut ögonblick av glädje mellan timmar av ångest, istället för att ompröva allt för timmar av glädje och ögonblick av ångest.

Ofta är den största skammen att inte erkänna den för sig själv.

Kompromisslösheten i den psykologiska skildringen av missbruk
Nej