Det retade mig idag återigen. Den där brutalt störande klichén jag gång på gång ser i moderna skräckfilmer. Jag talar om den alldagliga karaktären porträtterad av den stereotypsnygga, amerikanska ”skådespelaren”. Jag spottar när jag ens nämner ordet skådespelare, för jag ser sällan något som är värdigt att kalla skådespeleri hos dessa personer.
Den mesiga, sexiga killen.
Den oskuldsfulla, sexiga tjejen.
Den tuffa, sexiga killen.
Den farliga, sexiga tjejen.
Den roliga, sexiga killen.
Den lite mindre oskuldsfulla, sexiga tjejen.
Den auktoritära, sexiga mannen.
Den moderliga, sexiga mamman.
Och så vidare. Inte så mycket fantasi när det kommer till karaktärernas karaktär, men kom ihåg – dom måste ha ett mått av sexighet annars är dom bortkastad potential. Skräckfilmspubliken är ung och deras pubertala drift måste tas vara på. Det här är verkligen inget speciellt för skräckgenren heller. ALLA filmer ska vara så här och det har alltid varit så, men det eskalerar hela tiden och det eskalerar alltid i händerna på talanglösa ”director-for-hire”-filmskapare.
Det är som att den förfärliga filmindustrin som formas från det glänsande Hollywood i väst har präglat sitt filmskapande efter Hugh Hefners Playboy-recept; du måste casta en orimligt sexig ”the girl next door” och/eller ”the boy next door” beroende på vilket kön publiken har mellan benen, för vi vill alla använda våra kön på en väldigt vanlig men otroligt sexdrypande ”granne” i vår egen ålder eller ännu hellre – yngre.
När jag ser film visar det här sig så ofta att jag får byta kläder dagligen av all spya jag tvingas utsöndra av denna intelligensutrotande smörja. Lösningen är inte heller barnsligt enkel. Det är inte alltid bara att spola dom vackra skådespelarna och ta dom som är verkligt alldagliga till utseendet eller mindre utseendemedvetna. Det är givetvis inte så att just den skaran alltid besitter den talang som skönhetsmodellerna så ofta saknar.
Problemet är såklart betydligt större. Den handlar om den globala skönhetshysterin och vår syn på våra egna liv. Vi tror att om vi söker ett jobb (i det här fallet en skådespelarroll) så är vi skyldiga att se anständiga ut. Ju hårdare konkurrensen är, ju viktigare är det att höja ribban för det bemötande vi ger och utseendet är en del av vår anständighet som hela tiden måste växa. Sociala jävla pissnormer.
I skådespelarbranschen – och Hollywood är skådespelarbranschens hänsynslösa mecka, är utseendet extra kritiskt då det är vad som syns i det visuella mediet som film och teater är. Vi tror att vi måste vara vackra för att bli accepterade. Är vi inte vackra måste vi åtminstone vara anständiga. Hetsen accelererar.
Bjud på dig själv! Visa mer hud! Visa mer bröst! Mer svällande muskler! Ansa kroppsbehåringen! Svanka mera! Puta med läpparna! Skrik!
Jag vill bara avbryta den här skönhetshysterin hos alla som vill bli skådespelare och jag vill slänga en spottloska i ansiktet på alla filmskapare och mäktiga producenter som väljer skådespelare utifrån deras utseenden som det vore prioritet 1.
Skådespelare är inga nakenmodeller eller porrstjärnor som exponerar deras kroppar som viktigaste gärning. Dom ska vara bra på att agera, skådespela och gå in i karaktärer skrivna med ord. Dom ska få dessa skrivna karaktärer att leva och om dessa karaktärers största bedrift redan på pappret är att vara vackra, snygga eller sexiga så vill jag skicka en spottloska på alla dessa skyldiga manusförfattare också.
Skräckfilmsgenren är den mest konventionella genren i filmhistorien. Den följer nästan alltid samma mönster och den finns till för att skrämmas och underhålla med skräckinfluenser. Det kommer sällan en skräckfilm som bjuder på något vi inte redan sett. Trots det är den begränsade storyn för mig inte det största problemet varken i skräck eller någon annan genre, för en dålig story kan fortfarande lyftas av karaktärer med verklig karaktär som porträtteras av talangfulla skådespelare.
En film som prioriterat vackra, snygga och sexiga karaktärer framför realism eller djup kan dock inte överträffa en film med helt vanliga skådespelare utan ”anständighet” men med sann karaktär. En film som prioriterar vackra snygga och sexiga karaktärer framför realism eller djup kan knappt ens överträffa en dålig story.
Om jag kunde få världen att ändra utseendehysterins ologiska, omvända prioritetsordning så skulle mycket förbättras (inte minst i film och skräckfilm), men tyvärr är det könet som har övermakten i den här frågan, oavsett vilket kön könet har.
Vi spelar alla med i det fördummande spelet. All film och dess skådespelare med behovet att gå minst plus minus noll har blivit Twilight och ingen tycks bry sig.
Absurd Cinema 