Etikettarkiv: Spaghetti Western

Logan (2017) eller: Wolverine gör mig barnsligt frälst

logan-2017-posterHugh Jackman kände efter 17 år av Wolverine – den karaktär han ofrånkomligen kommer bli igenkänd som resten hans liv, att det var dags att pensionera klorna. Ålder och hudcancer gjorde att klockan började ticka för två år sedan. Neil Blomkamp frågade efter en pressturné med filmen Chappie vad han hade för planer angående Wolverines framtid, men Jackman hade inget bra svar.

Efter att ha somnat med flera glas vin i kroppen samma kväll vaknade han plötsligt upp i ett febertillstånd. Klockan var fyra på morgonen och han fick han en övertygelse, som han spelade in i sin röstinspelare. Han och James Mangold skulle göra en sista Wolverine tillsammans och den skulle vara en blandning av Unforgiven (1992), The Wrestler (2008) och Shane (1953). Ett farväl, värdigt westernhjältarna från förr. 

I en nära framtid tar en sliten Logan hand om en sjuk Professor X, i en gömma nära den mexikanska gränsen. Men Logans försök att hålla sig undangömd från världen och sitt förflutna ställs plötsligt på sin spets när en ung mutant anländer och som visar sig förföljas utav mörka krafter.

logan-hugh-jackman-car

När jag gick i lågstadiet upptog ett fåtal saker dagarna betydligt oftare än andra. Den lille Jimmy ritade och formade i lera. Detaljerade fantasimotiv av stympade huvuden, avhuggna armar och köttknivar doppade i blodiga lik. Han återbesökte Clint Eastwoods westernfilmer oftare än toaletten. Per un Pugno di Dollari / En Handfull Dollar (1964), Unforgiven / De Skoningslösa (1992) och allt där mellan nöttes inbitet på farfars inspelade VHS-kassetter. Lille Jimmy var besatt av gudar. Inte på något religiöst vis, utan han avgudade det mytologiska berättandet. Han läste inbitet serietidningar. Mega Marvel, Spindelmannen och Spawn varvades med Kalle Anka. Moderna mytologier avhandlades i bilder och bubblor. När våldet inte undertrycktes tillfredsställdes den 7-årige Jimmy som mest.

För att Logan skulle bli av krävde James Mangold (Girl Interrupted, I Walk The Line, Heavy) och Hugh Jackman att filmen skulle bli ”Rated R” istället för ”PG13” eller någon annan barnvänlig, blodfri gradering så som superhjältefilmer presenterats i all evighet. Det var slut på undertryckt våld nu och det första som träffar mig är hur underbart förlösande lite ultravåld kan vara, för en 29-åring. Det var bara början. Logan är en triumf i allt som serietidningshjältefilmer ska vara, men som tidigare filmer inte lyckats fullända. Marvel Cinematic Universe, tidigare X-Men, Christopher Nolans batmantrilogi – jag kan inte ta er på samma allvar längre efter att ha sett vad James Mangold åstadkommit här.

Logan är för superhjältefilmgenren vad spaghetti western var för westerngenren. Saker ställs på ända. Ut med CGI. Ut med mastiga multinarrativ, karaktärspotpurri och hela världen som insats. Ut med ”extra allt”. Logan är en antihjälte, en antisuperhjältefilm och en liten film om människor, med mytologiska kvaliteter. Härdade men sårbara människor – gamla som unga, redo att möta den ofrånkomliga döden. Det är mästerligt hur berättelsen om den helande, odödlige mördaren Wolverine under 17 år har byggt upp för den här saluten.

l1005610-1

Filmen är en postapokalyptisk saga, en pjäs med anor av Shakespeares The Tempest / Stormen, en western och, en roadmovie och ett karaktärsdrama med både visuellt och andligt realistisk puls. En döende ensling vid namn Logan och en dement trollkarl vid namn Charles ”Prospero” Xavier har äntrat vår värld, som att alla tidigare X-Men-filmer är fantasivärlden Oz och vi nu är inne i scenen efter slutscenen av Trollkarlen från Oz (1939), när Dorothy har återvänt till den sepiatonade verkligheten igen. Istället för Dorothy presenteras vi för Laura – en 11-årig flicka som bär samma krafter som Logan. Paralleller dras direkt till japanska följetongen Lone Wolf and Cub. Dom bildar en briljant trio för berättelsen.

Jag trodde inte Logan skulle beröra mig så, men den träffade visst allt gott som gjorde min barndom. Jag gråter av lycka över ultravåldet, gläds åt att fångas av en serietidningsbaserad berättelse som klår sina förlagor så det står härliga till, sugs in i den råbarkade westernberättelsen och hänförs av den mytologiska tematiken. Karaktären Laura är den mest fascinerande mutantkaraktären, barnkaraktären, kvinnliga karaktären och karaktären jag haft nöjet att följa inom film på länge, länge, länge. Barn i viktiga roller tillför något som när det görs rätt slår vuxna karaktärer alla gånger. Dafne Keen 11 år är extraordinär i sitt skådespeleri både vad gäller drama och action (hennes andra riktiga roll någonsin!), medan Patrick Stewart och Hugh Jackman förmodligen gör sina karriärers bästa roller tillsammans med henne.

Jackman kommer knappast oscarsnomineras, men nomineringen för Les Misérables (2012) är ett rent skämt i jämförelse med hans helhjärtade svett och blod här. Eastwood i Unforgiven är inte på den här nivån. John Wayne ska vi inte ens tala om. Högsta betyget skriker efter uppmärksamhet, men jag måste reservera mig inför kommande återseenden, på bioduken. Det var inte igår jag blev så förälskad i en film.

hd_bd2d1f131f

Betyg:
4 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt

Popcorn-betyg-9

Annonser

Django Unchained (2012)

django-unchained-posterGenre: Western, Southern, Blaxploitation
Regi: Quentin Tarantino
Manus: Quentin Tarantino
Längd: 165 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jamie Foxx, Samuel L Jackson, Christoph Waltz, Kerry Washington, Amber Tamblyn, James Remar, Don Johnson, Walton Goggins, Bruce Dern, M C Gainey, James Russo, Dennis Christopher, Jonah Hill, Laura Cayouette, David Steen, Escalante Lundy

Filmen utspelar sig i den amerikanska södern, två år före inbördeskriget. Django är en slav vars brutala historia med sin förre ägare tar honom ansikte mot ansikte med den tyskfödde prisjägaren Dr King Schultz. Schultz är på jakt efter de mordiska Brittle-bröderna, och bara Django kan ta honom till dem. Den okonventionelle Schultz förvärvar Django med löfte om att frige honom när de fått fast Brittle-bröderna – döda eller levande.

Det Våras för Sheriffen kan slänga sig i väggen. Quentin Tarantino återupplivade just Western-genren på bioduken och slängde även igen locket för alla som hade en idé att göra något liknande i framtiden. Det är som om att den redan åldrande, gråa western-genren efter några lovande år på ålderns höst får se sig omsprungen av en dopad lillebrorsa och tänker att det är lika bra att lämna walk-over.

1

Hudfärg har ju ingen betydelse säger vissa, men efter att ha sett Django Unchained önskar jag att jag hade varit svart. Jag kan bara inbilla mig hur ännu mer maxad upplevelsen skulle varit om jag kunde känna hämndlustan även för min egen skull, men den lust jag faktiskt kände var tillräckligt stark för att jag skulle kunna skämmas över min inställning.

Eller som Django uttrycker det; ”There’s nothing like it”.

Tarantino levererar sin rakaste och – ironiskt nog, mest lättsedda film hittills i och med denna så kallade southern-film.  Ingen kapitelindelning, inget hoppande i tid, inget dialogbajseri och ingen lek med olika genrer. ”Men det är ju det som är grejen med Tarantino?!?” Nej, det som är kvar är en tvättäkta blaxploitationdynamit som spelar efter samma regler som ”vanliga” filmer gör, men som ingen annan än Quentin Tarantino kunde ha gjort!

2

Det är inte en lika ödestyngd, mångfacetterad film som Inglorious Basterds (2009) var, men det är inte heller meningen. Django Unchained spelar efter den regelrätta western-mallen men ur en svart synvinkel.

I filmskolan fick jag höra om hur western-genren utvecklats från att ha handlat om den vita, civiliserade hjälten som räddar de vita från de ociviliserade utbölingarna (indianerna), sedan den vita, civiliserade hjälten som räddar dom vita från de onda vita, och till sist den vita hjälten som lever som ociviliserad och agerar för sin egen skull.

I utvecklingen har det knappt aldrig funnits en svart, civiliserad man med avsikt att rädda svarta slavar från vita, ociviliserade människor.

4

Quentin Tarantino är den ende världskände filmskaparen idag som kan göra precis vilken typ av film han vill och som också vågar göra det. Det här gäller förresten inte bara filmer i stort, utan även scen för scen. Det finns aldrig den minsta säkerhet för vad som kan och inte kan hända i en scen av Tarantino.

Det går till och med längre än så, för det är  nog aldrig tidigare i en storfilm som jag har sett användandet av dödssynden ”berätta oförklarad händelse med hjälp av förklarande text mellan scener”. Väldigt provocerande för akademiska filmkritiker. Bara en sån sak!

Detta ”hädiska” filmögonblick gick dock ganska obemärkt förbi i Django Unchained även för dem, eftersom filmens karaktärer även uttalar ordet ”nigger” mer än 150 gånger. Detta har givetvis vållat onödiga debatter om ifall det är lämpligt eller olämpligt att säga fula ord på film, trots att det finns femhundra andra ord i filmer som passerar obemärkt förbi.

3

Det är också Quentin Tarantinos mest brutala film hittills och innehåller scener så motbjudande, så ”in your face” blodiga att uppstötningen inte är långt borta (du har fel om du tror att blodduschar al’a Kill Bill inte går att överträffa), men ändå reagerar stora delar av publiken genom skratt. Detta ämne har skapat regelrätt rabalder i världen och det är lika naturligt som det är konstigt.

Folk beskyller Tarantino för att göra våld till underhållning, men det är inte han som skrattar åt våldet, utan publiken. För att karaktärer också skrattar, för att det är en film och för att de delar av publiken inte kan tro sina ögon. Tarantino gör inte en grej av våldet som underhållning utan visar den råa sanningen i våldet och låter publiken reagera med skraj tystnad, likgiltighet, gapflabb eller vad än publiken känner för.

Tarantino låter underhållningsvärdet i sitt filmvåld ligga i betraktarens öga och det finns ingen reaktion som är fel reaktion – bortsett från om du nekar allt ansvar till din egen reaktion som om det var filmen som bestämde den åt dig och att du betraktar dig själv som en nickedocka. Det finns ingen objektiv regel för underhållning utan det är alltid din reaktion som är av beydelse. Att påstå att Django Unchained skildrar våld på ett underhållande sätt är att påstå att du ser det precis så.

5

Skrattar du åt en clown så är det för att du tycker att clownen är rolig och inte för att den är rolig, men du kan också skratta för att distansera dig från det tragiska i clownen. Skrattar publiken åt kroppar som borras av kulor och ögon som slits ur ögonhålor så är det inte för att det är underhållande, utan för att de tycker att det är underhållande eller för att distansera sig från det tragiska i händelsen.

Åter till det mer faktiska innehållet.

Christoph Waltz (Inglorious Basterds, Water for Elephants, Carnage) är kung. Han heter till och med ”King” i filmen. Låt honom läsa baksidan på ett flingpaket och det kommer bli hypnotisk poesi. Han spelar en tandläkare som extraknäcker som prisjägare av den mer nobla sorten. En roll som på ytan är ganska lik hans ”judejägare” från Inglourious Basterds, men på insidan är tandläkaren Schultz avsevärt mycket mer sympatisk och särskilt återkopplingarna till hans tyska ursprung är ögonblick jag ryser av! Oscarsnomineringen är mycket mer än given.

christoph-waltz-dr-king-schultz-and-jamie

Jamie Foxx (Ray, Collateral, The Solist) är hans prins. Rollen är i sig inte en klassisk Tarantino-karaktär då den är nästan lika blank som en typisk ”man with no name”-westernhuvudroll. Dock har Django både ett namn och en känslomässig motivation betydligt starkare än en namnlös anti-hjälte.

Kerry Washington (Denzel Washingtons dotter) är hans prinsessa som är fångad och måste räddas. För ovanlighetens skull en kvinnlig Tarantino-karaktär som inte är något annat än en ”damsel in distress”, men å andra sidan – när fick den svarta publiken se en svart ”damsel in distress” senast?

Om en kvinnlig karaktär av tio är snittet för en genomarbetad individ kan man börja klaga, men i Tarantinos fall är snittet på hans filmer snarare motsatsen och då kan jag köpa en fångad jungfru när det passar in så pass fint i en större helhet. Med risk för att bli övertydlig är sagoaspekten i den här filmen väldigt vacker när den kommer från ett amibtiöst huvud. Okonventionell och genialisk endast tack vare tid och hudfärg. Han vet hur han ska leka med gamla dramaturgier, den där Quentin.

Till råga på det har vi mer än ett tjog av dumma, genomvidriga och i många fall tragiska antagonister som står i deras väg.

6

Leonardo DiCaprio (Gilbert Grape, Titanic, The Aviator) gör sin första roll som rakt igenom osympatisk och han spelar denne Calvin Candie som en tickande bomb. Jag har hört personer som haft svårt att se det onda i DiCaprio men det är väl samma personer som tror att verklighetens ”bovar” har sneda ögonbryn och skrockar ondskefullt. Leo DiCaprios gällspruckenhet har väl aldrig kommit så väl till pass som i Django Unchained, bortsett från den gången han huttrade vid Titanics grav?

Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Juryn – A Time to Kill, Jackie Brown) spelar sin mest ambitiösa och annorlunda rollkaraktär hittills och han gör sin ”Onkel Tom”-husslav Stephen både grym, komisk och tårframkallande på en och samma gång. Hans karaktär är filmens höjdpunkt för mig och jag känner att han borde ha haft en oscarsnominering då det är en så pass genomarbetad karaktär.

Attitydhårde Jackson är verkligen inte självklar för den 76-årige, tragiske och vidrige husslaven men ändå äger han varje scen han är med i på ett sätt han inte gjort sedan Pulp Fiction. Att se Christoph Waltz och Samuel L. Jackson äga scener i en och samma film är för övrigt helt underbart, då de bägge är de klart bästa utagerarna av den tarantinska dialogformen!

7

Underskattade Don Johnson (Miami Vice – tv-serien, Harley Davidson and the Marlboro Man, Tin Cup) dyker upp i en roll helt otroligt olik sig själv och får även sin chans att glänsa, liksom mer än en handfull andra perfekt castade ”rötägg”. Kära återseenden av bekanta, gamla nunor som Amber Tamblyn (West Side Story, Twin Peaks), James Remar (The Warriors, The Long Riders), Walton Goggins (The Shield, Justified, Sons of Anarchy), Bruce Dern (Silent Running, Coming Home, Monster), M. C. Gainey (Sideways, Lost, Justified), Tom Savini (legendarisk effektinnovatör) och givetvis Michael Parks (From Dusk till Dawn, Kill Bill 1 & 2, Red State). Samt ytterligare några trevliga överraskningar…

Tarantino drar dessutom många referenser – vissa uppenbara (Django, The Great Silence, Mandingo, Shaft), andra väldigt vaga och i det fallet också ännu mer komiska.

Han behandlar exempelvis Ku Klux Klan, till tonerna av musikstycket ”The Ride of the Valkyries”. Musik som användes i D.W. Griffiths The Birth of a Nation (1915) och där KKK skildrades som hjältar. Vad Tarantino gör är istället att förnedra hela idén om KKK i en väldigt, väldigt rolig scen!

8

Referenser till The Great Train Robbery (1905) och Gone with the Wind (1939) förekom också och det på ett väldigt finurligt sätt. Även filmer som The Hellbenders, Minnesota Clay, Shaft, Charlie One-Eye, Cleopatra Jones and the Casino of Gold och – i viss mån skådisen Morgan Freeman, får sin del i Tarantinos myller av filmnörderi!

Särskilt Gone with the Wind-referensen var ingen jag förstod först, men blandningen gigantisk titeltext och en gliring till de ackompanjerade, idylliska bilderna på livet i Mississippi är ju helt genial när jag nu fattar den! Som vanligt när det handlar om Tarantino så växer hans filmer nästan till skyarna när man börjar se hans anspelningar på andra filmer och jag rekommenderar att läsa denna text för mer sådant, kul stoff.

Ska jag rabbla upp alla utropstecken i den här filmen kommer jag bara trötta ut dig, så jag ber dig istället uppleva dem i filmen!

9

Själv behövde jag 30 minuter att smälta filmen innan jag var sugen på att se om den igen. Ska tillägas också att filmen är 2 timmar och 45 minuter – Tarantinos längsta film, men den kändes aldrig utdragen eller överflödig. Hade jag gissat skulle jag nog tänkt mig att den var en halvtimme kortare, vilket är ett minst sagt bra betyg för en lång westernfilm.

Har då Django Unchained några svagheter? Det största skulle möjligtvis vara att slutet känns fördelat i portioner vilket gör att spänningen tar ett slags övertramp för att få andas ut och sedan fortsätta. Ett fåtal moment i filmen känns också aningens sparsmakade, men det går att vända till en fördel då Tarantino lätt hade kunnat upprepa sig men istället väljer att driva framåt med större fokus.

Den raka, actionbetonade berättarstrukturen utan ett halvtjog Tarantino-dialoger kunde ha varit en svaghet om jag skulle vara ignorant och jämföra med Tarantinos tidigare filmer, men berättelsen saknade inte dessa ingredienser och att då kritisera det är som att en fredlig människa häcklar en misshandlare för att han inte misshandlar honom. Filmen har flera färskare kort för att vara Tarantino och visst gör det känslan mer oväntad, men för det inte negativ.

10

Några fler bra saker måste nämnas. Robert Richardsons (JFK, Casino, Kill Bill) foto är helt magnifikt. Råsnyggt! Tarantino har fått honom att peppra på med det annars alltför underanvända, 70-talsdaterade zoom in-skjutandet och miljöerna vid de klippiga bergen får mig nästan att gråta! Herregud alltså.

Tarantinos personliga användande av musik är mer vågat än någonsin, med flera nyskrivna låtar som dock fyller skorna alldeles utmärkt och just spelandet på svart musikkultur tar han till en annan nivå här. Jag säger bara ”The Hardest Working Man in Show Business” möter ”Makaveli”! Hip Hop och R’n’B-vibbarna gör filmen ganska särpräglad jämfört med Tarantinos tidigare rullar och jag gillar verkligen hur han går ”all-in” på det svarta temat! Jag säger bara ”The Hardest Working Man in Show Business” möter ”Makaveli”.

Den låt som – bortsett från Django-temat, dock limmar mest i mitt huvud är Ennio Morricones samarbete med italienska sångerskan Elisa, som ger berättelsen relegiösa uttryck av det finaste slag. Var tog oscars-nomineringen vägen där egentligen, med Morricone på rodret och allt? All musik känns som gjord för just Tarantinos film och får ett högre liv i hans scener, som så ofta förr vad gäller hans handplockade musik.

11

Jag ser enormt mycket fram emot att se den här filmen igen. Och som någon sade efter bion; ”Det var som att se en gammal film ju!” Ja, gammal, fast med vissa briljanta putsningar på de ställen där gamla filmer brukar falla med åren. En renovering av en gammalmodig genre, skulle jag vilja säga.

Jag var nästan lika nervös på biopremiären av Django Unchained som jag var första gången jag såg Inglorious Basterds. Jag darrade och vred mig så att folk nästan kunde tro att jag skulle pissa på mig. Nu kan jag inte bärga mig förens jag får uppleva samma känsla i biografen igen. Jag lär se den ett par gånger till men förbereder mig samtidigt på att få leva med Django Unchained-abstinens ett tag framöver och det är bland de finaste betygen en film kan få av mig.

Och visst ja… Duo Tarantino/Richardson vet verkligen hur man får tiden att stanna på det bästa sätt genom att skildra öltappning som om det vore guds gåva till mänskligheten!

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost

Ennio Morricones bortglömda guldkorn (del 2)

Ennio-Morricone-header-stor

Från The Battle of Algiers // La battaglia di Algeri (1966)



Ennio Morricone övertygade stort även utanför western-genren med sitt lekfulla och dramatiska sound som blandade okonventionella ljud och hookiga melodier i filmmusik. Hans musik till den verklighetsbaserade och extremt realistiska The Battle of Algiers av Gillo Pontecorvo är ett av hans bästa verk och detta gjorde han i samma veva som Sergio Leones Dollar-trilogi.

Visselmelodin är för mig lika klassisk som temat till The Third Man eller The Pink Panther, för att nämna några odödliga filmmusikhits. Eller jämnårige The Good, the Bad and the Ugly för all del. Ändå är det inte någon filmmusik som brukar lyftas fram när det snackas om Morricone, så den måste vara med här.

Från The Big Gundown // La Resa dei Conti (1966)



Den sånglösa varianten av temat från The Big Gundown har inte använts av Tarantino – till skillnad från två andra spår från samma film, och behöver därför lyftas fram lite extra. The Big Gundown är Morricones allra mästerligaste soundtrack näst efter hans samarbeten med Sergio Leone. Det räcker med att beskriva denna brakmelodi genom att citera TheLoneWolfSheperd; ”If this song was any more Epic the planet would explode!”

Från Love Parade // Come Imparai ad Amare le Donne (1967)



Ett inte så melodiöst utan mer tillbakalutat stycke, men som ändå andas kvalitet och lekfullhet.

Från Garden of Delights // Il giardino delle delizie (1967)



Domedags-uptempo från Morricone som bjuder på det mesta av hans signaturarsenal, som elgitarrbeat, orgelklinkande, körskrik och experimentiella ljudpålägg. Funkar lika bra i en western som i en Bondfilm.

Från Face to Face // Faccia a Faccia (1967)



Definitivt potentiellt Tarantino-material. Här visar Morricone än en gång att han är expert på att tålmodigt bygga upp spänningen mer och mer tills det väller över av dramatik. Den börjar som ett stycke och slutar som något helt annat och man är med under hela resan som om det vore en spännande film i sig.

Från Face to Face // Faccia a Faccia (1967)



Behövs inte sägas så mycket mer om dessa två varianter från Face to Face som presenteras i ovanstående klipp. Morriconiska mästerverk som kan kopplas till hans namn till och med av en tondöv. Face to Face är överlag ett väldigt, väldigt starkt Morricone-soundtrack som näst intill kan mäta sig med de bästa.

Tillsammans med sången av Edda Del’Orso blir denna musik av Morricone så fulländad som det bara går. Del’Orso är definitivt det varma, pumpande blodet i Morricones musikaliska katalog och oftast den avgörande detaljen som skiljer hans överjävliga spaghetti western-styckena från de endast fantastiska.

ennio_morricone_ Ritratto

Ennio Morricones bortglömda guldkorn (del 1)

Ennio-Morricone-header-stor

Ursprungsversionen av ledmotivet från A Fistful of Dollars // Per un Pugno di Dollari (1962)



Innan Ennio Morricone slog igenom försörjde han sig på att komponera popmusik. Just denna bakgrund är en nyckelfaktor till hans hookiga western-sounds framomst. År 1962 tonsatte han den amerikanske folksångaren Peter Tevis musik, då de möttes i Italien där Tevis bodde för tillfället.

Deras samarbete blev en oväntad milstolpe, eftersom bakgrundsmusiken till Woody Guthrie-sången ”Pastures of Plenty” kom att bli ledmotivet till Spaghetti Western-genrens moderfilm, A Fistful of Dollars (För en Handfull Dollar).

Regissör Sergio Leone (The Good, the Bad and the Ugly, Once Upon a Time in the West, Once Upon a Time in America) valde nämligen i sitt första samarbete med Morricone att använda den intrumentala versionen av låten när filmen gjordes två år efter Morricones och Tevis samarbete. Detta blev början på genombrottet för den store Ennio Morricone och ett helt nytt filmsound var fött!

Från Gunfight at Red Sands // Duello nel Texas (1963)



Även om Sergio Leone är ansvarig för Spaghetti Western-genrens framväxt så fanns det italiensk/europeiska westernfilmer även före A Fistful of Dollars, 1964. Filmen Gunfight at Red Sands (Duell i Texas) är en av dessa och Ennio Morricone skrev filmmusiken, vilket också lär ha påverkat Sergio Leones val att anlita honom som sin personlige ”westernkompositör”, utöver att de även var gamla klasskamrater.

Morricone lät Maurizio Graf sjunga in ledmotivet till filmen och mallen för hur en spaghetti western skule låta formades vidare här, med Maurizios basiga ödesstämma som sjunger om den ensamme anti-hjälten som kämpade för den hårda rättvisan i det vilda västern.

Från Thrilling (1965)



En underbart dramatisk popsång från Ennio Morricones tid som popkompositör. Sången användes i episodkomedin Thrilling och tillsammans med Rita Morenos klassiska röst kommer verkligen Morricones James Bond-vibbar fram. Sången återanvändes tre år senare i filmen Danger Diabolik, till vilken Morricone skrev filmmusiken.

Från The Return of Ringo // Il Ritorno di Ringo (1965)



Ennio Morricone jobbade flitigt med att sätta den extrema standarden för Spaghetti Western-musik och filmmusiken till The Return of Ringo (eller den fina, svenska titeln; Det Kom en Farlig Man) är nästintill absolut och flyter samman jättebra i detta följetongspår, med Maurizio Graf – med sin perfekta röst för jobbet, på sång.

Från Idoli Controluce (1965)



Ljuvt, nedtonat från en bortglömd, italiensk film om en författare som ska skriva en biografi om en fotbollspselare i Torino. Även om filmen knappt existerar längre är Morricones harmonier högst levande.

Från TV-programmet Aria Condizionata (1966)



Morricone skrev den helt fantastiska musiken till denna sång med namn ”Se Telefonando” (If Over the Phone) åt sångerskan Mina Mazzini, som skulle bli introspåret för det italienska TV-programmet Aria Condizionata, 1966.

Mina Mazzini gav texten till Morricone och frågade om han kunde komma på en melodi, varpå han upprepade tre toner på ett piano om och om igen – en metod han kallade för ”micro-sell”. Melodin mindes han att han hämtat från en polissiren han hört i Marseille.

Mina Mazzini improviserade direkt fram texten i sång tillsammans med melodin och en underbar, gripande bra sång med konstant stegrande uppbyggnad föddes! Det blev dessutom det årets femte största hit i Italien.

Ennio Morricones bortglömda guldkorn

Ennio-Morricone-header

Ennio Morricones bortglömda guldkorn – del 1 (1962-1966)

Ennio Morricone är filmvärldens mest meriterade musiker när det kommer till filmmusik, med kompositioner till över ofattbara 500 filmer (!!!). Idag är den italienske filmkompositören 84 år gammal, men trots det ännu aktiv.

För mig personligen är han en av mina första musikidoler – tillsammans med den udda återstoden Frank Sinatra, Dr. Bombay, Louis Armstrong och Arvingarna, när jag som 7-åring började forma mina musikintressen. Då fick jag en CD med filmmusik av Ennio Morricone och Hugo Montenegro av min pappa, eftersom jag gillade Spaghetti Western-filmer så mycket.

Det var framför allt just hans visionära kompositioner till Spaghetti Western-genren som satte honom på världskartan i och med kompanjonen och klasskompisen Sergio Leones stilbildande För en handfull dollar (1964).

År 2007 fick han mottaga en mycket välförtjänt heders-oscar till stående ovationer – ofattbart nog hans första oscarsgubbe någonsin! Endast fem nomineringar har det blivit och den första kom så sent som 1978, i och med Terrence Malicks Days of Heaven. År 2010 fick han dessutom Polarpriset, för sin livslånga gärning till filmmusikhistorien.

TheGoodTheBadAndTheUgly2

Han har också nått många nya fans genom framför allt filmskaparen Quentin Tarantino (Pulp Fiction, Kill Bill, Inglourious Basterds) som med sin förkärlek till äldre musik i princip alltid dammar av några obskyra Morricone-stycken till sina filmer. Faktum är att alla Tarantinos filmer utom de han gjorde på 90-talet har innehållit Morricone-musik.

Därför är det extra kul att Morricone inte bara förekommer med gammal musik i Quentin Tarantinos senaste hyllning till westernfilmen, Django Unchained (2012), utan även bidragit med ett helt nyskrivet stycke tillsammans med sångerskan Elisa. Morricone är dessutom den första som fått chansen att bidra med något nyskrivet till en Tarantino-film och ingen kunde väl varit lämpligare.

En liten cameoåterkomst i western-genren för Morricone alltså, men att säga att cirkeln är sluten vad gäller denne man är att underskatta honom.

I ett försök att hylla ”Il Maestro” Morricone har jag valt ut några handplockade musikstycken som jag tycker har glömts bort oförtjänt i hans enorma katalog av fantastisk filmmusik och dessa kommer jag presentera och skriva några ord om i en kronologisk inläggsserie den kommande tiden.

large_few_dollars_more_blu-ray3few

Man kan säga att jag klivit in i Tarantinos skor och dammat av en hög av de där mästerliga, obskyra Morricone-verken som kräver större erkännanden. Men har en kompositör gjort musik till typ 500 filmer så är det givetvis förtåeligt att även mästerverk försvinner i mängden.

Håll utkik på min blogg den närmaste tiden för att få uppleva massor av filmmusik signerat en mästare, men som ni kanske aldrig har hört!

I jukeboxen: Wise Man (Frank Ocean)

frank-ocean

Frank Ocean, 25 år gammal, slog igenom med dunder och brak i musikkretsar under 2012 i och med albumet Channel ORANGE.

Detta tack vare att han visade att det faktiskt går att göra helt fantastisk R’n’B/Soul fortfarande, som substitut till den trötta radioskval-R’n’B-pop som vi levt med i de kommersiella radiokanalerna. Den där musiken som pepprar med trötta datorrytmer och auto-tune-sångare som sjunger djupa texter om hur de är så heta på dansgolvet tillsammans med den sexigaste kvinnan/mannen och vill ha hen i mörkret hos sig och att natten aldrig ska ta slut – kanske med ett litet förtydligande om att deras kåthet verkligen är ”riktig kärlek” också.

Frank Ocean lägger ner betydligt med arbete och finess i sina texter och till råga på det så sjunger han fruktansvärt bra och ser till att hans sånger får fantastisk, flytande kärleksångestmusik över sig (Thinkin Bout You, Pyramids), eller något annat som faktiskt låter intressant och originellt (Forrest Gump, Super Rich Kids, Bad Religion, Fertilizer, Lost).

Jag hyllade Frank Oceans album Channel ORANGE nyligen i min lista över 2012 års bästa, utländska album. Jag kanske aldrig hade brytt mig om att lyssna på Channel ORANGE och fastnat för Ocean som artist om det inte vore för att jag hittade låten ”Wise Man” i samband med filmen Django Unchained (2012).

Wise Man thumb

Quentin Tarantino (Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Inglourious Basterds) började nämligen tumma på sin regel att inte ha musik skriven enbart för filmen i sina produktioner i och med Django Unchained. Filmens huvudrollsinnehavare, oscarsbelönade skådespelaren/rapparen/komikern Jamie Foxx (Ray, Collateral, The Solist) pratade om möjligheten att få ha kontemporär, specialskriven musik som talade till det svarta temat i filmen och det stod inte på förens musikerpolarna Rick Ross, John Legend och Frank Ocean viftade med specialskrivet låtmaterial till Quentin Tarantinos film. Sången ”100 Black Coffins” av Rick Ross är dessutom producerad och delvis skriven av Jamie Foxx under inspelningen av filmen).

Störst av allt är dock att Ennio Morricone – spaghetti western-genrens musikfader och en av filmmusikhistoriens största, också bidrog med en låt – den klassiskt vemodiga ”Ancora Qui”, med hjuvlig sång av italienskan Elisa.

Vad hände då med Frank Ocean?

Han skrev en sång som hette ”Wise Man” – episk poesi som kan beskrivas som ”hjärtskärande glädjetårar i slow-motion”. Jag fick höra talas om den på juldagen och blev totalt golvad. Kan modern musik låta så här bra? Kan en text från 2010-talet drabba mig så skoningslöst, nästan som om det vore en klassiker av Bob Dylan, Leonard Cohen eller Neil Young?

Uppenbarligen, om den kommer från 25-årige, före detta Justin Bieber-låtskrivaren Frank Ocean. Jag har lyssnat på den otaliga gånger sedan juldagen och orden ekar i mitt huvud, samtidigt som jag tänker på orättvisor, rasism och inom mig ser silhuetten av en ensam man i horisonten, borta i den amerikanska söderns gryning.

”Wise Man” är för mig 2012 års överlägset bästa låt och en av de absolut vackraste låtar jag hört någonsin, men den fick inte plats i Django Unchained. Tarantino förklarar varför i ett pressmeddelande;

“Frank Ocean wrote a fantastic ballad that was truly lovely and poetic in every way, there just wasn’t a scene for it. I could have thrown it in quickly just to have it, but that’s not why he wrote it and not his intention. So I didn’t want to cheapen his effort. But, the song is fantastic, and when Frank decides to unleash it on the public, they’ll realize it then.

Quentin Tarantino hade faktiskt rätt, för texten har satt djupa spår i mig och även om den inte passar in i filmen så rymmer den en själ som gör att jag ändå för alltid kommer tänka på den afrikanske slavens kamp för självständighet. Den 23 december släppte Frank Ocean hans uteblivna låt på sin Tumblr-kanal gratis, med hälsningen; ”Django was ill without it”.

Wiseman closed his mouth
Madman closed his fist
Young man shows his age
Judge man named it sin
Bad man don’ exist no
No evil man exists
Good man don’t exist no
No righteous man exists
Sad man cannot cry in place where man can see
Never witnessed father weep
This old man thought it weak
But strong man don’t exist
No undying man exists
Weak man don’t exist no
Just flesh and blood exists
But your mother would be proud of you
I bet your mother would be proud of you

The beast will crawl this earth
Then fall in the dirt to feed the crows
They’ll rip apart his flesh
Til all that’s left is glorious bone
So you’ll bury your own
Too vain
You saw it unfold
What you know
And you claimed all you could hold
Until death did you part from the mess you made
I bet your mother would be proud of you
I bet your mother would be proud of you

Primate sharpens tool
To survive and thrive in the jungle
Maybe hearts were made to pump blood
Maybe lungs were made for flood
I won’t blunt my blade for cut these chains
Rather let my limbs be drug through mud
You’re my brother but your eyes are cold
You’re my sister but your womb is bare

I bet our mother would be proud of you
I bet our mother would be proud of you

Bad man don’t exist
No evil man exists
I know good man don’t exist
No righteous man exists
Strong man don’t exist
No undying man exists
Weak man don’t exist
No just flesh and blood exists 

Lyssna på Frank Oceans ”Wise Man” på Soundcloud här. Den mycket trevliga podcasten Filmmixern snackar trevligt nog också om denna låt i dagens Avsnitt 75 – Oscarsnomineringar.

Begrav mig under snö när jag dör – en vintervit filmtopplista

Månadens filmspanartema är ”Snö” och med tanke på att snön börjat falla av och till på marken i Dalarna där jag bor så känns det ganska passande.

Dessutom börjar julstämningen på allvar drabba mig nu och det är den kanske härligaste tiden på året – så länge man är inomhus då, och kan mysa av stugvärmen med vetskapen att det är kallt, ruggigt och plogvis med snö som faller utanför fönstret.

Jag har även insett att näst efter inslaget av granskogsmiljöer och höstmiljöer så är nog snö den ingrediens som starkast påverkar min positiva känsla för filmens atmosfär. Till snöns ära har jag därför knåpat ihop en lista på de filmrelaterade ögonblick och personer som på bäst sätt förvaltar snöns förmåner på något sätt…

Herr Kings känsla för snö

Det finns en oslagbar känsla som hör vintern till.

Känslan när snön viner ute och det är lite kusligt mörkt, men ändå åh så vackert, så att man gärna stannar kvar i sin lilla, imaginära, upplysta stuga och inbillar sig att man är djupt inne i skogen, insnöad. Väldigt specifikt beskrivet kanske, men du måste väl ha känt den känslan? Hur som helst är det – tillsammans med julstämningen, den känsla jag längtar mest till när vintern och snön kommer.

En till som har fattat det konceptet väldigt bra är rysarförfattaren Stephen King. Nu utgår jag i första hand från filmatiseringarna av hans verk, men den återkommer ofta i hans bästa filmatiseringar.

I The Shining (1980) blir familjen Torrance insnöade på ett fjällhotell som gör att hjälp utifrån blir väldigt problematiskt att få. Bilderna när Halloran envist försöker ploga sig igenom den massiva snön på vägarna i de klippiga bergens skogar är ju så myskusliga. Eller den isande finalen i labyrinten, där Jack lufsar och frustar som en ångmaskin efter Dannys fotavtryck som bildats i snön.

För att inte tala om de massiva snöberg som under vinterns gång vallats upp av vinden mot hotellväggarna – Danny kunde ju åka rutschkana från andra våningens fönster med höjden dom mätte!! The Shining är min favoritfilm eftersom den har allt jag tycker om – inklusive snö.

I The Dead Zone (1983) förekommer det ett flertal scener där snön upptar en stor del av den fantastiska atmofären, samt givetvis de varma stugorna i vinterlandskapet.

I Misery (1990) givetvis. En bitande snöstorm, en olycka och en ensam, liten stuga mitt ute i skogens ingenstans. En författare och hans största ”fan”, som också råkar vara manisk och livsfarlig! De enda ingredienserna man behöver för att skapa dramatik och en riktig bra historia.

Kathy Bates gör givetvis en dunderinsats som det närgångna stalkerpsykot i filmen, men inramningen är det som verkligen gör filmen enligt mig. Placera en stuga i en snöig skog och du är på rätt väg, i min värld.

Storm of the Century (1999) är dock lite av guldklimpen i sammanhanget Stephen King i kombination med snö. King skrev manuset till miniserien och berättelsen innehåller de bästa ingredienserna av Stephen King.

Paranoia, människor med dåligt samvete, grupptryck, utanförskap, tvivelaktig krishantering, människor som tappar tron på varandra, ren paranoia och den djupaste skräcken – allt finns med när invånarna på en gemytlig ö blir isolerade från omvärlden på grund av århundradets storm, samtidigt som en mystisk man med käpp gör entré på ön med uppmaningen ”Give me what I want, and I will go away”.

Scenerna när snöstormen viner på de tomma vägarna och fyren på ön är fruktansvärt stämningsfyllda!

Den där himmelska sången och stämningen i A Charlie Brown Christmas

Snobbens julavsnitt (A Charlie Brown Christmas) från 1965 är ett måste inför jul varje år – åtminstone för mig. Det är en ljuv känsla att få återse Snobben, Kalle och alla de andra för att se hur de tacklar det underbara – men även ångesten, som kommer i samma veva som omgivningen ska pyntas och snön börjar pryda gator, hustak och skogar.

Stämningen i detta avsnitt är på något sätt den mest definitiva julstämningen som USA har producerat genom rörliga bilder – tillsammans med Ensam Hemma (1991) möjligtvis. Jag önskar att snön var så mjuk och lätt som den ser ut i Snobbens tecknade värld.

Den ljuva, himmelska sången som spelas i inledningen av avsnittet är en av jultidens absoluta höjdpunkter, tillsammans med avsnittets övriga julmusik, givetvis!

Danny Elfmans musikaliska mönster

Det finns en man som med sina avkommor i filmvärlden definierat snö mer än någon annan för mig. Mannen heter Danny Elfman och är givetvis känd som punkmusikern som blev filmkompositör och Tim Burtons vänstra hand (om Johnny Depp är den högra). Han har dock gjort mycket fantastisk filmmusik med andra än Tim Burton och en drömsk harmoni som får mig att se vackra snöflingor segla ner från himlen uppfyller mig väldigt ofta i hans verk.

Allra mest i Edward Scissorhands (mästerverket The Ice Dance!) där musiken kombineras med lika vackra bilder, men därefter kommer ytterligare en rad snöiga filmer – The Nightmare Before Christmas (Closing), Batman Returns (Birth of a Penguin) och en av mina personliga julfavoriter, Nicolas Cage-filmen The Family Man (Main Theme/Promise).

Listan på underbar, frostig men ändå sällsamt varm musik tillsammans med vackra snösekvenser kröner hans karriär. Danny Elfmans bästa musik är som en varm snölykta som värmer mina händer i ett vitglittrigt snöfall mot en blåsvart himmel…

The Girl With The Dragon Tattoo och skildrandet av den nordiska vintern

Jag är en stor beundrare av David Finchers filmatisering av Stieg Larssons Män Som Hatar Kvinnor och det jag fann mest ”upplyftande” i filmen var den stora viljan att skildra Sveriges nordiska kyla med så stort fokus. Musiken av Trent Reznor och Atticus Ross är förstås grädden på moset, men i hela filmen yr snön över minsta lilla sten och känslan är att det är rysk vinter med en kyla på minus 30 jämt och ständigt. Bildens färg är alltid iskallt blågrå och svartvit.

Fantastiskt skildrat och fotat!  En av nyckelfaktorerna till att den filmen överglänser den svenska versionen med en hästlängd. Det krävs kreativitet utifrån för att förädla känslan av Sverige och hitta kärnan i hur det är att bo här. Mörker och kyla.

Star Wars, tauntauns, wampas och Imperiet

Inte alla, men nästan alla älskar Star Wars. Framför allt då den första trilogin. Och framför allt då mittenfilmen Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back (1980). Filmen tar inledningsvis vid på den kalla snöplaneten Hoth Ett ironiskt namn med tanke på att planeten inte var särskilt ”hot” tänkte jag jämt när jag var liten. När jag var liten väcktes också min fascination för Star Wars, i samma veva som trilogin för första gången släpptes på VHS och jag kollade på filmerna om och om igen.

Jag och en vän, i min hemby, som hette Andreas brukade ständigt ”leka Star Wars” och när det var vinter och meterhög snö (det var det faktiskt ofta när jag var liten) så gick givetvis lekarna oftast ut på att vi befann oss på planeten Hoth, där vi red fram på tauntauns, slogs mot wampa-snömonster och mot Imperiets alla vidunderliga stridsfarkoster.

När jag ser de där stora, fyrbenta ”AT-AT-gångarna” vandra omkring på bilder och film idag så blir jag genast oerhört nostalgisk, och när jag som vuxen ser en stor, plogad snöhög så slår mig två tankar; antingen ska jag klättra upp på den och låtsas att jag är en tapper bergsbestigare, eller så ska jag bunkra mig i den för att skydda mig mot Imperiets styrkor…

Snösekvenserna i Star Wars är givna på den här listan då de tillför en speciell känsla i Star Wars-mytologin och i mitt eget liv.

John Fords The Searchers och vilda västern i snömiljö

John Fords The Searchers (Förföljaren, 1956) – med John Wayne i den ikoniska huvudrollen, är en fantastisk westernfilm som utspelar sig på den heta prärien på Monument Valley. Dock händer det något magiskt när westernfilmer utspelar sig i kyliga snölandskap helt plötsligt. Det passar liksom så bra och åtminstone för mig från kalla Sverige så är det då som westerngenren snuddar som mest vid den realistiska naturens kärna.

Ett sådant ögonblick sker i The Searchers och det är så fantastiskt fångat i John Fords ögon! Cowboys, hästar och vit, tung snö som liksom renar den annars så dammiga westernluften.

Andra filmer som utnyttjar snön på ett uppiggande sätt är förstås spaghetti western-filmen Il Grande Silenzio (1968) som enbart utpselas i snölandskap, Clintans Unforgiven (1992) som har en väldigt emotionell scen med snöutsikt, samt – att döma av trailern, Quentin Tarantinos efterlängtade western-hyllning Django Unchained, som har världspremiär om en månad i USA.

Den mästerliga sekvensen i kortfilmen The Snowman

Denna lilla kortfilm har en av de juligaste och mest snöromantiska sångnumren som någonsin setts på film! Jag behöver inte vara långrandig utan du får helt enkelt beskåda det själv och drömma dig bort till barndomens underbara värld då snö var ett instrument för lek och fantasi – och med tanke på den här listan – det är det väl den finaste saken med snön även i vuxen ålder?

….

Glöm nu inte att läsa alla de andra filmbloggarnas filmspaningar kring temat ”Snö”! Här hittar du deras inlägg:

Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr filmblogg
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den
Have you forgotten
Jojjenito
Mode+film
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café