Blood Simple. (1984)

Genre: Thriller, Neo-noir, Drama
Produktionsland: USA
Manus: Ethan Coen, Joel Coen
Regi: Joel Coen, Ethan Coen
Längd: 99 min
Budget: 1 500 000 dollar
Skådespelare: John Getz, Frances McDormand, Dan Hedaya, M Emmet Walsh, Samm-Art Williams, Deborah Neumann

Breaking up is hard

Marty misstänker att hans fru är otrogen och anlitar en privatdetektiv för att undersöka saken närmare. Efter att detektiven bekräftat hans misstankar blir han galen av svartsjuka och allt tar en otrevlig vändning.

Bröderna Coens debutfilm är också min favorit av dem. Inte bara mer lysande än alla andra filmer från det fenomenalt spännande filmåret 1984. Mer lysande än älskade moderna klassiker som The Big Lebowski (1998), Fargo (1996) och No Country for Old Men (2007).

Manuset är koncentrerat och nedvaskat till några få mästerligt tunga konstdetaljer, i form av ett löjligt starkt kriminalupplägg som osar neo-noirklassiker så intensivt att doften kan färdas ut i rymden. Atmosfären är i sin tur så tät att den binder doften så pass starkt att det inte räcker att lukta på manuset, du måste svälja det i rörlig bild och konkretiserat ljud. Texas Noir – dödlig kärlek i nattlig hetta.

När detta sedan sker till tonerna av Four Tops motowndänga ”It’s The Same Old Song” lyfter taket på mitt huvud och känslorna av filmisk precision på gudanivå flödar. En tydlig liten gulddroppe blir det som får min kreativt kokande bägare att rinna över. Berättelsen Blood Simple når med ett par gyllene ingredienser mytologisk status för mig, atmosfäriskt och berättarmässigt.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
3 – Prat

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
5 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
46/50 – Totalt

Kortfilmtips: Naomi och Hjärtekrossarna (2013)

Jonathan Persson är en 21-årig filmskapare från Dalarna som har gjort filmer sedan han var 14 år. Han har tidigare blivit belönad av Svenska Filminstitutet för sin animerade kortfilm Broken Wings (2011), som han gjorde på Sydney Film School.

När han kom hem till Sverige igen efter ett års studier i Australien tog han kontakt med Film i Dalarna och blev utvald i deras kortfilmsstödprojekt för unga filmskapare – ”Upcoming”, och tack vare detta kunde han förverkliga sin kortfilm Naomi och Hjärtekrossarna!

Filmen är nu aktuell på Youtube (med premiär igår) för allas beskådan! Filmen är 28 minuter lång så det är en kortfilm som förtjänar lyxen att upplevas tillsammans med en bunke popcorn.

Beskrivning (hämtad från youtube-infon):

Naomi är blåhårig, arbetslös och meningslös. När hon på sin 20-årsdag blir dumpad av sitt livs kärlek får hon nog. Hon bestämmer sig för att bli en maskerad hämnare som bekämpar ”hjärtekrossare”, men hon inser snart att kärlek inte är så enkelt som hon först trodde.

I huvudrollen ser vi den guldbaggenominerade skådistalangen Linda Molin – känd från guldbaggevinnande filmerna Apflickorna (2011) och Bitchkram (2012). Hon fick nys om kortfilmprojektet på filmskaparsidan Filmcafé.se när hon letade nya utmaningar efter inspelningen av Bitchkram. När hon såg att det fanns en kortfilm som sökte en kvinnlig huvudroll som var en slags superhjälte nappade nörden inom henne för idén direkt.

Jonathan Persson visste inte vem hon var när hon hörde av sig och sade att hon måste vara med på hans kortfilm, men resultatet blev fantastiskt underhållande tillsammans med birollsskådisar som bland annat Johannes Sjöblom, Alice Young, Andreas Lundin Olsson, Simon Andersson och David Billström. Jag själv syns faktiskt i en liten roll också som en av alla douchebags. Jag blir nedslagen och ställs mot väggen skulle man kunna säga.

I efterhand tycker Linda Molin att en av de bästa sakerna genom att vara med i projektet var just storleken på produktionen och inspelningteamet. Inspelad med DSLR-kameran Canon EOS 5D Mark III (med strålande resultat!) var dom inte mer än några stycken på inspelningen samtidigt – ibland så få som endast regissör med kamera samt skådespelare. Samhörigheten var en helt annan än på de långfilmsproduktioner hon tidigare varit delaktig i.

Tidigare i år vann den pris som ”Bästa Film” på Sveriges Kortfilmfestival dessutom. När Jonathan skrev manuset inspirerades han framför allt av Kick-Ass (2010) och den fantastiska Edgar Wright-filmen Scott Pilgrim vs. The World (2010)!

I samband med Peace & Love Film Festival hölls också den årliga endagsfestivalen Dalarnas Filmfestival, där filmskapare från Dalarna får tävla med sina kortfilmer och visa upp dem inför publik, för att kunna kvalificera sig för den riktstäckande Novemberfestivalen som hålls i just november. På denna festival talade filmskaparen Jonathan Persson och Linda Molin inför publiken om deras erfarenheter av filmskapande, skådespelande och om projektet Naomi och Hjärtekrossarna.

Jag ställde ”fem snabba” filmfrågor till titelskådespelaren Linda Molin (Apflickorna, Bitchkram) efter tillställningen;

Vilken är din favoritskådis?
– Marion Cotillard. Hon är fantastisk i Midnight in Paris bland annat.

Vilken typ av roll vill du helst spela som du ännu inte har spelat?
– Åh… en roll i Game of Thrones. Som en prinsessa eller lady som får rida på hästar. Över kullar på Irland, med drakar och sånt. Det skulle jag vilja spela.

Har du någon favoritfilm du vill rekommendera?
– Alla Wes Andersons filmer! Han är en sån som utnyttjar allt han kan när han gör film. Och Vicky Christina Barcelona, men den gillar jag mest för skådespelarna.

…

Gå nu in och se kortfilmen Naomi och Hjärtekrossarna och dela med er av den till alla ni känner! Gilla gärna filmens facebooksida om ni vill. Kortfilmen skyltar på ett jättefint sätt för ett ”guerillafilmskapande” som ska uppmuntras då det visar att alla kan göra bra film utan att behöva ingå i någon jätteproduktion med miljonbudget och 30 stycken på inspelningsplatsen. Allt som behövs är passion och fantasi för det man gör!

På Spotify finns även filmens soundtrack för den som vill lyssna:

”It had been a wonderful evening and what I needed now, to give it the perfect ending, was a little of the Ludwig Van.”

Fick en förstapressad originalutgåva av det fantastiska soundtracket till A Clockwork Orange på vinyl av farsan. Roligt och tillräckligt snyggt omslag för att rama in och pryda en vägg med, till och med.

Går ju inte att undvika att börja nynna på ”Singin in the rain” och samtidigt få en bitterljuv känsla i magen av lika delar obehag som av suverän filmkonst, när jag ser det där omslaget. Ett av filmhistoriens mest finurliga låtval.

Det sägs ju att Malcolm McDowell spontant började nynna på melodin under de första tagningarna, varpå Stanley Kubrick insåg det perfekta att massakera den ultimata feelgood-dängan i en så pass otäck scen och därför filmade scenen med endast det låtvalet och sedan satsade alla kort på att få rättigheterna till att använda musikallåten till sin film.

Hade han misslyckats så hade den komplicerade scenen blivit tvungen att omfilmas och antagligen sett helt annorlunda ut. Istället blev det filmhistoria.