För drygt ett år sedan recenserade jag Quentin Tarantinos senaste westernextravaganza – kammarspelet The Hateful Eight, starkt inspirerad av westernrotade TV-serien The Virginian (1962-1971). En film väl värd att lyfta fram ytterligare en gång i sluttampen av mitt westerntema, med hjälp av några noteringar.
Inbördeskriget är över och prisjägaren John “The Hangman” Ruth transporterar Daisy Domergue genom ett vintrigt Wyoming. Målet är den lilla staden Red Rock där Daisy ska ställas inför rätta. Längst med vägen plockar de upp två främlingar; Major Marquis Warren, tidigare soldat men nu ökänd prisjägare, och Chris Mannix, som utger sig för att vara Red Rocks nye sheriff. När en snöstorm sveper in över slätterna, bestämmer sig de fyra för att ta skydd på ett härbärge uppe i bergen. Väl där möts de inte av ägaren, utan av fyra okända ansikten. Stormen börjar vina över bergen, och de åtta resenärerna börjar inse att de kanske inte kommer att klara sig till Red Rock trots allt.
Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.
”The only time black folks are safe, is when white folks is disarmed. And this letter, had the desired effect of disarming white folks.”
Min originalrecension av The Hateful Eight från februari 2016, några veckor efter den sverigeexklusiva visningen i 70mm på Rigoletto i Stockholm, hittar du här.
Noteringar:
Quentin Tarantino har inte balanserat en film så här perfekt och framför allt dinstinkt sedan debuten Reservoir Dogs (1992).
Säga vad du vill om övriga drygt 180 minuter, men det där korset i inledningen fångar en sån filmisk magi att det mer än något annat fastnat på min näthinna som filmens ögonblick.
The Hateful Eight och Death Proof (2007 – läs min kärleksförklaring här) är filmer för historien, inte för sin tid. Dom åldras som vin och även om den samlade reaktionen var hygglig när The Hateful Eight kom för drygt ett år sedan, kommer den historiska respekten bara växa med åren. Den gemensamma nämnaren förutom QT? Kurt Russell.
Min favoritkaraktär av den hatiska bunten? Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh).
Betyg:
4 – Atmosfär
4– Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 –Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt
Sam Peckinpah innan Sam Peckinpah. Spaghettiwestern innan spaghettiwestern. Amerikansk western möter europeisk krasshet genom ungerske, hårdhudade regissören André De Toths härdade öga (han bar ögonlapp) och bildar en slags westerns Apocalypse Now i smalt format.
Blaise Starrett – en ranchägare i konflikt med bygdefolket, får ännu mer problem när ett gäng laglösa utifrån kommer på besök och tar bygden i besittning. Det laglösa packet hålls tillbaka endast av deras skoningslöse, auktioritäre kapten, men han försvagas av en skottskada och det får hela samhället att bli en krutdurk redo att ta fyr vilket ögonblick som helst. Något måste göras snabbt och Blaise Starrett får ett riskfullt ansvar på sina axlar.
Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.
Vilken dyster, råbarkad westernskildring. I Day of the Outlaw är nog alla ganska tragiska människor. Vem sympatin går till handlar mest om vem du tycker mest synd om. Ett fåtal unga får stå för den lilla gnuttan tro, hopp och kärlek men det här en western utan ljusa utsikter. Inte så konstigt. Regissör är André De Toth – en ungersk, hårdhudad emmigrant med ögonlapp, en officer till far och en ganska skarp syn på film och livet (”Life is goddam black, and I photograph life.”). Han regisserade flera genrer, men många gånger krig, skräck och kriminalare. Mest berömd blev House of Wax (1953). Allt detta sammantaget förklarar den avvikande karaktären på Day of the Outlaw lite bättre.
Skådespeleriet är ojämnt och ganska tamt, så när som på ett par fula nunor som går in för deras roller och bär upp. Rövarbandets ledare har en knepigt farlig karisma och en av hans lakejer är väldigt intensivt sliskig i sin jokermässiga elakhet. Jag kommer att tänka på Bobby Peru – det ruggiga psychot som Willem Dafoe spelade till perfektion i Wild at Heart (1990 – läs recensionen). Filmen har sedan några rent parodiska slagsmålsögonblick som hade mått bra av kortare avslut eller mer realistiska aktioner. Detta säger jag trots att De Toth var omtalad för hans hårdhänta skildring av våld. Misshandlarna här slutar visserligen inte slå i första taget, den äran kan jag ge dem och De Toth.
Utöver detta ser jag en western med den uppfriskande oförskämdheten att skaka om den glänsande amerikanska genren och visa svärta – mer än ett halvt sekel innan spaghettiwesternvågen gjorde det på ett mer burdust sätt. Det är något sjukt att se en elak man klappa en kalv i koppel på ett kontor. Nästan buñuelskt surrealistiskt. En dansscen i filmen fångar in mig. Traktens kvinnor tvingas dansa med det vilda gänget och detta dysfunktionella dansgolv vibrerar av obehag, till tonerna av fröjdig pianoklinkande. Denna flersvansat spretiga kontrast blir snabbt mörkt vrickad – mörkt absurd, och bör upplevas. Det är som att denna ovanligt norra westernbygd har hamnat mitt i en hopplös mardröm. Ingen chans att vakna upp. Det kan bara bli värre.
När filmen bär iväg leds den in i en överraskande fin fas och jag börjar smått älska vad jag känner. Den stadigt fallande snön i skogsnaturen skänker sällsynt stark atmosfär för en westernfilm och det ser mycket fint ut i svart och vitt. Plötsligt känns det som att vi lämnat en mardöm för att kliva ner i ett rent helvete, känslomässigt. Hopplöshet och död når nya nivåer. Jag kommer att tänka på Valhalla Rising (2009). Till yta och struktur är Day of the Outlaw inte lika feberdrömsk, men min upplevelse av den är det. Sådana upplevelser värderar jag oerhört högt.
Och så har den granskog – doppad i snö. Jag ÄLSKAR granskog. Den följer mig i nästan alla mina drömmar (du ska se mina drömjournaler). Och jag älskar atmosfären snö alltid ger. Day of the Outlaw har stark drömfaktor, stark snöfaktor och stark granfaktor. Bland dom vackraste skildringarna av granskog jag sett. Mmm…
Betyg:
5 – Atmosfär
3– Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 –Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
34/50 – Totalt
Genre: Western, Kammarspel, Deckare, Mysterium Produktionsland: USA Manus: Quentin Tarantino Regi: Quentin Tarantino Längd: 187 min Skådespelare: Samuel L Jackson, Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh, Walton Goggins, Demian Bichir, Tim Roth, Michael Madsen, Bruce Dern, James Parks, Channing Tatum, Dana Gourrier, Zoë Bell, Lee Horsley, Gene Jones, Keith Jefferson, Craig Stark, Belinda Owino, Arnar Valur Halldórsson, Quentin Tarantino
Inbördeskriget är över, och prisjägaren John “The Hangman” Ruth transporterar Daisy Domergue genom ett vintrigt Wyoming. Målet är den lilla staden Red Rock där Daisy ska ställas inför rätta. Längst med vägen plockar de upp två främlingar; Major Marquis Warren, tidigare soldat men nu ökänd prisjägare, och Chris Mannix, som utger sig för att vara Red Rocks nye sheriff. När en snöstorm sveper in över slätterna, bestämmer sig de fyra för att ta skydd på ett härbärge uppe i bergen. Väl där möts de inte av ägaren, utan av fyra okända ansikten. Stormen börjar vina över bergen, och de åtta resenärerna börjar inse att de kanske inte kommer att klara sig till Red Rock trots allt.
”Cuz when niggers are scared, that’s when white folks are safe.”
Dialogtungt, apokalyptiskt bildspråk, snötung granskog, isolerad miljö, Agatha Christie, Ennio Morricone, paranoia, hänsynslös lekfullhet och annat som jag njuter av. En pjäs så passande för filmmediet att jag sitter i en aura av rysningar under pjäsens… filmens cirka 3 timmar. Perfekt för dem som älskar välkomponerade manus med dialog och sadism.
Denna visning såg jag i den kompletta, längsta 70mm-roadshowversionen på Rigoletto i Stockholm, vilket innebar att jag fick hela inramningen med förpresentation, minidokumentärinslag om roadshow-spektakel, overture med musik av Ennio Morricone i början samt en intermission efter halva filmen. En av mina bästa bioupplevelser någonsin. Jag tänkte bege mig mot toaletten i pausen och sträcka på benen, men när den väl kom kände jag inget behov av det utan lät mig meditativt vänta på fortsättningen. Min favoritfilm av Quentin Tarantino är Death Proof (läs recensionen och läs om nachosen i filmen!), men den här filmen är inte långt ifrån alltså.
”The only time black folks are safe, is when white folks is disarmed.”
Det är QT:s förmodligen bästa manus hittills (ja, jag minns Pulp Fiction och Reservoir Dogs) och med klara paralleller till lika fantastiska The Thing (1982) och gamla fristående western-TV-serier som The Virginian, även om jag inte kan backa upp den sistnämnda av egna erfarenheter ännu, men Tarantino kan. Fantastisk täthet och komplext flyt. En film jag kan rysa av välbehag för och musiken är som ett lyxigt täcke över upplevelsen. Trots att han gjorde en officiell westernfilm redan direkt innan (alla hans filmer innehåller ju westernelementen då det är hans favoritgenre) i och med Django Unchained (läs recensionen här och varför inte läsa om all möjlig mat i Tarantinos filmer när du ändå håller på för sjutton), så är det här något helt annat och betydligt mer intressant för mina personliga preferenser.
Finns det någonting jag kan tycka skulle varit bättre? Nej, det hade riskerat att begära omöjligheter och stora förändringar som hade rört om det som redan är helgjutet och gjort det till något annat än vad intentionen är. Jag återkommer med en till recension där jag reflekterar kring kritik av filmen.
”Gentlemen, I know Americans aren’t apt to let a little thing like unconditional surrender get in the way of a good war…”
5 – Manus
3 – Skådespelare
5 – Stämning
5 – Foto
4 – Musik
———-
22 – Totalt
Inom väldigt kort kommer den här bloggen att ha bytt namn – från Except Fear (ExceptFear.wordpress.com) till det något mer konkreta Absurd Cinema (AbsurdCinema.com), och vad passar då bättre att skriva kring än om mardrömmar?!!
För mig är mardrömmar själva källan till det absurda vi upplever, om det så är på film eller i andra sammanhang. Något absurt gör mig osäker över situationen och får mig att rygga bakåt och fråga mig; ”upplever jag verkligen det här, eller är det någon sjuk dröm?”
Samtidigt är det en skrämmande känsla jag dyrkar och omfamnar. Filmerna jag älskar mest fångar precis den där hotfulla, drömska känslan. Det är ju ingen slump att David Lynch är min favoritfilmskapare, eller hur?
Vad kommer då denna fascination ifrån? Jag har redan talat om det här i framför allt tre tidigare inlägg som jag föreslår (men det är inget krav) att du läser.
Det första behandlar traditionen ”Halloween” (min mest heliga högtid) och i det inlägget går jag in på min barndom – en barndom fylld till bredden av mardrömmar.
Det andra är en ”5 i topp”-lista över filmögonblick som skrämde skiten ur mig. Filmrelaterade minnen som i högsta grad framkallade några av mina värsta mardrömmar.
Det tredje är en lång reflektion kring mitt ”statement” att film ska vara som drömmar – både hemska och underbara.
Jag måste ändå hänga kvar vid min personliga syn på mardrömmar, för jag har insett att den är ganska unik och säger väldigt mycket vem jag är som människa. Jag saknar nämligen mina mardrömmar från barndomen. Jag önskar att jag fortfarande kunde få drömma mardrömmar åtminstone på veckovis basis.
Jag saknar den inspiration dom gav och förmågan dom hade att sätta kreativa avtryck i mina vakna tankar. När jag går i gråa, höstruskiga miljöer, när snubblar över en kuslig känsla, när jag upplever en suggestiv film… då njuter jag som mest.
Det kan låta väldigt löjligt när jag yrar om hur jag ”omfamnar detta mörker”, men jag gör det uppriktigt och jag gör det med en lust som skapats genom dessa absurda känslor av osäkerhet och skräck. Jag omvänder vad som borde vara destruktiva rädslor till att bli kreativa tillstånd. Jag välkomnar mörkret med ett slags leende på läpparna.
När jag skulle skriva kring temat ”mardrömmar” i filmsammanhang visste jag att jag ville utforma en lista, men jag kunde komma på tusen ändar att börja ifrån. Skulle jag lista specifika mardrömsscener eller ögonblick? Skulle det vara scener som i sig skildrar mardrömmar eller som för mig påminner om mardrömmar? Skulle jag lista filmerna som helhet? Skulle jag fokusera på filmskaparna i sig?
Slutresultatet är en lista som är huller och buller. Där finns bilder och scener – mardrömskildrande som mardrömsliknande, filmer som helhet och filmskapare. Inga mardrömmar ska få trängas bort av simpel logik!
…och en sak till; För att göra skäl för bloggens stundande namn ”Absurd Cinema” har jag numrerat utan någon vidare ordning (även om innebörden fortfarande är densamma då jag lider av tvångstankar).
…
Mardrömmar på film – en topplista:
597. Smultronstället (1957)
Mardrömsorsak:Scenen då filmens huvudkaraktär Isak Borg drömmer en skrämmande surrealistisk mardröm i en övrigt underbart drömmande film. Ingmar Bergmans så berömda ångest fick utlopp i hans ännu mer berömda kreativitet och konstnärskap och i det här fallet en mycket originell och kreativ mardrömssekvens.
32. The Texas Chain Saw Massacre (1973)
Mardrömsorsak:Öde beläget hus. Tryckande atmosfär på grund av sommarhettan i kombination med situationen. Högst suspekt lokalbefolkning. Skolboksexempel på lågbudgetfilmskapande som resulterar i högklassigt resultat. Experimentiell musik. Fantastiskt, lekfullt foto. Skrämmande, groteska bilder innifrån huset i filmen. Skrämmande uppbyggnad som skapar en kuslig stämning.
Slutsekvensen då solen går upp över texasfälten och Leatherface swingar sing motorsåg är ikoniska och drömska, för att inte tala om mardrömska på grund av sin skönhet.
0. Skönheten och Odjuret (1991)
Mardrömsorsak: Gothiska bilder på skogar och slott i samklang. Kyrkomotiv och bestialiska statyer. Stor mystik kring vad det stora slottet innehåller. Tragik och komplexa känslor hos ett monster. Disneys allra bästa film tillsammans med Lejonkungen (1994), men Skönheten och Odjuret besitter en mörkare ton och en kusligare historia, med teckningar som andas Disneys storhetstider med sagoberättandet från förr.
45. The Wicker Man (1973)
Mardrömsorsak: En ö isolerad från omvärlden som spelplats. Galna lokalinvånare. Kultaktiviteter. Snuskiga djurmasker. Kusligt lågmäld stämning. En Dale Cooper-liknande poliskonstapel som enda karaktär med vett i skallen, precis som du eller jag är det i våra mardrömmar.
13. Mario Bavas filmografi
Mardrömsorsak:Surrealistiska motiv. Gothisk visualitet. Delvis svartvita filmer. Rena mardrömssekvenser. Ett mystiskt, drömskt ljudande blåsinstrument.
Instrumentet hörs särskilt i filmen Black Sundaysom i sig är det mest drömska jag någonsin hört. Vad nu detta blåsinstrument är för något är en smärre gåta för mig! Det kan vara en altflöjt eller en engelsk fagott. Är i vilket fall samma instrument som hörs i början av detta stycke från Mario Bava-inspirerade Dark Shadows.
I filmen Kill Baby, Kill förekommer dessutom en fantastisk, surrealistisk scen (se klipp nedanför) som inspirerade David Lynch när han sedan gjorde Twin Peaks (1990-91). Scenen som skymtas i slutet av trailern till Shockhar jag skrivit om förut, men den – liksom filmen i stort, är verkligen en uppvisning i mardrömsskapande på film.
Jag ”lovade” en Mario Bava-skräckspecial med recensioner på några av hans bästa filmer för några veckor sedan, när det var halloweenmånad. Det var en intensiv månad där Bava fick prioriteras bort, men jag lovar att det kommer en Bava-special framöver.
Då kommer jag försöka recensera några fler filmer av honom än vad det var tänkt från början. Framför allt några av hans mer ”giallo”- och kriminalinriktade filmer. Detta blandat med hans mer gothiska skräck förstås.
1657. Nosferatu (1922)
Mardrömsorsak:Gothisk miljö. Skog. Slott. Surrealistisk stämning. Stundtals fantastisk musik (ifall du ser den med originalmusiken). Brist på ljud. Brist på färg. Brist på förklaringar.
Min teori är att ju mer du skär ner på tydliggörande i ditt filmiska berättande, ju närmare kommer du drömmarnas berättande och därmed även känslan av drömmar.
Dessutom blir publiken tvungen att fylla i så pass mycket själv att det blir en upplevelse som skapat mycket mer i ditt eget huvud än normalt. Drömskt surrealistiska filmer brukar ju oftast nonchaleras just av den publik som beklagar sig med; ”Jag vill inte behöva tänka när jag ser på film!”
100. The Beyond (1981)
Mardrömsorsak: Mardrömsscenen med den långa, sjukt raka broleden som avslöjar en kvinna och en hund. Även övriga mardrömsscener och makabra ögonblick spär på känslan tillsammans med Fabio Frizzis fantastiska musik samt höstmiljö.
42. Suspiria (1977)
Mardrömsorsak: Den skrikande visualiteten med überstarka färger. Allt vilset vandrande. Allt rött!
Den italienska skräckspecialisten Dario Argento(The Bird with the Crystal Plumage, The Cat O’Nine Tails, Inferno) tog den italienska thriller- och skräckgenren vidare där Mario Bava började. Suspiria är hans mest kända och är en enda lång kavalkad av mardrömsupplevelser när en ung flicka besöker en balettakademi långt ute i skogen, där häxor lurar.
Särskilt scenen när en av filmens kvinnliga karaktärer rusar genom skogen mellan träden i en övrigt dunkel miljö har satt sig på näthinnan och är en bild jag tänker tillbaka på ofta, när jag åker bil på kvällen och sneglar ut i skogskantens mörker.
06. Storm of the Century (1999)
Mardrömsorsak: Bådande undergång. Känslan av hopplöshet. Isolerad ö. Ett överliggande hot. Lokalbefolkning som ingen går att lita på när det krisar. En djävulsk gestalt. Snö och storm!
Är det något som är minst lika stämningsfullt som skog för mig så är det snö. Isande, bitande och tung snö som stänger ute allt annat och skapar en känsla av ett eget litet rum av värme mitt i. För mig är både skog, snö och isolerad miljö en tudelad känsla av trygghet och osäker tillvaro då samtliga dessa kan fungera som bägge.
Det är nog därför dessa inramningar skapar mardrömskänslor hos mig. Mardrömmar fungerar ju likadant; Först lockar dom in en i en trygg miljö för att sedan ändra förutsättningarna så att man känner sig osäker och rädd för omgivningen.
931. The Omen (1976)
Mardrömsorsak:Slutscenen är en av filmvärldens mest omtumlande ögonblick någonsin enligt mig!
Med vetskapen om att ingen lyckats döda Damien – djävulens arvinge på jorden, antikrist i människogestalt, ser vi hans föräldrars begravning. Vid deras kistor står USA:s president och hans ”first lady” – världens mäktigaste par, och sörjer.
Mellan dem uppdagas sakta en liten pojke. Damien – djävulens son, har blivit adopterad. Det som var ett omen börjar mer och mer förverkligas. Pojken tittar på oss och ler med sin mest oskyldiga blick. Ruggigt! Perfektion!
2. Un Chien Andalou (1929)
Mardrömsorsak:Surrealism rakt igenom. Svartvitt. Sjuka scener och malplacerad humor skapar en absurd helhet. Drömfilmernas drömfilm.
Världens mest kända surrealistiska film (av surrealismens två mästare, Luis Buñuel och Salvador Dalí) som är inspirerad av drömmar och innehåller fantomfjärilar, händer som det kryllar av myror i samt dissekeringen av ett människoöga måste finnas med på en filmlista med mardrömstema!
158. Batman: Mask of the Phantasm (1993)
Mardrömsorsak: Ständig melankoli. En känsla av att hoppet är ute. Många skuggor som ödesbådar hot. Skrikande gothiska miljöer. Ren och skär domedagsstämning. Man får lust att ta livet av sig.
Glöm Christopher Nolan för en stund. Glöm Tim Burton. Glöm Frank Miller. Batman har aldrig någonsin skildrats så mörkt och dystert som i den här tecknade långfilmen som kom i samband med den hyllade tv-serien i början av 1990-talet. Den är som en film noir-berättelse med Citizen Kane-vidd skildrad i ett mardrömssamhälle där Jokern är ekot av djävulen själv och trots det har han aldrig varit så mänsklig som här.
Bilderna på en ung joker innan han blev det ansikte vi känner igen är skrämmande. Skratthysterin som drabbar hans offer ger rysningar. Filmens mystiska fantom som blir Batmans stora gissel är dessutom en av det filmiska Batman-universumets mest intressanta karaktärer och hon – ja, HON, är även unik som sådan.
Det är inte en slump att alla animerade Batman-filmer efter denna har influerats av just Mask of the Phantasm.
Filmen innehåller för övrigt Batman-historiens starkaste musikstycke alla kategorier, trots konkurrens från Danny Elfman och Hans Zimmer. Jag talar om det kyrkokörskrämmande och högst mardrömslika, hysteriska ledmotivet av kvinnlige kompositören Shirley Walker.
19. 2001: A Space Odyssey (1968)
Mardrömsorsak:Oändlig rymd. Läskigt lugn från datorn HAL. En mästerligt sammansatt surrealistisk scen i sista kapitlet. Mästerligt utvald stämningsmusik.
Sista kapitlet, ”Jupiter and beyond the Infinite”, är något av det mest sällsamma som skapats inom filmmediet någonsin och min upplevelse av det första gången var så pass stark att jag satt och gapade i hypnos framför min 21-tums tjock-tv som om jag hade sett ett spöke. Det spelar ingen roll hur mycket man förstår av en film om den kan få en att reagera så.
27. The Exorcist (1973)
Mardrömsorsak: Demoniska motiv. Mycket tystnad. Höst. Sjukt surrealistiska scener.
”Jag kan inte hitta den TV-reklam [för The Exorcist: the version you’ve never seen] som vevades på svenska kabelkanaler år 2000, men jag minns med fasa hur satans rädd jag var så fort den dök upp i reklampauserna mellan underhållningsprogrammen och kvällsfilmerna jag såg. Min kanske mest konkreta skräckfilmsupplevelse är alltså en reklamsnutt ännu mer än själva filmen i sig.
Jag satte andan i halsen när jag fick se Regans nattspasmer genom övervakningskameran från sjukhuset och allra mest den ökända spindelgångscenen! Jag visste att jag – 12 år gammal, inte skulle kunna sova med släckt lampa om jag såg reklamen, men trots det kunde jag inte släppa blicken från den när den gång på gång dök upp på TV:n.
Den lyckades nå mina innersta fasor på ett sätt som nästan ingen annan film – eller ännu mer reklam, har gjort någonsin.”
”Jag är besviken på att så många människor har struntat i att ge found footage-rysaren The Blair Witch Project (1999) en ärlig chans. Det är en originell, fascinerande och välgjord skräckis som sticker ut i det moderna skräckfilmutbudet.
Den är helt och hållet psykologisk och krypande, istället för att försöka schockera de otålmodiga tittare som vant sig vid att skräckfilmer måste vara blodiga, innehålla människor som dör och där det läskiga ska vara uppenbart och synligt.
Istället hör jag unga människor som hånar filmen och uttrycker saker som att ”hände det ens nåt i den?” och att ”jag skrattade mest för att den var så fånig”.
Jag såg The Blair Witch Project själv när den gick på TV för första gången. Jag var nog 12 år gammal. Jag spelade in den på min farmor och farfars TV utan att nämna något för mina föräldrar. Visst, jag var hela 12 år gammal, men jag hade frekventa problem med rädslor och mardrömmar.
Dessutom bodde jag på landet och för att ta mig från mitt hem och till min farmor och farfar var jag tvungen att gå genom skogen.
Jag började kolla på den mitt på ljusa dagen i ett ensamt, stort rum på en liten TV-apparat. Ja satt som på nålar och såg hur filmkaraktärernas färd bar ut i skogen, där myterna frodades om en häxa som rövade bort människor som aldrig kom tillbaka levande.
Jag tror aldrig att jag vågade se klart den själv. Däremot kom min kusin Christian på besök en dag och jag föreslog att vi skulle se The Blair Witch Project. Vi började kolla, men cirka 30 minuter in i filmen avbröt vi den, eftersom min kusin inte gillade tanken på att gå hem till mig genom skogen med filmen på minnet.
När jag var yngre var jag alltid rädd för att gå själv i skogen. The Blair Witch Project gjorde mig några nivåer ännu räddare, men samtidigt är det ett av de första stegen av många i mitt liv som jag ”lärde mig” att konfrontera mina rädslor.
Jag var ju tvungen att gå genom den där skogen ensam många fler gånger och till slut lärde jag mig att tycka om det.”
7. Repulsion (1965)
Mardrömsorsak: Schizofrena mardrömshallucinationer. Paranoia som normaltillstånd.
Aldrig har sprickor varit så hotfulla som i Roman Polanskis (Rosemary’s Baby, Chinatown, The Pianist) bästa film! Ord är överflödiga vad gäller den här filmen innan man har sett den.
89. The Shining (1980)
Mardrömsorsak: Allt.
Säg något i The Shining – av mig kallad ”världens bästa film”, som inte är mardrömslikt. Hissen. Maskeraden. Tvillingarna. Kvinnan i badkaret. Balen. Hela filmen är en enda lång mardröm! Filmmusiken som Stanely Kubrcik har sammansatt med musik av Ligeti, Penderecki, Wendy Carlos, gammal balmusik är filmhistoriens bästa soundtrack.
Det som gör det här till världens bästa film enligt mig är dessutom faktumet att den samlar i princip allt som jag har en försmak för. Den har den isolerade platsen i form av ett ödsligt hotell uppe i dom ännu mer ödsliga bergen under lågsäsong. Hotellet är omringad av den så atmosfäriska skogen.
Hotellet blir dessutom omringat av den lika atmosfäriska snön och snön levereras till och med i form av snöstorm vilket avancerar allt ytterligare. Dessutom har filmen en psykologisk grund som går parallellt med dom surrealistiskt otäcka momenten vilket gör att jag som tittare inte vet vad som är galenskap och vad som är värre än så. Sist men inte minst har vi alla ögonblick som inte ges någon direkt förklaring, men som likt drömmar får mig som åskådare att vilja grubbla mer över potentiella meningar.
För vissa har det gått så långt att folk har målat upp konspirationsteorier kring Kubricks egentliga mening med filmen – att det skulle röra sig om Förintelsen, indianmassutrotningen eller den fejkade månlandningen. Om detta presenterades vi i den sevärda dokumentären Room 237 (2012).
Stanley Kubrickhar med Stephen Kings roman som förlaga kort sagt gjort den perfekta skräckupplevelsen! Nyligen mätte man hjärtrytmen hos filmtittare för att bevisa vilken skräckfilm som är världens läskigaste och The Shining segrade trots sina 33 år på nacken. Det säger en del om filmens kvalitet.
4. ??? (fortsättning följer)
Senare idag (eller imorgon beroende på min ambitionsnivå) kommer dem/den/det som mest suddat ut gränserna mellan filmisk mardröm och ”verklig” mardröm tillägnas ett helt eget, späckat inlägg. Vissa av er kan nog lista ut ungefär åt vilken riktning inlägget kommer gå åt, men till alla andra får det bli en liten, spännande cliffhanger…
Tills dess kan du kolla in vad dom andra filmspanarna har skrivit om under temaparollen ”Mardrömmar”!
Månadens filmspanartema är ”Snö” och med tanke på att snön börjat falla av och till på marken i Dalarna där jag bor så känns det ganska passande.
Dessutom börjar julstämningen på allvar drabba mig nu och det är den kanske härligaste tiden på året – så länge man är inomhus då, och kan mysa av stugvärmen med vetskapen att det är kallt, ruggigt och plogvis med snö som faller utanför fönstret.
Jag har även insett att näst efter inslaget av granskogsmiljöer och höstmiljöer så är nog snö den ingrediens som starkast påverkar min positiva känsla för filmens atmosfär. Till snöns ära har jag därför knåpat ihop en lista på de filmrelaterade ögonblick och personer som på bäst sätt förvaltar snöns förmåner på något sätt…
Herr Kings känsla för snö
Det finns en oslagbar känsla som hör vintern till.
Känslan när snön viner ute och det är lite kusligt mörkt, men ändå åh så vackert, så att man gärna stannar kvar i sin lilla, imaginära, upplysta stuga och inbillar sig att man är djupt inne i skogen, insnöad. Väldigt specifikt beskrivet kanske, men du måste väl ha känt den känslan? Hur som helst är det – tillsammans med julstämningen, den känsla jag längtar mest till när vintern och snön kommer.
En till som har fattat det konceptet väldigt bra är rysarförfattaren Stephen King. Nu utgår jag i första hand från filmatiseringarna av hans verk, men den återkommer ofta i hans bästa filmatiseringar.
I The Shining (1980) blir familjen Torrance insnöade på ett fjällhotell som gör att hjälp utifrån blir väldigt problematiskt att få. Bilderna när Halloran envist försöker ploga sig igenom den massiva snön på vägarna i de klippiga bergens skogar är ju så myskusliga. Eller den isande finalen i labyrinten, där Jack lufsar och frustar som en ångmaskin efter Dannys fotavtryck som bildats i snön.
För att inte tala om de massiva snöberg som under vinterns gång vallats upp av vinden mot hotellväggarna – Danny kunde ju åka rutschkana från andra våningens fönster med höjden dom mätte!! The Shining är min favoritfilm eftersom den har allt jag tycker om – inklusive snö.
I The Dead Zone (1983) förekommer det ett flertal scener där snön upptar en stor del av den fantastiska atmofären, samt givetvis de varma stugorna i vinterlandskapet.
I Misery (1990) givetvis. En bitande snöstorm, en olycka och en ensam, liten stuga mitt ute i skogens ingenstans. En författare och hans största ”fan”, som också råkar vara manisk och livsfarlig! De enda ingredienserna man behöver för att skapa dramatik och en riktig bra historia.
Kathy Bates gör givetvis en dunderinsats som det närgångna stalkerpsykot i filmen, men inramningen är det som verkligen gör filmen enligt mig. Placera en stuga i en snöig skog och du är på rätt väg, i min värld.
Storm of the Century (1999) är dock lite av guldklimpen i sammanhanget Stephen King i kombination med snö. King skrev manuset till miniserien och berättelsen innehåller de bästa ingredienserna av Stephen King.
Paranoia, människor med dåligt samvete, grupptryck, utanförskap, tvivelaktig krishantering, människor som tappar tron på varandra, ren paranoia och den djupaste skräcken – allt finns med när invånarna på en gemytlig ö blir isolerade från omvärlden på grund av århundradets storm, samtidigt som en mystisk man med käpp gör entré på ön med uppmaningen ”Give me what I want, and I will go away”.
Scenerna när snöstormen viner på de tomma vägarna och fyren på ön är fruktansvärt stämningsfyllda!
Den där himmelska sången och stämningen i A Charlie Brown Christmas
Snobbens julavsnitt (A Charlie Brown Christmas) från 1965 är ett måste inför jul varje år – åtminstone för mig. Det är en ljuv känsla att få återse Snobben, Kalle och alla de andra för att se hur de tacklar det underbara – men även ångesten, som kommer i samma veva som omgivningen ska pyntas och snön börjar pryda gator, hustak och skogar.
Stämningen i detta avsnitt är på något sätt den mest definitiva julstämningen som USA har producerat genom rörliga bilder – tillsammans med Ensam Hemma (1991) möjligtvis. Jag önskar att snön var så mjuk och lätt som den ser ut i Snobbens tecknade värld.
Den ljuva, himmelska sången som spelas i inledningen av avsnittet är en av jultidens absoluta höjdpunkter, tillsammans med avsnittets övriga julmusik, givetvis!
Danny Elfmans musikaliska mönster
Det finns en man som med sina avkommor i filmvärlden definierat snö mer än någon annan för mig. Mannen heter Danny Elfman och är givetvis känd som punkmusikern som blev filmkompositör och Tim Burtons vänstra hand (om Johnny Depp är den högra). Han har dock gjort mycket fantastisk filmmusik med andra än Tim Burton och en drömsk harmoni som får mig att se vackra snöflingor segla ner från himlen uppfyller mig väldigt ofta i hans verk.
Allra mest i Edward Scissorhands (mästerverket The Ice Dance!) där musiken kombineras med lika vackra bilder, men därefter kommer ytterligare en rad snöiga filmer – The Nightmare Before Christmas (Closing), Batman Returns (Birth of a Penguin) och en av mina personliga julfavoriter, Nicolas Cage-filmen The Family Man (Main Theme/Promise).
Listan på underbar, frostig men ändå sällsamt varm musik tillsammans med vackra snösekvenser kröner hans karriär. Danny Elfmans bästa musik är som en varm snölykta som värmer mina händer i ett vitglittrigt snöfall mot en blåsvart himmel…
The Girl With The Dragon Tattoo och skildrandet av den nordiska vintern
Jag är en stor beundrare av David Finchers filmatisering av Stieg Larssons Män Som Hatar Kvinnor och det jag fann mest ”upplyftande” i filmen var den stora viljan att skildra Sveriges nordiska kyla med så stort fokus. Musiken av Trent Reznor och Atticus Ross är förstås grädden på moset, men i hela filmen yr snön över minsta lilla sten och känslan är att det är rysk vinter med en kyla på minus 30 jämt och ständigt. Bildens färg är alltid iskallt blågrå och svartvit.
Fantastiskt skildrat och fotat! En av nyckelfaktorerna till att den filmen överglänser den svenska versionen med en hästlängd. Det krävs kreativitet utifrån för att förädla känslan av Sverige och hitta kärnan i hur det är att bo här. Mörker och kyla.
Star Wars, tauntauns, wampas och Imperiet
Inte alla, men nästan alla älskar Star Wars. Framför allt då den första trilogin. Och framför allt då mittenfilmen Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back (1980). Filmen tar inledningsvis vid på den kalla snöplaneten Hoth Ett ironiskt namn med tanke på att planeten inte var särskilt ”hot” tänkte jag jämt när jag var liten. När jag var liten väcktes också min fascination för Star Wars, i samma veva som trilogin för första gången släpptes på VHS och jag kollade på filmerna om och om igen.
Jag och en vän, i min hemby, som hette Andreas brukade ständigt ”leka Star Wars” och när det var vinter och meterhög snö (det var det faktiskt ofta när jag var liten) så gick givetvis lekarna oftast ut på att vi befann oss på planeten Hoth, där vi red fram på tauntauns, slogs mot wampa-snömonster och mot Imperiets alla vidunderliga stridsfarkoster.
När jag ser de där stora, fyrbenta ”AT-AT-gångarna” vandra omkring på bilder och film idag så blir jag genast oerhört nostalgisk, och när jag som vuxen ser en stor, plogad snöhög så slår mig två tankar; antingen ska jag klättra upp på den och låtsas att jag är en tapper bergsbestigare, eller så ska jag bunkra mig i den för att skydda mig mot Imperiets styrkor…
Snösekvenserna i Star Wars är givna på den här listan då de tillför en speciell känsla i Star Wars-mytologin och i mitt eget liv.
John Fords The Searchers och vilda västern i snömiljö
John FordsThe Searchers (Förföljaren, 1956) – med John Wayne i den ikoniska huvudrollen, är en fantastisk westernfilm som utspelar sig på den heta prärien på Monument Valley. Dock händer det något magiskt när westernfilmer utspelar sig i kyliga snölandskap helt plötsligt. Det passar liksom så bra och åtminstone för mig från kalla Sverige så är det då som westerngenren snuddar som mest vid den realistiska naturens kärna.
Ett sådant ögonblick sker i The Searchers och det är så fantastiskt fångat i John Fords ögon! Cowboys, hästar och vit, tung snö som liksom renar den annars så dammiga westernluften.
Andra filmer som utnyttjar snön på ett uppiggande sätt är förstås spaghetti western-filmen Il Grande Silenzio (1968) som enbart utpselas i snölandskap, Clintans Unforgiven (1992) som har en väldigt emotionell scen med snöutsikt, samt – att döma av trailern, Quentin Tarantinos efterlängtade western-hyllning Django Unchained, som har världspremiär om en månad i USA.
Den mästerliga sekvensen i kortfilmen The Snowman
Denna lilla kortfilm har en av de juligaste och mest snöromantiska sångnumren som någonsin setts på film! Jag behöver inte vara långrandig utan du får helt enkelt beskåda det själv och drömma dig bort till barndomens underbara värld då snö var ett instrument för lek och fantasi – och med tanke på den här listan – det är det väl den finaste saken med snön även i vuxen ålder?
….
Glöm nu inte att läsa alla de andra filmbloggarnas filmspaningar kring temat ”Snö”! Här hittar du deras inlägg:
![Suspiria.1977.Bluray.x264.1080p.mkv_snapshot_01.04.42_[2012.02.23_21.58.47]](https://exceptfear.files.wordpress.com/2013/11/suspiria-1977-bluray-x264-1080p-mkv_snapshot_01-04-42_2012-02-23_21-58-47.jpg)
![The.Shining.US.Cut.1980.BluRay..1080p.DTS-HDMA.5.1.x264.dxva-FraMeSToR.mkv_snapshot_00.50.30_[2012.02.11_00.46.11]](https://exceptfear.files.wordpress.com/2013/11/the-shining-us-cut-1980-bluray-1080p-dts-hdma-5-1-x264-dxva-framestor-mkv_snapshot_00-50-30_2012-02-11_00-46-11.jpg)
![The.Shining.US.Cut.1980.BluRay..1080p.DTS-HDMA.5.1.x264.dxva-FraMeSToR.mkv_snapshot_02.09.57_[2012.02.11_02.08.05]](https://exceptfear.files.wordpress.com/2013/11/the-shining-us-cut-1980-bluray-1080p-dts-hdma-5-1-x264-dxva-framestor-mkv_snapshot_02-09-57_2012-02-11_02-08-05.jpg)
Absurd Cinema 