Etikettarkiv: Smart filmmusik

Smart filmmusik #4: It’s a sin (Bronson)

Smart-Filmmusik-ny-header-2

bronson_movie_poster_charles_tom_hardyThe Man. The Myth. The Celebrity.

Danske regissören/auteuren Nicolas Winding Refn (Pusher-trilogin, Drive, Only God Forgives) har alltid haft ett stort hjärta för handplockad musik i sina filmer.

Så pass att han under en ansträngt tyst biltur med Ryan Gosling kom fram till att deras kommande filmprojekt Drive (2011) helt enkelt skulle bygga på att Gosling spelade en stum man som åkte genom Los Angeles-nätterna spelandes ”french electro”-musik.

Winding Refns musikstil har alltid lutat åt det elektroniska och det märks allra bäst av i just Drive.

Winding Refn nådde dock g-punkten hos sina filmers sinnestämning redan i föregångaren Bronson (2008) tre år tidigare, när han utöver germansk, klassisk musik blandat med suveräna Glass Candy även bjöd på en av dom mest absurda dansscenerna jag någonsin sett på film.

Lynchiska övervakningskameravinklar, originell rumsmiljö och ett gäng gravt drogade psykpatienter ackompanjerat av Pet Shop Boys emo-discodänga ”It’s a sin” är beskrivning nog.

Bronson-Tom-Hardy

Den förträfflige galningen Tom Hardy (The Take, Warrior, The Dark Knight Rises) fick sitt genombrott när han storspelade i rollen som den brittiske fången Michael Peterson som efter ett postrån och 7 års fängelse upptäcker vilken miljö han trivs bäst i, vilket slutar i förlängning på förlängning av hans fängelsestraff.

En film som  osar rebellromantik, positiv destruktivitet och är något slags kärleksbarn mellan Snatch och A Clockwork Orange. Ett oäkta kärleksbarn på rymmen, givetvis.

Annonser

Smart filmmusik #3: I want to know what love is (Fucking Åmål)

Smart-Filmmusik-ny-header-2

FuckingAmal l_32948_0150662_fe0a379dLukas Moodysson är en regissör med rejäl känsla för musiken i sina filmer och inte sällan – snarare alltid, leker han med låtar som signalerar dom mest naiva, sentimentala och nakna känslorna.

I hans debutfilm Fucking Åmål (1998) utspelas det precis en sådan scen då de två tjejerna Agnes (Rebecka Liljeberg) och Elin (Alexandra Dahlström) får lift av en äldre man.

I bilen spelas Foreigners klassiska och extremt klyschiga tryckarlåt ”I want to know what love is” i bakgrunden.

Där och då klickar det plötsligt mellan de två tjejerna i baksätet och lika delar ungdomlig igenkänningsfaktor – eller i minsta fall ungdomsfantasi, blandat med pinsamheten över hur pass klyschig situationen är precis som det brukar vara i verkliga livet.

Lukas Moodyssons absurda val att låta scenen utspelas i en äldre mans bil, med potentiella vibbar av att vara lite suspekt (läs; pedofil eller allmänt pervo), gör scenen ännu smartare. Att det sedan är en av de mest genuina kyssarna på film är någon slags krona på verket.

Moodysson kan ungdomsklyschorna utan och innan och vet hur man utnyttjar den kunskapen på ett intressant och ärligt sätt i sina filmer. Hela sekvensen har perfekt timing och beskrivningen av denna scens utförande är i mångt och mycket en talande beskrivning för hela filmen Fucking Åmål i sig.

En av de mest banala mästerverken i svensk filmhistoria men suverän just därför.

Smart filmmusik #2: It’s the same old song (Blood Simple)

Smart-Filmmusik-ny-header-2
blood_simple_ver4_xlg
Breaking up is hard.

Blood Simple (1984) är bröderna Joel och Ethan Coens debutfilm och trots att de har en få förunnad lista av fantastiska filmer bakom sig ligger Blood Simple mig varmast om hjärtat.

Trots det brukar jag ranka No Country for Old Men (2007) som bättre, men Blood Simple är den mest personliga ”Coen-filmen” av de två då de skrivit manuset själva och alla deras karriärskännetecken finns med; landsortsvardagliga karaktärer som slirar över på fel sida av lagen och ställs inför absurda problem med tung, svart humor.

Bägge filmerna sticker för övrigt ut som de klart mest bittra och mörka i deras katalog och kan därför länkas samman som en form utav syskonfilmer.

Det jag framför allt faller för i Blood Simple är bröderna Coens sprudlande lekfulla filmskaparutförande som strålar i det fantastiskt smarta thriller-manuset.

Den vardagliga landsortskvinnan Abbie (spelad av fantastiska Frances McDormand) hamnar i centrum för en absurt olycklig serie av händelser när hennes man beställer en privatdetektiv (underbart spelad av M. Emmet Walsh) för att skugga henne då han är säker på att hon är otrogen med någon av personalen från hans Texas-bar.

Ju mer smuts filmens karaktärer får på sina händer, ju svårare blir det att ta sig ur den onda spiralen de faller ner i och de simpla besluten blir tyngre och tyngre att ta.

blood_simple_blue_blu-ray_4

I filmen har The Four Tops fenomenala motown-dänga ”It’s the same old song” en genomgående roll och bröderna Coen utnyttjar sin svarta humor på allra bästa sätt när de spelar på betydelsen av låtens vemodiga text vars mening de flesta känner igen sig i, men som i filmen får en mörkare underton.

När filmen skulle släppas på VHS 1995 gjorde rättighetsproblem att The Four Tops sång byttes ut mot Neil Diamonds ”I’m a believer” – något som bröderna Coen rättade till i och med det tre minuter kortare Director’s Cut-släppet på DVD några år senare.

Givetvis ska man inte argumentera för någon annan sång än ”It’s the same old song” när det gäller Blood Simple då den sitter som en smäck på alla plan. Scenen på baren som sången presenteras i är en av mina absolut favoritscenövergångar i filmhistorien just tack vare fyndigheten i de små detaljerna!

Timingen med miljön, fotot, klippningen, framåtrörelsen och den så trevliga mörka glimten i ögat. Jag kommer för alltid förknippa motown-dängan med bröderna Coens skicklighet vad gäller just de här sakerna.

Hoppa fram till 2.20 i klippet för att se vad jag är så lyrisk över…

Smart filmmusik #1: Singin’ in the rain (A Clockwork Orange)

Smart-Filmmusik-ny-header

Det här är första bidraget till en lång serie där jag med korthet kommer behandla särskilt genomtänkta och/eller överraskande klockrena låtval i filmer genom tiderna – så kallad ”smart filmmusik”. Först ut är det kanske mest logiska valet vad gäller den beskrivningen…

a-clockwork-orangeA Clockwork Orange (1971) anses vara en av de mest kontroversiella filmerna genom tiderna, av många anledningar, men kanske mest för sitt ”good old ultra-violence”. Filmen förbjöds totalt i Storbritannien på mästerregissören Stanley Kubricks (Dr.Strangelove, 2001: A Space Odyssey, The Shining) egen begäran och visades återigen först 27 år senare, efter hans bortgång 1999.

Anledningen var att den väckt en så pass stor debatt kring våld på film att Kubricks familj fick hot riktade mot sin egen familj från människor som antingen ansåg sig våldsinspirerade av karaktärerna i A Clockwork Orange men också av demonstranter mot filmen. Eller som Stanley ”IQ 140” Kubrick själv förklarade sitt beslut;

”To try and fasten any responsibility on art as the cause of life seems to me to put the case the wrong way around. Art consists of reshaping life, but it does not create life, nor cause life. Furthermore, to attribute powerful suggestive qualities to a film is at odds with the scientifically accepted view that, even after deep hypnosis in a posthypnotic state, people cannot be made to do things which are at odds with their natures.”

I vilket fall finns det en scen som är lite mer minnesvärd än andra i filmen, nämligen scenen då Alex DeLarge (Malcolm McDowell) och hans ligistgäng bryter sig in hos ett par ute på landsbygden och påbörjar en makaber våldtäkt på kvinnan.

Samtidigt sjunger Alex DeLarge glatt klassikern ”Singin’ in the rain” (som framfördes av Gene Kelly i musikalfilmen med samma namn) och det smarta – jag vågar till och med påstå geniala, med det absurda sångvalet är just att det är så obehagligt opassande glatt med tanke på det fruktansvärda dådet som samtidigt utförs.

Sångvalet är dessutom ett av filmhistoriens häftigaste improvisationer då det var skådespelaren Malcolm McDowell som började sjunga den efter att regissör Kubrick klagat på att han agerade ut den hemska scenen för stelt. Därpå skapades filmhistoria…