Etikettarkiv: Skräck

Phenomena (1985)

Genre: Rysare, Mysterium
Regi: Dario Argento
Manus: Franco Ferrini, Dario Argento
Längd: 110 min
Skådespelare: Jennifer Connelly, Donald Pleasence, Patrick Bauchau, Fiore Argento, Dalila Di Lazzaro, Federica Mastroianno

Jennifer anländer till Richard Wagner Acadamy, ett internat för flickor i Schweiz där en galning med kniv mördar unga kvinnor. Jennifer går i sömnen och skolans ledning försöker stoppa hennes nattliga vandringar som verkar sammanträffa med morden. Vid en av hennes nattliga vandringar träffar hon på Entomologen John och han blir förvånad av hennes extraordinära förmåga att förstå insekter. Med en väldigt speciell liten vän ger sig Jennifer ut på jakt efter mördaren men det blir mer fruktansvärt än vad någon hade kunna föreställt sig.

Dario Argento visar tydlig kontrast när det gäller kvaliteten på hans filmer. Från och med sitt genombrott på 60-talet och fram till hela 80-talet har han levererat filmer med både intressanta storys, visuellt godis och ambitiöst utförande. När 90-talet började hade han tagit vändan över till USA och tillbaka och tappade stadigt ambitionsnivån med svaga storys och mindre personlig ambition och har dalat i filmkännares medvetanden. Phenomena kom dock precis innan hans storhetstid var över och om han under denna tid inte kunde filma ett alltför bra manus så var det i alla fall mycket blod och annat visuellt att gotta sig i – och i bästa fall både och! Denna film har alla komponenter till 80 procent ungefär.

Phenomena är hans första engelskspråkiga film och har en 14-årig Jennifer Connelly (Requiem for a Dream, A Beautiful Mind) i huvudrollen, som insektsglad överklassflicka på en dansinternatskola i Schweiz. I trakten har en mystisk psykopat mördat småflickor under en längre tid och tillsammans med insektsexperten Donald Pleasence (allmänt känd som Dr. Loomis i Halloween-filmerna, givetvis) börjar Jennifer sökandet på mördaren.

Historien är typisk för Dario Argento, och han har som vanligt Claudio Simonetti och Goblins till hands för det stämningsfyllda soundtracket, som tillhör de bästa melodierna de gjort. Men där finns även Iron Maiden, Motörhead och andra metal-band för att göra musiken ännu mer ”hipp” och tidsenlig, vilket är synd och skam då det numera känns föråldrat och hämmar vissa scener som hade mått mycket bättre av krypande stämning. Det känns som att metal-musiken bara lagts till för att fylla en dialoglös scen, utan någon egentlig, konstnärlig tanke bakom. Dessutom innehåller filmen några föråldrade specialeffekter som är skapade i en dator stämplad ”80-tal”.

Men utöver det så är det en ganska trevlig film och Jennifer Connelly är imponerande säker – speciellt med tanke på att det är hennes första huvudroll. Donald Pleasence är också skön och leverar i den bekväma miljön, som inte är alltför lik den enstyriga rollen i Halloween-serien. Det som är det bästa med filmen är landskapsmiljöerna som verkligen skapar stämning. Men trots att mycket är som det brukar med Argento-filmer så är Phenomena ändå aldrig särskilt läskig.

Det övriga skådespeleriet är som vanligt klent, men det får man ta då det precis som med spaghetti westerns är handlingen, det visuella och musiken som betyder mest. Jag föredrar helt klart Suspiria, Bird with a crystal plumage, Deep Red, Cat O’Nine Tails eller allra mest, Tenebre framför Phenomena. Det betyder inte att detta är en bagatell, för det här är fortfarande en väldigt intressant och sevärd film, men han har gjort ännu bättre tidigare.

Om ett år får vi se Dario Argentos nästa projekt skåda dagens ljus, då han tar sig an Dracula 3D, vilket kan bli lika platt fall som hans tidigare, minst lika ambitiösa och intressanta comebackförsök på 2000-talet, men än så länge kan vi hoppas att hans visuella briljans och gothiska ryktbarhet kan ge Dracula nytt liv.

6/10

Hatchet (2006)

Genre: Slasher, Gore
Regi: Adam Green
Manus: Adam Green
Längd: 85 min
Skådespelare: Joshua Leonard, Tony Todd, Robert Englund, Richard Riehle, Patrika Darbo, Parry Shen, Deon Richmond, Mercedes McNab, Kane Hodder, Joel Moore, Tamara Feldman, Joel Murray, Rileah Vanderbilt, Joleigh Fioravanti

Det deformerade barnet Victor Crowley bor med sin far i ett hus vid träsket. En Halloweenafton kommer elaka ungar dit och sätter eld på huset. Victor Crowley går en fruktansvärd död till mötes, och legenden om pojken vid träsket är född. Men är han bara en legend?

Har varit sugen på att se den här sedan förra året, utan att ha haft ett dugg höga förväntningar på den. Egentligen är det uppföljaren jag varit mest sugen på då den ska slå rekord i utnyttjande av blod i en slasher, men jag måste ju börja med den första först, givetvis.

Handlingen tar dock egentligen vid i en idyllisk stad som fått festfeber, där turisten Ben hellre vill ut på träsksafari istället för att umgås med Marcus och polarna på de lokala pubarna där ölen skvalpar och de klyschiga kvinnorna likaså. Träskturen blir dock av, tillsammans med en falsk guide, ett pensionärspar och en amatörporrfilmsregissör samt hans två fnaskiga skådespelerskor.

Filmen är gjord med en förkärlek till den klassiska tonårsslasher-genren med en obligatoriskt billig handling och producenterna har lyckats locka några klassiska slasherstjärnor, i form av Robert ”Freddy Krueger” Englund i en cameo, Tony ”Candyman” Todd i en annan cameo och framförallt Kane ”Jason Voorhees” Hodder som mördarbesten Victor Crowley.

Dessa två skådisar är det som gör filmen, för Hatchet är en pinsamt dålig skriven film som i övrigt bjuder på pinsamma, klyschiga karaktärer som inte tillåter skådisarna att kunna leverera knappt en droppe kvalitet. Den kvinnliga huvudkaraktären Marybeth (spelad av tv-serieinhopparen Tamara Feldman) kommer knappast undan med hedern i behåll då hennes känsliga scener känns väldigt såsiga och framtvingade.

Den enda jag gillade var långskånke huvudrollen Ben, spelad av Joel David Moore som synts i så skilda filmer som The Hottie and the Nottie, Avatar och Dodgeball. Hans polare Marcus, som spelas av Deon Richmond (Not Another Teen Movie, Van The Man) är också trovärdig och de har en bra kemi tillsammans. Dock känns dom som hämtade från en fjunig tonårssexkomedi i stil med Harold and Kumar, vilket inte ger många plus till en skräckfilm.

Kvinnorollerna och mansrollerna är utan tvekan skrivna ur en sexfixerad tonårskilles synvinkel och inledningen av filmen slår något slags rekord i flest nakna tuttar i bild på kortast tid, då intrigen tar vid i en stad som firar någon slags högtid som går ut på att supa tillsammans med redlösa kvinnor. Det är dock underhållning den här filmen rider på och den funkar nog utmärkt för ett ungt, puckat grabbgäng utan större krav på film en vanlig öldrickarkväll.

När slaktfesten från Mr. Crowleys yxa väl sker så skvätter det blod utan dess like, så pass att till och med när han vrider nacken av ett offer så kastas det köttslamsor mot trädstammarna runtomkring. Överdrivet och givetvis kul på ett bisarrt sätt. Det största misslyckandet med filmen är dock att endast en karaktär tycks bära mobiltelefon, vilket känns högst otroligt i en tid som denna och om de andra karaktärerna hade tagit med sina så hade allas liv och 208 liter blod (japp, så mycket fejkblod spills i denna film) nog sluppit gå till spillo. Regissören Ti West har dock rätt i att mobiltelefonen har förstört mycket spänning i skräckgenren då den underlättar på tok för mycket för filmens jagade offer.

Jag klarar mig dock igenom denna film och ser nu istället fram emot Hatchet 2 som kom förra året, där dagens största ”Scream Queen” – Danielle Harris (skådespelerska i fyra Halloween-filmer), tar över huvudrollen och där blodutgjutelsen mer än fördubblas då den visar 515 liter spillet fejkblod (!!!), vilket är rekord för genren.

2/10

Film Effects: Stolscenen i ”Poltergeist” (1982)

Scenen detta inlägg reflekterar går – på grund av inbäddningsproblem, att se här!

Säga vad man vill om Poltergeist (jag gjorde det förra året), men den har i alla fall en läskig scen som är skickligt filmmakeri. Precis som youtube-kommentaren så instämmer jag i påståendet att man kan veta om man är en skicklig skräckfilmregissör ifall man kan få åskådaren att bli rädd av en scen som utspelar sig i dagsljus.

Detta gjorde Tobe Hooper redan i sitt magnum opus, Motorsågsmassakern (1974), men trots att karriären inte nått några större framsteg efter den så kan han få lite credit för det som stolscenen i Poltergeist gjorde med mig och många andra som sett den. Det var den enda skrämmande scenen i filmen, men den skrämde mig också rejält just på grund av det extrema överraskningsmomentet.

Briljansen ligger i att det är en effekt helt gjord i en tagning utan klipp, i realtid, vilket gör scenen väldigt realistisk och oförutsägbar.

Poltergeist har influerat många filmskapare runt om i världen med det klassiska ”haunted house”-temat och Paranormal Activity-vågen har dragit över oss i två års tid och otaliga filmer nu. Originalet lanserades precis som Poltergeist av Steven Spielberg, just tack vare liknande teman. Visuellt och budgetmässigt sett är det dock två relativt olika filmer, givetvis

Masters of Horror: Pelts (2006)

Genre: Gore
Regi: Dario Argento
Manus: Matt Venne, F. Paul Wilson
Längd: 60 min
Skådespelare: Meat Loaf, Emilio Salituro, Link Baker, Elise Lew, Shawn Hall, Sylvesta Stuart, Ellen Ewusie, John Saxon, Michal Suchanek

En pälsjägare kommer över sin livs största fångst, men någonting är fel med de underbara pälsarna.

Dario Argentos andra avtryck i Showtime-serien Masters of Horror (där Jenifer var den första och den gav jag 2/5 i betyg), och historien kretsar kring Jake Feldman, spelad av sångaren/skådisen Meat loaf (Rocky Horror Picture Show, Fight Club). Han är den beklaglige chefen för en skräddarfirma som håller på att gå i konkurs.

Jake lägger allt oftare sina korvören på en bordell, där han fastnat för en kvinna – Shanna (spelad av Ellen Ewusie), som han gärna skulle vilja skämma bort med pengar för att få äga permanent, typ. Kvinnobilden är inte bättre än så i denna Argento-historia, som inte är skriven av honom utan endast regisserad. Hur som helst ser Jake en möjlighet när han får ett erbjudande om en stor samling tvättbjörnspälsar och det visar sig att ägaren har mördats. Pälsarna verkar ha en mörk, oemotståndlig kraft på den som rör pälsarna, något som resulterar i en hel del blod.

Argento är filmhistoriens kung på att regissera minnesvärda mord, något som faktiskt är ganska väl utfört även här (till klassisk Argento-musik av Goblin-medlemmen Claudio Simonetti), men i övrigt är det en ganska sjuk historia som lämnar en dålig eftersmak på det där negativa sättet som Argento annars är så bra på att undvika genom vassa storys. Veteranen John Saxon (som bland annat hade rollen i Argentos klassiker Tenebre samt Terror på Elm Street 1 & 3) är med i rollen som pälsägare och omeriterade Michal Suchánek spelar faktiskt hans lärling med fin entusiasm.

Finalen av Pelts är ändå minnesvärd på ett magstarkt sätt och sett ur det lilla formatet är det här en godkänd film jag kan rekommendera, men ur Argento-perspetiv är det inget att hurra åt.


4/10

Sisters of Death (1977)

Genre: Thriller, Slasher, Mysterium
Regi: Joseph Mazzuca
Manus: Elwyn Richards, Peter Arnold
Längd: 87 min
Skådespelare: Arthur Franz, Claudia Jennings, Cheri Howell, Sherry Boucher, Paul Carr, Joe E Tata

Under en invigningsceremoni till ett mystiskt systraskap blir en ung kvinna dödad när hon spelar rysk roulette. Sju år senare bjuds de övriga kvinnorna till en återträff i ett hus långt ute på landet. Allt är dock en ondskefull fälla. 

Jag lyckades komma över den här gamla grindhouse-rullen på Amazon, som handlar om en återförening. En sekt bestående av unga kvinnor råkade under en ritual ut för en dödsskjutning, som splittrade sekten. Nio år senare blir kvinnorna återförenade av en okänd man, vid ett hus mitt ute i ingenstans (och miljön påminner mycket om den som syns i Tarantinos Death Proof under biljakten).

Kvinnorna och de två männen som skjutsade dem till platsen upptäcker att de hamnat i en galen mans fälla (med en förkärlek för flöjtblåsande), och kan inte fly från gården då den är omringad av ett högt, strömförande galler. I huset lurar fler jobbiga överraskningar och de inser snart att det måste finnas en bedragare i samlingen.

Sister of death spelades egentligen in redan 1972, men släpptes först 1977 – och har man det i åtanke så gör det filmen till en föregångare till dagens slasherfilmer av det moderna slaget, på samma sätt som Black Christmas (1974) och Motorsågsmassakern (1974). Filmen och skådespelarna håller faktiskt en överraskande bra klass och den engagerar över förväntan med en godkänt skriven historia. B-filmskänslan känner jag nästan inte av – förutom lite skräpig ljussättning och en extremt synlig mic i någon scen, och det är inte förens vid slutet som det spårar ur så där underbart härligt med en riktigt skön B-filmstwist.

Det är dock en del små detaljer i filmen som jag tar med mig, och det är att det är ett tjejgäng med en kvinna i vag lila- och gulfärgade kläder som därför påminner ganska mycket om Marie-Elizabeth Winstead i tidigare nämnda Death Proof – även utseendemässigt med hår och sätt. En annan möjlig referens till en Tarantino-film är en scen i huset där två personer går in i ett separat rum för att snacka vilken i gruppen som är bedragaren, och utsnittet är identisk med scenen i Reservoir dogs när Keitel och Belushi diskuterar vem som är bedragaren i gruppen – är inte det en solklar referens så döper jag om mig till ”Mr. Pink”.

Sisters of death har fått 4.4 i betyg på IMDB, och antagligen är det för att den varken är en speciellt bra film eller en rolig grindhouse-rulle. Den innehåller ingen extrem handling och trots sammanhanget med nästan bara tjejer i handlingen och en playboy-brud i en av huvudrollerna (Claudia Jennings) så existerar inga riktiga nakenscener – som man annars inte kommer ifrån i drive in-filmer av den här sorten.

Men helt klart en kul stund framför tv:n och ett slut som är värdigt en b-thriller!


3/10

Fotnot: Här finns faktiskt filmen att se i sin fulla längd på Vimeo.

Sisters of Death from Posture Pal on Vimeo.