Etikettarkiv: Shame

Stockholm Filmfestival: 12 Years a Slave (2013)

Adobe Photoshop PDFGenre: Historiskt drama, Biografi
Produktionsland: USA
Regi: Steve McQueen
Manus: John Ridely
Längd: 133 min
Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Benedict Cumberbatch, Michael Fassbender,Sarah Paulson, Lupita Nyong’o, Paul Giamatti, Paul Dano,Quvenzhané Wallis, Alfre Woodard, Dwight Henry, Adepero Oduye, Michael K Williams, Brad Pitt, Scoot McNairy, Ruth Negga, Garret Dillahunt

Solomon Northup är välutbildad och har talang för musik. Han bor med sin fru och sina barn i Saratoga i New York. En dag blir han kontaktad av två män som påstår sig jobba för en cirkus och Solomon tackar ja till att ackompanjera deras cirkusnummer på fiol under en kort period. Men efter att ha tagit ett glas med männen vaknar han omtöcknad och bunden och ställs inför den fasansfulla sanningen: han ska transporteras till södern som slav.

Steve McQueen blev en av mina absoluta favoritregissörer av modern tid när Hunger (2008) kom och sedan följdes upp med min personliga favorit, Shame (2011 – se recension!). Jag har längtat efter 12 Years a Slave – hans film om USA:s slavperiod, i flera år, redan före Shame såg dagens ljus. Höga ambitioner hos mindre mästare är något alldeles särskilt.

Av alla förväntansfulla saker med detta nya filmprojekt var jag bland annat mycket spänd på att se ifall han kunde ta en så pass traditionellt omspännande historia (perioddrama, många års tidsomfattning, många karaktärer, typiskt oscarsmaterial) och visa att han var rätt man för jobbet, med sin fäbless för rått och ovanligt ärligt filmberättande.

Dessutom fanns det funderingar kring hur pass mycket jag skulle kunna isolera den här filmen från Quentin Tarantinos slavskildring Django Unchained (2012 – se recension!), som kom mindre än ett år före denna. Nu behöver jag dock inte fundera längre och än mindre vara orolig. 12 Years a Slave är givetvis inte en tråkigare, mer traditionell kopia av Quentin Tarantinos underhållande westernexplosion.

12 yrs

Visst har dom rent miljömässiga likheter, men där 12 Years a Slave är ett seriöst försök att återberätta USA:s mörka och överskuggade slavhistoria så fungerar Django Unchained som en kraftfull satir över samma ämne – fast i westerntappning, och ett fyndigt skildrande av människans fascination för våld, sadism och maktförhållanden (just som Vincent Brown från Harvard University talar om i denna diskussion).

Det är två helt olika typer av filmer och det är bara fånigt att jämföra vilken film som skildrar slaveriet bäst för dom siktar inte efter samma reaktion. Det är som att jämföra Schindler’s List (1993) med Inglourious Basterds (2009). Vem fan gör det?

Jag sätter mig i Grands största salong, sista dagen på filmfestivalen. Stunden var äntligen kommen. Bredvid mig har två äldre kvinnor gjort en svensk klassiker och satt sig så att en tom stol bara väntar på att fyllas av mig, mitt framför duken.

Damerna småpratar om ditten och datten innan dom nämner filmen, som dom uppenbarligen är totalt blanka om. Dom måste ha vunnit biljetterna på nåt lotteri på arbetsplatsen eller nåt. Den ena undrar vad det är för typ av film egentligen? ”Är det nån komedi eller?” Den andra vet inte. ”12 Years a Slave… Visst är det en konstig titel ändå? Tycker du inte?” ”Jo, jo, visst är det det.”

Hon som verkade vara sugen på komedi höll för ögonen redan några minuter in i filmen och höll på att få andnöd efterhand – så långt kan jag säga.

DF-02720.CR2

Men så är det här knappast en film som håller tillbaka bara för att smeka ”feelgood junkies” medhårs heller. Den oerhörda, påfrestande kamp Solomon Northup får genomlida börjar ganska omedelbart då han luras in i en fälla för att kunna säljas som ett boskap för lättförtjänta fiffelpengar. Hädanefter kommer minnena av hans fria liv endast vara just minnen – drömmar, som han gång på gång rycks upp ur.

Solomon är dock fast besluten att kämpa för den frihet han har rätt till och tänker inte vika sig för dom slavägare som tror sig äga honom, men snart går det upp för honom att i den situation han har hamnat i finns det inga fördelar med att ifrågasätta något. Inte om man vill överleva.

”If you want to survive, do and say as little as possible. Survival’s not about certain death, it’s about keeping your head down.”

Att se en god, rättvis människa brytas ner på grund av sin heder och för sin benfasta tro på rättvisa är oerhört påfrestande att se. Regissör Steve McQueen har utforskat det i debutfilmen Hunger och här är det som hans erfarenheter slår blom.

12 Years a Slave viker inte en millimeter för att visa den brutalitet som härdar och förintar dom maktlösa slavarna. Med knäckande bildkompositioner av Sean Bobbit (fotografen bakom HungerShame och årets andra bästa film, The Place Beyond the Pines) som fryser fast i bakhuvudet är filmen som en spark mot genitalierna.

En vagn i fågelperspektiv som avslöjar hur slavar packas som strömming. Kvarvarande på överarbetade händer som vibrerar ut i fingerspetsarna av utmattning. En närbild på ett ansikte vars ögon skriker efter hjälp.

TWELVE YEARS A SLAVE

Steve McQueen berättar – till filmens enormt vackra fotos försvar, att han inspirerats av konstnären Francisco de Goya, vars kusliga våldsmålningar är så starka just eftersom dom skriker; ”Titta! Titta på dem!”

Filmen regnar av definierande moment för vad McQueen vill säga. Detta minst lika skickligt som Spielbergs mästerverk Schindler’s List och heliga skrifters mytologiska berättande. Jag vill sträcka mig till att säga sådana stora ord eftersom det var precis den känslan jag fylldes av gång på gång. [Från och med nu avslöjar recensionen vissa händelser i filmen…]

Som när Solomon är på väg att undslippa slaveriet då hans vän i samma situation blir räddad av sin vite adelsbekant, men ignoreras då vännen inte vill riskera friheten han just återfått i sista stund.

Som när ingen ropar upp Solomons namn på slavsorteringen och allt ser ut att updagas som ett stort missförstånd, tills en en högfärd herre tvingar Solomon att följa honom då den slav han letar efter (”Platt”) inte verkar ha infunnit sig (läs; överlevt så långt).

Som när en den flitiga slavkvinnan Patsy – infödd i slaveri och evig fångenskap, tillverka dockor av gräs. Fina dock i vackra utstyrslar, vita och svarta.

Som när Solomon vill få tyst på en mammas sorg efter berövandet av hennes barn i slavförsäljningen och en konfrontation utbryter över hur man bäst bör hantera sin sorg och förtvivlan för att inte falla samman.

12 Years a Slave f2025fc418120e2c7dbe8e150986b707

Som när Solomon hängs upp i ett träd och tvingas balansera sina tår i hal lera för att stötta kroppen från att inte hängas till döds. Hur hans kamp pågår i vad som känns som en evighet, medan ingen hjälper honom. Människor passerar, men alla vänder andra kinden till. Slavägare, arbetare och slavar. Här finns ingen hjälp alls att hoppas på. Du är dömd att överleva endast för din egen skull.

Steve McQueens berättarstil är här i sitt esse då hans långsamma kvarvarande vid situationen utan att distrahera scenen med klipp mjölkar fram en långt mycket högre uppfattning hos tittaren för vilken tortyr Solomon faktiskt går igenom. McQueen har förgyllt sina filmer på samma sätt förr, om man säger så.

Få glömmer sångnumret i Shame, då han väljer att låsa kameran på Michael Fassbenders ansikte tills en tår faktiskt trängs fram ur hans annars så känslodistanserade person, eller det senare soffsamtalet mellan Fassbender och Carey Mulligan som i en knappt tio minuter lång tagning blir en duell i superbt skådespelande.

För att inte tala om i Hunger, där han återigen låter Fassbender samt skådespelaren Liam Cunningham duellera mot varandra genom ett bordssamtal som pågår i dryga 17 minuter utan klipp! Ett världsrekord vad gäller scenlängd utan klipp sägs det och smått unikt filmskapande.

Steve McQueen är med andra ord inte bara en filmskapare med fallenhet för kontroversiella skildringar, utan sätter dessutom en mycket effektiv prägel på dem rent stilistiskt men det är aldrig avsett endast för stil utan är verkligen något som stärker dramatiken.

12-years-a-slave-2013-sarah-paulson-and-michael-fassbender

Dom definierande stunderna i 12 Years a Slave slutar dock inte där. Ögonblicket då en vit, arbetande ”nej”-sägare till slaveriet (spelad av Brad Pitt i hans karriärs stoltaste ögonblick) hamnar i diskussion med den sadistiskt destruktive slavägaren Epps (Michael Fassbender) och Pitts karaktär tydliggör sitt ogillande mot slaveriet.

På något vis lyckas Epps med sin brist på humanitet sätta Pitt på pottan och att se en så stor filmstjärna bli nergjord för en god sak är ett av filmens mest olustiga ögonblick. Pitts karaktär försöker hålla hedern uppe, men blir förudmjukad för sina goda tro. Samtidigt är det endast ett av minst ett dussin ”touchdowns” i storstilat skådespeleri från den felfrie giganten Fassbender (Hunger, Fish Tank, Prometheus).

När det kommer till storstilat skådespeleri så är han den här gången omringad av prestationer. Chiwetel Ejiofor (Children of Men, Love) bär filmen på sina axlar med en känslostorm som får mig att darra av ansträngning. Hans godhet och hans frustrerande kamp är i sig lika distinkta som piskrapp.

För att inte tala om mexikansk-kenyanske Lupita Nyong’o, som spelar den unga kvinnan Patsy som varit slav sedan födseln och endast hört om frihet genom sina medslavar. Den komplicerade desperationen i Patsy – bland det värsta jag skådat, kommer fram genom en häpnadsväckande bredd från en skådespelerska som osannolikt nog gör sin långfilmsdebut!

Listan kan göras lång med skådisar på toppen av sin förmåga; Michael K. Williams (The Wire, Boardwalk Empire), Sarah Paulsen (American Horror Story, Game Change), Paul Dano (Little Miss Sunshine, Prisoners), Benedict Cumberbatch (Sherlock, Star Trek Into Darkness), Paul Giamatti (Sideways, John Adams), Dwight Henry (Beasts of the Southern Wild). För att inte blir alltför långrandig kring vad varje aktör tillför ger jag dem istället en kollektiv, stående ovation då i stort sett samtliga oavkortat visar sig från sin bästa.

DF_02654.CR2

En av filmens mest trollbindande stunder i scenväg får jag inte glömma att nämna. Solomon går till ett närliggande plantagepalats för att hämta Patsy och bjuds på en tekoppsstund med husets svarta dam, spelad av Alfre Woodard (The Piano Lesson, Miss Ever’s Boys, Steel Magnolias).

Samtalet hon för med sällskapet når apokalyptisk stämning när hon berättar om hur hon står bakom sin härskande mans destruktiva maktspel i både bra och dåliga stunder, hellre än att arbeta som slav utan mänsklig rätt ute på fälten tills hon dör.

Hennes ord är skrämmande, men med det vi vid det här laget har i bagaget är det ännu mer skrämmande hur jag som tittare förstår hennes lortiga val och säkert själv skulle kunna gjort detsamma.

Dessutom ryser jag när jag inser hur slående den här positionen går att se som en metafor för den tyske medborgarens roll i ett nazistyrt stormaktsland, eller ännu mer kvinnans roll i en mansdominerad miljöJag börjar känna efter i salongen över hur många äldre kvinnor som kan identifiera sig med detta ojämna maktspel, där mannen varit en kugge för vardagspositionen i livet.

Vad Solomon och slavarna går igenom här är obeskrivligt, stötande och knäckande, men fler paralleller till vår samtid som är än mindre metaforiska går att se. Slavhandel sker än idag över hela vår jord. Den traffickingmarknad som Lukas Moodysson skildrade i Lilja 4-ever (2002) är ett direkt exempel på ett nästan identiskt händelseförlopp för oskyldiga människor och som vi gör alldeles för lite för att motverka.

Sånt här sker i Sverige, i våra egna städer, men det är först när vi ser det på film som vi känner allvaret i det.

12-years-a-slave-img02

Sedan kan vi tala om hur svarta än idag är en minoritet, hur välkänt det än må vara. Mer än 75 procent av dom karaktärer vi ser på film är vita skådespelare – bara en sådan sak. Spelar en svart skådespelare huvudroll i sin egen handling består handlingen oftast av ett tema om svartas rättigheter, eller så är huvudrollen ghettosnut eller ghettobrottsling.

Vår uppdelning mellan svart och vitt som om färger vore ett kriterium är fortfarande alltför tydlig. Slavskildringar görs fortfarande så pass sällan att var och en blir originell på ren basis. Det är med andra ord inte på något sätt jämställda förhållanden för ”icke-vita” ens i branschen 12 Years a Slave har skapats inom.

Jag kan inte beskriva det på ett bra sätt, men 12 Years a Slave är en lika komplett historiedemonstration av USA:s mörka slavhistoria på samma sätt som Schindler’s List är det för händelserna under Förintelsen. Skillnaden är att 12 Years a Slave är en betydligt mycket viktigare film än vad Schindler’s List är och jag hoppas att varje människa kan se det gigantiska värdet i Solomon Northups historia och Steve McQueens film.

Jag hoppas också att jag på Oscarsgalan kommer att få se denna som den stora vinnaren och för första gången på sex år känna att den vita, föråldrade mansjuryn har gjort rätt bedömning, för det här är en av årets två klart bästa filmer!

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1
Bechdel-A-markt
Feministisk slutnot:
 För att få det överstökat; filmen klarar Bechdel-testet minst en gång men förmodligen fler. Jag tänker framför allt på Patsys fikasamtal tillsammans med Alfre Woodards karaktär.

Fortsättningsvis; 12 Years a Slave är en film som skildrar förtrycket mot svarta människor som slavar i 1800-talets USA, men den stannar inte där utan skildrar i högsta grad förtrycket mot svarta kvinnor.

Den infödda slaven Patsy är den som får utstå överlägset mest våld trots att hon är en flitigare slav än fem män tillsammans.

Hon genomlider indragen vilotid, våldtäkt och en råpiskad rygg som är bland det vidrigaste jag sett på film. Hennes mentala ohälsa är en tortyr i sig att bevittna. Hon utnyttjas av sin vite ägare på långt värre sätt än någon man och ändå står hon rakryggad.

Dessutom visar se en mamma förlora sina egna barn för att aldrig se dem mer och på grund av att hennes sorg är för störande för dom vita människorna så tystas hon på det mest effektiva sättet – avrättning.

DF_02659.CR2

Vi får även en inblick i hur kvinnor som inte var slavar levde under adelns villkor. Man skulle kunna säga att 12 Years a Slave är en film som skildrar ett helvete för kvinnan lika mycket som den skildrar ett helvete för den svarta människan. Liksom rasismen ekar även kvinnoförtrycket kvar än idag.

Den svarta kvinnan var den mest utsatta under USA:s slavperiod och om det kan du läsa mer om i denna intressanta artikel från AlterNet. Den svarta kvinnan fungerade både som slav, sexslav och avelsdjur. Barn som föddes av slavar räknades nämligen per automatik som slavar och därför såg mången man sin chans att avla fram fler slavar till sitt stall. Trevliga tider.

Summeringsvis får faktiskt Patsy – mer än den i slutändan omåttligt lyckligt lottade Solomon Northup, stå som symbol för det tragiska livsöde som slaveriet innebar. Ingen räddning kom för henne för hon hade ingen att rädda henne.

Annonser

Tema ”Manlighet”: 5 intressanta män på film

Tema-Manlighet

Månadens filmspanartema är ”Manlighet” och detta öppnar givetvis upp för ett väldigt brett spann av filmrelaterade texter att skriva om.

Min första tanke var att jag har betydligt mindre att säga om manlighet jämfört med vad jag har att säga om kvinnlighet, men så fort jag började definiera vad manlighet egentligen är för något – för att förbereda för inläggets filmkoppling, så for jag iväg i ett textmässigt rannsakande av vad som egentligen är ”manlighet”. Förhoppningsvis ger mina slutsater något form av värde för att definiera och omdefiniera manligheten.

För den late finns det fem intressanta män på film att läsa om som avslutning, men låt mig först gräva mig in i kärnan på mitt eget köns kvaliteter.

2009650-rocky_by_connect_indotcom

Manlighet är något vi med penis och pungkulor besitter. Ganska enkelt, alltså. Sedan kan vi ju besitta det till olika grad, olika mycket. Vad är det då vi besitter, förutom en penis och – i de flesta fall, två pungkulor?

Det verkar ju i alla fall vara tillräckligt enkelt att denna ”manlighet” är något kvinnor inte besitter – eller gör dom det? Vad är det då? Större muskler kanske? Mer kroppsbehåring? Mörkare röst? En man verkar alltså vara lite mer gorilla – lite mer stenåldersmänniska, än vad kvinnan är. Är jag rätt ute nu?humphrey-bogart

Vi rör oss ju fortfarande i väldigt ytliga zoner för att beskriva denna ”manlighet”, men finns det någonting även inom oss män som också kan beskrivas som ”typiskt manligt”?

Visst, de flesta män brukar ha en längtan efter att bilda familj med det kvinnliga könet. Lite innerligare kan tyckas, men fortfarande ingenting som är enbart en manlig företeelse. Inte undra på att homosexualitet är så pass kontroversiellt – det avmaskuliniserar ju ett av de få typiskt manliga företeelserna vi har, utöver vårat könsorgan, mörkare röst, större muskelpotential och lite kraftigare kroppsbehåring.

Förresten så är kroppsbehåringen ganska marginell numera. Visst är den mindre, men det börjar ju jämna ut sig även där och det finns ju till och med väldigt manliga barberarverktyg för att påskynda den processen.

Muskler är i sin tur inte nödvändigtvis något vi män bär på i särskilt stor utsträckning längre. Vi har gjort dem relativt överflödiga i och med alla maskulina motorfordon, alla robothjälpmedel och inte minst alla ”fantastiska” i-prylar som Steve Jobs och co. har ”förärat” oss med.

Vår mörka röst är väl också högst diskutabel, då det varierar väldigt. Jag vet till och med kvinnor med mörkare röst än vissa män och män med ljusare röst än vissa kvinnor. Och jag talar inte enbart om en och samma person i det här fallet.

Könsorganet har vi i alla fall kvar! Fast jag har i och för sig sett… nej, vi skiter i det.

8ad2e796b5f9dadabd9bab67781586a9

Kommer jag verkligen inte längre än så? Är vi män inte mer speciella än vårat könsorgan?

Jo då, vi kan alltid mäta längden och se vem som är mest man. Vi kan också mäta vår kroppsbehåring för att avgöra vem som är mest gorilla, vår mörka röst för att avgöra vem som är mest rovdjur och våra muskler för att avgöra vem som är mest krigare.Sean_Connery_1

Detta gör vi också ofta – vare sig vi vill det eller inte, i vår ungdomliga utvecklingsfas och även därefter, så att vi kan avgöra någon slags rimlig rangordning oss emellan. Vi mäter våra överlevnadsverktyg för att visa vem som har förmågan att överleva längst.

Män! Känn er speciella! Vi lever i en väldigt färsk tidsålder – som sträcker sig mer eller mindre 100 år tillbaka, där överlevnaden upphört att vara en särskilt stor prestation för väldigt många. Vi behöver inte kroppsbehåring för att klara kylan. Vi behöver inte en mörk röst för att skrämma dem vi möter i vildmarken. Vi behöver inte ens muskler längre för att fånga vår dagliga föda och bygga våra boenden.

Det enda män specifikt behöver i vår moderna värld är en penis och pungkulor. Det sistnämnda kan till och med vara i singular har jag hört. Känn er därför så manliga ni kan, alla män (jag själv inräknad) – vi är egentligen inte mer än vårat könsorgan. Vete fan om ens det behövs numera egentligen, men det brukar komma till användning ”den naturliga vägen” för de flesta, än så länge.

Rangordningen jag nämnde tidigare finns dock i högsta grad kvar och det är med hjälp av denna uråldriga överlevnadstabell vi fortfarande mäter vår manlighet – blir bedömda av vårt eget kön och inte minst av det motsatta könet. Dagligen, hela tiden. Våra uråldriga överlevnadsinstinkter finns fortfarande kvar och ”hjälper” oss att eftersträva den ideala överlevaren som kan fortplanta människan in i framtiden.

Ytlighet är därför något väldigt episkt och innerlighetens underläge är därför högst naturlig – än så länge.

15.hd-eu

Det finns dock personer som tycker att begreppet ”manlighet” består av mer komplexa saker än så. Låt oss först komma överens om att när vi talar om begreppet ”manlighet” så talar vi om något som speciellt för män. När vi beskriver vad som är manligt nämns dock betydligt mer könsneutrala kvaliteter än så.

Jag har kryssat mig fram på internet och fann att defintionen av ”manlighet” ofta beskrevs så här; Ärofylld, självständig, ekonomiskt självständig, respektabel, sexuellt aktiv, framgångsrik tillsammans med det motsatta könet, ansvarstagande, aggressiv, kontrollerande, rolig, äventyrlig.Die_Hard_with_a_Vengeance_-_McClane_in_wall_street

Tillåt mig bli fundersam. Är det dessa saker som definierar en man? Saker som alla kvinnor kan vara precis lika mycket är alltså det vi förknippar med män? Om det nu är dessa saker många människor förknippar med manlighet är det inte konstigt att kvinnligheten har betraktats som åsidosatt i andra hand. Det finns ju inte mycket kvar som är kvinnligt i vissa ögon ifall orden jag nämnde ovanför är manligheten definierad.

Och vissa tycker att feminism är något negativt. Det finns visst människor som är rädda att kvinnor ska inkräkta på alla dessa manliga poäng – och det finns män som känner att endast deras könsorgan skulle bli alldeles för obetydligt.

Hur ska jag nu koppla denna text till ämnet ”Film”? Det är ju ändå en filmblogg och temat ”manlighet” ska vara kopplat till filmens värld. Jag kände bara att jag måste reda ut för mig själv och alla läsare vad som är ”manlighet” innan jag börjar skriva om manlighet jag upplevt på film.

Jag kommer helt enkelt från och med nu lista fem stycken manliga karaktärer på film som jag tycker fokuserar på just män ur ett intressant perspektiv. Filmkaraktärer som når längre än alla ytliga klichéer om vad en man är. Trevlig läsning!

Samuel J. Bicke (The Assassination of Richard Nixon, 2004)

the-assassination-of-richard-nixon

Spelas av: Sean Penn

Skildrande: Utanförskap i en värld av män där endast de starka överlever

Den förbisedda rollen som Sean Penn anser är den jobbigaste och mest krävande han gjort är också hans klart bästa prestation! I denna enormt gripande och verklighetsbaserade film spelar han en man som håller på att tappa greppet om sitt liv och den roll han har i samhället.

Hans menlöshet har resulterat i att han lämnats av sin fru, förlorat kontakten med sina barn, undvikits av sin bror, fastnat i arbetslöshet och hånats av alla i sin omgivning.

Den inre frustrationen han brottas med sätter djupa spår på hans person och trots att han försöker vara positiv blir det allt mer uppenbart för honom att det är något fel på samhället han lever i när godhjärtade människor som han själv är dömda att lida.

En fantastisk karaktärsskildring om en mans utanförskap i en värld där män måste vara starka för att betyda något.

Brandon (Shame, 2011)

Shame6

Spelas av: Michael Fassbender

Skildrande: En ensam mans sexmissbruk och känsloflykt

Sexmissbrukande kvinnor har skildrats många gånger på film och det rör sig ganska uteslutande om tragiska skildringar. Manliga sexmissbrukare är inte lika vanligt förekommande och hos de få som kommer i min kännedom porträtteras missbruket snarare som ett sorglöst ideal att eftersträva – eller vad säger du, agent 007?

I Steve McQueens film Shame får vi dock för ovanlighetens skull följa en man som i högsta grad är en fånge i sitt missbruk. Ett missbruk som består av sex. Det skulle dock kunnat vara vilket missbruk som helst, i sättet det styr hans liv, hur de tvångsmässigt sökta kickarna blir det enda som betyder något och hur hans övriga känsloliv stryps i takt med att destruktiviteten äter upp honom.

Michael Fassbender (Hunger, Fish Tank, Prometheus) spelar denne man med total inlevelse och faktumet att hans New York-liv på utsidan verkar så perfekt och behagligt krossas snabbt och smärtsamt i takt med att hans syster oväntat flyttar in i hans lägenhet och vardagsmönstret snabbt vänds upp och ner.

Här är min recension av Shame.

Henry Spencer (Eraserhead, 1977)

vlcsnap-2012-05-06-22h14m42s93

Spelas av: Jack Nance

Skildrande: Alienation och ångest över barnafödsel

Den blyge, lille mannen Henry vandrar i en tyst ångest över den deprimerande fabriksmiljön han lever i, hans arga flickvän och hans oönskade, nyfödda och skrikande alienfoster.

Jack Nances (Blue Velvet, Twin Peaks, Wild at Heart) rolltolkning är minst lika speciell som filmen i sig och det är en skådespelare i total självkontroll vi får bevittna.

Filmauteuren David Lynch (Blue Velvet, Twin Peaks, Mulholland Drive) fick inspirationen till det minst sagt surrealistiska dramat Eraserhead när han och hans fru väntade deras första dotter, filmskaparen Jennifer Lynch Chambers (Boxing Helena, Surveillance, Chained).

Ångesten han tampades med inför detta och att samtidigt leva i det smutsiga industrihelvetet Philadelphia under denna, allvarsamma tid resulterade i en av filmhistoriens mest unika skapelser. Trots att Eraserhead är extremt absurd rör den samtidigt mycket närgånget i en manlig ångest som sällan skildras på film, men inte alls är ovanligt i verkliga livet.

Många är dem som undrat över varför David Lynch gör sådana mörka, destruktiva filmer gång på gång. Lynch har själv sagt att kreativitet aldrig kan komma i ett destruktivt tillstånd, men destruktivitet kan däremot vara en enorm inspiration i ett konstruktivt tillstånd;

“I don’t think it was pain that made [Vincent Van Gogh] great – I think his painting brought him whatever happiness he had.”  – David Lynch

Curtis (Take Shelter, 2011)

TakeShelter15

Spelas av: Michael Shannon

Skildrande: En mans mentala oro i strävandet att beskydda sin familj

Take Shelter ha en alldeles särskild plats i mitt medvetande. Inte minst för att det är en på alla sätt och vis fantastiskt välgjord film, men också för att jag lever mig in i den så pass att jag till och med kom till insikt tack vare filmen hur jag förträngt bort panikattacker från min barndom, skapade av oro över mina mardrömmar.

Filmen är en sällsamt intim upplevelse in i en familjefars introverta psyke och hans oro över att något ska hända hans fru och deras döva dotter. Familjens med- och motgångar är mycket sällan så pass äkta som i Take shelter. Michael Shannon gör en fulländad prestation som den fåordige, enkle Curtis och skådespeleri blir sällan så bra som när Shannon får detta utrymme med en komplex karaktär.

Jag förstår precis vilka tvångsmässiga våndor han går igenom. Paranoian över att det värsta kan hända sig själv och sina nära trots att chanserna egentligen är små börjar inkräkta  på ens medvetande och till slut jinxar man allt i sin vardag för att kunna få ögonblick av harmoni.

Det är inget specifikt manssymptom vi får se i Take Shelter, men sättet hur Curtis kämpar med sina tankar och hur hans familj börjar förhålla sig till honom gör det till ett väldigt intressant skildrande av en manlig karaktär!

Här är min recension av Take Shelter.

Julian (Only God Forgives, 2013)

9

Spelas av: Ryan Gosling

Skildrande: Lillebrorskomplex och ohälsosamt starkt band till sin mor

Lyckosamma tillfälligheter får mig att vilja avsluta med en aktuell film som jag nyss såg på bio, nämligen Nicolas Winding Refns (Pusher, Fear X, Drive) mytologiska saga Only God Forgives. Ryan Gosling (The Believer, Lars and the Real Girl, The Place Beyond the Pines) spelar en muay thai-promotor i Bangkok, som efter sin brors död blir beordrad av sin dominanta gangstermor att utkräva hämnd på hennes förstfödde sons – tillika brors, mördare.

Det intressanta är dock Julians totalt undergivna position till sin mamma (spelad av en fantastiskt bitchig Kristin Scott Thomas), som gör att han lyder hennes minsta order utan att tänka det minsta på hans eget värde. Mammans relation till sönerna verkar vara okonventionell på mer än ett plan och hon verkar uppenbarligen vara orsaken till Julians besatta lillebrorskomplex då hans motivation ständigt verkar vara att bevisa sin manlighet inför modern – och framför allt visa att han är lika mycket man som sin storebror.

Att detta kan ha gjort Julian impotent och eventuellt könlös är intressant. Hans motiv till hämnden är högst spekulativ. Scenen då mamman mäter sina två söners könsorgan mot varandra är slående! Alla som har en bror av något slag vet att syskonkonkurrensen – eller bristen på den, alltid spelar någon slags roll på ens personlighet och i fallet med Only God Forgives skildras detta till det extrema. Som en mytisk gudasaga.

Om Julians obesvarade kärlek till sin mor egentligen övergått till ett hat över sin skapare är upp till varje person att avgöra, men att det är en fascinerande relation är självklart för mig och i Winding Refns domedagsbeklädda mardrömsvärld ger det för mig avtryck som kan liknas vid besatthet. Spana även in Nicolas Winding Refns övriga filmrepertoar för han behandlar fenomenet ”manlighet” i samtliga sina filmer – inte minst i Bronson (2008).

Här är min recension av Only God Forgives.

Gå nu in och läs vad de andra av månadens filmspanare har att säga utifrån temat ”Manlighet”, så ser jag fram emot att tillägna nästa månads tema åt kvinnligheten!

The Velvet Café 
Flmr Filmblogg
Fripps filmrevyer
Filmmedia
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har Du Inte Sett Den? (podcast)

filmspanarna bred

Bästa trailer 2011

Den gemensamma nämnaren för att göra en sjukt bra trailer ser av mina val att döma ut att vara; under två minuter lång, en ljudande stegring, förvirring genom innehållet, psykologiska undertoner och Michael Fassbender i en av rollerna. Dock är det inte riktigt mina kriterier…

Kriterier: Jag värdesätter originalitet, avsaknad av spoilers för filmens handling samt att den väcker ett intresse. Jag väger in situationsfaktorn hur efterlängtad filmen är av mig innan jag såg trailern samt hur mycket intresset höjts efteråt och höjningen av intresse är själva huvudvärdet.

1.

The Girl With The Dragon Tattoo – teaser trailer

Det finns ingen på denna jord som kan säga emot mig när jag påstår att det här är 2011 års överlägset bästa trailer! Den är till och med en av de absolut bästa jag sett över huvud taget. Rappt och rytmiskt klippt utan dialog från filmen, med ”Immigrant Song” av Led Zeppelin i en agressivt omarbetad version av Trent Reznor/Atticus Ross och Katie O på sång. En pulshöjande jakt rakt genom hela trailern som stegrar i takt med att vi färdas närmare och närmare den mystiska herrgården. Textbudskap som exploderar ”in your face” och med det odödliga budskapet ”The Feel-Bad Movie of Christmas” som majestätisk avslutning. Det här är inte bara en uppmaning att se David Fincher tolka Stieg Larsson – det här är konst!

2.

Prometheus – teaser

Det här var en film jag var lite nyfiken på i och med skådespelarna Noomi Rapace och Michael Fassbender – innan jag såg den första, riktiga teasern det vill säga. Bilderna glittrar framför mina ögon och med en känsla av skräck ser jag bland det vackraste i sci-fi-väg som skapats på film. Sedan sliter den tag i mig, vrider om mina inre organ och täpper till andningsvägarna mer, och mer, och mer. Rapace ser vettskrämd ut. Vad har hon gett sig in på? Fassbender är orande paralyserad. Mänskligheten tar ett nytt steg. Katastrofen närmar sig. Det. Finns. Ingen. Utväg. Jag måste se den här på bio – minst två gånger.

3.

Sleeping Beauty – trailer

Suggestiv, ambient musik. Gigantiska texter i utsökt teckensnitt, tillsammans med lika delar sensuella som skrämmande bilder. Och så en stum punchline som säger mer än jag vill skriva här. Faktum är att Törnrosa (Sleeping Beauty) i originalet var ännu hemskare än den här trailern hintar om, eftersom Törnrosa i originalet somnade in efter att en giftig söm skär in under hennes nagel. Därefter hon blev besökt av en kung som våldtog henne i sömnen. Efter nio månader födde hon tvillingar, fortfarande i sömnen. När ett av barnen slutligen sög på hennes finger och sömresten lossnade bröts förbannelsen och hon vaknade upp, våldtagen och med två barn i hennes famn. Sedan blev det en fin Disneyfilm för alla oskyldiga barn av det. Creepy? Läs mer här.

4.

The Muppets – ”Green with Envy” teaser

4.

The Muppets – ”Fuzzy Pack” teaser

4.

The Muppets – ”Being Green” teaser

4.

The Muppets – ”The Pig With The Froggy Tattoo” teaser

4.

The Muppets – ”The Final Muppets Parody” teaser

Ett hedersomnämnande för 2011 års bästa trailer-happening går till skaparna bakom The Muppets-trailerparodierna som vällde över biograferna i USA. Det går helt enkelt inte att välja en, så alla får dela på fjärdeplatsen för mycket roligt utförande. Och en guldstjärna till Danny Trejo! Se dem alla i stående ordning…

5.

Martha Marcy May Marlene – trailer

Den här trailern flirtar verkligen med mina element. Mustig skogsmiljö, mystik, en vilsen kvinna, opåtlitliga människor och en känsla av en mardröm som blir mer och mer verklig ju mer man tänker på den. Musiken är dessutom sjukt stämningsfylld och The Last House on the Left-vibbarna i kombination med Mansons våldtäkt på hippieperioden under 70-talet är oroväckande påtaglig.

 

Övriga:

6.

Shame – trailer

En av de fyra filmer jag såg mest fram emot från år 2011, men det var först efter trailern som jag började förstå vilken tung sten McQueen och Fassbender var på gång att släppa på oss alla. Filmmusiken som hörs i trailern är blöttung och stämningen i bilderna är blöttung… Allt är tungt som det svartaste Rashomon-regn i den här trailern och ingen som sett trailern kan säga att de inte blev varnade för vad filmen hade att erbjuda. ”This is some heavy shit”, som någon skulle sagt.

7.

Tinker Tailor Soldier Spy – trailer

Tomas Alfredson, Gary Oldman, Colin Firth, Tom Hardy, David Dencik, John Hurt, kalla kriget-miljö, spiondrama, millimeterpreciserad stil i varje bildruta och allt till rafflande Danny Elfman-musik och ett ännu mer rafflande budskap i berättarrösten. Jag blir lika exhalterad som Filip och Fredrik blev i deras program Breaking News, där de hyllade trailern som den bästa någonsin, för sitt enkla, tydliga utförande.

8.

The Dark Knight Rises – trailer 2

Ni får ursäkta, men materialet för denna trailer, med undertext inräknad, är högexplosivt. Dagen kom då vi äntligen fick se bilder från den episka finalen på Christopher Nolans Batman-trilogi. 2003 startade, han i och med Batman Begins, hela superhjältefilmtrenden vi left i det senaste decenniet och i sommar når den sin peak i och med The Dark Knight Rises. Visst hoppades man någonstans på att få se mer än så här, men samtidigt får vi se precis så mycket att vi kan fantisera och fortsätta undra hur allt kommer sluta.

Kommer Jokern nämnas? Kommer Batman segra? Kommer Tom Hardys ”Bane” vara en mer ursinnig motståndare än Jokern?  Kommer Anne Hathaway överträffa förväntningarna som kvinnan bakom Catwoman-masken? Hon är trots allt denna films ”miss fit”-cast, precis som Heath Ledger var ifrågasatt inför förra filmen. Min känsla är att jag kommer hoppa i biosättet oavsett och att temperaturen redan nått värmeslagsgrader innan sommaren ens har börjat!

9.

Like Crazy – trailer

Den här filmen hade gåt mig förbi innan jag för ett ta sedan såg trailern och blev fast direkt! Den hyperventilerar kärlek som tas på allvar och med genuina känslor tillsammans med den vackra, avskalade versionen av ”Falling in love with you” är det lätt att man kan snyfta lite. Tydliga vibbar av Blue Valentine och (500) Days of Summer, vilket lovar gott då det är de senaste årens två mest lyckade kärleksrelationsfilmer.

10.

American Reunion – red band trailer

Den första trailern till den för vissa efterlängtade, ”riktiga” American Pie-uppföljaren är egentligen bara en liten scen, men just det gör att den sticker ut i mängden och även om American Pie kanske inte är en spoilerförbjuden film så säger den här pyttelilla scenen allt för att jag ska vilja se filmen, trots att jag knappast är ett fan varken av genren eller av American Pie.

Den får med den klockrena poängen som säljer mig totalt; att filmen berör samma pubertala, inpräntade karaktärer i deras stillsamma, ”tråkiga” vuxenliv med barnbekymmer och liknande jordnära prylar, trots att de fortfarande bara är människor och längtar efter ”den gamla goda tiden” när de var unga och livet lekte. Även fast jag inte riktigt uppnått den åldern så visst känner jag igen mig i det, och för första gången har en American Pie-film varit en av de mest efterlängtade för min egen del, och allt beror på trailern.

11.

We Need To Talk About Kevin – trailer

En trailer där musiken är feelgood på högsta nivå och innehållet är feelbad på högsta nivå gör mig intresserad av ren reflex. Att filmen sedan är ett magslag för alla som trodde att livet var enkelt gör att trailern fyller sitt syfte alldeles, alldeles underbart.

12.

Transformers: Dark of the Moon – trailer 3

Michael Bay vet defintivt hur man gör en trailer som överdoserar temperaturen för filmen han gjort, för trots att jag gärna spolar ner Transformers-filmerna i toaletten så MÅSTE jag se den här filmen efter att jag sett trailern. Även fast jag redan sett den och den sög. DET är en bra trailer.

13.

The Hobbit – trailer

Filmen har varit på gång i typ nio år och redan 2006 släpptes en omsedd fake-trailer till filmen och sedan dess har temperaturen aldrig lagts sig. Den nya, äkta trailern visar egentligen inget vi inte redan sett förut i bilder, då Härskarringen-trilogin redan satt sitt avtryck hos oss alla, på minst ett sätt. Däremot är dvärgsången ett fint ögonblick som skänker en ny nerv till handlingen och givetvis blir man peppad på att få återse Fylke och Midgård återigen.

14.

Snow White and the Huntsman – trailer

Ok, att över huvud taget nämna filmen Alice in Wonderland i trailern var en dålig idé. Att sedan framställa Kristen Stewart som Twilight-tjejen, Orlando Bloom-substitutet från senaste Pirates som Orlando Bloom och Chris Hemsworth som Thor var också fantasilöst, men Charlize Therons extremt inlevelsefyllda röst genom trailern och den klassiska stegringen gör den riktigt, riktigt peppande och då är det ändå en film jag är ointresserad av.

15.

X-Men: First Class – trailer

Efter tredje X-Men-filmen hade i alla fall jag förlorat hoppet på intressanta uppföljare med den samlade mutantgruppen, men Matthew Vaughn (Kick-Ass) blåste friska vindar i seglet när han fick uppdraget att regissera den nya filmen och när så trailern kom höjdes min puls en aning när jag insåg att filmen hedrade föregångarna istället för att ingorera dem, samt att duon James MacCoy och Michael Fassbender såg ut att verkligen trivas i rollerna som unga Xavier och Magneto. Ett överraskande pirr i kroppen kom och den var berättigad, då filmen mer än väl levde upp till trailern.

Shame (2011)

Genre: Drama
Regi: Steve McQueen
Manus: Abi Morgan, Steve McQueen
Längd: 101 min
Skådespelare: Michael Fassbender, Carey Mulligan, Hannah Ware, James Badge Dale, Amy Hargreaves, Nicole Beharie, Elizabeth Masucci, Lucy Walters, Charisse Bellante, Alex Manette, Rachel Farrar, Loren Omer

New York-bon Brandon är en stilig kontorsslav i trettioårsåldern som är beroende av sex. Han förför utan större ansträngning nya kvinnor dagligen och konsumerar enorma mängder porr; såväl hemma som under arbetstid. En dag överraskas han när yngre systern Sissy dyker upp i hans lägenhet då hon inte har någonstans att bo. Systerns närvaro ställer hans liv på ända och vi förstår att syskonen bär på tragiska barndomsminnen som grundat deras självdestruktiva beteende.

”Skam”. Ett av de mest laddade orden i det svenska språket – mycket känsligare än ordet ”sex”. Säg att en film behandlar skam och den blir automatisk tung och en film många skulle undvika eller åtminstone tänka efter mer än en gång innan de sätter sig ner för att se. Det är också titeln på den nya filmen av en av de mest intressanta regissörerna som kommit fram de senaste 20 åren, nämligen brittiske Steve McQueen (ej att förknippas med Bullit-legenden) som redan har en lång konstnärskarriär bakom sig. Tillsammans med manusförfattaren Abi Morgan (The Queen, Sex Traffic) har han skrivit en rå, psykologisk skildring av en man med en rädsla för relationer som mannen kompenserar med ett sexmissbruk för att hitta tillfredsställelse i sitt liv.

Jag är mäkta upprymd över ”paketet” Shame och det har inte gått en dag utan att jag väntat på att få se filmen, vilket så nu äntligen har skett. Filmens beröringar är högintressanta; om det problemfyllda manliga psyket, missbruk, ett missbruk vi sällan hör talas om och gör vi det är det sällan med en seriös ton och mycket sällan ur en mans synvinkel. Filmen berättar – precis som i McQueens föregående film Hunger, påfrestande närgånget, men ingen sexuellt utmanande scen i världen rår på den laddade undertexten. McQueen är en av få regissörer som jag identifierar mig med nästan till punkt och pricka, vad gäller filmskaparvisioner och i tänkandet rent allmänt.

Någon benämnde McQueen som vår tids Stanley Kubrick. Även om de gemensamma nämnarna inte är genomgående på alla plan har McQueen en liknande vilja att berätta om människans psyke och hur det styrs maktlöst av miljön den lever i – och med samma kalla, bistra ton. Stilsäker psykologisk realism om människans mer pessimistiska sidor är McQueens signum, med betoning på stilsäker.

Min manliga favoritskådis, brittiske Michael Fassbender (Fish Tank, X-Men: First Class, A Dangerous Method, Inglourious Basterds) spelar huvudrollen och gör återigen största möjliga av sin tid i filmen. Endast det kontroversiella ämnet hindrade honom från att ta hem Oscarsstatyetten – precis samma öde som för Michael Shannon i det liknande psykologiska, manliga sammanbrottet Take Shelter.

Michael Fassbender har för övrigt spelat ett omedvetet lustigt spel med dem som vill se honom som näste James Bond, för nu har han agerat anti-hjälte, kalla kriget-agent, spion, kostymherre och sexmissbrukare på ett långt mer råbarkat sätt än vad Bond skulle gjort ens i den kallaste rebooten. Och snart ger han sig ut i rymden (i kommande Prometheus). Fassbender känns alltid så genuin, oavsett vad för typ han spelar – och han har redan spelat vitt skilda typer. Rollen som inåtvände ”Brandon” i Shame är dock hans hittills mest gripande i karriären.

McQueens tålamod med långa tagningar gör att skådespelarna inte kan klippas bättre än vad de är och Fassbender briljerar, men är inte heller ensam om det då hans motspelerska Carey Mulligan även hon gör sitt bästa, trots en ganska typisk karaktär, men oavsett klichéerna så verklig. Mulligan går från klarhet till klarhet och visar talang som den Edie Sedgwick-liknande, trasiga systern som försöker bättra sig men bromsas av det destruktiva som det förflutna orsakat henne och hennes bror. Relationen dem emellan bär på så mycket att den redan vid en första anblick går att måla en hel bakgrundshistoria om, men deras skådespeleri sätter en nerv som gör att jag istället alltid är med i nuet. Vilket år och vilka karriärer de båda skådespelarna har haft och här sätter de allt till sin spets i en och samma film.

Skådespelarna och manuset är dock inte det enda som lyser. Filmens musik är storsint gripande. Filmens foto är fullständigt avslöjande. Filmens klippning är invägt med storkänslig rytm. Filmen innehåller långa tagningar, men till skillnad från McQueens första film, Hunger (2008), lägger jag inte ens märke till det under filmen då den flyter på och alltid är laddad med en obekväm spänning. Jag hade inte en död minut och det är en stor prestation, från en regissör som ibland kritiseras för han är långdragen och lite pretto. Och visst är det inte så här vi är vana att se ”The Big Apple” skildras? Som ett regntungt, grått moln utan tecken på liv.

Jag ser inga brister med filmen och känner mig helt uppfylld av filmens briljans, men samtidigt så tom av tyngden i filmens ämne. Om meningen med livet är att må bra så blir det fruktansvärt sorgligt att se hur människor endast lever ut livet genom sina missbruk, dag efter dag utan något lyckat försök till förändring. Hur vi desperat tvingar ut ögonblick av glädje mellan timmar av ångest, istället för att ompröva allt för timmar av glädje och ögonblick av ångest.

Ofta är den största skammen att inte erkänna den för sig själv.

Kompromisslösheten i den psykologiska skildringen av missbruk
Nej