Etikettarkiv: Scream

Scream (1996)

Halloween-banner-2014Scream 1996 Original PosterGenre: Skräck, Slasher, Kriminalmysterium, Metarysare
Produktionsland: USA
Manus: Kevin Williamson
Regi: Wes Craven
Längd: 111 min
Skådespelare: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox, Skeet Ulrich, Rose McGowan, Matthew Lillard, Jamie Kennedy, Drew Barrymore, W Earl Brown, Henry Winkler, Joseph Whipp, Lawrence Hecht, David Booth, Liev Schreiber, Roger Jackson (röst)

Skräckmästaren Wes Craven regisserade Scream efter ett manus av Kevin Williamson. Filmen omdefinierade slasherfilmen och anses fortfarande vara en milstolpe inom genren. I filmen medverkar Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox som tonåringen Sidney Prescott, poliskonstapeln Dewey Riley och reportern Gale Weathers.

scream4

När två tonåringar blir brutalt mördade skakas stämningen i den lilla staden Woodsboro upp. Sidney Prescott och hennes vänner är alla nyfikna på vem som kan ha legat bakom detta illdåd. Den unge polismannen Dewey Riley, vars lillasyster Tatum är Sidneys bästa vän, försöker ambitiöst att assistera sina överordnade i att lösa mysteriet, samtidigt som reportern Gale Weathers dyker upp i Woodsboro i hopp om att få en bra story. Sidney börjar jagas av en maskerad mördare och folk börjar undra om morden kan ha en personlig koppling till henne.

scream8

Scream är en av de bästa skräckfilmerna som någonsin gjorts. Manuset är genialt, karaktärerna är lättomtyckta och filmens handling var originell och unik när filmen kom, samtidigt som filmen är en stor hyllning till hela slashergenren. Jag tycker dessutom att Scream är en av de filmer som definierar nittiotalet.

Skådespeleriet är bra, både från Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox som kom att bli hela filmseriens huvudkaraktär och från övriga. I ett par mindre roller ser vi Drew Barrymore och Henry Winkler (Fonzie från Happy Days). Den skådespelare som för mig stjäl föreställningen är dock Matthew Lillard, som är hysteriskt rolig. Många av hans repliker var dessutom improviserade.

scream10

Det enda problemet med filmen enligt mig är att scriptan har misskött sig. Filmen har ovanligt många kontinuitetsmissar, varav vissa kan vara ganska irriterande. En annan grej som stör mig är när några karaktärer tittar på Halloween (läs recensionen här) och en av karaktärerna klagar på att blodet är för rött, trots att scenen ifråga inte innehåller något blod.

Även om filmen är den bästa i serien så tror jag att jag gillar serien som helhet mer (förutom fyran) än vad jag gillar den här filmen, om nu det låter logiskt, och i det sammanhanget är filmen en väldigt bra grund för resten av serien utöver att vara en bra film i sig. Det talas ofta om filmens inledning, och även om jag håller med om att den är bra så tycker jag att filmen starkaste del är slutet. Då menar jag inte bara sista scenen eller så, utan hela de sista fyrtio minuterna ungefär.

scream14

Min favoritscen i filmen är scenen där mördarens identitet avslöjas. Dialogen och stämningen i den är asbra, och jag vill egentligen skriva mycket mer om den men jag vill inte spoila något. Filmen är sprängfylld med referenser till andra skräckfilmer, både visuella, i dialog och i musik. Scream är bra oavsett hur man ser den, men för att kunna uppskatta den på bästa sätt bör man ha sätt så många klassiska slasherfilmer som möjligt, framförallt Halloween och Terror på Elm Street.

Rent psykologiskt sett tycker jag nog att Scream är den läskigaste slasherfilmen någonsin.

scream21

Visste du att:

  • Karaktären Billy Loomis är döpt efter Doctor Sam Loomis från Halloween-filmerna. Detta är något av skräckfilmstradition, eftersom Doctor Loomis i sin tur var döpt efter en karaktär i Psycho som också heter Sam Loomis.
  • Filmens titel skulle ursprungligen vara ”Scary Movie”. Detta blev senare titeln för den första filmen i Scary Movie-serien, som till stor del är en parodi av Scream.
  • Regissören Wes Craven har en cameo som skolans vaktmästare. Vaktmästaren heter Fred och har samma klädsel som Freddy Krueger från Cravens tidigare film A Nightmare on Elm Street (läs recensionen här).

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Filmens scripta som får ta emot filmens kanske största kritik av Christer heter Annie Welles. Hon kom sedermera att göra samma yrkesroll även på inspelningarna av American Pie, Erin Brockovich och återkommande scripta på Steven Soderberghs filmer såsom Traffic, Ocean-filmerna och Magic Mike. Förmodligen gjorde hon ett bättre jobb då men skriv gärna annars och påpeka eventuella scriptabrister även för dessa filmer. För att det är intressant att veta.

Annonser

Behind The Mask: The Rise of Leslie Vernon (2006)

Halloween-banner

behind_the_mask poster
Genre: Mockumentär, Slasher, Komedi, Skräck
Regi: Scott Glosserman
Manus: Scott Glosserman, David J Stieve
Längd: 92 min
Skådespelare: Angela Goethals, Nathan Baesel, Robert Englund, Scott Wilson, Krissy Carlson, Kate Lang Johnson, Zelda Rubinstein, Ben Pace, Britain Spellings, Hart Turner

Leslie Vernon – inspirerad av mördare som Michael Myers, Jason Vorhees och Freddy Krueger, hoppas bli nästa stora massmördare och låter ett team dokumentärfilmare följa honom medan han skapar sin legend i den lilla staden Glen Echo.

Jag har sedan filmen om Leslie Vernon släpptes varit medveten om dess existens och att den uppskattats mycket i skymundan av de mer påkostade skräckfilmerna. I alla år har jag dock missat vad som var det alternativa med just denna film.

I och med att jag själv är i tagen med att skriva manuset till en kommande skräckfilmsbaserad kortfilm kom dock Behind The Mask på tal, då det dels är en fin kärleksförklaring till slashergenren (Halloween, Friday the 13th, A Nightmare on Elm Street, Scream, m.m, m.m.) och dels en alternativ variant på en slasherfilm.

Behind the mask 4

Behind The Mask börjar nämligen som en mockumentär – en fejk-dokumentär, där vi följer en ung man som vigt sitt liv åt att bli en minst lika effektiv mördare som filmlegenderna Jason, Freddy Krueger, Michael Myers och co.

I denna films universum antyds det till och med att dessa mördare inte är filmkaraktärer utan att dom faktiskt existerat och utfört sina respektive massakrer i hålor som Haddonfield, Elm Street och Crystal Lake.

Ännu roligare är att Robert Englund som spelade Freddy Krueger dyker upp i en liten biroll som Dr. Loomis/Donald Pleasence-inkarnation och Kane Hodder som är den mest populära Jason-skådespelaren dyker upp i en grannskaplig cameo just utanför huset som syntes i A Nightmare on Elm Street. Och ni vet den där läskiga lilla spåkärringen i Poltergeist? Hon dyker också upp i en biroll som bibliotekarie. Inte illa alls.

Behind the mask 8

Det bästa med filmen tillsammans med det ganska fräscha upplägget är titelskådespelaren, Nathan Baesel, som imponerar med sitt frispelande agerande som den maniskt sprallige och samtidigt påträngande obehaglige Leslie Vernon. Han påminner verkligen om en nedtonad, mörkare Jim Carrey eller varför inte American Pie-filmernas Sean William Scott? Fast i mörkare, mer fokuserad form då förstås.

Jag skulle till och med kunna dra till med att han påminner om Heath Ledgers Joker-inkarnation emellanåt. Passionen och glädjen i rollen Nathan Baesel spelar lyser sannerligen igenom på ett charmerande sätt och det är tråkigt att se hur pass lite roller han gjort efter denna film. I samma veva som den här filmen gjordes hade han dock en fast biroll i den nedlagda sci-fi/rysar-tv-serien Invasion (2005-2006) som en polisutredare.

Regissören/manusförfattaren Scott Glosserman då? Han har i övrigt gjort en dokumentär om Wikipedia kallad Truth in Numbers? Everything, According to Wikipedia (2010) och en psykologisk thriller – The Truth Below (2011) utspelandes i alpin miljö och som jag av en händelse sett utdrag av och lika delar tyckt varit en frisk fläkt samt ännu en rysare med många logiska luckor.

Behind the mask 5

Så är även fallet med Behind the Mask, som trots sin vilja att skildra storyn som en fejk-dokumentär trots det går över en hel del väl fantastiska gränser och dessutom struntar i ologiken att ett filmteam utan någon egentlig eftertanke tycker att det känns okej att följa en mördares förberedelser inför sina mord, eller att dom trots frånvaron av dem själva alltid lyckas ha en kameraman distansplacerad för att ge bästa klippningsflöde i bilderna.

Jag får därför ta allt med en nypa salt och distans, men det förtar inte så jättemycket då jag i första hand leds in i att filmen är en mörk, mörk komedi som granskar slasher-genren, liksom Kevin Williamson och Wes Craven gjorde med Scream på 90-talet.

Dom rent filmiska inslagen i Behind The Mask känns glättiga och oäkta då filmskaparna går efter en typiskt filmisk look som lågbudetfilmare ofta gör men som paradoxalt nog sänker produktionsvärdet då inte förutsättningarna för ett högre produktionvärde än det dom har helt enkelt inte finns där.

Behind the mask 6

Det tillsammans med klyschigt billig skräckfilmsmusik och ganska lamt och naivt skådespeleri från både den kvinnliga huvudrollen (Angela Goethals) och övriga biroller av mer okänd karaktär gör att filmen blir en mixad upplevelse, men med goda intentioner som jag tar med mig.

Hjärtat finns trots allt verkligen där och det är nyckeln till efterliv inom skräckgenren.

En uppföljare är dessutom på gång med arbetsnamnet ”B4TM” (Before The Mask), tack vare efterfrågningar från engagerade fans och i sin tur till stor del tack vare ett uppenbart passionerat filmskaparteam.

HalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenDeadHalloweenDeadHalloweenDeadHalloweenDeadHalloweenDead

Rocky Horror Music: Red Right Hand

Scream-filmernas soundtrack skiljer sig från de andra klassiska slasher-serierna (Halloween, Fredagen den 13:e, Terror på Elm Street) då den förstnämnda inte har någon utpräglad instrumental filmmusik (score), men istället valt att lyfta fram fina mix-tapes av tidsenlig pop/rockmusik.

Nick Cave and The Bad Seeds‘ ursköna låt ”Red Right Hand”, från albumet Let Love In (1994) har av Scream-producenterna gjorts till ett inofficiellt ledmotiv, då den förekommer i de första tre filmerna. I Scream 3 dyker den till och med upp i en nyinspelad version kallad ”Red Right Hand 2”, gjord speciellt för filmen. Fantastisk låt och en given, återkommande favorit under halloweentider för mig, tack vare sin stenhårda, mörka ton i text och musik.

Nick Cave är för övrigt en favorit hos mig och ”Red Right Hand” gav ett smakprov på det bäcksvarta, mordiska, kommande albumet vid namn Murder Ballads (1996). Ett mörkare, mer obesvärat ondskefullt album har mina öron aldrig någonsin hört och det hör hemma bland mina tre absoluta favoritalbum – någonsin. De samlade texterna skulle gjort både Edgar Allan Poe, H.P. Lowecraft och Stephen King rättvisa.

Redan på första spåret – med den ironiska titeln ”Song of Joy” förstår du precis vad du har gett dig in på.  Vill du frångå den klassiska halloween-musiken och lyssna på något innerligt som förflyttar dig in i huvuden på dem som tar liv och deras dåd, lyssna då på Murder Ballads en mörk höstkväll. Gärna när du är ute och går, ensam…