Här är en recension från Filmsnack.se som jag skrev tidigt 2010 om en av mina mest frustrerande filmupplevelser någonsin. Jag upplevde den på Stockholm Filmfestival året innan. Det är en av ytterst få filmer jag sett i mitt liv som jag nästan känner att det lägsta betyget är berättigat.
Jag sätter oerhört sällan låga betyg till och med på ganska usla filmer, men den här tog nästan priset. Ändå är jag ganska sugen att se om den, då det i sig var en sällsynt upplevelse och dom ska verkligen inte underskattas. Just eftersom den får mig att tänka förtjänar den i alla fall det näst lägsta betyget.
Genre: Drama, Krigsskildring, Balkankrigsskildring
Produktionsland: Frankrike, Nederländerna, Schweiz, Serbien
Manus: Vladimir Perisic
Regi: Vladimir Perisic
Längd: 80 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Boris Isakovic, Relja Popovic, Miroslav Stevanovic
Drama om en ung jugoslavisk soldat, som i väntan på order dras in i en massavrättning av ett busslass krigsfångar.
Jag såg en serbiskfransk film på Stockholm filmfestival nu senast (med andra ord 2009). Ordinary people hette den och den var inte rakt igenom urusel, men maken till antiklimax har jag aldrig varit med om. Upplägget låter kanske intressant, men den handlingsbeskrivningen var verkligen precis allt som hände i filmen och det var inte sörskilkt dramatiskt (vilket så här med perspektiv måste varit den geniala poängen).
Den börjar med att en jugoslavisk pojke (som värvats till militären under sommaren) sitter på en buss. Han sitter där och tittar trött ut genom fönstret. Samma bild utan klipp i typ fem minuter. Sedan en ny bild på alla i andra unga pojkar bussen i fem minuter till. Sedan en bild på pojken som fortfarande tittar ut genom fönstret i ytterligare sju minuter.
Vid det här laget var jag ganska trött och faktiskt somnade jag till en eller annan gång redan i inledningscenen, bara för att vakna upp till samma bild som jag somnade av. Filmen fortsätter. ”Stor” dramatik ubryter när en kossa står på vägen och blockerar bussens framfart, men efter ett antal minuter är bussen igång igen och rullar på i ett antal minuter till.
Sedan kommer pojkarna fram till en barack i skogen, där de får uppdraget att… vänta. Pojken sitter i gräset med samma bild – och jag överdriver inte, i tio minuter. Pojken sitter alltså mot ett träd i tio minuter. Tio minuter går. Tio minuter går sakta fram. (vid det här laget har jag somnat ett flertal gånger och vaknat upp till samma bild).
Plötsligt kommer en busslass krigsfångar och pojkarna får i order att skjuta dem, vilket de gör helt odramatiskt. De står kvar och tittar i massvis med minuter, sedan sätter de sig mot ett träd i gräset och återupptar tystnaden i typ trettio minuter. En busslast till kommer – samma procedur. Sedan sitter de tysta igen. Deras buss kommer. Pojken sitter på bussen och vi får följa hela bussresan hem – självklart i realtid. Slut.
I en sån här film väntar jag på att det extrema lugnet och antidramatiken ska utmynna i en fruktansvärd chockhändelse som ska göra hela den fantastiskt sega uppbyggnaden värd att uppleva, men icke. Det är intressant att filmmakaren väljer att göra filmen så fruktansvärt tråkig, men jag skulle vilja försonas med motivet till det.
Det enda jag skulle kunna komma på är att han ville berätta hur totalt jävla azzzzztrökigt odramatiskt det är att avrätta andra människor när det görs utan intrig och utan ifrågasättande. Klart du kan följa order och döda människor om du inte har förmågan att bry dig. Behöver jag nämna att filmen saknade musik över huvud taget?
Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
1 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
1 – Prat
Betyg:
1 – Atmosfär
1 – Dramaturgi
1 – Dialog
3 – Skådespelare
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
1 – Musik
1 – Ljudform (nyttjande av ljud)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
1 – Omtittningsvärde
————
15/50 – Totalt
Absurd Cinema 