Etikettarkiv: Scen

Filmkonst #2: Quentin Tarantinos stunder av förtäring in ‘glourious close-ups!

Filmkonst-header3

Filmskaparen Quentin Tarantino (Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Jackie Brown, Kill Bill Vol. 1 & 2, Death Proof, Inglourious Basterds och Django Unchained) har alltid haft en fäbless för att visuellt och dialogmässigt vilja ”gotta” sig i mat när han skriver och fotar sina filmer.

Det är ett av många filmiska grepp som Tarantino har och som gör hans filmer till njutning utöver det vanliga. Att därför kalla dessa detaljrika nedslag i mat för filmkonst är enligt mig helt riktigt.

Quentin-Tarantino-wallpaper-1366x768

Grantland har sammansatt en gedigen lista med de 20 bästa matögonblicken i Tarantinos filmografi och jag föreslår att alla gottar sig i denna lista för att få en form utav överblick för vad jag talar om. Jag rekommenderar också av den anledningen nästan ännu mer att kolla in den ”video essay” jag gett plats åt längst ner i mitt inlägg.

Eftersom jag inte är helt mätt och tillfredställd kommer jag dock servera en egen, mer specifik lista där jag filmgastronomiskt preciserar mig till… ”Tarantinos stunder av förtäring in glourious’ close-ups!”

Big Kahuna Burger och sprite i Pulp Fiction (1994)

”Hamburgers! The cornerstone of any nutritious breakfast.” Samuel L. Jackson eliminerar en snabbmatsmeny med största möjliga precision två sekunder närbild av en slät, ljummen och handpressad hamburgare får mig att vilja rusa till McDonalds och köpa det billigaste i hamburgarväg de har – givetvis med en halvdrucken pappmugg sprite med sugrör! That should hit the spot…

Nachos i Death Proof (2007)

Stuntman Mikes nachotallrikslafsande har för evigt lämnat ett djupt avtryck hos mig och jag kan inte äta nachotallrik utan att tänka på Death Proof, och inte heller se Death Proof utan att vilja äta nachotallrik. Närbilden hänger i mungipan på Kurt Russell och han agerar ut själva definitionen av vällusten i att mätta långvarig hunger med god mat!

Jag har skrivit mer uttömmande kring nachoscenen i Death Proof i ett tidigare inlägg och jag föreslår att du läser det om du är sugen på mer.

Strudel i Inglourious Basterds (2009)

Hans Landa (Christoph Waltz) tycker inte att man kan avnjuta strudel utan en rejäl klick ”créme de la créme” och hans förkärlek skiner igenom både när han raljerar kring måltiden som när han äter den. Smaskande på film har sällan varit så påtagligt och effektivt för en filmscens känsla och här börjar verkligen fotograffirman Tarantino/Richardson visualisera deras filmdelikatesser som om det vore reklam.

Tappad öl i Django Unchained (2012)

Det första ögonblicket av öl i Tarantinos western-explosion Django Unchained är verkligen erotik på högsta nivå. Lägg särskilt märke till ljudarbetet i varje moment och du kommer att sukta efter öl per automatik hela dagen efter det.

Och slutligen frestar jag med en ganska poetisk ”video essay” som visar på hur i princip samtliga inslag av mat kan tolkas i Quentin Tarantinos filmer från Inglourious Basterds och bakåt i tiden.

Smaklig måltid!

Annonser

Filmkonst #1: Intro till Patrick Bateman (American Psycho)

Filmkonst-header

”There is an idea of a Patrick Bateman. Some kind of abstraction. But there is no real me. Only an entity. Something illusory. And though I can hide my cold gaze, and you can shake my hand and feel flesh gripping yours, and maybe you can even sense our lifestyles are probably comparable, I simply am not there.”

american_psycho_2000_1Författaren Bret Easton Ellis gav ut romanen American Psycho år 1991 och år 2000 – knappt 10 år senare, porträtterades den psykopatiske businessmannen Patrick Bateman av Christian Bale på vita duken med slående resultat.

Introduktionen till denna karaktär är ren perfektion i hur man kan presentera en karaktär. I form av en exklusiv wellness-reklam i stil med Calvin Klein eller Ralph Lauren berättar Patrick Bateman själv om vem han är – fullt medveten om sin psykopatiska läggning och vilka brister det medför.

John Cales minimalistiska, melankoliska och helt otroligt vackra pianomusik bidrar till ett ögonblick av ren och skär filmmagi och Christian Bale är brännande trovärdig i rollen som en man bestående av enbart ett ytligt, perfekt skal men totalt död inombords.

En karaktär som på många sätt definierar samtidens ouppnåeliga längtan efter något som sällan går att nå…

Filmkonst – en ny bloggserie!

Filmkonst-header

Jag har en oerhörd kärlek för detaljer så pass att detaljerna i min värld ofta överglänser helheten. Dessutom är jag en sån där pedantisk jävel som sitter och skruvar på de små beståndsdelarna för att över huvud taget känna mig nöjd.

I filmens värld fungerar också min förkärlek till detaljer väldigt väl och det händer titt som tätt att jag ser filmer som kan få mig att skruva på mig, men så kommer en fantastisk scen eller ett oväntat bra slut och plötsligt kan jag vara lyrisk över filmen.

För mig är handling otroligt överskattat inom film. Jag är alltid ute efter stämning och stämningen skapas genom små detaljer som kvantitetsfilmskaparna oftast prioriterar bort för att istället fokusera på den övergripande helhetens ramar.

Handling är ett konstigt påhitt som blivit en regel som styr allt annant inom filmmediet. Vad är det vi njuter av i verkliga livet? Jo, bra stämning, de små ögonblicken, detaljerna. Låt oss fokusera på dessa saker inom film och mediet blir så mycket roligare att uppleva.

Se till filmskapare som David Lynch, Terrence Malick, Sofia Coppola, Sergio Leone, Brian De Palma, Gaspar Noé och Martin Scorsese. En gemensam nämnare (förutom att mer än hälften är italienbördiga) är just deras förkärlek för att skapa stämning och att fokusera på detaljer.

Den här bloggserien kommer – parallellt med min ”Smart filmmusik”-serie, ta upp detaljer i filmhistorien som jag förälskat mig i och som gjort filmerna till något så mycket mer än bara en simpel handling. Jag hoppas att det smakar…

Film Effects: Korridorscenen i ”The Exorcist III” (1990)

The Exorcist är en av tidernas bästa skräckfilmer, och efter en kalkonartad uppföljare (The Exorcist II: The Heretic) tog författaren till första filmens romanförlaga – William Peter Blatty, projektet i sina egna händer och både skrev samt regisserade den tredje filmen – The Exorcist III. Även om denna film både fått ris och ros så går den åtminstone en annorlunda väg än de första två filmerna.

En scen i en sjukhemskorridor är extra minnesvärd för det lilla, men väldigt effektfulla valet att ligga kvar med kameran på det som försigår i korridoren, för att sedan göra en dramatisk tempoväxling på ett fåtal sekunder och fylla händelsen med ett isande, religiöst underliggande budskap och tyngd. Mycket fint filmmakeri!