Etikettarkiv: Scarlett Johansson

Scarlett Johansson och kvinnliga skådespelares status som huvudroller i deras filmer

Scarlett Johansson 1

Varumärket Scarlett Johansson bestiger nya berg i Hollywood, sett från mina utsikter. Johansson är Hollywoods just nu enda riktigt starka kvinnliga actiondragplåster. Hon kan till och med räknas som den med störst potential att vara Hollywoods enda riktigt tunga kvinnliga dragplåster kort och gott – en tron hon endast konkurrerar om med Angelina Jolie, Jennifer Lawrence och möjligen Sandra Bullock.

Med dragplåster menar jag en skådespelare som kan bära sin film som ensam stjärna och sälja in en internationell och kommersiellt konkurrenskraftig biopublik på högsta blockbusternivå.

Hennes actionstatus började ta fart i och med hennes populära ”superhjältebiroll” som Black Widow i Marvels filmuniversum. Det började talas om en solofilm för karaktären Black Widow – något som tyvärr inte inträffar på grund av kreativt manusmässiga (och pengamässigt ängsliga?) anledningar. Sedan har hon nyligen gått upp på biograferna med en solofilm ändå, i och med Luc Bessons actionrulle Lucy (2014) – högst originell jämfört med biorepertoarens standardutbud just eftersom en kvinna bär en actionfilm på egen hand. Luc Besson må vara ett aktat namn men hos den generella filmpubliken har hans kopplingar (Nikita, Leon, The Fifth Element) till förra århundradets glansdagar  glömts bort, så Scarlett är det givna affischnamnet i och med Lucy.

Scarlett Johansson 4

Statusen som ensamt dragplåster i filmer utanför actiongenren är inte lika hög, då konkurrensen plötsligt blir bredare samtidigt som filmpublikens intresse sjunker utanför det lättsmälta action- och äventyrsfackets gränser. Icke att förglömma blir rollregistret plötsligt något bredare och Johansson har en försmak för utmanande roller med intressanta filmskapare som inte sätter henne i ett tydligt fack. Hennes roll som dragplåster i den originella och konstnärligt utmanande filmen Under the Skin räckte tyvärr inte för att nå en plats på svenska biografer och filmen i sig var för ambitiös för att locka en bred publik.

Samtidigt bär Angelina Jolie sagofilmen Malificent (2014) på biografer världen över och är snart aktuell som regissör för ett krigsdrama dessutom, som en liten bonus så där. Sandra Bullock i sin tur håller kommersiell låda i The Heat (2013) – en poliskomedi tillsammans med Melissa McCarthy. Utöver det är hon huvudroll i oscarsfavoriten Gravity (2013). Trots att dessa två haft större kommersiella meriter som huvudroller, så är Scarlett Johansson dock garanterat ett säkrare kort för att få folket att köpa biljetter samt starkare på så vis att både Jolie och Bullock har ganska gott med understöd i form av en längre meritlista som etablerade huvudrollsnamn i kommersiellt konkurrenskraftiga filmer. Jolie har bland annat Tomb Raider-filmerna i bagaget och Bullock har Miss Congeniality/Miss Secret Agent-filmerna, för att nämna några. Bägge har ännu fler meriter inom just action och fler år i branschen.

Scarlett Johansson 3

Trots det – eller ur en aspekt just därför (utseendet spelar tyvärr självklart alltför stor roll), är Scarlett Johansson ett större namn som bärande huvudroll i en film. Som biroll är hon utan särskild konkurrens större. Jennifer Lawrence är där och nosar strax under och har en bra kommersiell form då hon håller på att avverka hela fyra actionfyllda och blockbustervänliga Hunger Games-filmer som hon samtidigt varvar med starka biroller och huvudroller i såväl X-Men-franschisen som i oscarsaktuella filmer (Winter’s Bone, Silver Linings Playbook och American Hustle), där hon fått en given plats på nomineringstavlan.

Hunger Games är dock rik på ytterligare karaktärer och är framför allt publikdragande tack vare romanförlagorna, så även öga mot öga med Lawrence har Scarlett Johansson något av en starkare position just som ensam bärande huvudroll i den kommersiella filmvärlden samt mer intäkter från filmerna hon spelar biroll i.

Anledningen till varför jag ville raljera så långdraget om allt detta kommersiellt pladder uppkom i dagarna när nyheten kom att Scarlett Johansson är i förhandlingar om nyckelrollen i adaptionen av manga/sci-fi-fenomenet Ghost in the Shell. Detta är ytterligare ett tecken på att Johansson nu börjar släppas fram som bärande huvudroll i kommersiellt kraftfulla blockbusterprojekt, efter att ha varit ohotad kvinnlig 1:a i birollsfåran.

Scarlett Johansson 5 Walk of fame

Men – rollen som kvinnlig huvudroll är givetvis svår nog att få på biorepertoaren om du räknar bort romantiska eller dramabaserade roller och det är svårt även där. Anledningen ska inte behöva förtydligas men jag gör det ändå; män skriver allt som ofta manusen och styr branschen i stort vilket leder till att män även spelar huvudrollerna framför kameran.

Förhoppningsvis är den visan inte ny för någon som läser det här.

Så hur kommer det gå med Scarlett Johanssons möjligheter att bli en given huvudroll i givna publikfilmer efter Lucy? Hur självklart är det? Hennes framtid är inte lika mycket en fråga om hon kan, utan om hon vill. Hon verkar trots allt nobelt nog eftersträva intressanta filmprojekt oavsett huvudroll eller biroll istället för att kämpa för hennes roll som kommersiell headline. Det är viktigt att belysa det i dessa dagar.

På andra sidan Hollywoods trovärdighetskarta sitter manusförfattarna och skriver huvudroller åt män, för filmbolagen som fortsätter sålla och hålla i plånboken för att säkra biorepertoarens återbäring. Med ännu fler män. Samtidigt som hollywoods stjärnbeprydda ”walk of fames” fylls på med ännu fler manliga huvudroller och kvinnliga biroller i guld. Stjärna som stjärna tänker dom och känner sig säkert ganska jämställda inombords. Där är berömmelsen klart viktigare än orsaken till den.

Annonser

I spåkulan: Her (2013)

her poster

Unikumet Joaquin Phoenix (Gladiator, Walk The Line, I’m Still Here, The Master) samarbetar med sagokonstnären Spike Jonze (Being John Malkovich, Adaptation, Where the Wild Things Are) tillsammans med fantastiska Amy Adams (Doubt, The Fighter, The Master, Man of Steel), exceptionella Rooney Mara (The Social Network, A Nightmare on Elm Street, The Girl with the Dragon Tattoo), supersny…begåvade Scarlett Johansson (The Horse Whisperer, Lost in Translation, Avengers) och Olivia Wilde (House, Tron Legacy, In Time) i kommande filmen Her (2013) och det ser fruktansvärt, FRUKTANSVÄRT intressant ut!

Theodore Twombly – en ensam spökskrivare av brev, utvecklar ett otänkbart förhållande med ”Samantha” – hans nyköpta operativsystem som är designat att uppfylla alla hans behov. En originell och  intim kärlekshistoria om utforskar det fina och det riskabla med sökandet efter känslomässig närhet i en modern värld. 

Man ska ju inte slösa på ordet ”genialt”, men det är ju iaf mikro-genialt att ha skygge, oromantiske excentrikern Joaquin Phoenix i rollen som antisocial kärlekskrank och att använda jordens allmänt sett vackraste kvinna (Scarlett Johansson) som röst åt hans kvinnliga ”vän”.

Att Spike Jonze dessutom både skrivit och regisserat alltsammans är i sig egentligen tillräckligt för att längta, med ubërmysiga mentala äventyr till filmer på sitt CV. Adaptation (2002) är en fantastiskt berättad film om just filmberättande och Where the Wild Things Are (2009) är en underbar vuxenadaption i långfilmsformat av en av världens bästa – och betydligt kortare, barnböcker.

Hans filmer har en väldigt särskild plats i mitt hjärta på olika sätt, men den gemensamma nämnaren är att dom träffar så intimt att det nästan är kusligt.

Och längta lär vi få göra då den svenska biopremiären av Her ser ut att bli först i början av nästa år i Sverige, om ens det?

Det verkar också som att gamle stackarn Joaquin Phoenix har lämnat ”hip hop-debaclet” mellan Two Lovers (2008) och I’m Still Here (2010) bakom sig för att istället haka på hipsterkulturen och det väcker givetvis oroväckande tankar genom hela Hollywood och ända in i Letterman-studion. Den stora frågan är dock ifall glasögonen, näsan och mustaschen går att ta av i form av en butterick’s-mask?

Perfekt inför nästa maskerad dock, då dom faktiskt redan säljer det officiella Joaquin Phoenix/Spike Jonze-utformade ”Her”-kitet på bland annat ebay! Så passa på och beställ innan det blir en fluga.

$T2eC16h,!zUE9s39!eu1BRbEbbomS!~~60_3

Ansiktsparallellen kan ju inte vara annat än medveten, särskilt då Phoenix verkar spela en uttryckslös, introvert person och att då ta formen av en en ikonisk maskeradmask ála Groucho Marx är för underbart! Extasen för en film av det här slaget kan säkert vara högre, men jag har hittills inte upplevt en sådan längtan efter en romantisk film sedan… någonsin, tror jag.

The Avengers (2012)

Genre: Superhjältefilm, Action, Äventyr, Science-Fiction
Regi: Joss Whedon
Manus: Zak Penn, Joss Whedon
Längd: 142 min
Skådespelare: Chris Hemsworth, Scarlett Johansson, Chris Evans, Jeremy Renner, Robert Downey Jr, Cobie Smulders, Tom Hiddleston, Samuel L Jackson, Gwyneth Paltrow, Mark Ruffalo, Stellan Skarsgård, Clark Gregg, Harry Dean Stanton, Paul Bettany (röst), Lou Ferrigno (röst)

En brokig skara individer med superkrafter samlas ihop av den hemliga organisationen S.H.I.E.L.D. för att skydda planeten mot invaderande styrkor från yttre rymden. Tillsammans bildar de motvilliga superhjältarna gruppen The Avengers.

Så kom då äntligen dagen då vi skulle få se filmvärldens stora svar på den klassiska superhjälteföreningen The Avengers.

Jag är en serietidningsdyrkare och framför allt Marvel-dyrkare sedan barnsben, då jag dök ner i varje nytt nummer av Spindelmannen och Mega Marvel, samtidigt som jag grävde ur Sveriges alla seriebodar på gamla nummer av detsamma, X-Men och Marvels Universum för att läsa allt om vad som hände och hade hänt i den eviga Marvel-sagan.

Människor som mig lever därför i en sällsynt trevlig tid just nu och år 2012 ser ut att bli toppen av denna tid i och med att de två största serietidningsfilmerna hittills – The Dark Knight Rises och The Avengers, båda har biopremiär, tillsammans med rebooten The Amazing Spiderman. Det är bara att gotta sig, för även om det kommer mera så kommer det aldrig kännas lika nytt och spännande som nu.

The Avengers gör mig i vilket inte det minsta besviken. Många har uttryckt viss oro över att låta så många karaktärer samsas om spelutrymmet, då det hämmat andra liknande genrefilmer som Spiderman 3, X-Men: The Last Stand och Fantastic Four-filmerna – en oro med viss tyngd, men ändå ett överdrivet sådant då vi även sett lika många multikaraktärsfilmer som har fungerat och denna film har lyxen att ha fått sina karaktärer etablerade i tidigare filmer.

I och med att Marvel tog makten över sina serietidningskaraktärer på film kunde de strategiskt bygga upp sitt universum på samma sätt som serietidningsförfattarna delar upp ansvaret för att skildra alla olika hjältar i samma värld och tidsaxel. Först kom The Incredible Hulk (2008), sedan Iron Man (2008), Iron Man 2 (2010), Thor (2011) och Captain America: The First Avenger (2011). På knappt fyra år har vi inför The Avengers redan har fått lära känna de flesta karaktärernas styrkor och svagheter och slipper gå igenom varje karaktär utan och innan på vanligt filmatiseringsmanér inför den stora sammandrabbningen.

Det vi nu är intresserad av är hur de sköter sig tillsammans, öga mot öga. Vi vill se hur Tony Stark kommer behandla Bruce Banner och Hulken, hur Thor ser på att samarbeta med storhetsvansinniga kapitalister, hur Captain America ska kunna ena alla individualister och hur Loke ska bemästra människorna i midgård. Där har denna film stor ståfräspotential för alla serietidningnördar, och den etablerade manusförfattaren och regissören Joss Whedon (Firefly, Serenity) levererar tillsammans med manusförfattaren Zak Penn (Spiderman 3, The Incredible Hulk) precis så mycket som jag hoppades.

Han balanserar konfliktfördjupning med actionscener alldeles utmärkt och filmen faller inte under någon av dessa delar – faktum är att det kunde lagts till en kvarts dialog och smågnabb mellan hjältarna ytterligare utan att det skulle skada någonting – kanske kan en extended-utgåva till och med bjuda på det inför köpfilmsläppet, vem vet.

Något jag också var besatt av som liten var asamytologin och dess gudar. Jag gillade Thor mest, men den mer komplexe brodern Loke var definitivt den mest intressante karaktären som jag hyste mest hatkärlek till. Hans förmåga att inte stå på någons sida utan med sin slughet alltid spela ut dem han möter mot varandra var den mest kraftfulla styrkan av dem alla, och dessutom en av få styrkor även människor kan bemästra i teorin.

Därför är jag väldigt glad att han (nåja, en skickligt spelad serietidningsversion av honom) får så pass mycket utrymme även i denna film och Tom Hiddleston klär sig väldigt bra i hans skor, ju mer tid han får i rampljuset. Lite roligt är det också att veteranen Harry Dean Stanton (Paris Texas, Alien) dyker upp i filmen, dock tragiskt nog alldeles för lite. Nykomlingen i skaran, superskådisen Mark Ruffalo (Zodiak, Collateral, Shutter Island) axlar som tredje skådisen i rad rollen som Bruce Banner (alias Hulk) och han får ganska gott om tid att etablera sig med de andra, vilket han gör stabilt i och med en stabil dos charm och när det hettar till vet han vad han ska göra, bättre än de flesta.

Jag tycker att det kanske mest imponerande som Joss Whedon och co gör med denna film är att använda Hulk som comic relief. Hulk har ju skildrats på ett väldigt allvarligt sätt i hans egna filmer, men hemligheten med att uppnå full potential hos honom är bevisligen att placera honom i sällskapet av en trevlig grupp ytterligare karaktärer, istället för att bära filmen ensam. Han äger sina scener till publikens stora glädje och det gör verkligen sitt för att trissa upp mig på gränsen till glädjetårar – känslor uppriktigt producerade från mitt bultande serietidningshjärta och en tillräcklig anledning för att se filmen på bio minst en gång.

Min favorit i gruppen fortsätter dock att vara Captain America i egen hög person, eftersom hans sympati och idealistiska motivation helt enkelt inte går att ifrågasätta. Chris Evans klassiska 40-talslook är dessutom uppfriskande att se i en så pass högteknologisk värld. Karaktären kommer definitivt till sin rätt i gruppen, trots att det är Tony Stark/Iron Man/Robert Downey Jr. som är den mest populäre i filmversionen.

Jag känner mig lite väl inställsam till den här filmen, men faktum är att jag inte kan se särskilt mycket den kunde blivit bättre av. Den levererar så mycket vi kan begära på nästan två och en halv timme, den ramlar varken ner  i allvars- eller campyfällan och den underhåller mig filmen igenom. Jag är nöjd, mycket nöjd.

Nöjd vill dock alltid ha mer, och visst, en hjältefortsättning med The Avengers, X-Men/Wolverine och Fantastic Four tillsammans med Spindelmannen är möjlig i teorin, men att trycka in allihop i en och samma film blir ett ytligt fyrverkeri snarare än en film med handling, så det jag nu får vänta och se är hur Marvel har lagt upp sin framtidsplan.

Är The Avengers årets superhjältefilm då? Med betoning på ”superhjältefilm” – ja kanske, men trots min marvel-kärlek finns det en Christopher Nolan som tänker i djupare termer än superhjältar och serietidningsfilmatiseringar och The Dark Knight Rises är i den meningen inte ens jämförbar.

När jag föredrar lagom lättsam och ruskigt underhållande action så är dock The Avengers extremt bra – ingen kan säga annat!

 Det vet ni lika bra som jag vi det här laget
 Jag vill ha mer! Filmen kunde lika gärna ha varit 160 minuter lång.

I spåkulan: Alfred Hitchcock and the Making of ‘Psycho’

2013 beräkas premiären för den kommande filmatiseringen av Stephen Rebellos undersökande bok om den legendariske regissören Alfred Hitchcocks svårigheter kring filmandet av Psycho, som passande nog fått namnet Alfred Hitchcock and the Making of ‘Psycho’.

Motgångarna för Hitchcock började redan när han skulle sälja in filmidén till Paramount och de spolade påfundet att han skulle gå ifrån sin genre och göra skräckfilm, när de hellre ville att hans kontrakt med dem skulle innefatta lättsamma publiksuccéer (bland annat en film med Audrey Hepburn, som tvingades läggas på is efter att hon blev gravid). Dessutom trodde de inte att den kontroversiella filmen skulle bli någon succé.

Hitchcock insisterade och hoppades få göra filmen om han använde samma produktionsteam och budget som ett vanligt avsnitt av hans tv-show, Alfred Hitchcock Presents, men inte ens det gick de med på. Han bytte studio till konkurrerande Universal och erbjöd sig att göra filmen utan någon lön och med eget produktionsbolag, vilket fick dem att ge med sig, trots svårigheter även där.

Sedan följde en lång process av problemfyllt manusarbete där bokens karaktärer omformades kraftigt. Slutligen kunde de påbörja den efterlängtade inspelningen och knyta åt sig filmens stjärnor på kraftigt sänkta löneavtal tack vare Hitchocks rykte. Övrig intressant trivia angående att filmen är svartvit trots att den spelades in 1960 beror dessutom till huvudsak på att det höll nere filmens budget.

Inspelningsdagarna var begränsade och filmens huvudrollinnehavare tilläts improvisera så länge det inte påverkade kameravinklarna, vilket bidrog till Anthony Perkins ikoniska prestation i rollen som Norman Bates – den kanske bästa skådespelarinsatsen genom tiderna. Och Psycho ändrade förutsättningarna totalt vad gäller skräckfilmsgenren och den psykologiska thrillern, så pass att alla skräckfilmer som gjorts därefter har Psycho att tacka för väldigt mycket.

Inspelningen av filmen om inspelningen av filmen Psycho börjar om en månad, i april. Förutsättningarna finns absolut för en mycket intressant filmskaparskildring och det gör mig givetvis förväntansfull i dubbel bemärkelse! Tydligen kommer extra energi läggas på Hitchcocks personliga relation till sin hustru Alma, under arbetet med filmen, vilket även det är en sida av Hitchcock som vi inte redan sett och hört allt om.

Här är en liten genomgång av skådespelarna som har fått privelegiet att spela de klassiska filmpersonligheterna…

Alfred Hitchcock / Anthony Hopkins
Hannibal Lecter som Alfred Hitchcock! Anthony Hopkins har dock slagits för att få den här rollen under flera år så det är inte enbart frågan om något star-casting-beslut här. Likheterna mellan Hopkins och Hitchcock är ju inte slående då Hitchcock har en så extremt personlig karaktär till utseendet som är omöjlig att härma, men Hopkins är ju både brittisk och besitter en fantastisk aktörförmåga, så det enda jag egentligen oroar mig här är hur pass mycket smink och kostym de lär gå in med för att omforma Hopkins rent utseendemässigt. Dock har de ju vissa likheter åtminstone på bilden ovan. Det enda som behövs är väl just hundhängkinderna och ett något mer fisförnämt ögonuttryck, typ. De delar dock ofta samma smil när de brister ut i leende, faktiskt!

Alma Reville / Helen Mirren
Alma är den minst välkända personen i sammanhanget, men jag gissar att rollen blir desto mer intressant att följa i filmen och att Helen Mirren kan göra den bra är jag inte det minsta osäker på. Hon kan mycket väl bli filmens mest positiva punkt skådespelarmässigt just eftersom hon lär stå för de intressanta scenerna som visar Hitchcocks mer privata karaktär – en sida som han verkar ha värderat högt och som manusförfattaren tillika förlagans författare – Stephen Rebello, har lagt ner extra energi på i manusutvecklingen.

Anthony Perkins / James D’Arcy
En skådis jag inte kände till särskilt mycket förens jag insåg att det är hans som är Sherlock Holmes i tv-serien Sherlock. Dock hajade jag till direkt när jag såg bilder på honom och direkt såg slående likheter med Anthony Perkins. Det hetaste namnet till rollen på förhand har varit Andrew Garfield, men han är upptagen och dessutom ser jag hellre det mindre kända namnet istället för en upphausad stjärna, då det brukar bli så att man ser personen bakom mycket lättare om det är någon välkänd.

Janet Leigh / Scarlett Johansson
Johansson är en respekterad skådespelerska och enda nackdelen för henne är väl egentligen att hon är lite för snygg för rollen som Janet Leigh, men hon tillför ju sex appealen som Leigh hade i Psycho. Viktigt att tänka på är ju att hon inte spelar karaktären i Psycho, utan skådespelerskan som spelade karaktären i Psycho. Jag tror inte det ska vara några problem för henne och ska bli spännande att se Johansson i en sån, biografisk roll.

The Avengers (2012) – ny trailer ute!

Jag längtar inte till den här filmen lika mycket som ”alla andra” verkar göra, men efter att ha sett den färsknya trailern är det något från min barndoms serietidningshjärta som får mig att fälla en tår för en gigantisk metallsnigel.

För mig är den här filmen inte ens på top 5 över de filmer jag ser mest fram emot 2012, men jag kommer inte vara den som motverkar hypen kring biopremiären då det är en sällan skådad idé att samla ihop alla dessa superhjältar från samma marvel-universum och göra en enda, stor, underhållande film av det. Precis som det funkat i serietidningsväg i generationer.

Jag tror att det kan vara bäst att ta ett steg tillbaka efter Avengers, men serietidningsnörden inom mig ser gärna en uppföljare där Avengers börjar samarbeta med X-men i någon form av Onslaught/Age of Apocalpyse-saga. Med risk för att det blir för mycket repris av första The Avengers.