Twin Peaks – Silly Season (1990) eller: Vad hände mellan säsong 1 och 2?

Nu påbörjar jag mitt tålmodiga recensions/reflektionsprojekt avsnitt för avsnitt av Twin Peaks andra säsong, efter en lång paus sedan säsong 1 recenserades. Detta kommer pågå hela våren och vidare. 

Jag kommer förhoppningsvis hålla ett relativt högt tempo för att sikta på att skriva om så många avsnitt som möjligt lagom till tredje säsongen av Twin Peaks sänds, 21 maj 2017. När tredje säsongen börjat sända kommer jag parallellt att skriva även kring dessa avsnitt.

Twin Peaks-recensionerna kommer generellt bli betydligt kortare och mindre formella, för att istället fokusera på mina personliga intryck och känslor. Fakta, trivia och nyheter hängs av för att nå en mer bekväm läsupplevelse och något högre produktionstakt.

Innan recensionen av andra säsongens första avsnitt släpps kommer här en liten resumé av nyhetsflödet mellan Twin Peaks säsong 1 och 2, såsom dom amerikanska tidningarna skrev, sommaren 1990, mellan maj och september…

---

David Lynch blir klar med sin film Wild at Heart  (min recension hittas här) dagen innan den har världspremiär på Cannesfestivalen, den 19 maj 1990. Den har premiär och möts av både jubel och burop, på grund av vad som beskrivs som en kavalkad av övervåld och galenskap. LA Times skriver om David Lynchs säkerhet kring att filmen kommer klippas ner inför den allmänna premiären i USA, som ett led i den ökade konservativa inställningen i landet.

CANNES, France — David Lynch’s ”Wild at Heart,” his first feature film since the controversial ”Blue Velvet,” was met with wild enthusiasm at its world premiere at the Cannes Film Festival Saturday, but it’s a version of the film that may be seen only by a handful of Americans at home.

That handful is made up of members of the Motion Picture Assn. of America’s Sherman Oaks-based ratings board, a group that Lynch is certain will demand changes in the film to get an R rating.

”This is the version that will be shown in Europe, but we’re going to have a few problems in the U.S. for sure,” Lynch said, during a post-screening press conference. ”I don’t know why it is, but (the ratings board) has been getting very conservative lately. . . . There will be some changes we have to make.”

Lynch and the film’s producers acknowledged at the press conference that he is contractually obligated to work his film into shape for an R rating. The question is how much cutting and editing that will require.

---

På Cannesfestivalens sista dag den 21 maj blir det succé för David Lynch och Wild at Heart, då filmen vinner Guldplamen – festivalens finaste pris, mot relativ dålig konkurrens. Den kontroversielle filmskaparen Bernardo Bertolucci är juryledare och delar ut priset till Lynch. Den omtalade filmen applåderas som sig bör, men inte utan burop. Prisceremonin kan du se här.

---

21 maj 1990 är också bara två dagar innan sista avsnittet av första säsongen ska sändas. I denna veva gästar flera medverkande av Twin Peaks samt medskaparen Mark Frost det folkliga talkshowprogrammet Donahue, för en ordentlig och trevlig pratstund kring det fenomen som första säsongen under tiden blivit i USA.

Peggy Lipton (Norma Jennings), Piper Laurie (Catherine Martell), Dana Ashbrook (Bobby Briggs), Mädchen Amick (Shelly Johnson), Eric Da Rae (Leo Johnson) och Sheryl Lee (Laura Palmer/Maddy Ferguson) är skådespelarna som får svara på frågor från Donahue och publik i detta program, som du kan se på Youtube.

Ta del av programmet via High School Rejects artikel. I programmet presenteras en omröstning kring vilken som kan ha mördat Laura Palmer.

---

22 maj rapporterar Chicago Sun-Times att Twin Peaks får en andra säsong, men att ABC väljer att flytta sändningen från torsdagar till lördagar.

A BC renewed ”Twin Peaks” for the fall season Monday, while NBC picked up ”Carol & Co.,” ”Wings” and ”Grand.”

David Lynch’s ”Twins Peaks” will air at 9 p.m. Saturdays, following ABC’s returning ”Young Riders” and ”China Beach.”

---

Roger Ebert försöker 27 maj 1990 ringa in den underliga succén med Wild at Heart och Twin Peaks  i sin tid;

”I think both successes are symptomatic of a despair among moviegoers and TV watchers, a loathing of trash that runs so deep it has turned inward against itself. Sick at their hearts of the ”entertainment” they have grown addicted to, and fearsome of trying anything new, Lynch’s audiences have embraced his work because he reflects their feelings – he hates the movies, too.”

---

Sheryl Lee, som är skådespelaren bakom Laura Palmer, uttalar sig 10 juni 1990 till Chicago Sun-Times om hur publiken missar poängen med Twin Peaks om dom fixerar sig vid vem som mördade hennes karaktär;

”The point is not who killed Laura Palmer,” actress Sheryl Lee said during a recent visit to Toronto to promote the nighttime soap that returns to ABC-TV this fall. ”The murder was just to get the ball rolling.”

”People are so overly concerned with who killed Laura. I hope they’re not missing all the wonderful things that are happening along the way.

---

11 juni 1990 skriver The Nation om hur samma Twin Peaks som nyligen fått klartecken för en andra säsong, var borträknat av TV-kanalen ABC:s exekutiva producenter redan från start.

The network executives who decided to renew Twin peaks were leery of it from the start and had slotted it opposite the popular Cheers in hopes it would go away. They sensed its subversiveness in a medium largely devoted to delivering’ demographic numbers to advertisers with formulaic programming. But the convoluted, shadowy doings in Twin Peaks had a deep psychic resonance for a lot of viewers. The sensibility teetered on the edge of camp and grand guignol, but it was grounded in social realism. Culturally, Twin Peaks is the dark side of the myth of smalltown decency, a myth Ronald Reagan cultivated and traduced.

---

Runt midsommar, den 22 juni, skriver Chicago Sun-Times om hur Twin Peaks-huvudrollsinnehavaren Kyle MacLachlan drar en golfrunda i sin hemstad för att stötta det i tiden så aktuella och så kallade ”war on drugs”.

Armed with golf clubs, the actor who portrays ”Twin Peaks” FBI Agent Dale Cooper has joined his hometown’s war on drugs. Actor Kyle MacLachlan will appear at a celebrity golf tournament Saturday to raise money for drug-fighting efforts in Yakima, Wash.

---

Första säsongen sänds i repris under sommaren, meddelar ABC via Chicago Sun-Times den 10 juli 1990.

NEW YORK People who heard all the talk about ABC’s ”Twin Peaks” but missed seeing the offbeat series in the spring will get a second chance in August and September.

ABC will rerun the two-hour premiere of its surreal soap opera on Sunday, Aug. 5, and then repeat the seven following one-hour episodes on Saturday nights, starting Aug. 11.

---

24 juli 1990 rapporterar Chicago Sun-Times att Twin Peaks-sångerskan Julee Cruise den 12 september samma år släpper debutalbumet Floating Into the Night, skapat tillsammans med Angelo Badalamenti och David Lynch.  Hon har hörts sjunga flera spår i serien och uppträtt i Twin Peaks-haket ”The Roadhouse”.

There are partners, and then there are partners, and singer Julee Cruise has two of the best in the entertainment industry backing up her career.

Director David Lynch and composer Angelo Badalamenti play major roles in her debut album, ”Floating Into the Night.” Cruise said it’s one collaboration she would like to keep afloat forever.

”As far as my music goes on record, David, Angelo and I make up Julee Cruise,” said Cruise, 33. ”It sounds odd to say that they’re as much a part of my voice as I am, but it’s true.

”It’s not like they discovered me, because they didn’t. But they understand this voice we all came up with. They couldn’t quite tell me what it was they were looking for – until I upon hit it.

---

17 augusti har David Lynch-regisserade guldpalmsvinnaren Wild at Heart amerikansk biopremiär med blandad kritik – ris och ros, efter att med nöd och näppe klarat sig från en X-rating. En åldersgräns vanligtvis stämplat på porr och splatterfilmer. Filmen är nedklippt vad gäller framför allt en specifik scen, för att tona ner det grafiska där ett huvud skjuts av. Filmen får en R-rating då åldersgränsen NC-17 inte instiftats ännu.

---

The Secret Diary of Laura Palmer, skriven av David Lynchs dotter Jennifer Lynch, släpps 15 september 1990. Boken behandlar Lauras liv genom hennes egna ord.

---

Twin Peaks toppar med flest nomineringar inför Emmygalan, där priserna till säsongens TV delas ut, rapporterar The Boston Globe den 3 augusti 1990. Dom nämner att ”edgy” serier ofta får många nomineringar men sedan går utan statyetter när väl priserna delas ut.

It shouldn’t be surprising that ”Twin Peaks” led yesterday’s Emmy nomination field with 14 entries. Emmy voters have a history of loving the edgy — ”Miami Vice” and ”Moonlighting” did great in the nominations in their first year, but were almost shut out when it came to the actual awards.

”Twin Peaks” will probably do considerably better than those shows in the awards ceremony this September because this was such a nothing-else-is-new year for television, as is evident from the accompanying list.

After David Lynch’s series, along with Arsenio Hall and ”In Living Color” in the variety category, it’s all the usual suspects. ”L.A. Law” had 13 nominations, ”Cheers” and ”Murphy Brown” 12 and ”thirtysomething” 11.

---

2 september 1990 rapporterar The Boston Globe att Kyle MacLachlan kommer gästa Saturday Night Live som värd i säsongspremiären, med Sinead O’Connor som gästande artist. Detta kvällen innan premiäravsnittet av Twin Peaks säsong 2.

Kyle MacLachian, that java-loving, moussed-up, wholesome FBI agent Dale Cooper on ”Twin Peaks,” will host ”Saturday Night Live” when it kicks off its 16th season Sept. 29. Not a bad night for any Peaks cast member to appear live, since Peaks makes its season debut the next night with a two-hour premier.

---

4 september presenterar några av skribenterna på Boston Globes bilaga TV Guide deras misstänkta som mördaren av Laura Palmer, i väntan på att andra säsongen ska börja.

Gearing up for the return of ”Twin Peaks,” TV Guide invited four best-selling novelists to answer who killed Laura Palmer. Andrew M. Greeley nominated Dr. Jacoby, Laura’s psychiatrist. ”Laura was driving Jacoby crazy,” Greeley says. ”He was attracted by her innocence and by her evil.” Jackie Collins suspected Sheriff Truman’s deputy, Andy, ”because he appears to be the least likely.” Tony Hillerman, the one mystery writer in the quartet, selected Leland Palmer, Laura’s father. But Hillerman complained that he isn’t sure the show’s writers have even decided who the killer is. ”By normal standards the series is sloppy and inconsistent. ‘Twin Peaks’ sets things up and then does nothing with them.

---

Chicago Sun-Times meddelar den 17 september att Twin Peaks kvällen innan vann blott två ynka priser av dom totalt 14 TV-serien var nominerad till på Emmygalan. Läs mer om Twin Peaks på Emmygalan via denna artikel från Welcome to Twin Peaks, samt kolla in Log Ladyns framträdande på galan här. Fotot är taget av Alan Light och fler återfinns i artikeln.

Ted Danson of ”Cheers” ended his Emmy drought, finally winning the his first award for best actor in a comedy series his first after nine eight nominations, while the critically acclaimed ABC series ”Twin Peaks” won only two technical Emmys during in a typically inconsistent primetime Emmy Awards ceremony Sunday night.

---

Lördagen 29 september sänds Saturday Night Live (SNL) med Kyle MacLachlan. Här kan du se SNL-monologen och Twin Peaks-sketchen i repris.

---

Lördagen 30 september har första avsnittet av Twin Peaks andra säsong premiär på ABC. Kritik och jämförelser med SNL kommer direkt dagen därpå från TV-recensenten Ed Siegel (The Boston Globe).

Look at it this way, Diane, there was nothing in last night’s episode that was any more clever, any more cogent and barely any more cinematic than the ”Saturday Night Live” satire the night before. Which only goes to prove that anybody can now write ”Twin Peaks” as well as Lynch and co-creator Mark Frost.

---

Twin Peaks – avsnitt 7 (recension)

Manus: Mark Frost
Regi: Mark Frost
Episodtitel: The Last Evening
Säsong: 1
Sändningsdatum (USA): Onsdag 23 maj, 1990
Tittare (USA): 18, 7 miljoner
Tidigare: Avsnitt 6

James Hurley (James Marshall) och Donna Hayward (Lara Flynn Boyle) smiter in på kontoret tillhörande psykoterapeuten Laurence Jacoby (Russ Tamblyn) i hopp om att finna ledtrådar rörande Laura, som var hans patient. Dom hittar ett kassettband som kommer från henne, tillsammans med det andra hjärthalsbandet. Samtidigt på annan plats är Jacoby bortlurad för att försöka möta upp Lauras kusin, Madeline Ferguson (Sheryl Lee), som har maskerat sig för att efterlikna hennes döda släkting. Innan han hinner möta henne blir han dock skuggad och slutligen våldsamt attackerad av en maskerad person som slår honom medvetslös.

Cooper och Ed Hurley (Everett McGill) är förklädda inne i One Eyed Jacks – ett kanadensiskt svartklubbcasino och bordell. Cooper pratar med casinodealern tillika drogdealern Jacques Renault (Walter Olkewicz) efter att ha imponerat på Jacques med sin korträknartalang, Cooper misstänker att Jacques är inblandad i Lauras död och lägger korten på bordet. Han försöker genom att låtsas vara Jacques drogkälla att bestämma ett varumöte med Renault inom USA:s gränser, men vill veta om han behöver oroa sig över mordincidenten. Jacques avslöjar att han var med Ronette och Laura tillsammans med Leo Johnson det sena dygnet då hon dog.

Nadine Hurley befinner sig ensam hemma medan Ed är borta vid casinot. I ett melankoliskt tillstånd tömmer hon två pillerburkar för att ta sitt liv. Senare den natten anländer Renault på överenskommen plats för att möta upp Cooper angående drogaffären och en polisstyrka rycker in för att gripa Jacques, för mordet på Laura Palmer. Renault gör motstånd och blir skjuten av poliskonstapel Andy Brennan. Han tas bevakad av polis till sjukhuset, där han anklagar Leo Johnson för att ha attackerat honom natten då Laura mördades – att han slogs medvetslös innan mordet skedde. Lauras far, Leland (Ray Wise), får reda på att en av dom huvudmisstänkta för mordet har gripits. Han tar sig till sjukhuset där han kväver Jacques till döds.

Leos hustru, Shelly (Mädchen Amick), befinner sig ensam hemma när Leo kommer för att kidnappa henne. Han kör henne till sågverket, binder fast henne där inne och installerar en tidsinställd detonator som ska tända eld på byggnaden. Samtidigt möter Josie Packard (Joan Chen) upp Hank Jennings (Chris Mulkey) för att ge honom 90 000 dollar. Det avslöjas att Josie betalat Jennings för att sitta av 18 månader i fängelse. Detta säkerställde att ingen av dem skulle vara medvetet inblandade i olyckan som dödade Josies man, vilken hon ärvde sågverket av. Jennings ringer sedan Catherine Martell för att locka in henne i hans fälla. När Catherine anländer exploderar detonatorn och lindar in byggnaden i eldsvåda. Parallellt försöker Leo att döda Shellys älskare, Bobby Briggs (Dana Ashbrook), men hinner inte fullfölja sin aktion eftersom Hank Jennings skjuter honom.

Kvällen börjar gå mot sitt slut och Cooper återvänder till sitt hotellrum där han ringer efter room service. Innan han hinner läsa brevet som Audrey lämnat honom, ringer poliskonstapel Brennan för att informera om att Leo Johnson har blivit skjuten. En knackning på dörren avbryter dock Cooper. När han öppnar möts han av en maskerad person med revolver i handen och träffas av tre skott.

[om Jacques Renault]
Harry S. Truman: Do you believe him?
Dale Cooper: He’s too stupid to lie.

Finalavsnittet på Twin Peaks första säsong sändes inte som tidigare, då detta visades en timme senare på kvällen (en timme efter ”prime time”) och på onsdag istället för torsdag, som annars varit Twin Peaks plats i tablån. Jag är inte påläst kring vad som orsakade denna ändring, men kanske ville ABC göra en ändring på försök för att se om publiken kunde öka till säsongsfinalen och på så vis ge lite optimism inför den greenlightade andra säsongen som skulle tablåläggas på hösten, efter sommaruppehållet. Det gav i vilket fall en marginell ökning på 3 miljoner i publik gentemot avsnittet innan. 18, 7 miljoner såg säsongsavslutningen vilket är den högsta siffran sedan avsnitt 2 (senaste avsnittet Lynch regisserade) samt det fjärde bästa resultatet på säsong 1:s totalt åtta avsnitt.

Twin Peaks skapare (tillsammans med David Lynch) Mark Frost är tillbaka som avsnittsmanusförfattare, men denna gång tar han även plats i registolen – något han endast gjorde en enda gång. Med det välkorrigerade drivet och täta stämningen som det här minst sagt händelserika avsnittet har är det dock inte konstigt att dom flesta fansen hade önskat fler episoder regisserade av Frost. Jag vill inte gå så långt som att säga att en stor styrka i avsnittet ligger i regin, då det drivs fram av Frosts finkalibrerade manusskrivande. Däremot lägger Frost upp bollen metodiskt för sig själv på pappret för att sedan kunna leverera regin behagligt och utan hinder.

Ett av favoritögonblicken i Frosts avsnitt som är riktigt kul är hur han väver ihop beskjutningen av Leo Johnson med beskjutningen av antagonisten i såpan-i-såpan Invitation to Love. Just samspelet mellan Leos blick på TV:n och antagonisten när bägge blivit skjutna har nästan existentiell tyngd.Ett av dom starkaste enskilda ögonblicken för mig på denna säsong.

Något som verkligen hjälper till att plocka fram en stark känsla genomgående, som en röd tråd, är att försätta hela avsnittet under på den sena kvällen, näst intill i realtid. Det är ett gyllene berättargrepp att skapa en utpräglad inramning som isolation med hjälp av regn, storm, värme, kyla, rörelse, tidspress, en och samma miljö – eller mörker. Inte just för berättarrörelsen i sig, men för atmosfären och för att fängsla åskådaren i världen den bevittnar.

Just i denna episod får vi uppleva allt under Twin Peaks allra mest kritiska tidsperiod, som förstås är nattetiden och kvällen som föregår den. Varje avsnitt hittills har skildrat ett knappt dygn i Twin Peaks, där upplösningen möts i mörker. I denna säsongsavslutning är vi oavbrutet fast i dygnets sista skälvande timmar, där allt tycks hända samtidigt likt en dramaturgiskt fyrverkeripjäs. Både dramamässigt och atmosfärsmässigt högvarv med andra ord.

Som om inte detta vore nog cirkulerar en stor del av berättandet kring den skogsbeskyddade casinobordellen One Eyed Jacks, som tillsammans med skogshotellet Great Northern maximerar skogsatmosfären med sina timmerväggar, hjorthorn, dunkla varande och inte minst frånvaron av fönster och perspektivgivande utsikter. Tätheten går inte helt enkelt inte att undvika.

Frost omsätter underutvecklad potential till efterlängtat innehåll, när flera av den överhängande berättelsens karaktärsskildringar faller på plats och får tid att berättas istället för att strös över avsnittet enbart för teknisk omställnings skull.

Karaktärerna Andy Brennan och Nadine Hurley exempelvis, säreget spelade av Harry Goaz (överhängande meriter inom teater) och Wendy Robie (även hon mestadels verksam inom teater men också bärande roller i The People Under The Stairs, Were The World Mine och The Dentist 2). Konstant överdrivna persontyper som hämtade ur ett farsartat lustspel, men med Frost vid rodret får dom mer mänsklighet – mer liv. Dom har inte funkat så bra för vad dom är sedan piloten, som dom gör i detta avsnitt.

Bägge får verkligen material att jobba med och blir mer än endast två lustiga ”freaks”, om jag törs använda sådana uttryck. Dessa figurer med häftigt dragna konturer har icke att förglömma även kvaliteter som verklighetstrogen slätstrukenhet inte klarar av att nudda vid och dom är förstås skrivna av originalskaparna Lynch och Frost. Med Lynchs episoder och framför allt denna av Frost märks det att det också är originalskaparna som besitter förmågan att hantera dom galna ansiktena på ett grundat, dynamiskt vis istället för att hantera dem som ickehumana spektakel.

Piper Laurie (Carrie, The Hustler, Return to Oz) och lynchveteranen Jack Nance (Eraserhead, You Don’t Know Jack, Blue Velvet) som Catherine och Peter Martell får också dom utrymme att göra lite ordentliga dramascener, efter att mest ha skymtats i förbifarten majoriteten av avsnitten. Särskilt Nance är en fröjd att se mer av. Scenen dem emellan på sågverkets kontor och när dom sållar i biblioteket är lika mycket karaktärsuppvisning som framåtrörelse av handling. Sedan får bägge karaktärerna en avslutning som tagen direkt ifrån en riktigt glansig såpa – men dom är inte ensamma om det…

Det är en rekordartad mängd saker som dras till sin spets inför säsong 2. Väldigt många trådar når spektakulära ”cliffhangers”, som för att förlösa uppdragen som påbörjats kring varje sidostory och samtidigt bräcka alla såpoperors finaler sammanlagt i ett svep. Hade inte Twin Peaks haft något engagerat att bottna i hade detta sannolikt känts billigt och sökt, men det är här jag tycker att dramaserien bevisar en gång för alla varför den är så mycket mer än en TV-mässig följetong.

Den spelar över dom etablerade mönstrena och där uppifrån kan Twin Peaks leka med klichéer som små postmoderna smycken, som bara sväller djupet och höjer topparna som annat på TV knappt lyckas göra åt varken det ena eller andra hållet. Avslutet med en oidentifierad person som skjuter Dale Cooper med tre skott är en uppenbar såpablinkning till alla TV-seriers största cliffhanger – beskjutningen i Dallas (1978-1991, 2012-2014) och frågan ”Who shot JR?” Denna gränslöshet som idag kan kännas lite mer etablerad tack vare allt Twin Peaks influerade, var i 90-talets början verkligen ingen enkel match att genomföra.

Förhållandet mellan Twin Peaks skapare och TV-bolaget liknades emellanåt ”rena rama kalla kriget”. Något som även kan förklara mer än vad många känner till om varför Lynch var väldigt ultimatiskt mot Showtimes inflytande över det kreativa, när stundande säsong 3 skulle produceras.

Hank Jennings: You know there’s a saying in the joint. It’s not Oriental philosophy, but it has a similar kind of logic that appeals to my spiritual nature. Once you’re in business with somebody… you’re in business with them for life. Like a marriage. Til death do you part.

Manusen till säsong 1 av Twin Peaks var väldigt hemliga och under inspelningen fick inte ens skådespelarna se vad som hände i den större historien, utan tjuvläste varandras individuellt karaktärsanpassade manus för att lista ut saker. Producenterna och Mark Frost hemlighöll till och med upplösningen för TV-bolaget ABC genom att skicka falska manus till dem, för att dölja för dem att inga förklaringar eller avslut skulle ske i finalavsnittet på säsong 1 och att frågan vem som mördade Laura Palmer inte skulle besvaras denna säsong. Genom att låta allt vara vidöppet med i princip allt hängande i luften inför en fortsättning, skulle publiken och kanalen inte kunna motstå att se fortsättningen, men det var inget dom skulle få reda på innan sändningsdatumen var satta. Ett oerhört djärvt men riskfyllt speldrag av skaparna bakom serien, inklusive kreatörerna Frost och Lynch.

När första säsongen av Twin Peaks väl sändes hade ABC å sin sida en TV-serie som sjönk stadigt publikmässigt och fick en mängd tittarbrev om begär efter att veta vem mördaren var. Deras önskan inför finalavsnittet när serien väl sändes för fullt, var att få svar som kunde tillfredsställa publikens påtryckningar. Därför gav producenterna av serien svar på tal inför finalavsnittet av säsong 1; ”Mördaren kommer avslöjas innan säsongen är slut”.

På våren 1990 i samma veva som denna säsongsavslutning skulle sändas, bekräftade ABC att dom gjort klart med en andra säsong av Twin Peaks som skulle spelas in under sommaruppehållet och sändas till hösten 1990. Bakom kulisserna började dock upprördhet ske, eftersom ABC insett att inspelningsmanusen dom fått inte stämmer med produkten dom nu sänder. Förtroendet för producenterna, Frost och Lynch svalnade och när detta avsnitt var slut hade mördaren fortfarande inte avslöjats, trots att ABC desperat gått ut med uppgifter om att detta skulle ske.

Ganska absurda intriger bakom kulisserna som känns svåra att upprepa idag, men som sagt skedde vissa meningsskiljaktigheter, missuppfattningar och tydliga ultimatum kring utformningen av kommande säsong 3 just för att Showtimes producentunderhuggare höll på att gå i ABC:s fotspår. Så här drygt 25 år senare och med facit i hand vet vi att serien lades ner efter sin andra säsong, återupplivades först i nutid och med en stadigt växande publik som nu omspänner flera yngre generationer än dem som såg serien i 90-talets begynnelse.

Jag har nu skrivit oerhört utförligt om samtliga avsnitt från den första säsongen, men det är ytterst lite jag skriver som är direkt kritik. Det är inte för att jag undviker detta eller för att jag är blint förälskad. Åtminstone inte just *blint* förälskad. Det är dock så mycket som är bra att seriens haltande bitar är lätta att acceptera och kritiken hoppas jag kommer fram ändå, indirekt genom seriens styrkor. Mer styrka, mindre distraktion och desto lättare att uppleva serien onyanserat, i positiv mening.

Catherine Martell: Who are you?
Shelly Johnson: Shelly Johnson.
Catherine Martell: Do you know who called me here?
Shelly Johnson: No! I don’t know anything, just please help me!
Catherine Martell: Be quiet… I’m thinking…

Jag älskar dock att nysta i detaljer – bra som dåliga, och i det här avsnittet finns en liten detalj jag dock tycker känns förvånansvärt malplacerad. Det är ögonblicket med den lilla kostymörgumman på One Eyed Jacks. En puckelryggad tant med kläder och form som hämtad ur en klyschig filmatisering av någon folksaga. Hon väser med darrande tillgjord och ljus röst. Och går tydligt som någon som gör sig till. Det känns inte ens riktigt bekvämt i ett flackigt serietidningsavsnitt av pulpserien Tales from the Crypt och där hade Frost kunnat ta ner det eller format om inslaget lite. Jag slår vad om (utan att ha korrekturkollat) att personen bakom den förklädda gumman spelas av någon bakom produktionen som ett litet insideskämt, men det ursäktar inte det parodiska ögonblickets sunkighet.

Nu står vi dock här med hela första säsongen avklarad och recenserad, med ett medley cliffhangers att hänga upp oss på inför säsong 2. Dale Cooper är skjuten. Leo Johnson är skjuten. Dr Jacoby verkar totalt utslagen av en maskerad person. Jacques Renault är kvävd – av Laura Palmers egen pappa. Nadine har försökt begå självmord. Catherine och Pete syntes senast i ett brinnande sågverk. Shelly likaså. Josie har är pressad under blodspakt. Lucy är gravid. Och Audrey är snopet insyltad i sin fars bordellverksamhet. Glömde jag något? Säkerligen. Lika stor som frågan är kring vem som mördade Laura eller hur det kommer gå med den skjutne Cooper, lika stor är frågan kring vem som egentligen sköt honom?

Vet du inte när du läser det här uppmuntrar jag dig att kommentera om du har någon eller några gissningar vad som kan komma härnäst – eller ännu längre fram. Det skulle vara väldigt intressant att höra hur andra än jag har tänkt i den här fasen av Twin Peaks – om du så läser det här i år, 2017 eller 2023. Fortsättning följer, i nästa säsong!

Trivia:

• Den excentriske terapeutkaraktären Dr. Jacoby (spelad av West Side Story-veteranen Russ Tamblyn) är baserad på den avlidne ethnobotanisten och psychonauten Terrence McKenna. Dom bär oerhört lika utseende både till ansiktsdrag och klädstil och bägge är verksamma inom alternativa, fria metoder inom deras yrkesfält. Dr. Jacoby har en stark förkärlek till Hawaii och McKenna bodde själv i Hawaii. Dr. Jacoby har en originell lampa formad som en svamp och McKenna forskade och skrev initierat under hela sin karriär om psykedeliska svampar och den psykedeliska kulturen i stort.

• Everett McGill och Wendy Robie porträtterar äkta makarna Ed och Nadine Hurley i Twin Peaks . Ett knappt år senare spelade dom bror och syster i Stephen King-adaptionen People Under The Stairs (1991).

Betyg – intrig:

(9/10)
+1

Betyg – atmosfär:

(8/10) 
+/- 0

Helhetsbetyg – avsnitt 7:

(8/10)
+/- 0

…

Vad pressen skrev om Twin Peaks i samband med detta avsnitt:

• Twin Peaks May Weaken as a Weekly (Ed Siegel för The Boston Globe, 24 maj 1990): Ed Siegel andas ut efter att första säsongen tagit slut, men är kluven till om han pallar ytterligare en säsong av frågetecken.

”Diane:

10:58 p.m. After a long and exhausting two months of ”Twin Peaks” we now have a whole summer to wonder who shot Agent Cooper. I don’t think I can take it.

Leo was apparently the ringleader in the death of Laura Palmer. But we don’t know. We still don’t know if Laura is dead.

So what do we know? Call Kyle MacLachlan’s agent and find out what he’s under contract for. There is the possibility of the bulletproof vest. Would David Lynch and Mark Frost dare kill him off?

We don’t know that either. The question is whether we care.

I have to admit this ”Twin Peaks” stuff has me stumped, Diane. Every time I think it’s a work of art, Lynch and Frost just get goofy on me.”

• `Twin Peaks’: The Holes in the Doughnuts (Henry Allen för The Washington Post, 24 maj 1990): På Washington Post ställer Henry Allen några frågor inför fortsättningen som kanske inte alla ställt sig, men som ändå är är värda att ställas.

”It may be small comfort to those of us who watched the season’s last episode of ”Twin Peaks” last night, hoping for all the loose ends to be tied up, and all the Gordian knots to be unraveled, but there are good, logical reasons that we’re still shaking our heads about it this morning-good reasons that we’re facing a summer of not only wondering how and why exactly Laura Palmer got killed, but wondering about basic stuff like:

Why the foghorn, in this mountain town?

Why the eye patch on Nadine?

Why the double-three domino, and why is Hank Jennings sucking on it when he talks on the phone to Josie, who holds a drawing of it?

Why did Agent Cooper look so confident when he dug for the ”R” that he found under the fingernail of Laura’s corpse?”

• ‘Twin Peaks’ Ending Irritates TV Viewers (Post-Tribune, 25 maj 1990): På Post-Tribune rapporteras det om publikreaktionerna efter den stora cliffhangern som avslutade säsongen, samt blickar tillbaka på mysteriet som ännu inte nått sitt slut utan snarare invecklats alltmer.

”Folks are worried about FBI special agent Dale Cooper. As a policy ABC won’t discuss how many phone calls it got Thursday in response to the unsettling unending of its mini-series ”Twin Peaks.”

But a spokeswoman said a few people are concerned that the straight-laced, slicked back, upright investigator might have gone the way of Waldo.

And who did kill Laura Palmer?

That was the initial question seven weeks ago when America tuned in to watch the opening show of the much touted David Lynch/Mark Frost series.

Since then, however, we’ve had to sit (trying very hard not to squirm) and watch as everyone in the town became connected in some fashion to the grisly undoing of the good girl with the bad ways.”

Bonusögonblick:

Twin Peaks – avsnitt 6 (recension)

Manus: Harley Peyton
Regi: Caleb Deschanel
Episodtitel: Realization Time
Säsong: 1
Sändningsdatum (USA): Torsdag 17 maj, 1990
Tittare (USA): 15, 6 miljoner
Tidigare: Avsnitt 5

Cooper har återvänt till sitt hotellrum där han hittar Audrey (Sherilyn Fenn) naken i hans säng. Han tydliggör att han omöjligt kan bli inblandad med henne på grund av hans position i utredningen och som FBI-utredare och hennes position som studerande i ung ålder. Han säger att det hon behöver är en vän och föreslår att han kan vara det, varpå han går ner till restaurangen och hämtar kvällsmat åt dem båda medan hon tar på sig kläderna. Nästa morgon planerar han och Sheriff Truman (Michael Ontkean) för att besöka svartklubben One Eyed Jacks på andra sidan den kanadensiska gränsen genom att gå undercover, då den misstänkte Jacques Renault har kopplingar dit. Dom tar hjälp av bookhouse boy-medlemmen Ed Hurley (Everett McGill) och 10 000 nypressade dollar från FBI:s kassa för att framstå som högsatsande spelrävar.

Leo Johnson – vid liv men skadad, spionerar på sitt hem och ser Bobby Briggs besöka Shelly. Hon är livrädd över att Johnson ska komma tillbaka och döda henne, men Briggs försäkrar henne om att han vill ta hand om saken. Leo lyssnar på en polisradio i sitt fordon och hör att Jacques Renaults fågel av arten beostare nu betraktas som ett vittne i mordutredningen, då dess förmåga att härma tal i bästa fall kan ge någon ledtråd. Leo kör omedelbart iväg. På natten skjuter han fågeln genom polisstationens fönster. En ljudinspelare har dock varit aktiverad vid fågelburen över kvällen och Cooper får höra att orden ”Leo, no!” är en av flera meningar inspelningen fångade den kvällen.

James Hurley (James Marshall), Donna Hayward (Lara Flynn Boyle) och Madeline Ferguson (Sheryl Lee) lyssnar på kassettbanden som Maddy hittade i Lauras sovrum. Samtliga är monologer ämnade till psykiatrikern Dr Laurence Jacoby (Russ Tamblyn). En av dessa blottande inspelningar – daterad till dygnet då hon försvann, finns inte där bland resten av banden. Ungdomarna planerar att använda sig av Maddys likheter med kusinen Laura för att distrahera Dr Jacoby länge nog för att kunna smita in på hans kontor och sno det förlorade kassettbandet. Dom lyckas få Jacoby att gå i fällan länge nog för att hitta bandet, men Donna och James är skuggade på avstånd av Bobby Briggs. Han är i sin tur skuggad av ytterligare en person. Bobby gömmer en påse kokain i tanken på James motorcykel.

Audrey har i sin tur påbörjat jobbet vid hennes fars varuhus, vid parfymdisken där både Laura och Ronette Pulaski var anställda vid innan deras försvinnande. Audrey fortsätter hennes spionerande genom att se hennes kvinnliga medarbetare bli överöst med gåvor och erbjuden ett jobb som glädjeflicka på ett priviligerat ställe av parfymbutikens chef. Senare hittar Audrey både Ronettes och Lauras namn på chefens speciella lista. Efter att Audrey lyckas få en adress till One Eyed Jacks, besöker hon svartklubben under falsk identitet. Klubbens föreståndare, den lömske Blackie O’Reilly (Victoria Catlin), är tveksam till att anställa henne, men ändrar uppfattning när Audrey visar sin färdighet att knyta en knut på en körsbärstjälk med sin tunga.

Catherine Martell (Piper Laurie) får reda på att en ny policy för livsförsäkringen har tagits ut i hennes namn, av Josie Packard (Joan Chen) och Benjamin Horne (Richard Beymer). Martell hade planerat med Horne att bränna ner Packards sågverk för att billigt kunna köpa marken det står på. Josie samtalar med Horne över telefon, går med på att sågverket hon äger med Catherine Martell kan brännas ner, men att Martell ska brinna inne tillsammans med sågverket. När Josie Packard lägger på visar det sig att den nyligen frisläppte mördaren Hank Jennings (Chris Mulkey) har befunnit sig vid hennes sida.

Säsongens näst sista avsnitt når en ny bottennivå vad gäller publik, genom att dala från 17, 3 miljoner till 15, 6 miljoner tittare. Ett tapp på nästan 2 miljoner. Harley Peyton återvänder som manusförfattare av detta avsnitt, efter att tidigare ha skrivit det gastkramande begravningsavsnittet (avsnitt 3).

Regissör är Caleb Deschanel – gift med Mary Jo Deschanel (som spelar Donnas mamma i Twin Peaks) och far till inga mindre än Zoey Deschanel (500 Days of Summer, New Girl) och Emily Deschanel (Bones, My Sister’s Keeper). Han hade innan Twin Peaks regisserat några filmer själv, men främst varit fotograf på ganska prestigefyllda projekt som The Right Stuff (1983) och More American Graffiti (1979). Senare hade han hand om foto i filmer som Anna and the King (1999), The Patriot (2000), The Passion of the Christ (2004) och William Friedkins Killer Joe (2011).

Jag gillar hur Audreys utrymme i serien expanderar i det här avsnittet. Hon har länge utfört sitt privata detektivarbete och samtidigt flörtat med Cooper. Ett försök som sett utifrån det här avsnittet får en ny vändning, då Cooper står på sig vad gäller hans hederlighet och yrkesmässiga professionalism på ett sätt som jag tycker känns värdigt, även om något inom mig vill att det ska bli något mer mellan dem. Samtidigt är tanken på en vänskaplig kemi och ett lovande samarbete mellan dem något intressant i sig som lovar ännu mer, då det för tankarna till klassiska ”film-noir”-radarpar som exempelvis gamle Philip Marlowe (Humphrey Bogart) och unga Vivian Rutledge (Lauren Bacall) i The Big Sleep (1946), vars kemi snarare bestod av deras växelverkande, ytkonstrasterande men inomlika magnetism.

Dale Cooper: Audrey, you’re a high school girl. I’m an agent of the FBI.
Audrey Horne: So, do you want me to leave or what?
Dale Cooper: What I want and what I need are two different things, Audrey.

Audrey är ju en mycket spännande, personaskiftande femme fatale med skinn på näsan medan Dale Cooper är en oemotstridligt fascinerande detektiv. Bägge växlar på varsitt håll mellan nyfiket barnasinne och fingerfärdig intelligens. En vänskap mellan dem kan möjligen gynna dem mer än ett på flera sätt riskfyllt kärleksförhållande. En nästan syskonmässig vänskapspotential rivs lätt genom sexuella förlösningar. Cooper lär vara en av dom bättre vännerna Audrey kan få. Utifrån Audreys soloshow blandat med känslomässiga bräcklighet vid sidan av andra människors gemenskap – samt förstås hennes kalla förhållande till den dysfunktionella familjen Horne, är Coopers bedömning mycket rimlig i att hon behöver en vän.

Sedermera är bägge full fart framåt i deras vardera utredningar kring Lauras mysterium, som om Nancy Drew (Kitty) och Kalle Blomkvist var satta på samma fall. Kontrasten mellan Audrey kontra den andra tjejen vid parfymavdelningen tycker jag är mycket intressant. Audrey verkar naturligt ha en fallenhet för att se igenom andra människors falskheter och underliggande motiv. Hon tar tag i saker på egen hand för att få det hon vill ha och är beredd att kliva andras korruption på tårna för att få egen vinning av den. En orm eller något annat lömskt rovdjur.

Den andra tjejen vid parfymdisken är däremot oerhört from som ett lamm och överdrivet mjuk i sitt sätt, även om hennes underliggande motiv också verkar vara väldigt karriärsökande och statusmässigt målmedvetet. Hon är smörigt vänlig, men känns inte genuint godhjärtad utan falskspelar sig kallt fram precis som Audrey.

När bägge dessa möts är det som att Audrey spelar ner sig själv till kollegans nivå för att inge ett falskt förtroende, medan kollegan å andra sidan inte har förmågan att själv höja sig över Audreys sluga nivå. Det är som två manipulativa människor i samma bur, som går en direktmatch med bägges favoritmedel och Audrey har hela tiden ett övertag. En väldigt djupdykande analys från min sida av ett litet inslag, men jag kan inte låta bli att underhållas av det!

Ett annat ögonblick i avsnittet som fascinerade mig på detaljnivå, är när Nadine beklagar sig över att hon inte fått till det i livet med dom tysta gardinstängerna och Ed stöttar henne tålmodigt. Men ”Big” Ed spelar som att han själv befinner i en såpopera, med såpoperan ”Invitation to Love” på TV:n i bakgrunden. Det går verkligen att se hopplösheten i hans ansikte av att behöva höra sig själv spela den rollen. Det insiktsfulla i att han inte älskar henne på riktigt och på så sätt endast är en roll i någon annans liv, precis som rollerna i en orealistisk, krakelerande såpaintrig – och precis som dessa intriger är för dem som ser dem på TV. Underbart metagrepp.

När sedan han och Cooper infiltrerar One Eyed Jacks finner jag det komiskt att Big Ed Hurley får en peruk för att inte bli igenkänd, som nästan är identisk med hans riktiga frisyr. Brunt lockigt hår ovanpå brunt lockigt hår. Alla dessa små detaljer som detta avsnitt bär på är det jag tar med mig. Ett samspel mellan fint karaktärsskrivande i förhållande till varann samt rent objektmässiga kvaliteter med TV:n i rummet som en spegel till karaktärerna och peruken som ytterligare en blinkning till skådespelandet karaktärerna gör. Ingen annan bryr väl sig dock lika mycket som jag om det.

En sak till angående Coopers barnasinne och infiltrerandet på One Eyed Jacks; Cooper går in i täckmanteln som casinokille med samma entusiasm som ett barn. Han gillar att spela spelet och känner verkligen att han leker. Det finns en glädje för mig som åskådare att se någon leka trots allvaret. Det som Cooper och Audrey bemästrar om och om igen till min stora förtjusning.

Avsnitt 6 är alltså starkt, med mycket intrig, många händelser och detta till trots även ganska mycket stämning. Dom inspelade meningarna från beostaren Waldo ger rysningar. Jag minns att jag när jag såg serien första gångerna lyssnade på dessa om och om igen tack vare små ljudklipp av dem som jag lade in på min mp3-spelare. Det var alltid några av favoriterna bland alla dom ljudklipp jag hade från serien.

Det allra mest ryggrysande innehållet i denna episod är dock när Donna, James och Maddy lyssnar på Lauras inspelade band och därefter ger sig ut i Twin Peaks alltid lika atmosfäriska natt. Maddy är utklädd till Laura för att lura Dr Jacoby och den märkliga siuationen, med Bobby och någon okänd person spionerandes i buskagen, är ett laddat moment. Dom unga människornas egna detektivarbeten når hitintills någon slags höjdpunkt här.

En svaghet i detta avsnitt är alla vändningar och dubbelspel kring Josie Packard, Catherine Martell och Ben Horne. Jag tycker intrigen överlag hittills är underhållande på ett såpamässigt, gammaldags charmigt vis och den ger en tillbakalutad mysfaktor till intrigerna med Laura. Däremot blir den just här svår att hänga med i. Vem är i maskopi med vem? Vad var det dom ville åt nu igen? Vem äger sågverket eller är det både Catherine och Josie, vilket är orsaken till allt? Jag blir för en stund förvirrad, även om poletten faller ner nu när jag resumerade avsnittet i skriven form. Manusförfattare Peyton har en trend att packa sina avsnitt till gränsen.

Dale Cooper: Harry, what’s on your mind?
Harry S. Truman: I’m worried about Josie. She’s been really afraid.
Dale Cooper: About what?
Harry S. Truman: Ben Horne and Catherine Martell. They’ve been seeing each other on the sides, it’s been going on for years. Josie just found out. She thinks that they are planning to burn down the sawmill, and somehow get rid of her too.
Dale Cooper: Do you belive her?
Harry S. Truman: Well… I know that Ben Horne wants that land around the sawmill for Ghostwood Developments, and Josie won’t sell. So, yeah. I believe her.
Dale Cooper: Well, how much do you know about her? Where she’s from? Who she was before she came to Twin Peaks?
Harry S. Truman: What are you getting at?
Dale Cooper: The truth Harry. Because that’s my job.

Nu är det inte långt kvar på första säsongen. Näst på tur är säsongsavslutningen, skriven och regisserad av Mark Frost.

Trivia:

• Det falska namnet som Audrey uppger för Blackie, ”Hester Prynne”, är namnet på huvudkaraktären i Nathaniel Hawthornes romanklassiker The Scarlet Letter (1850).

• Den man som har hand om Catherine Martells policy till livsförsäkringen kallas Mr Neff. Fred MacMurrays karaktär i den klassiska noirdeckaren Double Indemnity (1944) är en försäkringsförsäljare som går just under namnet Walter Neff.

• Blackie nämner för Dale Cooper att han ser ut som skådespelaren Cary Grant (North by Northwest, His Girl Friday, Notorious!), vilket jag helt klart kan hålla med om, med hakan och dom lite avlånga kinderna. Kyle MacLachlan som spelar Cooper skulle sedermera komma att spela Cary Grants spöke i filmen Touch of Pink (2004).

Betyg – intrig:

(8/10)
-1

Betyg – atmosfär:

(8/10) 
-2

Helhetsbetyg – avsnitt 6:

(8/10)
-2

…

Vad pressen skrev om Twin Peaks i samband med detta avsnitt:

• ABC May Not Love Its Cult Hit, But Stay Tuned (The Washington Post, 23 maj 1990): Några dagar efter näst sista avsnittet och dagen innan finalavsnittet av säsong 1 ska sändas, rapporterar pressen att ABC trots svalnat intresse ger grönt ljus för inspelningen av en andra säsong av Twin Peaks, samt undrar kring svaret på den stora frågan inför säsongsavslutningen:

”Only one of the three most-asked questions about ”Twin Peaks” has been answered. ABC answered it when the network announced its new fall schedule Monday. Yes, ”TwinPeaks” will be back next season. All ”Peaks” freaks, Cooper troopers and doughnut dollies can relax. And rejoice.

As for the other two big stumpers-who killed Laura Palmer, and will tonight’s season finale (at 10 on Channel 7) reveal the murderer’s identity?-nobody’s talking, and that includes ABC and the producers and creators of the series, David Lynch and Mark Frost. They declined to make the episode available for preview.”

• `Twin Peaks’ finale puzzles Peggy Lipton (Chicago Sun-Times, 23 maj, 1990): Etablerade skådespelerskan Peggy Lipton (som spelar Norma Jennings) berättar om skådespelarnas ovisshet kring vem som mördade Laura Palmer, men pressen skriver hur TV-kanalen ABC lovar att publiken får svaret i säsongsavslutningen på torsdag:

”Peggy Lipton co-stars on ”TwinPeaks,” but even she doesn’t know who killed Laura Palmer. ”I don’t know if anyone on the cast knows,” she said this week.

That’s hard to believe, given that someone on the show must have done it. ABC promises answers when the season finale of ”TwinPeaks” airs from 9 to 10 tonight on WLS-Channel 7.

”It’s like life,” Lipton said. ”Sometimes it doesn’t make sense.” ”

Bonusögonblick:

Twin Peaks – avsnitt 5 (recension)

Manus: Mark Frost
Regi: Lesli Linka Glatter
Episodtitel: Cooper’s Dreams
Säsong: 1
Sändningsdatum (USA): Torsdag 10 maj, 1990
Tittare (USA): 17, 3 miljoner
Tidigare: Avsnitt 4

Cooper (Kyle McLachlan) väcks tidigt av ljuden från livliga, isländska turistfestligheter på Great Northern Hotel. Han beger sig därifrån för att träffa Truman, medan den sprudlande Jerry Horne (David Patrick Kelly) är tillbaka från sin senaste affärsresa och träffar sin bror Benjamin (Richard Beymer) för att diskutera dom nya, isländska investerarnas del i deras skogskapital. Leland Palmer (Ray Wise) anländer – förvirrad och med en stark vilja att återvända till sitt arbete för att rensa tankarna, men bröderna Horne skickar hem honom. Cooper, Truman (Michael Ontkean) och Dr Hayward (Warren Frost) diskuterar Leo Johnsons blodiga skjorta, med den nya vetskapen från proverna att blodet inte tillhörde Lauras, utan drogsmugglaren Jacques Renault vars lägenhet dom hittade skjortan i.

Leo Johnsons fru Shelly äter frukost med sin älskare Bobby Briggs. Dom leker med Shellys pistol och Bobby skojar om vad han ska göra med Leo om han kommer på dem. När polisen Andy Brennan (Harry Goaz) knackar på för att förhöra Shelly om Leo blir Bobby rädd och gömmer sig i rummet intill. Shelly berättar för Brennan om Leo och försöker få hennes man att verka väldigt misstänkt för inblandningen i mordet på Laura och Jacques Renaults försvinnande.

I en annan del av Twin Peaks möts älskarna Ed Hurley (Everett McGill) och Norma Jennings (Peggy Lipton) för att prata om Normas äkta man och Eds fru. Normas man Hank (Chris Mulkey) har släppts fri från fängelset, medan Eds nerviga fru alltmer börjar bete sig som om hon håller på att bli galen. Jennings går med känslan av att saker inte kommer någon vart åt det bättre och ”Big” Ed lämnas modfälld. Audrey Horne (Sherilyn Fenn) blir anställningsintervjuad vid Hornes varuhus, som ägs av hennes pappa. Hon utpressar den personalansvarige mannen som intervjuar henne att hon vill jobba vid varuhusets parfymavdelning – samma butik som Laura och Ronette Pulaski arbetade vid innan dom försvann.

Lauras kusin Madeline Ferguson (Sheryl Lee) möter upp James Hurley och Donna Hayward (Lara Flynn Boyle) vid RR Diner. Dom diskuterar Lauras död. Hurley och Hayward tror att Laura gömde en dagbok på sitt rum och bägge försöker övertala Maddy, som just nu övernattar hos Lauras föräldrar, att leta efter den. Dom lämnar samtidigt som Norma och Shelly anländer. Jennings återvändande man sitter vid ett av borden och leder Norma åt sidan för att berätta att han vill arbeta för att förtjäna hennes förtroende och kärlek.

Ute i skogarna vandrar FBI-utredaren Cooper med följe av poliserna Truman och Hawk samt Dr Hayward mot en avlägset belägen stuga som dom tror sig identifierat med hjälp av ett fotografi och en pornografisk tidning i Jacques lägenhet samt genom ledtrådar från Coopers dröm. Dom tror att denna stuga kan vara platsen som mordet på Laura inträffade. Dom kommer fram till en stuga, men där bor det beryktade originalet från trakten – ”Log Lady”, den äldre damen med vedträdet. Hon bjuder dem på te och berättar kryptiska saker om eld. Hon berättar vad hennes vedträ vet från natten då Laura dödades.

Därefter går dom ännu längre in i skogen och hör till slut avlägsen musik, som leder dem fram till stugan dom tror sig leta efter. Inuti stugan ser dom röda draperier, precis som dem på fotot, i den pornografiska tididningen – och Coopers dröm. På golvet hittar FBI-utredaren Dale Cooper ett pokerchip med tryck från One Eyed Jacks – samma sort som det som påträffades i Laura Palmers mage. Truman hittar där också Waldo – Jacques fågel av arten beostare, instängd i en bur. Letandet har gett utdelning…

Dr. Lawrence Jacoby: Bobby, what happened the first time you and Laura made love?
Bobby Briggs: What kind of question is that?
Dr. Lawrence Jacoby: Bobby, did you cry?
Bobby Briggs: [förskräckt] Did I WHAT?
Dr. Lawrence Jacoby: And what did Laura do? Did she laugh at you? Did she laugh at you a lot?
Bobby Briggs: [nedtonad] How do you know… did she tell you…? How…

Samma eftermiddag besöker Bobby med familj Dr. Jacoby (Russ Tamblyn) för familjeterapi. Samme psykiatriker som hade Laura som patient tiden innan hennes död. Bobby är inledningsvis osamarbetsvillig när det kommer till familjeterapin, men så fort han får tala i enrum med Dr. Jacoby bryter han ihop och berättar om hans relation med Laura. Han erkänner att hon sagt att hon ville dö – och att hon pressat Bobby att börja med försäljning av droger för att hon själv skulle kunna börja använda dem.

På en fest vid hotellet Great Northern där dom nya investerarna från Island firar deras affärssamarbete med bröderna Horne, gör Benjamin Horne och Catherine Martell (Piper Laurie) i hemlighet upp planerna om att bränna ner stadens sågverk och köpa marken billigt. Leland Palmer börjar gråta hysteriskt när en viss partymusik spelas, varpå Martell försöker rädda situationen och eskorterar iväg honom. Hemma hos Palmers hittar Maddy inspelade kassettband som är Lauras och ringer genast Donna och James för att berätta. 

Hemma hos Leo och Shelly Johnson väntar Shelly ensam med pistolen till hands, när en bil hörs anlända i kvällsmörkret utanför. Leo går ur bilen men Hank överfaller honom bakifrån och slår ned honom till marken med hot om att dom har ouppklarade affärer att ta itu med. Leo vänder sedan in till huset med blodslaget ansikte, där Shelly väntar med pistolen. Han upptäcker henne och Shelly skjuter rädset av ett skott mot honom. På The Great Northern återvänder Cooper till sitt rum efter skogsvandringen, men i hans säng ligger Audrey, utan kläder…

Torsdagkvällen 1990 som femte avsnittet av Twin Peaks sändes ursprungligen dominerades regelrätt av kanalen NBC, med Cheers, The Cosby Show, A Different World och LA Law. Cheers sjönk dock publikmässigt med ett flertal miljoner till 26,8 miljoner tittare totalt. ABC:s Twin Peaks behåller i princip publikantalet från förra veckan – 17,3 miljoner mot förra veckans 17,4 miljoner, på samma tablåtid som Cheers.

Det dröjer inte länge innan detta avsnitt leder in mig i en sammanhållen stämning som jag inte riktigt upplevt sedan pilotavsnittet faktiskt. Till och med tightare än det andra avsnittet som David Lynch regisserade, så starkt är det här kapitlet! David Patrick Kelly som spelar Ben Hornes sprallige, skapligt excentriske bror Jerry Horne är lysande och välkommen tillbaka sedan hans karaktärs frånvaro på Island. Kelly är så bekväm som hoppig skojare med en genuin kärlek till livet som smittar av sig, men alltid med en listig räv bakom örat som underhuggare till smidige Ben.

Dr. Lawrence Jacoby: What else did she tell you? Did she tell you that there was no goodness in the world?
Bobby Briggs: She said that people tried to be good. But they were really sick and rotten on the inside, her most of all. And every time she tried to make the world a better place, something terrible came up inside her and pulled her back down into hell, and took her deeper and deeper into the blackest nightmare. Each time it got harder to go back up to the light.
Dr. Lawrence Jacoby: Did you sometimes get the feeling that Laura was harboring some awful and terrible secret?
Bobby Briggs: Yeah.
Dr. Lawrence Jacoby: A secret bad enough that she wanted to die because of it? Bad enough that it drove her to consciously find peoples weaknesses and prey on them, tempt them, break them down? Make them do terrible, degrading things? Laura wanted to corrupt people because that’s how she felt about herself. Is that what happened to you? Is that what Laura did to you?
Bobby Briggs: [på gränsen till tårar] She wanted so much. She made me sell drugs so she could have them.

Vad som är anmärkningsvärt med avsnitt 5 och sannolikt en överhängande del i dess fina form, är att Twin Peaks medskapare Mark Frost åter har skrivit avsnittsmanuset, precis som i piloten, avsnitt 1 och avsnitt 2. Denna gång skriver han dock utan parhästen Lynch och kanske spetsade han till händelseharmomin lite extra med den tiden han fick använda ensam och utan någon annan att ta social hänsyn till på samma sätt?

Scenen när Bobby och Shelly rollspelar med pistolen tillsammans är fullständigt lysande, när Bobby tuppar upp en kaxig attityd mot en påhittad Leo i huset för att i nästa ögonblick bli skrajsen och gömma sig med svansen mellan benen när någon oväntat rullar in med bilen på parkeringen utanför. Dana Ashbrooks glänser i sitt skådespeleri som Bobby, i den genuina ansiktsförändringen och attitydskiftet i motivation. Sedan gillar jag verkligen dialogen mellan honom och Dr Jacoby på terapistunden. Det är Frosts känsliga manusskrivande i sitt esse och ekar kvar efter avsnittet.

Vad den här episoden har som är mycket efterlängtat, är en handling tydligare skriven kring skogen! Tidigare avsnitt har hållit sig lite för nära samhället hela tiden, när jag tycker att det är skogen som är Twin Peaks starkast pumpade hjärta och den mest atmosfäriska ingrediensen som det går att cirkulera kring. Piloten etablerade Twin Peaks fuktiga natur och dunkla granskog ypperligt men det är inte förrän nu serien på riktigt återvänder dit, trots några kortvisiter i skogskanterna. Här leds handlingen verkligen in i den, med ugglor som spejar och granar som vajar.

Avsnittets monumentala höjdpunkt är när Cooper och gänget vandrar ut i skogen på halmstråaktig bevisjakt och leds in i den ensamma Log Ladyns hem, för att i skeendet efter upptäcka det mystiska tillhållet för en sällskapsfågel och nya högst intressanta steg framåt i utredningen. Den atmosfäriska musiken som spelas i sekvensen – ”Into the night”, sjungen av Julee Cruise och skriven av David Lynch och Angelo Badalamenti, sätter en ton som är en oerhörd boost för hela avsnittets stämning!

Mötet med Log Lady planterar nya grillor i huvudet och hennes kryptiska möte må vara oklart, men det är definitivt kittlande. Eld och demoner – hon (och hennes vedträ?!?) verkar ha en fallenhet för att tolka saker bortom vår klarspråkiga logik, eller så är hon ett av alla dessa original som snöat in sig på gammalt skrock i sin uppenbara ensamhet. Men hon har ju ett vedträ att krama om när det blåser kallt, åtminstone. Vad hennes vedträ säger om natten då Laura mördades är; två män, två flickor, musik, ficklampor, skrik, ugglor, ugglor som tystnar.

Log Lady: Fire is the Devil hiding like a coward in the smoke.

Jag tycker verkligen att det här ett avsnitt i klass med piloten och avsnitt 2. Regissör för avsnittet är Lesli Linka Glatter, som hade en handfull mindre TV-regiarbeten på sin resumé innan Twin Peaks samt en ingång till film/TV-branschen som koreograf för William Friedkins 80-talsrulle To Live and Die in L.A. (1985). Efteråt skulle hon dock bli en av dom tyngsta reginamnen, både som regissör och producent för dramaserien Homeland men också som regissör på ER (Cityakuten), The West Wing (Vita Huset) och True Blood.

Glatter har själv sagt att hennes tolkning av Twin Peaks är att den genomsyrar temat längtan och åtrå, vilket hon har mycket rätt i. Ed och Norma längtar bägge bort från deras respektiven för att få älska varandra utan skygglappar. Shelly är med Leo men vill vara med Bob. Truman har en passionerad förälskelse i den mystiska Josie Packard. Donna vill vara med James och James med Donna, men James bär oket efter sin kärlek till Laura. Audrey stöter uppenbart på Cooper och Ben Horne vänsterprasslar med Catherine Martell, som bägge åtrår deras affärsvinster på ett nästan barnsligt vis. Och Andy försöker taffligt närma sig polisbiträdet Lucy.

Hank Jennings: Do as you’re told, Leo! Next time, you’ll watch me take your little chippie apart before I kill you!

I avsnitt 5 har Glatter skapat en slowmotionartad, träffsäker stabilitet i händelseförloppet som lyfter fram den atmosfär och mystiska naturvibrationer som gör åtminstone mig glad, underbyggt av Mark Frosts tonsäkra manus som jonglerar både såpakakan och detektivklossen med föredöme. Humorn är mer måttlig vilket jag gillar, men trevlighetskänslan är där i högsta grad. Allt sitter ihop med solida händer och andetag, helt organiskt.

Trivia:

• Detta avsnitt vid namn ”Coopers Dreams” utspelas den 1 mars 1989. På detta historiska datum firade Island sin första så kallade ”Beer Day”, då Island hävde förbudet av öl med över 2,25 procent alkohol i landet, som pågått sedan 1915. Förbudet innefattade öl specifikt och inte alkohol som alkohol. Under förbudstiden drack islänningar istället främst deras nationaldryck ”brennivin” – en destillering av potatis som resulterar i cirka 40-procentig sprit känd under det beryktade namnet ”Svarta döden”.

• Regissören Lesli Linka Glatter noterade att inspirationsföredömet – pilotavsanittet av Twin Peaks, hade en uppmärksammad sammankomst vid Hornes hotell The Great Northern (i form av dom anländande norrmännen). Därför gjorde hon det till ett stående metaskämt att olika sammankomster skulle inträffa på The Great Northern varje gång hon regisserade ett avsnitt. I detta avsnitt var det just islänningarnas ”Beer Day” som uppmärksammades.

• Glatter har hyllat Kyle MacLachlans hängivna insats i rollen som Dale Cooper, då hon tyckte att han gick in i rollen med stort hjärta och utforskade rollens alla sidor. Hon prisade framför allt att han lade ner minst lika mycket tid på karaktärens komiska sidor såväl som dom seriösa och att filmteamet hade oerhörda problem att fullfölja tagningarna under inspelning, på grund av hans inlevelsefulla, komiska leverans.

Betyg – intrig:

(9/10)
+2

Betyg – atmosfär:

(10/10) 
+4

Helhetsbetyg – avsnitt 5:

(10/10)
+3

…

Vad pressen skrev om Twin Peaks i samband med detta avsnitt:

• Great Donuts – Great TV (Meg Greenfield – Washington Post, 8 maj 1990): På Washington Post skrivs det om hur två färska, trendiga TV-serier täta på donuts – The Simpsons och Twin Peaks, bägge är fyllda med satir på allt som kan kallas pretentiöst, egocentriskt, tvångsmässigt, absurt, dubbelsidigt, ynkligt och förvridet i våra vardagliga liv.

”My clothes are generally several years out of date, I absolutely and for all time do not understand rock music, and most of the books I like to spend my time reading haven’t been in vogue for at least four centuries. So there is no logic to my passion for trendy TV. But there it is-you name it, and I was there first: the ”Batman” of the ’60s, ”Kojak,” ”Dallas” and ”Falcon Crest,” all the sitcoms as they rose and fell and now, of course, the two programs that have caused the most recent outbreak of sociology among the Worrying Class, ”The Simpsons” and ”Twin Peaks.” I don’t think their attractions should be all that hard to fathom. They are both, in their way, faithful sendups of all that is pretentious, self-important, compulsive, absurd, two-faced, pitiful and deranged in our commonplace lives.”

• The season’s real peak while ‘Twin Peaks’ has slipped into parody, ‘Shannon’s Deal’ keeps delivering the goods (Ed Siegel – The Boston Globe, 8 maj 1990):  På Boston Globe fortsätter dom däremot såga Twin Peaks även denna vecka och tycker att Lynch gör parodi på sig själv, medan John Sayles (Passion Fish, Lone Star) dramedyserie Shannon’s Deal (1990-1991), om en framgångsrik philadelphiaadvokat som lider av spelmissbruk.

””Twin Peaks” is not the best new series of the year. It isn’t the best written of the season; it doesn’t have the best characters or the best acting; it isn’t the most emotionally involving; it doesn’t have the best music; it doesn’t take the most risks. ”Twin Peaks” is not even the best series of the year in which Miguel Ferrer (Albert, the FBI agent) plays an unctuous government official.

The winner in all those categories, hands down, is ”Shannon’s Deal,” which has a special episode at 10 tonight on Channel 4. ”Shannon’s Deal” is the other second-season series created by a non-mainstream director, but while David Lynch has allowed ”Twin Peaks” to turn into a parody of itself, John Sayles’ new series never fails to deliver something of value in every episode.”

Bonusögonblick: