Etikettarkiv: Ryan Gosling

I backspegeln #8: Fyra nyanser av vemod att uppleva under 2013

I-Backspegeln

På nätterna, när jag inser att jag håller mig kvar vid datorn alldeles för sent för att orka se en hel film, då brukar jag leta igenom Youtube efter nya filmtrailers och se om jag får upp temperaturen för kommande filmer jag väntat på, aldrig hört talas om eller kanske inte ens tänkt se.

Det här kan lätt hålla på till in på småtimmarna och efteråt har jag en hel uppskö av filmer att vänta med spänning på. Att se trailers är dock ingen självklarhet för en hel del människor.

Det finns många som undviker att se dom då de vill vara ”blanka” när de väl ser filmen och inte bli lurade av vad trailern visar dem och lurar dem till att tro.

Min erfarenhet från mig själv och andra är dock snarare att risken med att undvika trailers innan man ser en film antingen gör att man över huvud taget inte behåller något nämnvärt intresse för filmen och kanske till och med avvaktar med att se den, men ännu mer att man istället skapar sig en egen fantasi i huvudet om vad filmen kommer vara för något på förhand.

När man sedan väl ser filmen kritiserar man den för att den inte var som man förväntade sig – detta trots att det är ens eget fel på grund av förväntningarna man skapat på egna grunder.

Det här är också anledningen till att inte se trailers, men enligt mig blir missförstånden om vad det är för typ av film lika många oavsett vilken metod som följs. Trailers kan dock intressera betydligt mer effektivt än vad det opåverkade sinnet kan och därför kan jag inte hålla mig borta från dem ens om jag egentligen vill det.

I förra kapitlet av ”I backspegeln” gick jag igenom trailers till filmer som jag ser extra mycket fram emot år 2013. En skräckfilm (The Lords of Salem), ett folkmusikerdrama (Inside Llewyn Davis) och en exploitationfilm (Spring Breakers).

Jag fortsätter på det temat eftersom det finns ytterligare några filmer som jag längtar till lite mer än andra under detta år…

The Place Beyond the Pines (2013, Derek Gianfrance)

the place beyond the pines posterDerek Gianfrance – filmskaparen bakom det melankoliska relationsdramat Blue Valentine (2010) är tillbaka och återigen med briljante Ryan Gosling (Half Nelson, Lars and the Real Girl, Drive) i huvudrollen!

Denna film känns dock ganska annorlunda från den improvisatoriska Blue Valentine och trailern får inledningsvis filmen att kännas som en inofficiell ”Drive 2”, fast med Gosling på motorcykel. Första känslan blir därför aningen tudelad.

Andra halvan hintar dock om att före detta dokumentärfilmaren Gianfrance återigen kommer fokusera på det lågmälda vemodet som han är så bra på och jag får fina, sällsamma vibbar av denna skildring om småstadsfamiljer som balanserar på gränsen i en tid av desperation.

Trevligt att få se Ryan Gosling i en independentartad produktion igen också, med en spännande roll. Gosling kan inte nog hyllas och det räcker att han yttrar en sprucken replik för att klumpen ska växa som en ballong i magen på mig.

För att inte tala om alla granskog, som alltid är min nyckel till att nå meditativ extas…

To The Wonder (2012, Terrence Malick)

To the Wonder posterÄven om jag ser To The Wonder som en slags ”mellanfilm” för min favoritpoet Terrence Malick (Badlands, The Thin Red Line, The New World) så är det ändå (tillsammans med Spring Breakers) den film jag ser allra mest fram emot hittills 2013!

Jag är en av dem som lyckades ta till mig den otroliga upplevelsen som The Tree of Life (2011) är och uppskatta Malicks dialoglösa, poetiska och hypervisuella stil till fullo. Satan vilken fin film det är!

Att To the Wonder fortsätter på den vägen och dessutom verkar ha flest likheter med Malicks bästa film Days of Heaven (1978) gör att ganska stora förhoppningar ändå finns där för mig.

En filmskapare som med några få bilder och lite musik kan få mig att se grumligt på grund av tårar endast tack vare trailern är verkligen en speciell berättare.

Trailern till den här filmen är bättre än de flesta filmer jag sett från 2012 och för försdta gången gör Malick en film som grundar sig i nutid har man läst på om Malick kan man också anan vad filmens händelser är inspirerade av.

Ska bli kul att se vad Ben Affleck har att göra i en Malick-film också…

Man of Steel (2013, Zack Snyder)

man_of_steelJag behöver inte gå in alltför mycket på den nya ”Stålmannen”-rebooten, som utvecklats och produceras tillsammans med Christopher Nolan (Memento, Inception) och David S. Goyer (Dark City, Blade-trilogin, Batman Begins), som även ligger bakom ”Läderlappen”-rebooten The Dark Knight-trilogin.

Stålmannen som karaktär i ett modernt samhälle känns inte särskilt fräscht. Jag har inte särskilt höga förväntningar på Man of Steel just därför och inte ens Zack Snyder (Dawn of the Dead, 300, Watchmen) som regissör fick mig att ändra min åsikt, då hans senaste, Sucker Punch, var ointelligent, ytligt filmskapande utan någon känslomässigt tyngd.

När sedan teasern och trailern för Man of Steel kom höjdes plötsligt mina förväntningar rejält och är det istället en film som jag kommer se fram emot att få uppleva, för att se om känslan från dessa trailers är representativ för själva filmen.

I så fall kommer filmen ha en betydligt mer mänsklig karaktärsfokus och beröra större existensiella teman för att matcha den gamla ”larger than life”-fantastiken som Stålmannen som karaktär är.

Luktar lite som ”Stålmannen i regi av Terrence Malick”. Visuell poesi, ensamhet på jorden och en sons relation till sina fädrer.

Sedan är jag spänd på vad den superba favoritskådisen Michael Shannon (Revolutionary Road, Take Shelter, The Ice-Man) kan göra i rollen som antagonisten Zod, med den realismbetonade wiben i bakfickan.

Den korta sekunden då han skymtas i trailern ger mig – som så ofta med Shannon, rysningar. Frågetecknet är dock hur Stålmannen ska dölja sin identitet som Clark Kent i en mer realistiskt nedtonad film.

Endast ”hipsterbågar” är väl lite i underkant?

Mud (2013, Jeff Nichols)

mudJeff Nichols slog igenom med det nedtonade, fantastiska psykologiska dramat Take Shelter för drygt ett år sedan. Filmens tema och innehåll klickade direkt för mig, men efter att ha sett om filmen för någon månad sedan är jag till och med beredd att kalla det en av mina personliga favoritfilmer någonsin.

Ett flertal element såsom tempot, det dialogfattiga socialberättandet, det suveräna ljudarbetet och Jessica Chastains (The Tree of Life, The Help, Zero Dark Thirty) och framför allt nämnda Michael Shannons skådespel gör filmen superb för mig!

Nu är så Jeff Nichols snabbt på banan igen, med en film som visades redan i Cannes för ett år sedan och då hymlades det om framför allt Matthew McConaugheys (The Lincoln Lawyer, Magic Mike, Killer Joe) prestation i titelrollen som brottslingen ”Mud” – en man på rymmen, som söker skydd längs med en flod vid ett litet amerikanskt samhälle.

Där knyter han kontakten med två unga pojkar, samtidigt som ortsbefolkningen börjar engagera sig för att finna den farlige brottslingen.

Handlingen är klockren på pappret och jag är mycket spänd på att se Nichols kreativitet sätta färg på den. De två pojkarna ser ut att göra riktigt bra karaktäriseringar och en av dem spelade dessutom i nämnde Terrence Malicks The Tree of Life (2011), så det ska bli kul att se vad han kan göra mer.

Dessutom dyker det stora utropstecknet bakom Take Shelter – Michael Shannon, upp i en biroll, vilket bygger på hans fina samarbete med regissör Nichols då han även spelade en av huvudrollerna i Jeff Nichols TV-film Shotgun Stories (2007).

Trailern för Mud ger mig sköna rysningar och även om den inte kan nå upp till samma nivå som Take Shelter så ser jag fram emot den oerhört tack vare Jeff Nichols, handlingen och den pånyttfödde Matthew McConaughey!

Rocky Horror Music: Dead Man’s Bones

Skådespelaren Ryan Gosling (The Notebook, Half-Nelson, Drive) bildade ett band med vännen och musikern Zack Shields, efter att de träffades genom deras flickvänner (skådespelerskan Rachel McAdams och hennes syster). Bandet fick namnet Dead Man’s Bones och bygger på deras gemensamma kärlek för musik, skräckfilm och läskiga saker. Gitarrer var inte tillåtna och ingen låt fick spelas in med mer än tre tagningar.

Mysig independent-musik, helt klart.

I Spåkulan: Terrence Malicks kommande samarbete med Christian Bale (2013)

Terrence Malicks (Badlands, The Thin Red Line, The Tree of Life) nästa fiktionsfilm(er) beräknas komma 2013 och det är dels en film med arbetsnamnet Lawless och dels en med arbetsnamnet Knight of Cups. Det vi vet om filmen får mig att hoppa i taket, som om det inte räckte med att Malick själv är mannen bakom allt.

Båda innehar oscarsvinnaren Christian Bale (American Psycho, Batman Begins, The Fighter) i huvudrollen men den förstnämnda har även oscarsvinnaren Cate Blanchett (Babel, The Lord Of The Rings, I’m Not There), oscarsvinnaren Natalie Portman (Léon, Garden State, Black Swan), oscarsnominerade Rooney Mara (The Girl With The Dragon Tattoo) och oscarsnominerade Ryan Gosling (Half Nelson, Blue Valentine, Drive) i övriga nämnvärda roller.


Den andra filmen har… precis samma, bortsett från Gosling och Mara.

Kan det rent utav vara samma film, bara att den hemlighetsfulle Malick försöker vilseleda media då inspelningen sker under två olika inspelningsperioder?

Lawless handlar om två stycken triangeldraman, sexuell besatthet och förrädelse utspelandes kring musikscenen i Austin, Texas.

Knight of Cups handlar om en man sökandes efter kärlek och sanning.

Kanske är det två olika filmer, men jag gissar på att de hör ihop och egentligen är en och samma, för det har aldrig skett tidigare att den selektive Terrence Malick spelat in två filmer under samma år – knappt ens under samma decennium.

Amatörvideos från inspelningen av filmen har florerat på nätsidor, där Christian Bale vandrar majestätiskt med den skygge Malick i bakhasorna, bland så kallade ”vanliga människor” framför konserter under pågående Austin City Limits Music Festival. Dessutom har liknande bilder förekommit med Ryan Gosling och Rooney Mara.

Bilderna är extra laddade, eftersom Malick är en man med extrem integritet och innan dessa bilder fanns det knappt ett enda bildbevis från hans karriär på hur han såg ut (bortsett från hans lilla roll i Badlands), men här ser vi honom följa inspelningen noggrannt, med grått skägg och den karaktäristiska, stora skugghatten på huvudet.

Terrence Malicks tidigare filmer har ju alla varit relativt stora projekt – speciellt sedan hans återkomst till filmmediet på 90-talet. Först en 2:a världskrigsskildring (The Thin Red Line), sedan en Pocahontas-filmatisering (The New World) och nu senast hans självbiografiska livsprojekt och magnum opus (The Tree of Life).

Jag tycker att det är en väldigt trevlig inramning att se Terrence Malick skildra nutiden i en hel film för första gången, framför allt i Austins musikmiljö (som har blivit någon av en världsmetropol för musikfestivaler och livemusik). Det verkar som att han efter så pass många stora projekt verkar vilja jobba i en mindre, jordnära skala (som om inte Malicks stil varit jordnära redan som den är).

Före Lawless och Knight of Cups kommer hans snart färdiga film To The Wonder (2012), med bland annat Ben Affleck, Rachel McAdams, Rachel Weisz och Javier Bardem i huvudrollerna.

Han är ju en sann poetsjäl, med stort litterärt men också musikaliskt intresse. Klyschan av honom är väl att han endast lyssnar på stora, klassiska orkestralverk hemma i sin Hemingway-boning, men han verkar vara väldigt intresserad av kontemporär musik och hans filmer har ju tidigare visat hur pass rotad han är i sin hemmamiljö Texas, vilket uppenbarligen även innefattar musikkulturen i Austin.

Under klippningen av The Thin Red Line (1998) lyssnade han enligt medarbetare väldigt intensivt på Green Day och under inspelningen av The New World (2004) spelade han mycket heavy metal-musik under inspelningarna. Filmkompositören Hans Zimmer har även intygat om Malicks stora passion och kännedom om musik.

Ännu är det drygt ett år kvar innan arbetsnamnen Lawless och Knight of Cups blir verklighet, men den officiella inspelningen börjar nu i juni samt september och sedan återstår det att se hur pass lång tid Malick spenderar i klippningsrummet, som är något av nyckelfasen i hans ovanligt fria filmskaparprocess och den som av tidigare erfarenheter drar ut på tiden (The Tree of Life klipptes under cirka två års tid).

Om de börjar inspelningen nu i juni – vad var det då som Malick och skådespelarna gjorde på förra årets musikfestivaler? Spekulativt var det dels en testfilmning för att arbeta fram deras fotografiska stil i så pass folktrånga miljöer samt för att ta kompletterande c-foto, men uppenbarligen även en förberedelse för framför allt Christian Bale, för att bli bekväm med karaktären. Han är känd för sin seriösa inställning till ”method acting” och denna film är inget undantag.

Så oavsett om det blir två filmer där den ena centreras kring Bale och den andra kring Gosling, eller om allt egentligen är ett och samma projekt, så ser framtiden för Terrence Malicks projekt mycket spännande ut…

Drive (2011)

Genre: Thriller
Regi: Nicolas Winding Refn
Manus: Hossein Amini (efter romanen av James Sallis)
Längd: 100 min
Skådespelare: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Bryan Cranston, Albert Brooks, Oscar Isaac, Christina Hendricks, Ron Perlman

En tystlåten stuntbilförare i Hollywood extraknäcker som flyktbilförare men upptäcker att han blivit lurad in i en fälla av den undre världen.

Stilistisk, emotionell, brutal, vacker, långsam, spännande, ordlös, hisnande, mörk, bländande, klyschig, originell. Så många ord kan beskriva den här filmen så bra men ingen greppar riktigt det där speciella som så många – inklusive mig, förälskat sig i. Djup meditation som plötsligt övergår i brutalitet – en imitation av verkligheten. Ryan Goslings rådjursögon mitt i allt blod.

Den bygger upp känslan av att filmens universum – de mer ordinära delarna av Los Angeles, har en själ och en historia som harmoniserar fullständigt med karaktärernas känslor. Tankarna går givetivs till andra odödliga L.A-skildringar som Michael Manns Heat och Collateral, David Lynchs drömska Mulholland Drive och 80-talsklassikern Risky Business, även om den sistnämnda utspelar sig i Chicagos liknande förorter.

Och musiken sen. Filmens mixtape tillsammans med originalmusiken av Cliff Martinez för verkligen tankarna till ambient-gruppen Tangerine Dream (som gjorde filmmusiken till just Risky Business och Michael Manns Thief), med en uppdaterad prägel från det bästa vad gäller fransk electro house. Kavinskys ”Nightcall” är förra årets låt alla kategorier och får mig att tveklöst sväva in i den neonlysande 80-talsfantasin för varje hjärtslag. Drive är ett lysande exempel på att bild gör att en film syns, men att ljud gör att den känns. Och danske stilregissören Nicolas Winding Refn (Pusher, Fear X, Bronson) har verkligen, verkligen hittat ett recept för det.

Den fenomenale huvudrollen Ryan Gosling plockade i sin tur isär en Chevrolet ‘1973 Chevelle och byggde sedan ihop den igen, för att bli ett med bilen som hans moderna ”the man with no name”-inkarnation kör. Att Nicolas Winding Refn sedan inte ens har ett körkort är intressant med tanke på filmens passion för driver-kulturen.

Redan när Drive kom i höstas nämndes den som en modern kultklassiker och när en film som kommer underifrån påverkar filmtrender, musiktrender, klädtrender och mer därtill helt outräknat så är det svårt att ifrågasätta den stämpeln.

Winding Refn har med fingertoppsbriljans gjort en dussinfilm till en mörkt meditativ höjdarrulle och Ryan Goslings karaktär ”is the reference for cool”.


Originaliteten, atmosfären, musiken, ljudbilden, retrokänslan, samtliga skådespelare, viljan att inte ha bråttom och det realistiska budskapet om vad brottslighet ger

Ingenting, än så länge

All Good Things (2010)

Genre: Verklighetsdrama, Relationsdrama, Krönika
Regi: Andrew Jarecki
Manus: Marcus Hinchey, Andrew Jarecki
Längd: 101 min
Skådespelare: Kirsten Dunst, Ryan Gosling, Frank Langella, Kristen Wiig, Philip Baker Hall, Michael Esper, Lily Rabe

David är son i en extremt förmögen familj som sysslar med fastigheter. Han träffar en dag Katie som kommer från väldigt enkla förhållanden. De gifter sig och bestämmer sig för att flytta till Vermonts landsbygd. Men Davids far lyckas till slut locka tillbaks honom till familjeföretaget i New York. Katie beslutar sig då för att ta tag i sina studier och deras äktenskap börjar nu knaka ordentligt i fogarna. David blir alltmer labil och snart måste Katie överväga att fly sitt eget äktenskap för att inte falla ner i en spiral av stagnerade drömmar.

Jag såg den här filmen för två dagar sedan som en del i ett litet Ryan Gosling-tema. Filmens mystiska handling tilltalade mig mycket, då goda karaktärer med ett mörkt förflutet väcker mitt engagemang. Dessutom är det regissören Andrew Jareckis första fiktionsfilm, efter att ha golvat mig med en av de – i mitt tycke, bästa dokumentärerna genom tiderna, Capturing The Friedmans (2003).

Filmen utspelar sig till en början i 70-talsmiljö, med en bleckmörk underton och de som börjar tänka på David Finchers Zodiak (2007) ser nog skaparnas förgrundsmall för denna film. Tankarna förs dock nästan ännu mer till Brian De Palma, även om den här filmen känns lite för konventionell i det visuella arbetet. Det hämmar dock knappast, för All Good Things har mer att ge än så.

Båda huvudrollerna, Kirsten Dunst (Virgin Suicides, Spider-Man, Marie Antoinette) och Ryan Gosling (The Notebook, Half Nelson, Drive) golvar mig direkt från första scenen tillsammans och kemin de har väcker stort hopp på filmen. En scen med bägge två på en balkong är extremt bra skådespeleri och berör mig mycket djupt. Filmen är värd att se för endast dessa små stunder.

Första halvan är den som är filmens absoluta styrka, då Dunsts och Goslings relation får mer plats, och 70/80-talsmiljön är väldigt välkonstruerad i klädval och ton på miljöerna. Veteranen Frank Langella (Frost/Nixon, The Ninth Gate) vet bättre än de flesta hur man spelar en genomkall, känslodödande gammal gubbe och gör det mer än stabilt i rollen som Goslings frånvarande far. Dunst är dock filmens utropstecken! Hon levererar rakt igenom och möjligen bortsett från Melancholia har jag aldrig sett henne så här bra. En sak är säker, hon förtjänar mer beröm för den här filmen definitivt!

Gosling är under majoriteten av filmen lysande, men under senare delen tappar han vad jag kan se engagemanget för rollen känns det som. Han känns på tok för ung i sin kroppshållning, enligt mig. Gosling och regissör Jarecki blev tydligen osams under filmens gång, vilket kanske kan vara en del av orsaken. I vilket fall ville inte Gosling ställa upp på promotion för filmen efteråt. Han hyllade Kirsten Dunsts insats men ville inte nämna något om sin egna prestation.

Filmen bygger alltså upp någonting lovande, men när fokuset försvinner från huvudkaraktärernas komplicerade men mycket realistiska kärleksrelation så försvinner den mest intressanta nerven med filmen. En annan gammal räv, Philip Baker Hall (Magnolia) dyker upp i filmen och ger den en gnutta liv, men det räcker ändå inte rent handlingsmässigt. Musiken i filmen känns intressant i sina stunder, men många gånger felplacerad då tempofylld spänningsuppbyggnad smattrar igång när underliggande atmosfär kunde ha varit ännu mer effektivt. Är det Jareckis ovana med fiktionell film som är problemet, tro?

Storyn baseras givetvis på verkliga händelser och likt Capturing The Friedmans är det vad karaktärerna döljer under det rentvättade samvetets svårtolkade yta som är kärnan, men ändå förlorar filmen sin verklighetskänsla rent känslomässigt för mig. Att filmen sedan avslutas utan att knyta ihop allting går ju att skylla på den verkliga utveckling som allt baseras på, men i en fiktionsfilm blir det ett större antiklimax än om Jarecki helt och hållet hade valt att göra en spekulerande dokumentär.

Filmen hade något på gång med idel bra skådespeleri, men tyvärr hann ljuset brinna ut lite för tidigt.

5/10

Fotnot: Denna recension har publicerats tidigare men på grund av bloggstrul gick den tydligen upp i rök så här är den igen.