Twin Peaks: Uppsnack inför nya säsongen #6

Previously on Twin Peaks:
Uppsnack inför nya säsongen #5: Inspelningsteam, trailer på gång (?) och seriens totallängd

I detta uppsnack:

The Secret History of Twin Peaks – nya boken av Mark Frost släpps imorgon! Detta behöver du veta…

---

Long time no see. Efter en sommar utan uppdateringar kring den spektakulära säsong 3 (fortsättningen av Twin Peaks som kommer någon gång under våren 2017 skriven av originalskaparna David Lynch och Mark Frost och regisserad av David Lynch – om du inte hängt med i svängarna) är jag nu tillbaka för ett snabbt uppsnack igen.

Detta framför allt eftersom Mark Frosts fascinerande roman (roman i dokumentär inramning) utspelandes i Twin Peaks universum har stor release imorgon, den 18 oktober 2016.

Den tar upp den långa bakgrundshistorien rörande samhället Twin Peaks, samt knyter ann till den tätnande mystiken kring fallet Laura Palmer och utredningarna TV-seriens protagonist, FBI-agenten Dale Cooper, gjorde i originalserien för drygt 25 år sedan. En samling dokument offentliggörs för oss i nutid (2016) och återknyter till denna historia som en kryptisk länk mellan originalseriens händelser och den kommande säsongen.

En kort synopsis:

From the co-creator of the landmark series, the story millions of fans have been waiting to get their hands on for 25 long years.

The Secret History of Twin Peaks enlarges the world of the original series, placing the unexplained phenomena that unfolded there into a vastly layered, wide-ranging history, beginning with the journals of Lewis and Clark and ending with the shocking events that closed the finale. The perfect way to get in the mood for the upcoming Showtime series.

Det är alltså en dokumenttyngd romanbok, vilket lär passa mig läsarmässigt ganska bra, eftersom jag gillar dokumentär skrift som går rakt på sak. Jag känner inte till bokens huvudform då jag inte velat nysta i det läckta material av boken som dykt upp i diverse digitala medier, men utifrån den trailer som släpptes i slutet av jul förstår jag det som att boken kommer presentera en ”dossier” dokument i sin rena form, sammanflätat med mer romantraditionellt berättande.

På den ovissa fråga kring om du vågar läsa den här boken innan du ser den kommande säsong 3 av Twin Peaks? Det är givetvis inte nödvändigt, precis som att det inte kommer vara totalt nödvändigt att ha sett originalserien innan säsong 3. Den verkar göras så pass fristående att du KAN komma in som ny åskådare. Förmodligen lär dock den redan totalflummiga tredje säsongen inte direkt bli mer begriplig av det, men du gör givetvis som du vill. Det är dock inte rekommenderat av mig, då du sannolikt bränner en fantastisk säsong 1 och 2.

Men åter till boken. Jag rekommenderar dig starkt att läsa boken, om du känner att du är så pass intresserad att du vill och orkar. Jag ser inte att det förtar något av säsong 3 utan definitivt förhöjer temperaturen inför den. Möjligen får du reda på åtminstone hintar av vad som kan ha försigått sedan avslutningen av säsong 2, även om det inte lär vara en avgörande del av romanen.

Men är du den som vill gå in så pass blank som möjligt, med enbart en drygt 25 år lång lucka av ovisshet inom universumet och dina egna föreställningar i bagaget, så är det också ett förhållningssätt som ger sin egen charm. Enligt mina beräkningar kommer boken enbart höja upplevelsen av den kommande säsongen. Det är nördsmörjmedel av bästa slag.

Se trailern här:

Det där är vad jag som Twin Peaks-nörd skulle vilja kalla ”a damn fine” stycke trailer. Mycket att lusgranska.

---

 

När den förbokade boken dimper ner i min postlåda (förhoppningsvis någon gång mellan 19-22 oktober) lär jag fokusera på att läsa klart boken innan jag detaljstuderar sidorna och dokumenten i slow-motion. Jag är en långsam läsare som har en tendens att fastna just i detaljerna, men denna gång vill jag under första genomläsningen hålla ett snabbt tempo för att relativt snabbt kunna haka på andra läsares reflektioner och slutsatser.

Jag har märkt av vissa problem med godkännanden av kortbetalning på Amazon senaste tiden, så jag har helgarderat mig totalt genom att dels i september förbokat romanen genom amerikanska Amazon och valt snabbaste fraktsättet (beräknad leverans (19-24 oktober) samt förbokat genom svenska Adlibris då dom verkar erbjuda en minst lika snabb leverans av boken (beräknad leverans 19-22 oktober).

Utöver detta har jag förbokat en digital version av den minst sagt ambitiöst kryddade ljudboken genom australienska Audible, vilket innebär att jag kan ljudlyssna boken redan på releasedatumet 18 oktober. Observera det intressanta med detta!! I och med att den släpps inom australiensisk klocka (2-4AM AEDT – Australian Eastern Daylight Time) kommer boken rent konkret släppas redan ikväll – 17 oktober klockan 17.00-19.00. Jag försöker hänga på låset med andra ord.

---

 

Jag nämnde att ljudboken är ambitiöst kryddad. Jag syftar på att dess uppläsare består av en rad skådespelare både från Twin Peaks originalsäsonger PLUS den nya säsongen.

Detta är hela den bekräftade uppsättningen: Kyle MacLachlan, Russ Tamblyn, Chris Mulkey, David Patrick Kelly, Amy Shiels, James Morrison, Robert Knepper, Mat Hostetler, Annie Wersching och Len Cariou.

Kanske finns det en möjlighet att till och med både Mark Frost och David Lynch förekommer som uppläsare? Detta grundar jag på att David Lynch karaktär Grodon Cole förekommer i dokumenten, samt att Mark Frost spelade en nyhetsuppläsare i sjunde avsnittet av originalserien och känns som en åtminstone möjlig karaktär även för hans egenskrivna bok.

Sedan är det spännande att Dale Cooper himself – Kyle MacLachlan, förekommer som den hetaste nöten bland uppläsarna. Detta innebär att åtminstone dokument skrivna av Dale Cooper förekommer i boken och att dessa lär vara inlästa av hans egen röst.

Nu går jag i läsarexil ett tag (men bloggar parallellt halloweentexter) och hoppas återkomma kring boken när jag läst klart den, i uppsnacket inför säsong 3 av Twin Peaks.

---

 

Snart återkommer även recenserandet av TV-serien igen, med målet att hålla ett sånt hiskeligt tempo att jag avklarat det innan seriens återkomst.

Senaste uppgifterna (från italiensk television) hintar att säsong 3 lär släppas i maj 2017, precis som jag själv spekulerat i flertalet gånger. Det lämnar ett möjligt fönster för mig att recensera klart originalserien, om jag kan hålla ett tempo veckovis med recensionerna av säsong 2.

Kan gå, kan gå.

Me and Earl and the Dying Girl (2015)

Genre: Drama, Dramedi, ”Indie”
Produktionsland: USA
Manus: Jesse Andrews (efter romanen av samma människa)
Regi: Alfonso Gomez-Rejon
Längd: 105 min
Skådespelare: Thomas Mann, RJ Cyler, Olivia Cooke, Nick Offerman, Connie Britton, Molly Shannon, Jon Bernthal, Matt Bennett, Katherine Hughes, Masam Holden, Bobb’e J Thompson, Gavin Dietz, Edward DeBruce III, Natalie Marchelletta, Chelsea Zhang

A little friendship never killed anyone.

Greg glider fram genom sitt sista år i high school så anonymt som möjligt, undviker sociala interaktioner medan han i hemlighet gör livfulla, bisarra filmer med Earl, hans enda vän. Men både hans anonymitet och vänskap hotas att rivas upp när hans mamma tvingar honom att bli vän med en klasskamrat med leukemi.

En sån där amerikansk indiefilm om ungdomar, som är rätt bra. Av samme regissör som gjorde den tekniskt väldigt välgjorda rebootskräckisen The Town that Dreaded Sundown (2014). Olivia Cooke – tjejen som var personen av intresse i Hammer-rysaren The Quiet Ones (2014), är bra i den ganska bitiga rollen som en tjej med leukemi som är nära döden. En så kallad ”Manic Pixie Dream Girl” – (”usch!” säger vissa) – men, med seriös tyngd. Jag faller helt klart för karaktären, även om allvaret blir påfrestande att genomlida.

”You know I’m terminally awkward and I have a face like a little groundhog. I just feel like, you know, for a kid like me in high school best case scenario, just survive. You know? Survive without creating any mortal enemies or hideously embarassing yourself forever.”

Dom andra två killarna är också bra varav den mer framstående, Greg, är en relativt originellt skriven karaktärstyp. Thomas Mann som spelar honom har hunnit med en hel del filmer senaste åren ser jag, men inte den typ av filmer jag brukar kolla på. Han visar att han kan leverera rollen väldigt trovärdigt, så bra skådespeleri går att finna här och eventuella brister ligger mer i den skrivna känsloleveransen rent manusmässigt, inte hos skådisarna.

Filmen blir lite frustrerande att härda ut men inte för att den är dålig, men den skildrar problem – och känslorna dom väcker, väldigt genuint och utan rädsla för att bli just jobbigt allvarsam. Lite lång kanske och lite för mycket operett känslodrama i det här ömma området kallat ”allvaret”, av och till, vilket jag som sagt klandrar det annars finfina manuset mest för. Jag måste nog också klandra mig själv, då jag har ett komplext förhållande till blödighet och spelas inte efter riktigt samma tangenter som andra många gånger, har jag märkt. Jaja.

Däremellan bjuder Me and Earl and the Dying Girl på ganska frisläppt berättande (manus), ovanligt fint vardagsmiljöfoto och riktigt, riktigt småkul filmnörderi vilket är det jag personligen gillade mest. Fantastiska små filmprojekt – eller titlar, betas av och det kliar i fingrarna av att jag vill göra exakt samma grej själv. Cineastiska titlar som Breathe Less (Breathless), My Dinner with Andre the Giant (My Dinner with Andre), Hairy, Old and Mod (Harold and Maude), The Seven Seals (The Seventh Seal) och The 400 Bros (The 400 Blows), bland många fler.

Gillade du The Perks of Being a Wallflower (2012) kanske den här kan falla dig i smaken, men riktigt så bra är den ändå inte.

3 – Manus
4 – Skådespelare
3 – Stämning
4 – Foto
3 – Musik
———-
17 – Totalt

Mandingo (1975)

Genre: Historiskt drama, Exploitation
Regi: Richard Fleischer
Manus: Jack Kirkland, Kyle Onstott, Norman Wexler
Längd: 127 min
Skådespelare: James Mason, Susan George, Perry King, Richard Ward, Brenda Sykes, Lillian Hayman, Ken Norton

Förmögna, vita plantageägare och slavägare på 1840-talet lever i lyx medan de svarta slavarna bespottas och misshandlas. Den rasistiska anti-idyllen vänds upp och ner när komplicerade sympatier väcks mellan de vita arvingarna och de fattiga slavarna.

Denna film – regisserad av den kontroversielle och erfarne Richard Fleischer (20, 000 Leagues under the Sea, Tora! Tora! Tora!, Soylent Green, Che!), är producerad av ingen mindre än  Dino De Laurentiis.

Den okonventionelle, italienske filmpampen (ofta med maffiaförknippade öknamn) som bland annat har producerat kreddiga regissörer som Federico Fellini, John Huston, Ingmar Bergman, David Lynch, Mario Bava och Michael Mann, men också ”fulkulturfilmer” som Barbarella, Flash Gordon, Halloween II-III, Evil Dead 2, Maximum Overdrive och Conan The Barbarian.

Och så Mandingo förstås. En mycket kontroversiell och vågad film som bygger på en roman av Kyle Onstott och en pjäs av Jack Kirkland. Det är svårt att veta om man ska kategorisera den som en vågad skildring av USA:s mörka slavhistoria eller om det är en gränslös Exploitation-film vars huvuduppgift är att provocera.

Som vit amerikan är det nog svårare att bestämma sig i den frågan, men jag skulle vilja säga att det är en underskattad skildring av slavperioden i USA i mitten av 1800-talet och även om vissa karaktärer är lite fyrkantiga så känns den inte nämnvärt överdriven eller falskskildrande enligt min mening. Miljöerna av den amerikanska södern är helt otroligt mäktiga och känns långt borta ifrån hollywoods studios.

Filmen innehåller dock riktigt fruktansvärda detaljer kring hur svarta slavar behandlades av vita, såsom piskstraff, sexuella uppgifter, kokbad och den förudmjukade metoden att låta svarta, små barn vara fotpall åt de äldre, vita rikemännen för att det skulle dra ut krämporna ur dem.

En del våldsscener förekommer också och de är ovanligt realistiska, så det är inte en film som håller tillbaka på något sätt.

Filmen huvudkaraktär spelas av Ken Norton – en proffsboxare och body builder som är en av få som har vunnit mot självaste Muhammad Ali. Någon skådespelarbakgrund har han dock inte och det märks en del i hans träiga okänsla för repliker, även om han definitivt har en sympatisk charm.

Han är dock med i filmen i första hand för hans fysiska storhet, då han spelar en särskilt stark och storväxt slav – något som den vita societeten kallade för ”mandingo” och som gjorde dem till särskilt eftertraktade slavarbetare med förmågan att kunna slåss i organiserade publikfighter mot andra slavar, där de vita kunde satsa pengar på vinnarslaven.

Det är den här filmen som kultfilmgeniet Quentin Tarantino refererar i huvudsak till i sin slav-western/southern, Django Unchained (2012). Quentin Tarantino har också kallat Mandingo för den enda filmen med äkta exploitationambitioner de senaste decennierna tillsammans med Paul Verhoevens Showgirls (1995).

Ursprungligen kommer uttrycket ”mandingo” från ett av  Afrikas största etniska grupper – så kallade ”mandinskas”, med ursprung från det gamla Mali-imperiet. En tredjedel av denna grupp fångades och skeppades till Amerika som slavar under 1600-, 1700-, och 1800-talet.

Filmen bjuder överlag inte på några särskilda skådespelarinsatser och bland annat det gör att filmen får lite distans från det seriösa temat, men det är helt klart en film som förtjänar mer uppmärksamhet och diskussion då det känsliga ämnet skildras så pass kompromisslöst för att vara en amerikansk film.

En gammal James Mason (A Star is Born, North by Northwest, Lolita) har dock en roll i filmen som en rejält bångstyrig änkefar till en ung arvtagare som visar ”för mycket” sympati för deras slavar.

Det är fint att se att en så pass respekterad skådespelare som James Mason är modig nog att ställa upp för en så kontroversiell film och min beundran för honom ökar ännu mer. Han har ett avvaktande skådespeleri som trots det är väldigt lätt att ta till sig. Han tog ju ett ganska stort ställningstagande redan med Stanley Kubricks Lolita (1962), mer än 10 år tidigare.

En annan modig skådespelare, Susan George (Straw Dogs, Dirty Mary Crazy Larry), har en ganska stor del i filmen och spelar ibland ut för mycket i sin excentriska roll, men är i en del stunder riktigt, riktigt bra också så hon ska ha sin beröm.

Filmens handling tar ett dock tag på sig att skymta någon verkligt röd tråd och är på väg åt flera håll samtidigt. När väl en tydlig linje följs så får filmen ett annat driv, men samtidigt känns det som att den skyndar på och glömmer bort saker den byggt upp.

Slutet är intressant precis som resten av filmen, men det känns abrupt och – återigen aningen ostrukturerat. Uppenbarligen beror det på att staten klippte om slutet då originalversionen inte föll i deras smak. Hade varit väldigt intressant att se vad som egentligen klipptes bort.

Filmens puttrande med flera potentiella skildringar i den stora berättelsen gör dock att det blir ganska mysigt – lustigt nog, som om man ser en miniserie som är i inledningsfasen på sitt berättande. Jag hade helt klart kunna se Mandingo som en längre miniserie då den har potential för mer och flera spännande – men allra mest omtumlande, skildringar av den vita societetens behandling av svarta slavar.

Det är ett bra försök till att göra en Gone with the Wind (1939), fast grundad i en bitter, mer cynisk amerikansk tidsmiljö utan romantiska blossanden.

Blueslegenden Muddy Waters bidrar dessutom med ett stycke musik till filmen, för att knyta ann till själva kärnan med berättandet om den svarta minoritetens historia.

Jag rekommenderar Mandingo, framför allt för det vågade rasismskildrandet som jag helt klart värderar högre än exploitation – men se den även för det kuriosa om du är intresserad av att få mer kött på benen till Quentin Tarantinos slavberättelse, Django Unchained.

Shutter Island (2010)

Genre: Kriminalthriller, Psykologisk rysare
Regi: Martin Scorsese
Manus: Laeta Kalogridis
Längd: 138 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley, Emily Mortimer, Michelle Williams, Max von Sydow, Patricia Clarkson, Jackie Earle Haley, Elias Koteas, John Carroll Lynch, Christopher Denham, Ted Levine, Ruby Jerins

Året är 1954, mitt under det brinnande Kalla kriget. Sheriff Teddy Daniels och hans nye partner Chuck Aule kallas till Shutter Island för att undersöka det osannolika försvinnandet av en kvinnlig massmördare som tycks ha rymt från ett låst rum på det ogenomträngliga Ashecliffe Hospital.

Omgivna av snokande psykiatriker och livsfarliga psykopater på en avlägsen, vindpinad ö förstår de båda poliserna snart att ön döljer något mer än en förvunnen patient…

Förord: Denna recension skrev jag 2010, precis efter att jag hade sett filmen på bio, men då filmen emellanåt är ruggig och passar hösttiden exemplariskt så får den en plats i årets halloween-tema. Förord slut.

När jag läste boken Shutter Island (Patient 67 på svenska) blev jag fängslad av den tunga atmosfären som författaren Dennis Lehane lyckades förmedla, samt hur en inre känsla smög sig på mer och mer.

När så Martin Scorsese skulle regissera filmen var förväntningarna lite mer höga än vanligt, blandat med en viss oro.

Filmen känns inte alls lång trots sina två timmar och arton minuter, och är du rädd för att avsnitt ur boken ska ha ratats så kan du sluta oroa dig – det enda som har valts bort är de mest logiska delarna.

Det är ganska skrämmande egentligen, hur filmen lyckas visualisera stora partier nästan exakt så som jag tänkte mig dem när jag läste boken.

Filmen löper dessutom efter samma nerv som boken och lyfter den sista delen efter att ha velat lite bortanför greppunkten. Den är lite sträv att ta till sig och jag kan tänka mig att målgruppen kommer vara ganska liten, men när handlingen lyfter så är det en fröjd att se.

Större delen av skådespelarensemblen imponerar aldrig på mig – trots utseendemässigt bra casting, men några ansikten övertygar. Max Von Sydow är – tillsammans med en ytterligare, den som blåser riktigt liv i sin karaktär och det är självklart kul att se gammelgubben visa vad skåpet ska stå, med yngre gubbar som Mark Ruffalo och framför allt Ben Kingsley runt sig.

Kingsley är som vanligt stabil och passar perfekt i rollen som mentalsjukhusets pådrivare. Även mycket kompetente Michelle Williams får några små tillfällen att glänsa i huvudkaraktärens återblickar och visar ytterligare en gång att hon kan briljera om materialet är bra.

Värt att nämna är också Ted Levines lilla men träffsäkra framträdande, där skådespeleriet är av högsta klass.

Men detta är ändå Leonardo DiCaprios film och han får en del tillfällen att spela ut sina bästa sidor och göra en bred prestation, trots den ganska härdade karaktären. Han kan ändra uttryck med små miner och sin röstton – han kräver inte manér för att vända sina mynt. Ibland blir det riktigt, riktigt bra!

Filmen bjuder på rent fantastiska utomhusmiljöer och med en naturell, kylig känsla utan att för den delen använda den så vanliga gråa tonen i fotot. Ölandskapet är något av det vackraste jag sett i naturväg på väldigt länge och det jag kommer se fram emot mest att återuppleva vid kommande visning.

Fotot av Oliver Stones, Quentin Tarantinos och Scorseses vapendragare Robert Richardson är en fröjd att se (vad kan man annars vänta sig av en Scorsese-film?) och bidrar med några riktiga delikatesser – bland annat i en intensiv avrättningsscen från 2:a världskriget.

Känslan av retrodeckare finns verkligen där genom filmen och när bilderna av Ruffalo och DiCaprio på båten på väg till ön visas så är det uppenbart att Scorsese har tagit influenser från den ”gamla goda tidens” filmteknik.

Jag förväntade mig att soundtracket – Scorseses vana trogen, skulle vara mer framträdande genom filmen, men den verkar i bakgrunden och gör det effektivt utan att dominera. Någon enstaka gång biter den verkligen tag, men hela tiden enhetligt och med en rispande känsla som får mig att tänka på Kubricks The Shining (några musikaliska spår från The Shining förekommer till och med i Shutter Island).

Shutter Island är en filmatisering som jag tycker lyckas motsvara förväntningarna från boken. Även om handlingen är ganska flytande så utmynnar det i ett fint hantverk och ett ganska udda sådant för att vara av Martin Scorsese. Den känns helt rätt i tiden för honom och jag är glad att det var just han som ville satsa på boken.

Mitt slutomdöme är preliminärt, för jag känner verkligen att jag måste se filmen minst en gång till innan jag kan vara rättvis, men det är definitivt ett steg i rätt riktning för Scorsese som regissör.

Efterord: Sedan jag skrev recensionen såg jag filmen ytterligare en gång på bio och även någon gång på dvd/blu-ray.

Filmen behåller betyget stabilt och tapar inte i sevärde av flera tittar. Det är en av mina favoritfilmer av Scorsese, även om den inte är lika fantastisk som exempelvis Taxi Driver (1976) och King of Comedy (1983), men väl i samma klass som Cape Fear (1991) vilken jag gillar skarpt.

Gillar du Film-noir och psykologiska rysare som The Shining (1980) och The Wicker Man (1973) så är i sådana fall Shutter Island ett måste.

Leonardo DiCaprios prestation i filmen är för mig dessutom hans bästa, tillsammans med den han gjorde som Howard Hughes i Scorseses The Aviator (2004).

Dock är ursprungsromanen (Patient 67 på svenska) av Dennis Lehane i en klass för sig och jag är nu allra mest sugen på att läsa om boken. Det kan vara den bästa romanen jag läst hittills faktiskt, och jag rekommenderar den för precis alla som inte sett filmen men även för dem som gjort det och gillade den.