Genre: Western, Southern, Blaxploitation
Regi: Quentin Tarantino
Manus: Quentin Tarantino
Längd: 165 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jamie Foxx, Samuel L Jackson, Christoph Waltz, Kerry Washington, Amber Tamblyn, James Remar, Don Johnson, Walton Goggins, Bruce Dern, M C Gainey, James Russo, Dennis Christopher, Jonah Hill, Laura Cayouette, David Steen, Escalante Lundy
Filmen utspelar sig i den amerikanska södern, två år före inbördeskriget. Django är en slav vars brutala historia med sin förre ägare tar honom ansikte mot ansikte med den tyskfödde prisjägaren Dr King Schultz. Schultz är på jakt efter de mordiska Brittle-bröderna, och bara Django kan ta honom till dem. Den okonventionelle Schultz förvärvar Django med löfte om att frige honom när de fått fast Brittle-bröderna – döda eller levande.
Det Våras för Sheriffen kan slänga sig i väggen. Quentin Tarantino återupplivade just Western-genren på bioduken och slängde även igen locket för alla som hade en idé att göra något liknande i framtiden. Det är som om att den redan åldrande, gråa western-genren efter några lovande år på ålderns höst får se sig omsprungen av en dopad lillebrorsa och tänker att det är lika bra att lämna walk-over.
Hudfärg har ju ingen betydelse säger vissa, men efter att ha sett Django Unchained önskar jag att jag hade varit svart. Jag kan bara inbilla mig hur ännu mer maxad upplevelsen skulle varit om jag kunde känna hämndlustan även för min egen skull, men den lust jag faktiskt kände var tillräckligt stark för att jag skulle kunna skämmas över min inställning.
Eller som Django uttrycker det; ”There’s nothing like it”.
Tarantino levererar sin rakaste och – ironiskt nog, mest lättsedda film hittills i och med denna så kallade southern-film. Ingen kapitelindelning, inget hoppande i tid, inget dialogbajseri och ingen lek med olika genrer. ”Men det är ju det som är grejen med Tarantino?!?” Nej, det som är kvar är en tvättäkta blaxploitationdynamit som spelar efter samma regler som ”vanliga” filmer gör, men som ingen annan än Quentin Tarantino kunde ha gjort!
Det är inte en lika ödestyngd, mångfacetterad film som Inglorious Basterds (2009) var, men det är inte heller meningen. Django Unchained spelar efter den regelrätta western-mallen men ur en svart synvinkel.
I filmskolan fick jag höra om hur western-genren utvecklats från att ha handlat om den vita, civiliserade hjälten som räddar de vita från de ociviliserade utbölingarna (indianerna), sedan den vita, civiliserade hjälten som räddar dom vita från de onda vita, och till sist den vita hjälten som lever som ociviliserad och agerar för sin egen skull.
I utvecklingen har det knappt aldrig funnits en svart, civiliserad man med avsikt att rädda svarta slavar från vita, ociviliserade människor.
Quentin Tarantino är den ende världskände filmskaparen idag som kan göra precis vilken typ av film han vill och som också vågar göra det. Det här gäller förresten inte bara filmer i stort, utan även scen för scen. Det finns aldrig den minsta säkerhet för vad som kan och inte kan hända i en scen av Tarantino.
Det går till och med längre än så, för det är nog aldrig tidigare i en storfilm som jag har sett användandet av dödssynden ”berätta oförklarad händelse med hjälp av förklarande text mellan scener”. Väldigt provocerande för akademiska filmkritiker. Bara en sån sak!
Detta ”hädiska” filmögonblick gick dock ganska obemärkt förbi i Django Unchained även för dem, eftersom filmens karaktärer även uttalar ordet ”nigger” mer än 150 gånger. Detta har givetvis vållat onödiga debatter om ifall det är lämpligt eller olämpligt att säga fula ord på film, trots att det finns femhundra andra ord i filmer som passerar obemärkt förbi.
Det är också Quentin Tarantinos mest brutala film hittills och innehåller scener så motbjudande, så ”in your face” blodiga att uppstötningen inte är långt borta (du har fel om du tror att blodduschar al’a Kill Bill inte går att överträffa), men ändå reagerar stora delar av publiken genom skratt. Detta ämne har skapat regelrätt rabalder i världen och det är lika naturligt som det är konstigt.
Folk beskyller Tarantino för att göra våld till underhållning, men det är inte han som skrattar åt våldet, utan publiken. För att karaktärer också skrattar, för att det är en film och för att de delar av publiken inte kan tro sina ögon. Tarantino gör inte en grej av våldet som underhållning utan visar den råa sanningen i våldet och låter publiken reagera med skraj tystnad, likgiltighet, gapflabb eller vad än publiken känner för.
Tarantino låter underhållningsvärdet i sitt filmvåld ligga i betraktarens öga och det finns ingen reaktion som är fel reaktion – bortsett från om du nekar allt ansvar till din egen reaktion som om det var filmen som bestämde den åt dig och att du betraktar dig själv som en nickedocka. Det finns ingen objektiv regel för underhållning utan det är alltid din reaktion som är av beydelse. Att påstå att Django Unchained skildrar våld på ett underhållande sätt är att påstå att du ser det precis så.
Skrattar du åt en clown så är det för att du tycker att clownen är rolig och inte för att den är rolig, men du kan också skratta för att distansera dig från det tragiska i clownen. Skrattar publiken åt kroppar som borras av kulor och ögon som slits ur ögonhålor så är det inte för att det är underhållande, utan för att de tycker att det är underhållande eller för att distansera sig från det tragiska i händelsen.
Åter till det mer faktiska innehållet.
Christoph Waltz (Inglorious Basterds, Water for Elephants, Carnage) är kung. Han heter till och med ”King” i filmen. Låt honom läsa baksidan på ett flingpaket och det kommer bli hypnotisk poesi. Han spelar en tandläkare som extraknäcker som prisjägare av den mer nobla sorten. En roll som på ytan är ganska lik hans ”judejägare” från Inglourious Basterds, men på insidan är tandläkaren Schultz avsevärt mycket mer sympatisk och särskilt återkopplingarna till hans tyska ursprung är ögonblick jag ryser av! Oscarsnomineringen är mycket mer än given.
Jamie Foxx (Ray, Collateral, The Solist) är hans prins. Rollen är i sig inte en klassisk Tarantino-karaktär då den är nästan lika blank som en typisk ”man with no name”-westernhuvudroll. Dock har Django både ett namn och en känslomässig motivation betydligt starkare än en namnlös anti-hjälte.
Kerry Washington (Denzel Washingtons dotter) är hans prinsessa som är fångad och måste räddas. För ovanlighetens skull en kvinnlig Tarantino-karaktär som inte är något annat än en ”damsel in distress”, men å andra sidan – när fick den svarta publiken se en svart ”damsel in distress” senast?
Om en kvinnlig karaktär av tio är snittet för en genomarbetad individ kan man börja klaga, men i Tarantinos fall är snittet på hans filmer snarare motsatsen och då kan jag köpa en fångad jungfru när det passar in så pass fint i en större helhet. Med risk för att bli övertydlig är sagoaspekten i den här filmen väldigt vacker när den kommer från ett amibtiöst huvud. Okonventionell och genialisk endast tack vare tid och hudfärg. Han vet hur han ska leka med gamla dramaturgier, den där Quentin.
Till råga på det har vi mer än ett tjog av dumma, genomvidriga och i många fall tragiska antagonister som står i deras väg.
Leonardo DiCaprio (Gilbert Grape, Titanic, The Aviator) gör sin första roll som rakt igenom osympatisk och han spelar denne Calvin Candie som en tickande bomb. Jag har hört personer som haft svårt att se det onda i DiCaprio men det är väl samma personer som tror att verklighetens ”bovar” har sneda ögonbryn och skrockar ondskefullt. Leo DiCaprios gällspruckenhet har väl aldrig kommit så väl till pass som i Django Unchained, bortsett från den gången han huttrade vid Titanics grav?
Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Juryn – A Time to Kill, Jackie Brown) spelar sin mest ambitiösa och annorlunda rollkaraktär hittills och han gör sin ”Onkel Tom”-husslav Stephen både grym, komisk och tårframkallande på en och samma gång. Hans karaktär är filmens höjdpunkt för mig och jag känner att han borde ha haft en oscarsnominering då det är en så pass genomarbetad karaktär.
Attitydhårde Jackson är verkligen inte självklar för den 76-årige, tragiske och vidrige husslaven men ändå äger han varje scen han är med i på ett sätt han inte gjort sedan Pulp Fiction. Att se Christoph Waltz och Samuel L. Jackson äga scener i en och samma film är för övrigt helt underbart, då de bägge är de klart bästa utagerarna av den tarantinska dialogformen!
Underskattade Don Johnson (Miami Vice – tv-serien, Harley Davidson and the Marlboro Man, Tin Cup) dyker upp i en roll helt otroligt olik sig själv och får även sin chans att glänsa, liksom mer än en handfull andra perfekt castade ”rötägg”. Kära återseenden av bekanta, gamla nunor som Amber Tamblyn (West Side Story, Twin Peaks), James Remar (The Warriors, The Long Riders), Walton Goggins (The Shield, Justified, Sons of Anarchy), Bruce Dern (Silent Running, Coming Home, Monster), M. C. Gainey (Sideways, Lost, Justified), Tom Savini (legendarisk effektinnovatör) och givetvis Michael Parks (From Dusk till Dawn, Kill Bill 1 & 2, Red State). Samt ytterligare några trevliga överraskningar…
Tarantino drar dessutom många referenser – vissa uppenbara (Django, The Great Silence, Mandingo, Shaft), andra väldigt vaga och i det fallet också ännu mer komiska.
Han behandlar exempelvis Ku Klux Klan, till tonerna av musikstycket ”The Ride of the Valkyries”. Musik som användes i D.W. Griffiths The Birth of a Nation (1915) och där KKK skildrades som hjältar. Vad Tarantino gör är istället att förnedra hela idén om KKK i en väldigt, väldigt rolig scen!
Referenser till The Great Train Robbery (1905) och Gone with the Wind (1939) förekom också och det på ett väldigt finurligt sätt. Även filmer som The Hellbenders, Minnesota Clay, Shaft, Charlie One-Eye, Cleopatra Jones and the Casino of Gold och – i viss mån skådisen Morgan Freeman, får sin del i Tarantinos myller av filmnörderi!
Särskilt Gone with the Wind-referensen var ingen jag förstod först, men blandningen gigantisk titeltext och en gliring till de ackompanjerade, idylliska bilderna på livet i Mississippi är ju helt genial när jag nu fattar den! Som vanligt när det handlar om Tarantino så växer hans filmer nästan till skyarna när man börjar se hans anspelningar på andra filmer och jag rekommenderar att läsa denna text för mer sådant, kul stoff.
Ska jag rabbla upp alla utropstecken i den här filmen kommer jag bara trötta ut dig, så jag ber dig istället uppleva dem i filmen!
Själv behövde jag 30 minuter att smälta filmen innan jag var sugen på att se om den igen. Ska tillägas också att filmen är 2 timmar och 45 minuter – Tarantinos längsta film, men den kändes aldrig utdragen eller överflödig. Hade jag gissat skulle jag nog tänkt mig att den var en halvtimme kortare, vilket är ett minst sagt bra betyg för en lång westernfilm.
Har då Django Unchained några svagheter? Det största skulle möjligtvis vara att slutet känns fördelat i portioner vilket gör att spänningen tar ett slags övertramp för att få andas ut och sedan fortsätta. Ett fåtal moment i filmen känns också aningens sparsmakade, men det går att vända till en fördel då Tarantino lätt hade kunnat upprepa sig men istället väljer att driva framåt med större fokus.
Den raka, actionbetonade berättarstrukturen utan ett halvtjog Tarantino-dialoger kunde ha varit en svaghet om jag skulle vara ignorant och jämföra med Tarantinos tidigare filmer, men berättelsen saknade inte dessa ingredienser och att då kritisera det är som att en fredlig människa häcklar en misshandlare för att han inte misshandlar honom. Filmen har flera färskare kort för att vara Tarantino och visst gör det känslan mer oväntad, men för det inte negativ.
Några fler bra saker måste nämnas. Robert Richardsons (JFK, Casino, Kill Bill) foto är helt magnifikt. Råsnyggt! Tarantino har fått honom att peppra på med det annars alltför underanvända, 70-talsdaterade zoom in-skjutandet och miljöerna vid de klippiga bergen får mig nästan att gråta! Herregud alltså.
Tarantinos personliga användande av musik är mer vågat än någonsin, med flera nyskrivna låtar som dock fyller skorna alldeles utmärkt och just spelandet på svart musikkultur tar han till en annan nivå här. Jag säger bara ”The Hardest Working Man in Show Business” möter ”Makaveli”! Hip Hop och R’n’B-vibbarna gör filmen ganska särpräglad jämfört med Tarantinos tidigare rullar och jag gillar verkligen hur han går ”all-in” på det svarta temat! Jag säger bara ”The Hardest Working Man in Show Business” möter ”Makaveli”.
Den låt som – bortsett från Django-temat, dock limmar mest i mitt huvud är Ennio Morricones samarbete med italienska sångerskan Elisa, som ger berättelsen relegiösa uttryck av det finaste slag. Var tog oscars-nomineringen vägen där egentligen, med Morricone på rodret och allt? All musik känns som gjord för just Tarantinos film och får ett högre liv i hans scener, som så ofta förr vad gäller hans handplockade musik.
Jag ser enormt mycket fram emot att se den här filmen igen. Och som någon sade efter bion; ”Det var som att se en gammal film ju!” Ja, gammal, fast med vissa briljanta putsningar på de ställen där gamla filmer brukar falla med åren. En renovering av en gammalmodig genre, skulle jag vilja säga.
Jag var nästan lika nervös på biopremiären av Django Unchained som jag var första gången jag såg Inglorious Basterds. Jag darrade och vred mig så att folk nästan kunde tro att jag skulle pissa på mig. Nu kan jag inte bärga mig förens jag får uppleva samma känsla i biografen igen. Jag lär se den ett par gånger till men förbereder mig samtidigt på att få leva med Django Unchained-abstinens ett tag framöver och det är bland de finaste betygen en film kan få av mig.
Och visst ja… Duo Tarantino/Richardson vet verkligen hur man får tiden att stanna på det bästa sätt genom att skildra öltappning som om det vore guds gåva till mänskligheten!
Denna recension av Casino (1995) sponsras av online casino-tjänsten JackpotCity, så jag rekommenderar att du spanar in deras fina spelerbjudanden genom att följa länken!
Absurd Cinema 