Etikettarkiv: Robert Englund

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)

Halloween-banner-2014nightmare-on-elm-street-32Genre: Skräck, Slasher, Äventyr, Fantasy
Produktionsland: USA
Manus: Wes Craven, Bruce Wagner, Frank Darabont, Chuck Russell
Regi: Chuck Russell
Längd: 96 min
Skådespelare: Laurence Fishburne, Patricia Arquette, John Saxon, Craig Wasson, Heather Langenkamp, Robert Englund, Rodney Eastman, Priscilla Pointer, Jennifer Rubin, Ken Sagoes, Bradley Gregg, Ira Heiden, Penelope Sudrow

Den tredje filmen i Terror på Elm Street-serien visade sig bli en av de mest populära uppföljarna. Heather Langenkamp och John Saxon återvände till sina roller från den första filmen och för regin stod Chuck Russell, som tillsammans med bland andra Wes Craven (första filmens regissör och författare) och Frank Darabont (som senare skulle regissera The Shawshank Redemption och The Green Mile) även var involverad i manusprocessen. Rent handlingsmässigt var denna film mycket mer av en uppföljare till den första filmen än vad dess föregångare var.

ff562f_3212ea6c261ad0333fbccebfd771e8de

En grupp ungdomar är intagna på Westin Hills psykiatriska avdelning för vad läkarna tror är upprepade självmordsförsök, men i själva verket är det den övernaturlige seriemördaren Freddy Krueger som försöker döda dem i deras mardrömmar. Nancy Thompson, en av Freddys tidigare motståndare, är numera läkare och börjar arbeta på sjukhuset för att kunna hjälpa ungdomarna att ta sig igenom vad hon själv upplevde flera år tidigare. Tillsammans med Kristen, en flicka som har den ovanliga förmågan att dra in andra personer i sina drömmar, lyckas Nancy och ungdomarna samarbeta för att besegra Freddy, men priset blir högt.

maxresdefault

Jag förstår varför Terror på Elm Street 3 är en av de mest omtyckta filmerna i serien, även om jag ibland kan tycka att den är en liten smula överskattad. Manuset är välskrivet, skräck och humor blandas med en perfekt balans och den är i ärlighetens namn mycket bättre som uppföljare till ettan än vad tvåan var. Dödsscenerna når enligt mitt tycke seriens kreativa topp i den här filmen, och den innehåller bland annat mitt favoritmord i hela serien.

Freddy Krueger börjar så smått att bli humoristisk här, men eftersom han fortfarande är långt ifrån den nästan parodiaktiga skojaren som han blev i senare uppföljare får Robert Englund leka med både den läskiga och den roliga biten, och han gör ett toppenjobb med båda.

tumblr_lxg8f42DlG1r4ro7yo1_1280

Heather Langenkamp och John Saxon känns båda mer naturliga och bekväma i sina roller än vad de gjorde i den första filmen, och nykomlingarna gör också mycket kompetenta insatser. Bland dessa nykomlingar ser vi bland andra Patricia Arquette och Laurence Fishburne. Jag har egentligen inget negativt att säga om filmen, utom möjligtvis att den innehåller en scen som känns som tagen ur en Disneyfilm, vilket inte är något fel i sig men som skär sig ganska rejält mot resten av filmens ton.

ff562f_5ce7aa96edc46bf568460db7b29d9608

Visste du att:

      • En av Freddy Kruegers mest kända repliker: ”Welcome to Prime Time, bitch!” kommer från den här filmen.
      • Detta var Patricia Arquettes första film. Hennes karaktär, Kristen Parker, är även med i den fjärde Terror på Elm Street-filmen, men spelas då av Tuesday Knight.
      • Den ormliknande formen som Freddy Krueger vid ett tillfälle antar ansågs vara alldeles för lik en penis och målades därför mörkgrön istället för hudfärgad för att dölja det faktumet.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: För två år sedan skrev även jag om tredje filmen med Freddy Krueger. Det här är ingen av mina personliga favoriter, så mycket kan jag säga. Trots det känner jag att jag borde ge den en ny chans snart för att se om jag kan omvärdera filmens mer äventyrliga innehåll något, då jag köpte efterföljarna aningen bättre med denna avklarad. Här är i vilket fall min recension.

A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985)

Halloween-banner-2014nightmare-on-elm-street-2-freddys-revenge-movie-poster-1985-1020198814Genre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: David Chaskin
Regi: Jack Sholder
Längd: 87 min
Skådespelare: Mark Patton, Kim Myers, Robert Rusler, Clu Gulager, Hope Lange, Marshall Bell, Melinda O Fee, Tom McFadden, Sydney Walsh, Robert Englund, Edward Blackoff, Christie Clark

Året efter den första Elm Street-filmens ankomst var det dags för den första uppföljaren. Terror på Elm Street 2 regisserades av Jack Sholder, och den enda skådespelaren som var tillbaka från ettan var Robert Englund som Freddy Krueger. Terror på Elm Street 2 är känd för sina enorma mängder av homoerotiska scener och undertoner, vilka regissören påstår var helt oavsiktliga.

1

Jesse Walsh är en tonårig pojke som flyttar till ett hus på Elm Street i Springwood tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster. Det är något som inte står rätt till i huset. Temperaturen är plågsamt varm och Jesse har fruktansvärda mardrömmar. I mardrömmarna besöks Jesse av Freddy Krueger, som vill ta hans kropp i besittning så att han kan fortsätta sitt ondskefulla livsverk. Jesses flickvän, Lisa, är den enda som kan rädda Jesse innan det är för sent.

2

Terror på Elm Street 2 är något av en personlig favorit i serien för mig. Den är väldigt speciell och olik de andra Elm Street-filmerna, och jag kan förstå varför så många hatar den, men jag älskar den. Jag måste nog börja med att ta upp det uppenbara: Ja, den här filmen är otroligt bögig, men jag tycker att det är däri filmens styrka ligger. Denna bögighet (jag använder ordet i brist på ett bättre ord) passar faktiskt tematiskt in i handlingen. Mark Patton som spelar huvudrollen Jesse är gay, och även om han har en flickvän i filmen så känns det ändå som att manusförfattaren lekte väldigt mycket med Jesses sexualitet (vilket tydligen förbigick regissören fullständigt).

3

Robert Englund är återigen fantastisk som Freddy, och i den här filmen levererar han några av mina favoritrepliker från karaktären. Freddy är fortfarande läskig, och man skulle till och med kunna argumentera för att han är läskigare än i ettan. Skådespeleriet är överlag helt okej, och karaktärer som Jesses pappa och klasskamraten Grady bidrar med mycket humor.

4

Vissa delar av filmen är väldigt underliga och svåra att förstå sig på, det största och bästa exemplet på detta är när Jesse går till en S&M-klubb mitt i natten, där han träffar sin gymnastiklärare som tar med honom till skolan och tvingar honom att springa en massa varv i gympasalen. Musiken är jättebra, både den kusliga filmmusiken och de härligt medryckande åttiotalslåtarna. Liksom i den första filmen är de praktiska effekterna kreativa och intressanta.

Jag tycker att den här filmen är ett väldigt underskattat tillskott i serien och att den förtjänar en andra chans av många.

5

Visste du att:

      • Studion gick från början inte med på att ge Robert Englund en löneförhöjning och castade istället en stuntman som Freddy Krueger. När de insåg att det inte var en bra idé gick de med på Englunds krav.
      • Producenten Robert Shaye har en cameo som bartendern på S&M-klubben, och utöver sin roll som Freddy Krueger spelar Robert Englund även busschauffören i början av filmen.
      • Varje gång Freddy Krueger är med i en scen användes valsång i bakgrundsmusiken. Detta skulle bidra till den drömlika känslan.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Jag recenserade även jag denna film i oktober 2011 och min recension hittar du här, kort och gott. Detta är en film även jag håller som min personliga favorit i Elm Street-serien och betyget 7 av 10 som jag gav den för tre år sedan är klaaart i underkant idag då denna skrattfest har blivit en stor inspirationskälla för mig. En film som verkligen förtjänar stämpeln ”Absurd” med stort A!


A Nightmare on Elm Street (1984)

Halloween-banner-2014Elm Street posterGenre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: Wes Craven
Regi: Wes Craven
Längd: 91 min
Skådespelare: Heather Langenkamp, Robert Englund, Johnny Depp, John Saxon, Ronee Blakley, Jsu Garcia, Charles Fleischer, Joseph Whipp, Amanda Wyss, Lin Shaye, Joe Unger, Mimi Craven

1984 förde med sig ett bidrag till slashergenren som skulle visa sig bli mycket viktigt: A Nightmare on Elm Street (svensk titel Terror på Elm Street), som skrevs och regisserades av Wes Craven, som tidigare gjort sig ett namn med filmer som The Last House on the Left och The Hills Have Eyes. Den galne seriemördaren Freddy Krueger spelades av Robert Englund, som kom att återvända till rollen i hela sju filmer till och en tv-serie. Hjältinnan och fan-favoriten Nancy Thompson spelades av Heather Langenkamp, och som hennes pojkvän castades en väldigt ung Johnny Depp i sin första roll någonsin.

4

Nancy och hennes vänner plågas av mardrömmar om en brännskadad man med hatt, en randig tröja och en handske med knivar på fingrarna. De som blir mördade av mannen i mardrömmarna dör i verkligheten. Nancy får reda på att mannen heter Freddy Krueger och var en barnmördare som några av stadens föräldrar brände ihjäl efter att han blev frisläppt på grund av en juridisk miss. Nu är Freddy ute efter hämnd, en hämnd som han tar ut genom att döda barnen till de som brände ihjäl honom. En efter en blir Nancys vänner brutalt mördade och Nancy inser att hon nu är den enda som kan stoppa Freddy.

3

Terror på Elm Street-filmerna är en serie som är mig väldigt kär. Den har en extremt tät andraplats till Halloween-filmerna (kanske rentav delad förstaplats) och den första filmen är helt klart en av de starkaste delarna. Wes Craven ger filmen en besynnerligt surrealistisk och drömlik känsla med hjälp av fotot och musiken, och vad kan vara mer passande än just en drömlik känsla i en film vars tema är drömmar och framförallt mardrömmar?

2

Robert Englund är perfekt castad som den sadistiske men lekfulle Freddy Krueger, och i den här filmen är han fortfarande läskig (Freddy blev mer och mer komisk och mindre läskig i uppföljarna). Skådespeleriet i övrigt, med undantag av Johnny Depp och John Saxon som Nancys far, är tyvärr inte särskilt bra, men det gör ingenting, för filmens stämning, musik och manus är mer än tillräckligt för att göra filmen till ett mästerverk.

1

De praktiska effekterna är något som intresserar mig något enormt i alla de första sju filmerna, men troligtvis mest i den här. Dessa effekter är kreativa och mycket finurliga. Min favoritsekvens i filmen är den första ordentliga scenen med Freddy, som börjar med att Freddy har jättelånga armar och slutar med att karaktären Tina vaknar upp ur sin mardröm. Denna scen är helt otroligt galen. Scenens handling i kombination med musiken gör scenen panikartat skräckinjagande och hysteriskt rolig på samma gång. Se den här filmen, och vad du än gör: Somna inte!

5

Visste du att:

    • Wes Cravens inspiration till filmen var bland annat en läskig gubbe som han såg utanför sitt fönster när han var liten och en artikel han läste om ungdomar som dog i sömnen.
    • Filmen blev New Line Cinemas ekonomiska räddning, och därför kallas bolaget ibland för ”The House That Freddy Built”.
    • Johnny Depp följde med sin kompis Jackie Earle Haley till hans provspelning, men istället blev det Depp som fick medverka i filmen. Jackie Earle Haley skulle långt senare spela Freddy Krueger i remaken A Nightmare on Elm Street (2010).

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1

/Gästrecension av Christer Hedström

Behind The Mask: The Rise of Leslie Vernon (2006)

Halloween-banner

behind_the_mask poster
Genre: Mockumentär, Slasher, Komedi, Skräck
Regi: Scott Glosserman
Manus: Scott Glosserman, David J Stieve
Längd: 92 min
Skådespelare: Angela Goethals, Nathan Baesel, Robert Englund, Scott Wilson, Krissy Carlson, Kate Lang Johnson, Zelda Rubinstein, Ben Pace, Britain Spellings, Hart Turner

Leslie Vernon – inspirerad av mördare som Michael Myers, Jason Vorhees och Freddy Krueger, hoppas bli nästa stora massmördare och låter ett team dokumentärfilmare följa honom medan han skapar sin legend i den lilla staden Glen Echo.

Jag har sedan filmen om Leslie Vernon släpptes varit medveten om dess existens och att den uppskattats mycket i skymundan av de mer påkostade skräckfilmerna. I alla år har jag dock missat vad som var det alternativa med just denna film.

I och med att jag själv är i tagen med att skriva manuset till en kommande skräckfilmsbaserad kortfilm kom dock Behind The Mask på tal, då det dels är en fin kärleksförklaring till slashergenren (Halloween, Friday the 13th, A Nightmare on Elm Street, Scream, m.m, m.m.) och dels en alternativ variant på en slasherfilm.

Behind the mask 4

Behind The Mask börjar nämligen som en mockumentär – en fejk-dokumentär, där vi följer en ung man som vigt sitt liv åt att bli en minst lika effektiv mördare som filmlegenderna Jason, Freddy Krueger, Michael Myers och co.

I denna films universum antyds det till och med att dessa mördare inte är filmkaraktärer utan att dom faktiskt existerat och utfört sina respektive massakrer i hålor som Haddonfield, Elm Street och Crystal Lake.

Ännu roligare är att Robert Englund som spelade Freddy Krueger dyker upp i en liten biroll som Dr. Loomis/Donald Pleasence-inkarnation och Kane Hodder som är den mest populära Jason-skådespelaren dyker upp i en grannskaplig cameo just utanför huset som syntes i A Nightmare on Elm Street. Och ni vet den där läskiga lilla spåkärringen i Poltergeist? Hon dyker också upp i en biroll som bibliotekarie. Inte illa alls.

Behind the mask 8

Det bästa med filmen tillsammans med det ganska fräscha upplägget är titelskådespelaren, Nathan Baesel, som imponerar med sitt frispelande agerande som den maniskt sprallige och samtidigt påträngande obehaglige Leslie Vernon. Han påminner verkligen om en nedtonad, mörkare Jim Carrey eller varför inte American Pie-filmernas Sean William Scott? Fast i mörkare, mer fokuserad form då förstås.

Jag skulle till och med kunna dra till med att han påminner om Heath Ledgers Joker-inkarnation emellanåt. Passionen och glädjen i rollen Nathan Baesel spelar lyser sannerligen igenom på ett charmerande sätt och det är tråkigt att se hur pass lite roller han gjort efter denna film. I samma veva som den här filmen gjordes hade han dock en fast biroll i den nedlagda sci-fi/rysar-tv-serien Invasion (2005-2006) som en polisutredare.

Regissören/manusförfattaren Scott Glosserman då? Han har i övrigt gjort en dokumentär om Wikipedia kallad Truth in Numbers? Everything, According to Wikipedia (2010) och en psykologisk thriller – The Truth Below (2011) utspelandes i alpin miljö och som jag av en händelse sett utdrag av och lika delar tyckt varit en frisk fläkt samt ännu en rysare med många logiska luckor.

Behind the mask 5

Så är även fallet med Behind the Mask, som trots sin vilja att skildra storyn som en fejk-dokumentär trots det går över en hel del väl fantastiska gränser och dessutom struntar i ologiken att ett filmteam utan någon egentlig eftertanke tycker att det känns okej att följa en mördares förberedelser inför sina mord, eller att dom trots frånvaron av dem själva alltid lyckas ha en kameraman distansplacerad för att ge bästa klippningsflöde i bilderna.

Jag får därför ta allt med en nypa salt och distans, men det förtar inte så jättemycket då jag i första hand leds in i att filmen är en mörk, mörk komedi som granskar slasher-genren, liksom Kevin Williamson och Wes Craven gjorde med Scream på 90-talet.

Dom rent filmiska inslagen i Behind The Mask känns glättiga och oäkta då filmskaparna går efter en typiskt filmisk look som lågbudetfilmare ofta gör men som paradoxalt nog sänker produktionsvärdet då inte förutsättningarna för ett högre produktionvärde än det dom har helt enkelt inte finns där.

Behind the mask 6

Det tillsammans med klyschigt billig skräckfilmsmusik och ganska lamt och naivt skådespeleri från både den kvinnliga huvudrollen (Angela Goethals) och övriga biroller av mer okänd karaktär gör att filmen blir en mixad upplevelse, men med goda intentioner som jag tar med mig.

Hjärtat finns trots allt verkligen där och det är nyckeln till efterliv inom skräckgenren.

En uppföljare är dessutom på gång med arbetsnamnet ”B4TM” (Before The Mask), tack vare efterfrågningar från engagerade fans och i sin tur till stor del tack vare ett uppenbart passionerat filmskaparteam.

HalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenDeadHalloweenDeadHalloweenDeadHalloweenDeadHalloweenDead

A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master (1988)

Genre: Skräck, Slasher
Regi: Renny Harlin
Manus: Brian Helgeland, Jim Wheat, Ken Wheat
Längd: 99 min
Skådespelare: Robert Englund, Lisa Wilcox, Danny Hassel, Rodney Eastman, Andras Jones, Ken Sagoes, Tuesday Knight, Toy Newkirk, Brooke Theiss, Brooke Bundy

Terror på Elm Street 4 tar vid strax efter där 3:an avslutades. Kristen drömmer fortfarande mardrömmar och förmågan att dra in andra i dessa drömmar har inte upphört. Då Alice blir indragen ser Freddy möjligheten att komma åt ungdomar utanför Elm Street…

Elm Street-serien må vara den kanske starkast lysande färgklicken i slasher-genren, men jag tyckte inte originalet var mer än bra och av uppföljarna så gillar jag 2:an mest, just för att det känns som den driver med konceptet.

Dock är idén med att hålla sig vaken för att inte dö av sina mardrömmar ett spännande och ganska skrämmande ämne.

Invånarna på Elm Street lever, trots gatans blodiga förflutna, fortfarande i sin korkade idyll då en udda tjej i skolan börjar hemsökas i sina drömmar av en lustig gubbe vid namn Freddy.

Det fjärde kapitlet regisseras av finske Renny Harlin (Die Hard 2, The Long Kiss Goodnight, Exorcist: The Beginning), som tillför en väldigt påtaglig 80-talskänsla. Jag kan inte undgå att tycka om filmens mysighetskänsla stundtals. Filmen är bagatellartad rakt igenom och att jag tar den med en nypa salt är en rejäl underdrift.

Renny Harlin har dock ett hjärta som klappar för lågbudgetfilmskapandet där han kommer ifrån och det gör att jag uppskattar hans försök att göra filmen intressant så gott det går (detta arbete får vi en inblick i genom dokumentären Never Sleep Again: The Elm Street Legacy [2009], som tar upp historien bakom samtliga Freddy Krueger-filmers tillkomst på ett mycket fint och ingående sätt).

Dessutom är filmmusiken i A Nightmare on Elm Street 4 mystisk och faktiskt riktigt stämningsfylld, vilket sticker ut i en annars tunn film. Freddy Krueger medverkar också – på gott och ont, ganska mycket och effekterna som filmen bär på är för det mesta snaskigt snygga!

Det överträffar en hel del av CGI:n som finns i dagens effektfilmer.

Både Wes Craven (grundaren av A Nightmare on Elm Street) och Robert Englund – som spelar Freddy Krueger, har uttryckt att de gillar Renny Harlins film i serien. Englund tycker till och med att det är den bästa och den som var mest underhållande att göra – antagligen eftersom han själv får mycket utrymme i denna fjärde film.

Valet att centrera filmens engagemang mer kring Freddy Krueger själv och inte filmens protagonister gör dock tyvärr mycket för mitt engagemang kring vad som händer.

Elm Street 4 blir i slutändan mest en effektfilm med ointressanta ungdomskaraktärer och för lite skräck.

Renny Harlin ska ha credit för sitt arbete att göra något mer av denna slätstrukna film, men det är inte dessa kvaliteter som har hållit hans karriär på banan i första hand och det säger också en del om Hollywood-mallen.

Renny Harlins fantasi kring effektarbetet och skräckmomenten som är de bäst utförda i hela franshisen. Den mysiga känslan är också ett stort plus!
Filmens intrig gör mig tyvärr mest likgiltig och jag blir aldrig särskilt ”drabbad” av filmen på det karaktärsmässiga planet, särskilt eftersom mer fokus läggs på antagonisen än på protagonisterna.