Freddy vs. Jason (2003)

Genre: Skräck, Slasher, Fantasy, Action
Produktionsland: USA
Manus: Mark Swift, Damian Shannon
Regi: Ronny Yu
Längd: 97 min
Skådespelare: Robert Englund, Ken Kirzinger, Jason Ritter, Monica Keena, Kelly Rowland, James Callahan, Lochlyn Munro, Joshua Mihal, Chris Marquette, Odessa Munroe, Katharine Isabelle, Brendan Fletcher

Femton år efter att en crossover mellan Terror på Elm Street– och Fredagen den 13:e-serien först var påtänkt blev den nu äntligen av. Freddy vs. Jason regisserades av Ronny Yu, och Robert Englund var för första gången på nio år tillbaka i sin berömda roll som Freddy Krueger. Ny i rollen som Jason Voorhees var den kanadensiske stuntmannen Ken Kirzinger.

Freddy Krueger har ett problem. Alltför få människor kommer ihåg och fruktar honom. Utan invånarna i Springwoods fruktan är Freddy för svag för att hemsöka dem i deras mardrömmar, men Freddy har en plan. Han återupplivar Jason Voorhees, den hockeymaskerade mördaren från Crystal Lake, och leder honom till Springwood. Tanken är att om Jason dödar några människor på Elm Street, kommer folk att tro att det var Freddy och då väcks deras fruktan till liv vilket ger Freddy tillräcklig styrka för att fortsätta sitt fruktansvärda skräckvälde.

Det visar sig dock att Jason inte är så lättkontrollerad som Freddy först trodde, och nu kan han inte få Jason att sluta döda ”hans” ungdomar! Några tonåringar, ledda av Lori som bor på Elm Street, lyckas frakta Jason tillbaka till Crystal Lake i hopp om att kunna dra med sig Freddy ut ur en mardröm och låta de två ondskefulla mördarna göra slut på varandra. Striden kan börja.

Jag älskar den här filmen och tror inte att en crossover mellan Freddy och Jason på tvåtusentalet hade kunnat bli mycket bättre än såhär. Regissören Ronny Yu håller ett så högt tempo att filmen känns som att den är fem minuter lång, men på ett bra sätt. Detta är tydligen en speciell förmåga som just Yu har eftersom en av hans tidigare filmer, Bride of Chucky, också känns oerhört kort. Jag har läst att många tycker att filmen är för mycket Fredagen den 13:e och för lite Terror på Elm Street. Det håller jag inte med om. Jason får visserligen döda fler människor (Freddy dödar bara en person) men handlingen, tonen och mytologin tycker jag är ganska jämnt balanserad.

Robert Englund är lika fantastisk som alltid i sin roll som Freddy och Ken Kirzinger är helt okej som Jason, även om jag troligtvis tillhör fanskaran som hellre hade sett att Kane Hodder var tillbaka i rollen. De övriga skådisarna fungerar bra, men värda att nämna är Chris Marquette och Kyle Labine, vars karaktärer Linderman och Freeburg förser filmen med dess hjärta och humor. Brendan Fletcher är också väldigt bra – faktum är att han troligtvis gör den bästa skådespelarinsatsen i filmen näst efter Robert Englund.

Filmens största problem har med Jason att göra. För det första etableras det i filmen att Jason är rädd för vatten. Jason har frivilligt gått ned i vatten i tidigare filmer och i Fredagen den 13:e del 8 tog han sig ju till och med till New York från mitt ute i havet. Vissa försöker förklara detta med att han är rädd för att drunkna, inte för vatten, men det vet jag inte om jag köper som ursäkt. Ett annat problem är att Jason mot slutet av filmen målas upp som en hjälte, eller åtminstone antihjälte. Det är klart att Freddy måste vara skurken, så genomond som han är, men jag förstår inte varför de inte kunde få vara skurkar båda två.

Tonåringarna i filmen är ju ändå där för att vara hjältar. Slutstriden mellan Freddy och Jason är för mig definitionen av episk. Blodet sprutar inte här, det sprejar. Moln av blod frambringas medan musiken bygger upp känslan och striden når enligt mig sin höjdpunkt när Freddy kör in sina fingerknivar i Jasons ögon genom ögonhålen på hans hockeymask. Det är storartat.

Freddy vs. Jason är en film som jag kan se om hur många gånger som helst utan att bli det minsta trött på den, och den är ett betydligt värdigare avslut för både Freddy och Jason innan de båda serierna fick en remake än vad stackars Michael Myers fick i Halloween: Resurrection (läs Christers recension av den här och Jimmys här).

Visste du att:

• Kane Hodder, som spelade Jason Voorhees i fyra av Fredagen den 13:e-filmerna, ville även spela rollen i denna film, men regissören Ronny Yu ville att längdskillnaden mellan Freddy Krueger och Jason Voorhees skulle vara större och ersatte därför Hodder med Ken Kirzinger, till Hodders och många fans stora förtret.
• Terror på Elm Street-filmernas producent, Robert Shaye, har en liten ”cameo” i filmen som rektor.
• Ett av filmens påtänkta slut som aldrig filmades var att Freddy Krueger och Jason Voorhees skulle hamna i helvetet, där de skulle mötas av Pinhead från Hellraiser-filmerna.

Wes Craven’s New Nightmare (1994)

Genre: Skräck, Metaskräck, Slasher, Mysterium
Produktionsland: USA
Manus: Wes Craven
Regi: Wes Craven
Längd: 112 min
Skådespelare: Heather Langenkamp, Robert Englund, Wes Craven, Miko Hughes, John Saxon, David Newsom, Tracy Middendorf, Fran Bennett

Den sjunde filmen i Terror på Elm Street-serien skrevs och regisserades av Wes Craven som ett årtionde tidigare skapade serien när han skrev och regisserade den första filmen. Skådespelarna Heather Langenkamp och John Saxon som tidigare medverkade i två av filmerna återvände, och det gjorde givetvis även Robert Englund. Wes Craven’s New Nightmare är en av de mest populära filmerna i serien och den kan mycket väl vara den enda filmen i en serie som varken är en uppföljare, prequel, remake, spinoff, crossover, reboot, preboot eller nytolkning.*

*Notering: Jag antar att Halloween 3: Season of the Witch också stämmer in på beskrivningen ovan, men jag är inte helt säker. I vilket fall är Halloween 3 inte en del av sin serie på samma sätt som Wes Craven’s New Nightmare är.

Den första Terror på Elm Street-filmen firar sitt tioårsjubileum i vår värld, den verkliga världen. Heather Langenkamp och Robert Englund är skådespelare, Wes Craven är regissör och manusförfattare, och de första sex Elm Street-filmerna är bara just det: filmer. Seriens producent, Robert Shaye, berättar för Heather att det planeras en sjunde film i serien, trots att Freddy Krueger dog i den senaste filmen, Freddy’ Dead: The Final Nightmare. Heather är skeptisk till idén.

Senare dör hennes man, Chase, under mystiska omständigheter. Både Heather och hennes son, Dylan, är mycket upprivna över familjefaderns frånfälle, men de får stöd av Heathers gamle kollega John Saxon, som spelade hennes far i två av filmerna. Heather börjar oroa sig över Dylans underliga beteende.

Wes Craven talar om för Heather att han redan håller på med manuset till den sjunde Elm Street-filmen, och Heather blir förfärad när det visar sig att de underliga saker som pågår runt henne finns med i Wes skriverier. Verkligheten påverkas av manuset. Det visar sig att den ”verklige” Freddy Krueger är uråldrig demon som antagit olika former under århundradenas gång. Under de senaste tio åren har formen varit Freddy Krueger, och nu vill demonen komma ut ur filmerna och in i vår värld. För att stoppa Freddy blir Heather tvungen att spela rollen som Nancy Thompson en sista gång.

Jag tycker att Wes Craven’s New Nightmare är något överskattad, och jag rankar den inte lika högt i serien som de flesta andra gör, men med det sagt vill jag ändå säga följande: Wes Craven’s New Nightmare är den smartaste skräckfilmen som någonsin gjorts. Wes Cravens filmer (åtminstone de som jag gillar) är alltid smarta. Terror på Elm Street är smart på grund av konceptet och Screamfilmerna är smarta på grund av självironin och satiren, men Wes Craven’s New Nightmare sticker ändå ut för mig som smartast, och jag beundrar den enormt för det.

Jag vill ge en stor applåd till både Wes Craven som kom på idén och studion som hade stake nog att godkänna en sådan originell och komplicerad film istället för att spela det säkra kortet och bara göra ännu än uppföljare i raden. Skådespeleriet, regin och musiken är alla oklanderliga, så det finns inte så mycket jag kan säga om de bitarna. Det som drar ned filmen lite för mig är att den har vissa delar som känns överflödiga och saktar ned handlingen. Jag tycker även att Freddy kunde ha fått lite mer screentime.

Visserligen är det bra att han används sparsamt, men några fler repliker hade han nog kunnat få utan att det hade skadat filmen. På tal om Freddy så hade det även varit kul om Robert Englund (som sig själv) hade fått en lite större roll, då det vid ett tillfälle känns som att filmen försöker antyda något om honom som den sedan aldrig riktigt följer upp. Det är dock mina enda få, små klagomål på en i övrigt klockren och framförallt unik film.

Visste du att:

• Utöver Heather Langenkamp, Robert Englund, John Saxon, Wes Craven och Robert Shaye, som alla spelar sig själva i roller som är viktiga för handlingen, syns även några andra skådespelare och filmskapare i en begravningsscen. Wes Craven vågade inte fråga om Johnny Depp ville vara med, eftersom Depp vid det laget var ganska känd. Senare har Depp sagt att han gärna hade ställt upp om han hade blivit tillfrågad.
• Filmens arbetstitel var ”A Nightmare on Elm Street 7: The Ascension”.
• Trots att Heather Langenkamp och Robert Englund spelar sig själva i filmen, är det ändå fiktiva versioner av dem. Englunds personlighet och Langenkamps familjeliv stämmer inte överens med verkligheten.

/Gästrecension av Christer Hedström

Freddy’s Dead: The Final Nightmare (1991)

Genre: Skräck, Slasher, Fantasy, Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Michael De Luca
Regi: Rachel Talalay
Längd: 89 min
Skådespelare: Tom Arnold, Yaphet Kotto, Robert Englund, Lisa Zane, Alice Cooper, Shon Greenblatt, Lezlie Deane, Ricky Dean Logan, Breckin Meyer, Roseanne Barr

Den sjätte filmen i Terror på Elm Street-serien kom ut samma år som jag föddes: 1991. Den regisserades av Rachel Talalay, som tidigare hade varit involverad i serien som producent. Marknadsföringen för filmen var större än vanligt, eftersom tanken var att Freddy Krueger en gång för alla skulle dö. Los Angeles borgmästare gjorde den 13:e september, filmens premiärdatum, till ”Freddy Krueger Day”.

Många år har gått utan att Freddy Krueger har plågat invånarna i Springwood. Detta beror på att alla i staden har kommit överens om att ignorera och förtränga Freddys existens. Utan människors fruktan tynar Freddy bort, men han har en plan för att frambringa sin egen återkomst. En ung man med minnesförlust, några ungdomar från ett hem för problembarn och en kvinna från hemmets personal åker till Springwood och upptäcker att något skumt pågår där. Freddy terroriserar ungdomarna, och kvinnan från hemmet upptäcker fruktansvärda sanningar om både sitt eget och Freddys ursprung.

Freddy’s Dead är praktiskt taget en komedi, och många fans hatar filmen av den anledningen. Jag har ingenting emot filmens komiska aspekter eftersom jag tycker de är ganska charmiga, men jag ska inte sticka under stolen med att filmen har en del andra problem.

Manuset är ett av de svagare i serien, och filmen har inte åldrats särskilt väl. En sak som jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag tycker är positiv eller negativ är att filmen är väldigt fristående. Den följer inte riktigt upp någon av de tidigare filmerna i serien, även om den lyckligtvis inte ignorerar någon av de heller (tvärtom eftersom klipp från alla de tidigare fem filmerna visas i eftertexterna).

Freddys död är något av en besvikelse, speciellt med tanke på att det är just hans död som är hela filmens uppbyggnad, och till och med titel. Det är visserligen inget större fel på handlingsomständigheterna och dialogen runt hans död, men själva dödsscenen är alldeles för ostig, till och med för min smak. Skådespelet kan beskrivas på samma sätt som filmens ton: extremt nittiotaligt. Robert Englund har lika roligt som alltid med sin roll som Freddy Krueger.

Filmen är helt klart en av de svagare delarna i serien, men enligt min åsikt inte den sämsta. Om man inte har några problem med ett överskott av humor i en skräckfilm så tror jag att man kan uppskatta filmen utan problem. Om inte för dess kvalitet så åtminstone för dess charm och camp value.

Visste du att:

• Producenten Robert Shaye har en cameo som bussbiljettsförsäljare, och Johnny Depp, som medverkade i den första filmen, har en cameo som en skådespelare i en anti-drogreklam. Utöver dessa två har även Tom Arnold, Roseanne Barr och Alice Cooper små roller i filmen.
• När filmen visades på bio var delar av den i 3D. För att biobesökarna skulle veta när det var dags att ta på sig glasögonen skrevs ett par 3D-glasögon in i filmens handling och besökarna blev tillsagda att ta på sig sina glasögon när karaktären i filmen gjorde det.
• Peter Jackson, som senare regisserade Sagan om Ringen, skrev ett tidigt manus till filmen som inte användes.

/Gästrecension av Christer Hedström

A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child (1989)

Genre: Skräck, Slasher, Äventyr, Fantasy
Produktionsland: USA
Manus: Leslie Bohem
Regi: Stephen Hopkins
Längd: 89 min
Skådespelare: Robert Englund, Lisa Wilcox, Danny Hassel, Erika Anderson, Kelly Jo Minter, Joe Seely, Beatrice Boepple, Nicholas Mele

Den femte Terror på Elm Street-filmen blev den sista filmen i originalserien som använde ”A Nightmare on Elm Street” i titeln. Stephen Hopkins regisserade filmen och utöver den självklare Robert Englund i sin paradroll som Freddy Krueger var Lisa Wilcox, Danny Hassel och Nicholas Mele tillbaka i sina roller från den fjärde filmen. Terror på Elm Street 5 är en av de minst omtyckta filmerna i serien.

Freddy Krueger lyckas än en gång återuppstå och börjar med att terrorisera Alice Johnson genom att döda hennes pojkvän, Dan. Strax efter Dans död får Alice reda på att hon är gravid och till sin förskräckelse upptäcker hon att Freddy matar barnet med sina offers själar för att göra barnet till sin egen avbild. Tillsammans med sina vänner försöker Alice komma underfund med Freddys ursprung i hopp om att denna information ska hjälpa dem att besegra honom.

Terror på Elm Street 5 är utan tvekan den svagaste länken i originalserien. Manuset är väldigt flummigt (på ett dåligt sätt), vissa av karaktärerna är enormt irriterande och filmen är helt enkelt inte lika bra som sina föregångare.

Alla filmens mordscener (rekordlåga tre stycken) är alla på tok för långsökta och överdrivna, och det är även Freddys återkomst och sättet han blir besegrad på (vilket säger rätt mycket med tanke på att han återupplivades av brinnande hundpiss i den fjärde filmen). Robert Englund har sin vanliga energi som Freddy, men materialet han får att jobba med är inte mycket att hänga i julgranen. Lisa Wilcox och Nicholas Mele är lika bra som de var i fyran men resten av skådespeleriet är ett steg ned från den föregående filmen.

Filmen känns ganska ogenomtänkt och med tanke på hur bra de (flesta) andra filmerna i originalserien är sticker den ut extra mycket som en dålig del av serien.

Visste du att:

• På filmens ursprungliga affisch låg det ett foster i bubblan i Freddys handske. Detta ansågs vara olämpligt och fostret byttes ut mot en barnvagn istället.
• Repliken ”School’s out, Krueger!” var en substitutreplik eftersom den då minderårige skådespelaren Whit Hertford inte tilläts säga originalrepliken ”Fuck you, Krueger!”
• Producenten Robert Shaye har en cameo som en mentalpatient i en mardrömsscen, och det har även Robert Englund som spelar Freddy Krueger. Detta har fått många fans att spekulera över att denna mentalpatient (den som Englund spelar) är Freddys biologiska far.

/Gästrecension av Christer Hedström

A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master (1988)

Genre: Skräck, Slasher, Fantasy
Produktionsland: USA
Manus: Brian Helgeland, Jim Wheat, Ken Wheat
Regi: Renny Harlin
Längd: 99 min
Skådespelare: Robert Englund, Lisa Wilcox, Danny Hassel, Rodney Eastman, Andras Jones, Ken Sagoes, Tuesday Knight, Toy Newkirk, Brooke Theiss, Brooke Bundy

Terror på Elm Street 4 blev den dittills mest kommersiella filmen i serien. På soundtracket fanns musik av bland andra Divinyls och Billy Idol, och filmen drog in rekordsummor för sin genre när den hade premiär. Den finske regissören Renny Harlin (som senare regisserade Die Hard 2 och Cliffhanger) regisserade den här filmen.

Den ondskefulle mördaren Freddy Krueger återvänder för att hämnas på ungdomarna som besegrade honom, men den hämnden är långt ifrån tillräckligt för att släcka hans omåttliga blodtörst. Alice Johnson är en blyg men modig flicka som upptäcker att hon övertar vissa av sina vänners egenskaper när de dör, och beväpnad med dessa egenskaper visar hon sig vara en fullt värdig motståndare till Freddy.

Jag tycker att den här filmen är väldigt bra och ganska underskattad. Åttiotalskänslan är starkare än i någon annan skräckfilm från den eran och soundtracket är det bästa i serien. Manuset är tematiskt sett ovanligt djupt för en slasherfilm och handlar mycket om déjà vu och den nya huvudkaraktären Alices tankar och känslor. Skådespelarna gör ett bra jobb, även om det kan vara lite svårt att vänja sig vid Tuesday Knight som har ersatt Patricia Arquette i hennes roll från trean trots att de två skådespelerskorna inte påminner om varandra på något sätt.

Den som (i vanlig ordning) stjäl föreställningen är dock Robert Englund, som är i större högform än någonsin som Freddy Krueger. Det märks verkligen att han tycker det är roligt att spela rollen. Manuset är enormt kreativt, och även om filmen kanske inte är riktigt lika bra som sina tre föregångare så räknar jag den ändå definitivt bland de bästa i serien. Den här filmen innehåller dessutom en av mina favoritrepliker från Freddy: ”Welcome to Wonderland, Alice.”

Visste du att:

• Denna film drog in mer pengar på bio än någon annan slasherfilm på åttiotalet.
• Tuesday Knight, som spelar Kristen Parker i filmen, sjöng även låten ”Nightmare” som spelas under förtexterna.
• Producenten Robert Shaye har en cameo i filmen som en lärare.

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Jag har också recenserat denna film för fyra år sedan. Det låga medelbetyget speglar den person jag då var, som fortfarande förgäves sökte efter seriös skräck i Elm Street-filmerna. Idag rankar jag den här filmen som den bästa uppföljaren näst efter 2:an. Här är i vilket fall min recension som åtminstone ordmässigt beskriver min syn på filmen väl.