Django Unchained (2012)

Genre: Western, Southern, Blaxploitation
Regi: Quentin Tarantino
Manus: Quentin Tarantino
Längd: 165 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jamie Foxx, Samuel L Jackson, Christoph Waltz, Kerry Washington, Amber Tamblyn, James Remar, Don Johnson, Walton Goggins, Bruce Dern, M C Gainey, James Russo, Dennis Christopher, Jonah Hill, Laura Cayouette, David Steen, Escalante Lundy

Filmen utspelar sig i den amerikanska södern, två år före inbördeskriget. Django är en slav vars brutala historia med sin förre ägare tar honom ansikte mot ansikte med den tyskfödde prisjägaren Dr King Schultz. Schultz är på jakt efter de mordiska Brittle-bröderna, och bara Django kan ta honom till dem. Den okonventionelle Schultz förvärvar Django med löfte om att frige honom när de fått fast Brittle-bröderna – döda eller levande.

Det Våras för Sheriffen kan slänga sig i väggen. Quentin Tarantino återupplivade just Western-genren på bioduken och slängde även igen locket för alla som hade en idé att göra något liknande i framtiden. Det är som om att den redan åldrande, gråa western-genren efter några lovande år på ålderns höst får se sig omsprungen av en dopad lillebrorsa och tänker att det är lika bra att lämna walk-over.

Hudfärg har ju ingen betydelse säger vissa, men efter att ha sett Django Unchained önskar jag att jag hade varit svart. Jag kan bara inbilla mig hur ännu mer maxad upplevelsen skulle varit om jag kunde känna hämndlustan även för min egen skull, men den lust jag faktiskt kände var tillräckligt stark för att jag skulle kunna skämmas över min inställning.

Eller som Django uttrycker det; ”There’s nothing like it”.

Tarantino levererar sin rakaste och – ironiskt nog, mest lättsedda film hittills i och med denna så kallade southern-film.  Ingen kapitelindelning, inget hoppande i tid, inget dialogbajseri och ingen lek med olika genrer. ”Men det är ju det som är grejen med Tarantino?!?” Nej, det som är kvar är en tvättäkta blaxploitationdynamit som spelar efter samma regler som ”vanliga” filmer gör, men som ingen annan än Quentin Tarantino kunde ha gjort!

Det är inte en lika ödestyngd, mångfacetterad film som Inglorious Basterds (2009) var, men det är inte heller meningen. Django Unchained spelar efter den regelrätta western-mallen men ur en svart synvinkel.

I filmskolan fick jag höra om hur western-genren utvecklats från att ha handlat om den vita, civiliserade hjälten som räddar de vita från de ociviliserade utbölingarna (indianerna), sedan den vita, civiliserade hjälten som räddar dom vita från de onda vita, och till sist den vita hjälten som lever som ociviliserad och agerar för sin egen skull.

I utvecklingen har det knappt aldrig funnits en svart, civiliserad man med avsikt att rädda svarta slavar från vita, ociviliserade människor.

Quentin Tarantino är den ende världskände filmskaparen idag som kan göra precis vilken typ av film han vill och som också vågar göra det. Det här gäller förresten inte bara filmer i stort, utan även scen för scen. Det finns aldrig den minsta säkerhet för vad som kan och inte kan hända i en scen av Tarantino.

Det går till och med längre än så, för det är  nog aldrig tidigare i en storfilm som jag har sett användandet av dödssynden ”berätta oförklarad händelse med hjälp av förklarande text mellan scener”. Väldigt provocerande för akademiska filmkritiker. Bara en sån sak!

Detta ”hädiska” filmögonblick gick dock ganska obemärkt förbi i Django Unchained även för dem, eftersom filmens karaktärer även uttalar ordet ”nigger” mer än 150 gånger. Detta har givetvis vållat onödiga debatter om ifall det är lämpligt eller olämpligt att säga fula ord på film, trots att det finns femhundra andra ord i filmer som passerar obemärkt förbi.

Det är också Quentin Tarantinos mest brutala film hittills och innehåller scener så motbjudande, så ”in your face” blodiga att uppstötningen inte är långt borta (du har fel om du tror att blodduschar al’a Kill Bill inte går att överträffa), men ändå reagerar stora delar av publiken genom skratt. Detta ämne har skapat regelrätt rabalder i världen och det är lika naturligt som det är konstigt.

Folk beskyller Tarantino för att göra våld till underhållning, men det är inte han som skrattar åt våldet, utan publiken. För att karaktärer också skrattar, för att det är en film och för att de delar av publiken inte kan tro sina ögon. Tarantino gör inte en grej av våldet som underhållning utan visar den råa sanningen i våldet och låter publiken reagera med skraj tystnad, likgiltighet, gapflabb eller vad än publiken känner för.

Tarantino låter underhållningsvärdet i sitt filmvåld ligga i betraktarens öga och det finns ingen reaktion som är fel reaktion – bortsett från om du nekar allt ansvar till din egen reaktion som om det var filmen som bestämde den åt dig och att du betraktar dig själv som en nickedocka. Det finns ingen objektiv regel för underhållning utan det är alltid din reaktion som är av beydelse. Att påstå att Django Unchained skildrar våld på ett underhållande sätt är att påstå att du ser det precis så.

Skrattar du åt en clown så är det för att du tycker att clownen är rolig och inte för att den är rolig, men du kan också skratta för att distansera dig från det tragiska i clownen. Skrattar publiken åt kroppar som borras av kulor och ögon som slits ur ögonhålor så är det inte för att det är underhållande, utan för att de tycker att det är underhållande eller för att distansera sig från det tragiska i händelsen.

Åter till det mer faktiska innehållet.

Christoph Waltz (Inglorious Basterds, Water for Elephants, Carnage) är kung. Han heter till och med ”King” i filmen. Låt honom läsa baksidan på ett flingpaket och det kommer bli hypnotisk poesi. Han spelar en tandläkare som extraknäcker som prisjägare av den mer nobla sorten. En roll som på ytan är ganska lik hans ”judejägare” från Inglourious Basterds, men på insidan är tandläkaren Schultz avsevärt mycket mer sympatisk och särskilt återkopplingarna till hans tyska ursprung är ögonblick jag ryser av! Oscarsnomineringen är mycket mer än given.

Jamie Foxx (Ray, Collateral, The Solist) är hans prins. Rollen är i sig inte en klassisk Tarantino-karaktär då den är nästan lika blank som en typisk ”man with no name”-westernhuvudroll. Dock har Django både ett namn och en känslomässig motivation betydligt starkare än en namnlös anti-hjälte.

Kerry Washington (Denzel Washingtons dotter) är hans prinsessa som är fångad och måste räddas. För ovanlighetens skull en kvinnlig Tarantino-karaktär som inte är något annat än en ”damsel in distress”, men å andra sidan – när fick den svarta publiken se en svart ”damsel in distress” senast?

Om en kvinnlig karaktär av tio är snittet för en genomarbetad individ kan man börja klaga, men i Tarantinos fall är snittet på hans filmer snarare motsatsen och då kan jag köpa en fångad jungfru när det passar in så pass fint i en större helhet. Med risk för att bli övertydlig är sagoaspekten i den här filmen väldigt vacker när den kommer från ett amibtiöst huvud. Okonventionell och genialisk endast tack vare tid och hudfärg. Han vet hur han ska leka med gamla dramaturgier, den där Quentin.

Till råga på det har vi mer än ett tjog av dumma, genomvidriga och i många fall tragiska antagonister som står i deras väg.

Leonardo DiCaprio (Gilbert Grape, Titanic, The Aviator) gör sin första roll som rakt igenom osympatisk och han spelar denne Calvin Candie som en tickande bomb. Jag har hört personer som haft svårt att se det onda i DiCaprio men det är väl samma personer som tror att verklighetens ”bovar” har sneda ögonbryn och skrockar ondskefullt. Leo DiCaprios gällspruckenhet har väl aldrig kommit så väl till pass som i Django Unchained, bortsett från den gången han huttrade vid Titanics grav?

Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Juryn – A Time to Kill, Jackie Brown) spelar sin mest ambitiösa och annorlunda rollkaraktär hittills och han gör sin ”Onkel Tom”-husslav Stephen både grym, komisk och tårframkallande på en och samma gång. Hans karaktär är filmens höjdpunkt för mig och jag känner att han borde ha haft en oscarsnominering då det är en så pass genomarbetad karaktär.

Attitydhårde Jackson är verkligen inte självklar för den 76-årige, tragiske och vidrige husslaven men ändå äger han varje scen han är med i på ett sätt han inte gjort sedan Pulp Fiction. Att se Christoph Waltz och Samuel L. Jackson äga scener i en och samma film är för övrigt helt underbart, då de bägge är de klart bästa utagerarna av den tarantinska dialogformen!

Underskattade Don Johnson (Miami Vice – tv-serien, Harley Davidson and the Marlboro Man, Tin Cup) dyker upp i en roll helt otroligt olik sig själv och får även sin chans att glänsa, liksom mer än en handfull andra perfekt castade ”rötägg”. Kära återseenden av bekanta, gamla nunor som Amber Tamblyn (West Side Story, Twin Peaks), James Remar (The Warriors, The Long Riders), Walton Goggins (The Shield, Justified, Sons of Anarchy), Bruce Dern (Silent Running, Coming Home, Monster), M. C. Gainey (Sideways, Lost, Justified), Tom Savini (legendarisk effektinnovatör) och givetvis Michael Parks (From Dusk till Dawn, Kill Bill 1 & 2, Red State). Samt ytterligare några trevliga överraskningar…

Tarantino drar dessutom många referenser – vissa uppenbara (Django, The Great Silence, Mandingo, Shaft), andra väldigt vaga och i det fallet också ännu mer komiska.

Han behandlar exempelvis Ku Klux Klan, till tonerna av musikstycket ”The Ride of the Valkyries”. Musik som användes i D.W. Griffiths The Birth of a Nation (1915) och där KKK skildrades som hjältar. Vad Tarantino gör är istället att förnedra hela idén om KKK i en väldigt, väldigt rolig scen!

Referenser till The Great Train Robbery (1905) och Gone with the Wind (1939) förekom också och det på ett väldigt finurligt sätt. Även filmer som The Hellbenders, Minnesota Clay, Shaft, Charlie One-Eye, Cleopatra Jones and the Casino of Gold och – i viss mån skådisen Morgan Freeman, får sin del i Tarantinos myller av filmnörderi!

Särskilt Gone with the Wind-referensen var ingen jag förstod först, men blandningen gigantisk titeltext och en gliring till de ackompanjerade, idylliska bilderna på livet i Mississippi är ju helt genial när jag nu fattar den! Som vanligt när det handlar om Tarantino så växer hans filmer nästan till skyarna när man börjar se hans anspelningar på andra filmer och jag rekommenderar att läsa denna text för mer sådant, kul stoff.

Ska jag rabbla upp alla utropstecken i den här filmen kommer jag bara trötta ut dig, så jag ber dig istället uppleva dem i filmen!

Själv behövde jag 30 minuter att smälta filmen innan jag var sugen på att se om den igen. Ska tillägas också att filmen är 2 timmar och 45 minuter – Tarantinos längsta film, men den kändes aldrig utdragen eller överflödig. Hade jag gissat skulle jag nog tänkt mig att den var en halvtimme kortare, vilket är ett minst sagt bra betyg för en lång westernfilm.

Har då Django Unchained några svagheter? Det största skulle möjligtvis vara att slutet känns fördelat i portioner vilket gör att spänningen tar ett slags övertramp för att få andas ut och sedan fortsätta. Ett fåtal moment i filmen känns också aningens sparsmakade, men det går att vända till en fördel då Tarantino lätt hade kunnat upprepa sig men istället väljer att driva framåt med större fokus.

Den raka, actionbetonade berättarstrukturen utan ett halvtjog Tarantino-dialoger kunde ha varit en svaghet om jag skulle vara ignorant och jämföra med Tarantinos tidigare filmer, men berättelsen saknade inte dessa ingredienser och att då kritisera det är som att en fredlig människa häcklar en misshandlare för att han inte misshandlar honom. Filmen har flera färskare kort för att vara Tarantino och visst gör det känslan mer oväntad, men för det inte negativ.

Några fler bra saker måste nämnas. Robert Richardsons (JFK, Casino, Kill Bill) foto är helt magnifikt. Råsnyggt! Tarantino har fått honom att peppra på med det annars alltför underanvända, 70-talsdaterade zoom in-skjutandet och miljöerna vid de klippiga bergen får mig nästan att gråta! Herregud alltså.

Tarantinos personliga användande av musik är mer vågat än någonsin, med flera nyskrivna låtar som dock fyller skorna alldeles utmärkt och just spelandet på svart musikkultur tar han till en annan nivå här. Jag säger bara ”The Hardest Working Man in Show Business” möter ”Makaveli”! Hip Hop och R’n’B-vibbarna gör filmen ganska särpräglad jämfört med Tarantinos tidigare rullar och jag gillar verkligen hur han går ”all-in” på det svarta temat! Jag säger bara ”The Hardest Working Man in Show Business” möter ”Makaveli”.

Den låt som – bortsett från Django-temat, dock limmar mest i mitt huvud är Ennio Morricones samarbete med italienska sångerskan Elisa, som ger berättelsen relegiösa uttryck av det finaste slag. Var tog oscars-nomineringen vägen där egentligen, med Morricone på rodret och allt? All musik känns som gjord för just Tarantinos film och får ett högre liv i hans scener, som så ofta förr vad gäller hans handplockade musik.

Jag ser enormt mycket fram emot att se den här filmen igen. Och som någon sade efter bion; ”Det var som att se en gammal film ju!” Ja, gammal, fast med vissa briljanta putsningar på de ställen där gamla filmer brukar falla med åren. En renovering av en gammalmodig genre, skulle jag vilja säga.

Jag var nästan lika nervös på biopremiären av Django Unchained som jag var första gången jag såg Inglorious Basterds. Jag darrade och vred mig så att folk nästan kunde tro att jag skulle pissa på mig. Nu kan jag inte bärga mig förens jag får uppleva samma känsla i biografen igen. Jag lär se den ett par gånger till men förbereder mig samtidigt på att få leva med Django Unchained-abstinens ett tag framöver och det är bland de finaste betygen en film kan få av mig.

Och visst ja… Duo Tarantino/Richardson vet verkligen hur man får tiden att stanna på det bästa sätt genom att skildra öltappning som om det vore guds gåva till mänskligheten!

I jukeboxen: Wise Man (Frank Ocean)

Frank Ocean, 25 år gammal, slog igenom med dunder och brak i musikkretsar under 2012 i och med albumet Channel ORANGE.

Detta tack vare att han visade att det faktiskt går att göra helt fantastisk R’n’B/Soul fortfarande, som substitut till den trötta radioskval-R’n’B-pop som vi levt med i de kommersiella radiokanalerna. Den där musiken som pepprar med trötta datorrytmer och auto-tune-sångare som sjunger djupa texter om hur de är så heta på dansgolvet tillsammans med den sexigaste kvinnan/mannen och vill ha hen i mörkret hos sig och att natten aldrig ska ta slut – kanske med ett litet förtydligande om att deras kåthet verkligen är ”riktig kärlek” också.

Frank Ocean lägger ner betydligt med arbete och finess i sina texter och till råga på det så sjunger han fruktansvärt bra och ser till att hans sånger får fantastisk, flytande kärleksångestmusik över sig (Thinkin Bout You, Pyramids), eller något annat som faktiskt låter intressant och originellt (Forrest Gump, Super Rich Kids, Bad Religion, Fertilizer, Lost).

Jag hyllade Frank Oceans album Channel ORANGE nyligen i min lista över 2012 års bästa, utländska album. Jag kanske aldrig hade brytt mig om att lyssna på Channel ORANGE och fastnat för Ocean som artist om det inte vore för att jag hittade låten ”Wise Man” i samband med filmen Django Unchained (2012).

Quentin Tarantino (Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Inglourious Basterds) började nämligen tumma på sin regel att inte ha musik skriven enbart för filmen i sina produktioner i och med Django Unchained. Filmens huvudrollsinnehavare, oscarsbelönade skådespelaren/rapparen/komikern Jamie Foxx (Ray, Collateral, The Solist) pratade om möjligheten att få ha kontemporär, specialskriven musik som talade till det svarta temat i filmen och det stod inte på förens musikerpolarna Rick Ross, John Legend och Frank Ocean viftade med specialskrivet låtmaterial till Quentin Tarantinos film. Sången ”100 Black Coffins” av Rick Ross är dessutom producerad och delvis skriven av Jamie Foxx under inspelningen av filmen).

Störst av allt är dock att Ennio Morricone – spaghetti western-genrens musikfader och en av filmmusikhistoriens största, också bidrog med en låt – den klassiskt vemodiga ”Ancora Qui”, med hjuvlig sång av italienskan Elisa.

Vad hände då med Frank Ocean?

Han skrev en sång som hette ”Wise Man” – episk poesi som kan beskrivas som ”hjärtskärande glädjetårar i slow-motion”. Jag fick höra talas om den på juldagen och blev totalt golvad. Kan modern musik låta så här bra? Kan en text från 2010-talet drabba mig så skoningslöst, nästan som om det vore en klassiker av Bob Dylan, Leonard Cohen eller Neil Young?

Uppenbarligen, om den kommer från 25-årige, före detta Justin Bieber-låtskrivaren Frank Ocean. Jag har lyssnat på den otaliga gånger sedan juldagen och orden ekar i mitt huvud, samtidigt som jag tänker på orättvisor, rasism och inom mig ser silhuetten av en ensam man i horisonten, borta i den amerikanska söderns gryning.

”Wise Man” är för mig 2012 års överlägset bästa låt och en av de absolut vackraste låtar jag hört någonsin, men den fick inte plats i Django Unchained. Tarantino förklarar varför i ett pressmeddelande;

“Frank Ocean wrote a fantastic ballad that was truly lovely and poetic in every way, there just wasn’t a scene for it. I could have thrown it in quickly just to have it, but that’s not why he wrote it and not his intention. So I didn’t want to cheapen his effort. But, the song is fantastic, and when Frank decides to unleash it on the public, they’ll realize it then.

Quentin Tarantino hade faktiskt rätt, för texten har satt djupa spår i mig och även om den inte passar in i filmen så rymmer den en själ som gör att jag ändå för alltid kommer tänka på den afrikanske slavens kamp för självständighet. Den 23 december släppte Frank Ocean hans uteblivna låt på sin Tumblr-kanal gratis, med hälsningen; ”Django was ill without it”.

Wiseman closed his mouth
Madman closed his fist
Young man shows his age
Judge man named it sin
Bad man don’ exist no
No evil man exists
Good man don’t exist no
No righteous man exists
Sad man cannot cry in place where man can see
Never witnessed father weep
This old man thought it weak
But strong man don’t exist
No undying man exists
Weak man don’t exist no
Just flesh and blood exists
But your mother would be proud of you
I bet your mother would be proud of you

The beast will crawl this earth
Then fall in the dirt to feed the crows
They’ll rip apart his flesh
Til all that’s left is glorious bone
So you’ll bury your own
Too vain
You saw it unfold
What you know
And you claimed all you could hold
Until death did you part from the mess you made
I bet your mother would be proud of you
I bet your mother would be proud of you

Primate sharpens tool
To survive and thrive in the jungle
Maybe hearts were made to pump blood
Maybe lungs were made for flood
I won’t blunt my blade for cut these chains
Rather let my limbs be drug through mud
You’re my brother but your eyes are cold
You’re my sister but your womb is bare

I bet our mother would be proud of you
I bet our mother would be proud of you

Bad man don’t exist
No evil man exists
I know good man don’t exist
No righteous man exists
Strong man don’t exist
No undying man exists
Weak man don’t exist
No just flesh and blood exists 

Lyssna på Frank Oceans ”Wise Man” på Soundcloud här. Den mycket trevliga podcasten Filmmixern snackar trevligt nog också om denna låt i dagens Avsnitt 75 – Oscarsnomineringar.

I backspegeln #4: Den utländska musiken 2012 i backspegeln

Jag eftersläntrar in med ett nytt ”I backspegeln” i sista stund (kommer ett på söndag också tänkte jag), genom att återigen tänka större när år 2012 just har lämnat oss alla och man står i valet och kvalet att antingen se bakåt eller se framåt.

Jag har insett att jag lyssnat igenom ett antal riktigt bra musikalbum förra året och även om det inte var ett lika starkt musikår som 2011 så vill jag ändå plocka fram några favoriter. Därför topplistar jag de bästa musikalbumen jag hört av utländska artister (det kommer också en med svenska album så småningom).

Jag inser också samtidigt som jag gör listan att jag har väldigt många bra skivor kvar att höra från 2012, men här är mina utländska favoriter än så länge…

 

Musikalbum från utländska artister – Top 6 anno 2012:

6. Kill For Love (Chromatics)

Chromatics är en electro-grupp bestående av Ruth Radelet (sång/synthesizer), Adam Miller (gitarr/vocoder), Nat Walker (trummor/synthesizer), och Johnny Jewel (producent, multi-instrumentalist). De spelar en slags flerinstrumentrotad italo-disco/synth-pop/post-punk. De fick ett kommersiellt genombrott när deras låt ”Tick of the Clock” var en del av soundtracket till Nicolas Winding Refns Los Angeles-film Drive (2011).

Gillade du känslan av musiken i den filmen så lär du finna albumet Kill For Love mysigt, för det är väldigt mycket den känslan man får. Neongator, ensamma hotellrum och olycklig kärlek strax intill innelivet på den dunkande nattklubben.

Skivan består av 16 låtar som smälter samman till en rejäl helhet, men som med fördel kan bli ditt eget soundtrack när du tar in vardagen under mörka, ljusa eller varma nätter. Vissa spår är helt intrumentala – fyllda av fjäderlätta takter och elektrifierad gitarr och avlägsna synth-toner. Vissa låtar lyfter ytterligare ett snäpp tack vare Ruth Radelets genomsmörjda falsettröst och ord som ger eko i din själ och lämnar avtryck i ditt huvud.

Bäst är introspåret, den magiska, tydliga men ändå eftertänksamma Neil Young-covern ”Into the Black”. Den får mig att färdas iväg, långt, långt bort och inte återvända hem igen förens skivans hela längd tagit slut…

 

5. Born To Die – The Paradise Edition (Lana Del Rey)

Lana Del Rey har en personlig artisthistoria som en del redan är bekanta vid, men hon slog i vilket fall igenom stort 2012 efter att ha nått en indiepublik på nätet dessförinnan som en alldaglig artisttjej som producerade allt själv. När det sedan gick upp att hon hade en miljonärfarsa, att hennes musik fått gott om hjälp att produceras genom förmögna kontakter och att hon nyligen har skönhetsopererat sig för att få ett nytt utseende så ledsnade en del av hippiepubliken.

Faktum kvarstår dock att allt detta knappast förtar – snarare bygger på, hennes framgångsrika image som den David Lynch-regisserade, förfallna hollywooddrömmen – en modern Marilyn Monroe men där smicker och sötma har bytts ut mot dekadens, pornografi och destruktivt sex med destruktiva douchebags. eller vänta, var inte det Marilyn Monroes liv också??

Lana Del Reys musik låter verkligen filmisk – och då menar jag bokstavligen eftersom det är som att hon lagt på sång över filmiska soundtracks hämtade direkt från Gregg Arakis, Lukas Moodyssons, Gaspar Noés och framför alla andra, David Lynchs filmer. Den poulära skönhetsdrottningen Laura Palmers tragiska öde, eller för den delen alla Lynchs tragiska kvinnoöden, lägger sig som en USA-färgad flagga över Del Reys karaktärer och jag blir verkligen deprimerad över hur uppgiven hon verkar i varenda satans sång.

Men helvete vad effektivt det är för någon som känt samma destruktiva uppgivenhet eller som har psykologiska intressen i allt den ser.

De bästa spåren på originalalbumet är givetvis genombrottssången ”Video Games”, men även ”Born to Die”, till viss del ”Blue Jeans” och läskigt muntra ”National Anthem”. I höstas spädde hon på albumet med The Paradise EP och till originalalbumet tillkom 8 nya låtar. Där är nya hiten ”Ride” en given favorit, givetvis hennes tolkning och den dova Bobby Vinton-covern ”Blue Velvet”, som är pricken över i:et på hennes förkärlek till min favoritregissör, David Lynch.

EP:n har dock även den superfilmiska ”Bel Air” och den allra mest deprimerande destruktivitetspoplåten, ”Gods & Monsters”, där hon verkligen framstår i dager av en tragisk amatörporrskådis som dricker sina sista klunkar alkohol samtidigt som hon låter sig utnyttjas av dem som vågar röra vid hennes föruttnade ego.

In the land of gods and monsters, I was an angel, lookin’ to get fucked hard / Like a groupie incognito posing as a real singer / Life imitates art / You got that medicine I need / Dope, shoot it up straight to the heart please / I don’t really wanna know what’s good for me / God’s dead, I said ‘baby that’s alright with me’.

Egentligen ser jag inte Marilyn Monroe i henne, jag ser en enbart tragisk version av modell/konst-fenomenet Edie Sedgwick (som jag skrivit om tidigare).

En låt som finns i vissa utgåvor är även b-sidan ”Burning Desire”, som jag gillar mer än hälften av albumet och EP:ns övriga utbud. Oavsett vad man känner för Lana Del Rey så har hon verkligen lyckats sätta avtryck och kommit med något nytt i den radioskvalande R’n’B-popvärlden, med råge.

 

4. Jake Bugg (Jake Bugg)

Jake Bugg är det 19-åriga stjärnskottet från London som hämtar inspiration från Englands arbetargator. Vid en första anblick kan man tro att det här är Storbritanniens svar på Justin Bieber, men så fort hans musik ljuder förstår vi att det här är en person som har mer än ett par saker gemensamt med legender som Daniel Johnston och Bob Dylan.

Den där djupt inneboende erfarenheten från en så ung grabb känns inte riktigt, riktig lika geniun som när jag första gången hörde Another Side of Bob Dylan, eller när jag lärde känna underbarnet Daniel Johnston och hur han spelade in sånger på löpande kassettband i sin källare, men trots det är Jake Buggs strävan näst intill lika bra.

Fantastiska sånger radas upp på löpande band och att höra sådana här 60-tals Bob Dylan/Simon & Garfunkel-toner av en yngling på 2000-talet är allt igenom ljuvligt! Bäst i nuläget är nog ”Country Song”.

 

3. Tempest (Bob Dylan)

2012 firade Bob Dylan 50 år som artist och släppte dessutom sitt första album på tre år, vid namn ”Tempest”. Många var dem som drog avskedsparalleller med Shakespeares sista pjäs ”The Tempest”, men Bob Dylan har dementerat att hans intention skulle vara att avsluta karriären med sitt senaste album.

Tempest är dock ett fylligt album som har mycket influenser från hela hans karriär, snarare än att nischa sig till ett sound. Musikaliskt låter det fantastiskt och textmässigt är Dylan verkligen på lekhumör, med tre låtar på dryga 7 minuter, vackra ”Tin Angel” på 9 minuter och det maffiga 14-minuterseposet ”Titanic”, där han berättar en väldigt munter och romantisk skildring av Titanics undergång.

Magiken finns verkligen där nu, mer än på näst senaste albumet och han präglar näst intill alltid sina sånger med den där tyngden som säger mer än vad som går att ta in, men som kan lämna avtryck precis varenda gång hans alltid föränderliga röst formar ord.

Han ger många, skilda låtguldkorn med musikhistoriens mest erfarna sångstämma någonsin och bäst tycker jag att den allra kortaste, hjuvliga vaggvisan ”Soon After Midnight” är! Sista låten ”Roll On John” är för övrigt en inte så kryptisk hyllning till bortgågne kollegan John Lennon, vilket bland annat går att märka på Dylans rika lek med Lennons sångtexter i sin egen text.

 

2. Visions (Grimes)

Kanadensiska electro-industriella drömpop/dark wave-independentexperimentkvinnan Grimes upptäckte jag i och med hennes halva på dubbelartist-EP:n Darkbloom.

Hennes sång ”Vanessa” satte extremt djupa avtryck hos mig och jag fick en ”konst-crush” på henne alldeles lagom innan hon skulle släppa senaste albumet ”Visions”. Det här albumet har sedan förföljt mig hela 2012 och blivit som en inspiration som talar direkt till mina egna intressen, lika mycket som Grimes blivit en liten gudinna i mitt huvud som uppmuntrar till spontanitet när perfektionismen får överhanden.

Albumet flyter på och jag gillar verkligen hennes indisk-inspirerade toner och när musiken känns långt inne i min kropp så att jag nästan är på väg att somna – sväva iväg, i ett rus. De mer poppiga tonerna får mig dock att hämta andan på ytan emellanåt men jag måste bara dyka ner till djupet på skivan igen och igen.

Och nej, jag tar inte droger. Musik kan framkalla samma saker om man bara lyssnar tillräckligt långt innifrån sina öron, så att den snuddar vid hjärnmassan och ramlar ner i kroppens innandömen.

Grimes musik är dock lika beroendeframkallande som droger och Visions bästa spår är svåra att plocka ur, men de som ramlar ut ur hatten just nu är drömska trumekot ”Genesis”, alienpopdängan ”Oblivion” där den indiska gudinnan med alla dom där armarna verkligen omfamnar mig, framtidshiten ”Eight” som lätt skulle kunna vara sången som leder mig i en fartfylld nattklubb i Blade Runner-utopin.

Sången ”Be a Body” som för iväg mig till klarsynhet mitt i all röken, ”Vowels = Space and Time” som får sängar att sväva iväg mot det där djupblåa i himlen och mot stjärnorna, och slutligen den hypnotiska (som om inte de andra spåren var det?) tynglöshetsklubbfarkosten ”Nightmusic” och den är precis som den låter, med en älvlik Grimessång som får fnatt och talar i mystiska tungor så att jag blir alldeles snurrig och fulländat nöjd, redan innan skivan tagit slut…

 

1. Channel ORANGE (Frank Ocean)

Frank Ocean var för mig mest ett namn under 2012 och jag kopplade det lustigt nog till någon gammal soulveteran från Motown-tiden. När jag sedan, en kväll för bara någon vecka sedan, upptäckte vem han var genom hans musik och debutalbum skapades genast en ny bild av denna 25-åriga R’n’B-talang.

Mitt snötäckta R’n’B-hjärta vaknade till liv igen och jag mindes hur bra den musiken kan låta när den görs med genuin svärta, smärta och ödmjukt självförtroende. Han andas R Kelly och Stevie Wonder, fast på sitt egna, nymodiga sätt. TV-spelsreferenser, kassetter, radio- och TV-kanalszappande binder ihop skivan och hans hemmiljö i Los Angeles gör sig väldigt påtaglig i sättet albumet för sig.

Hans talang för lyssningsvärt textskrivande och total ärlighet har gjort genren lyrisk över hans framfart, så pass att det är svårt att minnas att det här var den första svarta stjärnan inom Hip Hop/R’n’B som gick ut som bisexuell, i somras. Channel ORANGE ska definitivt lyssnas från början till slut! Den innehåller ett flertal riktigt, riktigt bra sånger som jag kan sjunka in i om och om igen utan återvändo.

”Thinkin Bout You” med sin tårdrypande text och ”on the spot”-falsettrefräng och suveräna text (A tornado flew around my room before you came / Excuse the mess it made, it usually doesn’t rain in / Southern California, much like Arizona / My eyes don’t shed tears, but, boy, they bawl). ”Super Rich Kids” med den klassiska, avskalade rytmen och LA-skildringen (Super rich kids with nothin but loose ends/ Super rich kids with nothin but fake friends).

Den djupa, långa och mystiskt vemodiga ”Pyramids”, där Ocean sjunger suggestivt om en flickvän kallad Cleopatra, som jobbar som strippa vid nattklubben The Pyramid samtidigt som hon har ett förhållande, för att sedan efter halva låten byta spår till ett hypnotiskt outro som jag värderar som bäst på hela plattan!

Sången kan också parallellt tolkas som en berättelse om den afrikanska kvinnans resa från ärad, gudalik härskare över Egypten fram till dagens låga status i västvärldens strippklubbar, där hon utnyttjas för pengar och filterar bort kärlek med sex.

”Lost”, som är en rak R’n’B-hit som återigen skildrar Los Angeles helt suveränt. ”Bad Religion” – en ballad om förbjuden kärlek i en tax och något vi definitivt inte hört förut inom genren. Och slutligen den fantastiska ”Forrest Gump”, där han med en sådan otroligt tät text sjunger om en skolförälskelse i en footballpojke kallad Forrest Gump, som lika gärna kan vara en tolkning av karaktären Jenny i filmen, men också ett uppriktigt kärleksbrev till Frank Oceans egna skolförälskelse från när han var 19 år.

Ett helt fantastiskt, originellt album som jag bara måste ha på en sprillans ny, knallorange vinyl så fort jag kan! Det var inget jag kunde gissa för en månad sedan, precis.

Frank Ocean skrev dessutom 2012 års kanske bästa sång till Quentin Tarantinos film Django Unchained, men då sången inte fick plats i filmen släpptes den i skymundan gratis på Frank Oceans Tumblr-kanal. Mer om det i ett kommande inlägg dock, för den förtjänar sin egen uppmärksamhet!