Etikettarkiv: Ridley Scott

Prometheus (2012)

Genre: Science-Fiction, Rysare, Action
Regi: Ridley Scott
Manus: Damon Lindelof, Jon Spaihts
Längd: 124 min
Skådespelare: Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron, Patrick Wilson, Idris Elba, Guy Pearce, Logan Marshall-Green, Sean Harris, Rafe Spall, Kate Dickie, Vladimir ‘Furdo’ Furdik, Emun Elliott

Ett team av forskare upptäcker en ledtråd till mänsklighetens ursprung på jorden, vilket leder dem på en resa genom de mörkaste hörnen av universum.

Svenska stjärnskottet Noomi Rapace (Millenium-trilogin, Svinalängorna, Sherlock Holmes: A Game of Shadows) gör sin första internationella huvudroll av stora mått i detta bombastiska men ändå avskalade Ridley Scott-rymdäventyr.

Prometheus är en klar återgång för Scott till en mer stillsam berättarform då det är svårt att jämföra tempo och uppbyggnad med filmer som Gladiator (2000), Kingdom of Heaven (2005) och Black Hawk Down (2001). Hans karriär tog ju fart med två av science-fiction-genrens mest minnesvärda filmer – Alien (1979) och Blade Runner (1982), och det är givetvis filmer som dessa vi kan jämföra Prometheus med. Även 2001: A Space Odyssey är omöjlig att inte se i filmens stil och design.

Noomi Rapace får det mesta utrymmet genom sin huvudroll som den passionerade utforskaren ”Elisabeth Shaw” och är rakt igenom strålande. Hon har säkrat en plats på alla filmproducenters ”shortlist” i valet av skådespelare för intressanta, kvinnliga roller för en lång tid framöver i och med denna film. Karaktären hon spelar i Prometheus är med enkla medel lätt att ta till sig men jag kan inte tänka mig någon bättre än Rapace i rollen då den känns som gjord för henne, vilket säger mer om kvaliteten på kvinnliga porträtt i film snarare än kvaliteten på kvinnliga skådespelare.

Det är enkelt att dra paralleller med den kvinnliga huvudkaraktären ”Ripley” i Alien-filmerna, men de är relativt annorlunda då Rapace karaktär inte behöver vissa någon manlig jargong för att bli accepterad och för vissa svär jag i kyrkan om jag säger att Rapace spelar en bättre karaktär än Sigourney Weaver gör i Alien, men i den bemärkelsen gör hon det. Allt handlar dock om tycke för stunden så det roligaste hade snarare varit att se en film där bägge karaktärerna interagera med varandra!

Hon spelar dessutom med en trupp skickliga kollegor. Charlize Theron är stabil som skeppet Prometheus ledare, Guy Pearce är som vanligt sevärd och tv-stjärnan Idris Elba känns helt hemma i sin avslappnade pilotkaraktär och den klichéartade karaktärstypen – frispråkig och självsäker i en seriös miljö, blir aldrig töntig tack vare hans genuina karisma.

Filmens otvekbara höjdpunkt för mig är dock Michael Fassbender (Hunger, X-Men: First Class, Shame), i rollen som androiden ”David”.

Fassbender visar återigen hur briljant han är och trots – eller kanske tack vare, hans strama utseende får man en total sympati för honom till och med när slugheten glimtar i ögonvrån. Under filmen glömde jag nästan att jag var en människa tack vare att androidkaraktären visar total överlägsenhet mot sina ”jämlikar” av kött och blod. Trots att science-fiction-genren och inte minst Ridley Scott har skildrat många androider så är David från Prometheus min favorit.

Filmen har episka, mytologiska budskap som är väldigt intressanta, men det är ändå i de mer intima ögonblicken filmen lever som mest för mig. Jag gillar särskilt hur filmens repliker mellan de skiftande karaktärerna får mig att tänka och formulera filosofiska slutsatser själv, istället för att få karaktärernas tankegångar skrivna på näsan.

Speciellt just Fassbenders android blir ständigt intressant genom sin synvinkel på människan betraktandes utifrån. Här imponeras jag som allra mest, då Ridley Scott på nytt visar att hans vilja egentligen ligger i det filosofiska berättandet och inte i någon sensationsartad Michael Bay-hysteri där all kraft läggs på actionscenerna.

Det visuella – framför allt konstnären H.R. Gigers arkitekturiska design, är som alltid läskigt i sig själv. Statiska föremål känns aldrig så skräckinjagande som när han ligger bakom dess utseende.

3D:n sliter inte i bilderna utan tillför precis lagom för att jag ska luta mig in i miljön lite extra men inte så att den slukar mig. Inledningens vyer visar dock 3D-scener på det mest passande sättet jag hittills skådat i filmväg. En rörlig kamera i stora landskap – där har 3D:n helt klart någonting att ge tittaren.

Den ger inget revolutionärt inom genren, men den står över det mesta som kommit inom science-fiction de senaste 20 åren tack vare kliniskt visuell finess utan någon stress att visa upp sig på det effektmässiga planet. Tålamod och lugn att tygla tempot och öka hastigheten på rätt ställen. Tecken på adrenalin är få, för att beskriva filmen kort.

Och på tal om kort så känns filmen lite kort. Dock vet jag inte om den behöver vara längre, men kanske är det snarare mer fyllighet jag vill åt. Vad den här fylligheten ska bestå av är jag inte helt säker på, men jag tror att de är något nytt jag önskar. Jag ska dock inte vara alltför kräsen, för den ger mig vad jag kan hoppas på även om det är inom redan utforskade gränser.

Alien-filmerna kommer jag genast damma av igen mycket snart och en ny sci-fi-film som andas samma luft som klassikerna är i min bok en bra sci-fi.

 Ingen otålighet och underskattning av tittaren i dialogen och utförandet. Michael Fassbender och Noomi Rapace lyser och engagerar!
 Avsaknaden av något större jag inte sett i genren tidigare – utforskandet i filmen smittar tydligen av sig.

Fotnot: Här kan ni även läsa min ”second thoughts” om filmen som jag skrev efter denna recension när jag hade sett Prometheus för andra gången.

I spåkulan: Prometheus (2012)

Denna trailer, för kommande sci-fi-spektaklet Prometheus är sagolikt bra, i visualitet, stämning, och den erektionsartade uppbyggnaden med totalt nyfikenhetsklimax. Efter att jag sett trailern får jag en spontan vilja att kalla den årets mest efterlängtade film, men då glömmer jag att det finns åtminstone tre-fyra till filmer som jag prioriterar strax över. Men det är ju så en riktigt, riktigt bra trailer ska fungera!

Jag ska inte säga för mycket om den här filmen, utan ville mest ventilera hur fantastiskt pepp jag blir efter den senaste trailern. Precis som förra året när jag såg teasern för The Girl With The Dragon Tattoo, hyllade den som årets klart bästa teaser/trailer och plötsligt längtade som en galning efter att se filmen, precis så blev jag nu när jag såg trailern för Prometheus. Då blev jag ändå väldigt uppåt väggarna redan efter den första teasern, så i det här fallet blev det till och med en tvåstegsraket mot total förväntan!

Dock ska ju sägas att den tvåstegsraket till och med delats upp i sin tur till en splitterraket eller vad man ska kalla det, eftersom de valt att lansera filmen med det banbrytande valet att göra en teaser för teasern – därefter teasern i sig. Sedan släppte de diverse promoklipp för filmen (bland annat en speciellt sevärd låtsasreklamfilm med Fassbenders säljiga stämma i högform, som ni kan se här nere). Därefter släppte de en teaser för trailern – och slutligen trailern. Eller vem vet om det slutar där – det lär ju komma en trailer 2 och 3 när som helst också kan jag tänka mig?

Det står ju i alla fall klart att Prometheus är Ridley Scotts (Thelma & Louise, Gladiator, Black Hawk Down, American Gangster) ambitiösa återvändo till science-fiction-genren, som han tidigare bemästrat med stilbildande filmer som Blade Runner och Alien. Det står också klart att Prometheus utspelar sig i samma universum, dock helt fristående i övrigt.

Framför allt står det klart att filmens cast är imponerande å det dreggligaste för mig personligen. Min favoritskådis Michael Fassbender (Hunger, Inglourious Basterds, X-men: First Class, Shame) är med. Allas vår svenska favorit Noomi Rapace har huvudrollen – hennes första internationella huvudroll och i detta monsterprojekt av alla där ute i blockbusterdjunglen som det är mer än någonsin år 2012. Fassbender och Rapace i samma film (!) kommer bli en klockren upplevelse oavsett hur bra eller dålig filmen i övrigt är, men det ser onekligen lovande ut av det vi sett och jag suktar av bara tanken.

En till favorit i form av australienska Guy Pearce (Memento, L.A. Confidential, Factory Girl). På det lägger vi den begåvade Charlize Theron (Monster, Ciderhusreglerna), intressanta Idris Elba (The Wire, American Gangster, Luther) men framför allt redigt motiverade andetag från regissören Ridley Scott, för det har inte undgått att han ser den här filmen som ett mycket personligt och ambitiöst projekt i hans enormt framgångsrika karriär.

Ambitiöst är ordet för dagen.