Stockholm Filmfestival: 12 Years a Slave (2013)

Genre: Historiskt drama, Biografi
Produktionsland: USA
Regi: Steve McQueen
Manus: John Ridely
Längd: 133 min
Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Benedict Cumberbatch, Michael Fassbender,Sarah Paulson, Lupita Nyong’o, Paul Giamatti, Paul Dano,Quvenzhané Wallis, Alfre Woodard, Dwight Henry, Adepero Oduye, Michael K Williams, Brad Pitt, Scoot McNairy, Ruth Negga, Garret Dillahunt

Solomon Northup är välutbildad och har talang för musik. Han bor med sin fru och sina barn i Saratoga i New York. En dag blir han kontaktad av två män som påstår sig jobba för en cirkus och Solomon tackar ja till att ackompanjera deras cirkusnummer på fiol under en kort period. Men efter att ha tagit ett glas med männen vaknar han omtöcknad och bunden och ställs inför den fasansfulla sanningen: han ska transporteras till södern som slav.

Steve McQueen blev en av mina absoluta favoritregissörer av modern tid när Hunger (2008) kom och sedan följdes upp med min personliga favorit, Shame (2011 – se recension!). Jag har längtat efter 12 Years a Slave – hans film om USA:s slavperiod, i flera år, redan före Shame såg dagens ljus. Höga ambitioner hos mindre mästare är något alldeles särskilt.

Av alla förväntansfulla saker med detta nya filmprojekt var jag bland annat mycket spänd på att se ifall han kunde ta en så pass traditionellt omspännande historia (perioddrama, många års tidsomfattning, många karaktärer, typiskt oscarsmaterial) och visa att han var rätt man för jobbet, med sin fäbless för rått och ovanligt ärligt filmberättande.

Dessutom fanns det funderingar kring hur pass mycket jag skulle kunna isolera den här filmen från Quentin Tarantinos slavskildring Django Unchained (2012 – se recension!), som kom mindre än ett år före denna. Nu behöver jag dock inte fundera längre och än mindre vara orolig. 12 Years a Slave är givetvis inte en tråkigare, mer traditionell kopia av Quentin Tarantinos underhållande westernexplosion.

Visst har dom rent miljömässiga likheter, men där 12 Years a Slave är ett seriöst försök att återberätta USA:s mörka och överskuggade slavhistoria så fungerar Django Unchained som en kraftfull satir över samma ämne – fast i westerntappning, och ett fyndigt skildrande av människans fascination för våld, sadism och maktförhållanden (just som Vincent Brown från Harvard University talar om i denna diskussion).

Det är två helt olika typer av filmer och det är bara fånigt att jämföra vilken film som skildrar slaveriet bäst för dom siktar inte efter samma reaktion. Det är som att jämföra Schindler’s List (1993) med Inglourious Basterds (2009). Vem fan gör det?

Jag sätter mig i Grands största salong, sista dagen på filmfestivalen. Stunden var äntligen kommen. Bredvid mig har två äldre kvinnor gjort en svensk klassiker och satt sig så att en tom stol bara väntar på att fyllas av mig, mitt framför duken.

Damerna småpratar om ditten och datten innan dom nämner filmen, som dom uppenbarligen är totalt blanka om. Dom måste ha vunnit biljetterna på nåt lotteri på arbetsplatsen eller nåt. Den ena undrar vad det är för typ av film egentligen? ”Är det nån komedi eller?” Den andra vet inte. ”12 Years a Slave… Visst är det en konstig titel ändå? Tycker du inte?” ”Jo, jo, visst är det det.”

Hon som verkade vara sugen på komedi höll för ögonen redan några minuter in i filmen och höll på att få andnöd efterhand – så långt kan jag säga.

Men så är det här knappast en film som håller tillbaka bara för att smeka ”feelgood junkies” medhårs heller. Den oerhörda, påfrestande kamp Solomon Northup får genomlida börjar ganska omedelbart då han luras in i en fälla för att kunna säljas som ett boskap för lättförtjänta fiffelpengar. Hädanefter kommer minnena av hans fria liv endast vara just minnen – drömmar, som han gång på gång rycks upp ur.

Solomon är dock fast besluten att kämpa för den frihet han har rätt till och tänker inte vika sig för dom slavägare som tror sig äga honom, men snart går det upp för honom att i den situation han har hamnat i finns det inga fördelar med att ifrågasätta något. Inte om man vill överleva.

”If you want to survive, do and say as little as possible. Survival’s not about certain death, it’s about keeping your head down.”

Att se en god, rättvis människa brytas ner på grund av sin heder och för sin benfasta tro på rättvisa är oerhört påfrestande att se. Regissör Steve McQueen har utforskat det i debutfilmen Hunger och här är det som hans erfarenheter slår blom.

12 Years a Slave viker inte en millimeter för att visa den brutalitet som härdar och förintar dom maktlösa slavarna. Med knäckande bildkompositioner av Sean Bobbit (fotografen bakom Hunger, Shame och årets andra bästa film, The Place Beyond the Pines) som fryser fast i bakhuvudet är filmen som en spark mot genitalierna.

En vagn i fågelperspektiv som avslöjar hur slavar packas som strömming. Kvarvarande på överarbetade händer som vibrerar ut i fingerspetsarna av utmattning. En närbild på ett ansikte vars ögon skriker efter hjälp.

Steve McQueen berättar – till filmens enormt vackra fotos försvar, att han inspirerats av konstnären Francisco de Goya, vars kusliga våldsmålningar är så starka just eftersom dom skriker; ”Titta! Titta på dem!”

Filmen regnar av definierande moment för vad McQueen vill säga. Detta minst lika skickligt som Spielbergs mästerverk Schindler’s List och heliga skrifters mytologiska berättande. Jag vill sträcka mig till att säga sådana stora ord eftersom det var precis den känslan jag fylldes av gång på gång. [Från och med nu avslöjar recensionen vissa händelser i filmen…]

Som när Solomon är på väg att undslippa slaveriet då hans vän i samma situation blir räddad av sin vite adelsbekant, men ignoreras då vännen inte vill riskera friheten han just återfått i sista stund.

Som när ingen ropar upp Solomons namn på slavsorteringen och allt ser ut att updagas som ett stort missförstånd, tills en en högfärd herre tvingar Solomon att följa honom då den slav han letar efter (”Platt”) inte verkar ha infunnit sig (läs; överlevt så långt).

Som när en den flitiga slavkvinnan Patsy – infödd i slaveri och evig fångenskap, tillverka dockor av gräs. Fina dock i vackra utstyrslar, vita och svarta.

Som när Solomon vill få tyst på en mammas sorg efter berövandet av hennes barn i slavförsäljningen och en konfrontation utbryter över hur man bäst bör hantera sin sorg och förtvivlan för att inte falla samman.

Som när Solomon hängs upp i ett träd och tvingas balansera sina tår i hal lera för att stötta kroppen från att inte hängas till döds. Hur hans kamp pågår i vad som känns som en evighet, medan ingen hjälper honom. Människor passerar, men alla vänder andra kinden till. Slavägare, arbetare och slavar. Här finns ingen hjälp alls att hoppas på. Du är dömd att överleva endast för din egen skull.

Steve McQueens berättarstil är här i sitt esse då hans långsamma kvarvarande vid situationen utan att distrahera scenen med klipp mjölkar fram en långt mycket högre uppfattning hos tittaren för vilken tortyr Solomon faktiskt går igenom. McQueen har förgyllt sina filmer på samma sätt förr, om man säger så.

Få glömmer sångnumret i Shame, då han väljer att låsa kameran på Michael Fassbenders ansikte tills en tår faktiskt trängs fram ur hans annars så känslodistanserade person, eller det senare soffsamtalet mellan Fassbender och Carey Mulligan som i en knappt tio minuter lång tagning blir en duell i superbt skådespelande.

För att inte tala om i Hunger, där han återigen låter Fassbender samt skådespelaren Liam Cunningham duellera mot varandra genom ett bordssamtal som pågår i dryga 17 minuter utan klipp! Ett världsrekord vad gäller scenlängd utan klipp sägs det och smått unikt filmskapande.

Steve McQueen är med andra ord inte bara en filmskapare med fallenhet för kontroversiella skildringar, utan sätter dessutom en mycket effektiv prägel på dem rent stilistiskt men det är aldrig avsett endast för stil utan är verkligen något som stärker dramatiken.

Dom definierande stunderna i 12 Years a Slave slutar dock inte där. Ögonblicket då en vit, arbetande ”nej”-sägare till slaveriet (spelad av Brad Pitt i hans karriärs stoltaste ögonblick) hamnar i diskussion med den sadistiskt destruktive slavägaren Epps (Michael Fassbender) och Pitts karaktär tydliggör sitt ogillande mot slaveriet.

På något vis lyckas Epps med sin brist på humanitet sätta Pitt på pottan och att se en så stor filmstjärna bli nergjord för en god sak är ett av filmens mest olustiga ögonblick. Pitts karaktär försöker hålla hedern uppe, men blir förudmjukad för sina goda tro. Samtidigt är det endast ett av minst ett dussin ”touchdowns” i storstilat skådespeleri från den felfrie giganten Fassbender (Hunger, Fish Tank, Prometheus).

När det kommer till storstilat skådespeleri så är han den här gången omringad av prestationer. Chiwetel Ejiofor (Children of Men, Love) bär filmen på sina axlar med en känslostorm som får mig att darra av ansträngning. Hans godhet och hans frustrerande kamp är i sig lika distinkta som piskrapp.

För att inte tala om mexikansk-kenyanske Lupita Nyong’o, som spelar den unga kvinnan Patsy som varit slav sedan födseln och endast hört om frihet genom sina medslavar. Den komplicerade desperationen i Patsy – bland det värsta jag skådat, kommer fram genom en häpnadsväckande bredd från en skådespelerska som osannolikt nog gör sin långfilmsdebut!

Listan kan göras lång med skådisar på toppen av sin förmåga; Michael K. Williams (The Wire, Boardwalk Empire), Sarah Paulsen (American Horror Story, Game Change), Paul Dano (Little Miss Sunshine, Prisoners), Benedict Cumberbatch (Sherlock, Star Trek Into Darkness), Paul Giamatti (Sideways, John Adams), Dwight Henry (Beasts of the Southern Wild). För att inte blir alltför långrandig kring vad varje aktör tillför ger jag dem istället en kollektiv, stående ovation då i stort sett samtliga oavkortat visar sig från sin bästa.

En av filmens mest trollbindande stunder i scenväg får jag inte glömma att nämna. Solomon går till ett närliggande plantagepalats för att hämta Patsy och bjuds på en tekoppsstund med husets svarta dam, spelad av Alfre Woodard (The Piano Lesson, Miss Ever’s Boys, Steel Magnolias).

Samtalet hon för med sällskapet når apokalyptisk stämning när hon berättar om hur hon står bakom sin härskande mans destruktiva maktspel i både bra och dåliga stunder, hellre än att arbeta som slav utan mänsklig rätt ute på fälten tills hon dör.

Hennes ord är skrämmande, men med det vi vid det här laget har i bagaget är det ännu mer skrämmande hur jag som tittare förstår hennes lortiga val och säkert själv skulle kunna gjort detsamma.

Dessutom ryser jag när jag inser hur slående den här positionen går att se som en metafor för den tyske medborgarens roll i ett nazistyrt stormaktsland, eller ännu mer kvinnans roll i en mansdominerad miljö. Jag börjar känna efter i salongen över hur många äldre kvinnor som kan identifiera sig med detta ojämna maktspel, där mannen varit en kugge för vardagspositionen i livet.

Vad Solomon och slavarna går igenom här är obeskrivligt, stötande och knäckande, men fler paralleller till vår samtid som är än mindre metaforiska går att se. Slavhandel sker än idag över hela vår jord. Den traffickingmarknad som Lukas Moodysson skildrade i Lilja 4-ever (2002) är ett direkt exempel på ett nästan identiskt händelseförlopp för oskyldiga människor och som vi gör alldeles för lite för att motverka.

Sånt här sker i Sverige, i våra egna städer, men det är först när vi ser det på film som vi känner allvaret i det.

Sedan kan vi tala om hur svarta än idag är en minoritet, hur välkänt det än må vara. Mer än 75 procent av dom karaktärer vi ser på film är vita skådespelare – bara en sådan sak. Spelar en svart skådespelare huvudroll i sin egen handling består handlingen oftast av ett tema om svartas rättigheter, eller så är huvudrollen ghettosnut eller ghettobrottsling.

Vår uppdelning mellan svart och vitt som om färger vore ett kriterium är fortfarande alltför tydlig. Slavskildringar görs fortfarande så pass sällan att var och en blir originell på ren basis. Det är med andra ord inte på något sätt jämställda förhållanden för ”icke-vita” ens i branschen 12 Years a Slave har skapats inom.

Jag kan inte beskriva det på ett bra sätt, men 12 Years a Slave är en lika komplett historiedemonstration av USA:s mörka slavhistoria på samma sätt som Schindler’s List är det för händelserna under Förintelsen. Skillnaden är att 12 Years a Slave är en betydligt mycket viktigare film än vad Schindler’s List är och jag hoppas att varje människa kan se det gigantiska värdet i Solomon Northups historia och Steve McQueens film.

Jag hoppas också att jag på Oscarsgalan kommer att få se denna som den stora vinnaren och för första gången på sex år känna att den vita, föråldrade mansjuryn har gjort rätt bedömning, för det här är en av årets två klart bästa filmer!

Feministisk slutnot: För att få det överstökat; filmen klarar Bechdel-testet minst en gång men förmodligen fler. Jag tänker framför allt på Patsys fikasamtal tillsammans med Alfre Woodards karaktär.

Fortsättningsvis; 12 Years a Slave är en film som skildrar förtrycket mot svarta människor som slavar i 1800-talets USA, men den stannar inte där utan skildrar i högsta grad förtrycket mot svarta kvinnor.

Den infödda slaven Patsy är den som får utstå överlägset mest våld trots att hon är en flitigare slav än fem män tillsammans.

Hon genomlider indragen vilotid, våldtäkt och en råpiskad rygg som är bland det vidrigaste jag sett på film. Hennes mentala ohälsa är en tortyr i sig att bevittna. Hon utnyttjas av sin vite ägare på långt värre sätt än någon man och ändå står hon rakryggad.

Dessutom visar se en mamma förlora sina egna barn för att aldrig se dem mer och på grund av att hennes sorg är för störande för dom vita människorna så tystas hon på det mest effektiva sättet – avrättning.

Vi får även en inblick i hur kvinnor som inte var slavar levde under adelns villkor. Man skulle kunna säga att 12 Years a Slave är en film som skildrar ett helvete för kvinnan lika mycket som den skildrar ett helvete för den svarta människan. Liksom rasismen ekar även kvinnoförtrycket kvar än idag.

Den svarta kvinnan var den mest utsatta under USA:s slavperiod och om det kan du läsa mer om i denna intressanta artikel från AlterNet. Den svarta kvinnan fungerade både som slav, sexslav och avelsdjur. Barn som föddes av slavar räknades nämligen per automatik som slavar och därför såg mången man sin chans att avla fram fler slavar till sitt stall. Trevliga tider.

Summeringsvis får faktiskt Patsy – mer än den i slutändan omåttligt lyckligt lottade Solomon Northup, stå som symbol för det tragiska livsöde som slaveriet innebar. Ingen räddning kom för henne för hon hade ingen att rädda henne.

I backspegeln #9: Galaidioti

Jag är tillbaka med en ny backspegel och sedan sist har våren börjat visa sig och Oscarsgalan ägt rum.

Galan var stabil men överträffade inte förra årets gala som var riktigt bra – särskilt så här med ett års distans. Trevligast var i vilket fall de hela tre svenska vinsterna med Malik i spetsen, de alltid trevliga mellansnacken med Filip och Fredrik, Quentin Tarantinos oscarsvinst och Jennifer Lawrences, Daniel Day-Lewis, Ang Lees och Ben afflecks tacktal tillsammans med firandet av James Bonds 50-årsjubileum på film.

I övrigt var det dock en ganska ljummen tillställning. Trots att den på förhand var ganska oviss med några knappa favoriter till priserna blev det sedan alla knappa favoriter som vann, helt enligt förväntningarna, så det blev aldrig så värst mycket att höja på ögonbrynen åt.

Utöver det fanns det vissa andra saker att vara tveksam över kring galan och det ska jag ta upp nu, när de flesta lämnat galan bakom sig för veckor sedan och ser framåt. Men en backspegel är en backspegel…

Svart och vitt på Oscars Red Carpet 2013

Filip Hammar kommenterade under Red Carpet-tillställningen hur de amerikanska modeprogramledarna delade upp intervjuerna så att den vita programledaren intervjuade de vita celebriteterna och den svarta programledaren intervjuade de svarta celebriteterna.

Detta var inget jag hörde några nämnvärda reaktioner på efter galan, men det det är ju ack så sant och besvärande, trots den lättsamma inramningen. De som talar om det som en ren tillfällighet är antingen naiva eller så blundar man för problemen.

”Är det så himla noga?” skulle någon kunna kontra, men jag menar att det är de segregerande fall som finns i de mest lättsamma sammanhangen som vi först måste motverka och som dessutom är lättast.

Den ”lättsamma segregationen” är dock den som bevaras längst, tragiskt nog. Sånt man säger utan ondo. Sånt man gör utan att tänka efter.

Tack och hej igen, musikal

Många kritiserade årets oscarsgala för att innehålla alldeles för många musikalnummer. Detta när galan också brottas med ständig kritik för att stressa av alla pristagare från scenen under deras tacktal efter 45 sekunder och till och med stänga av mikrofonerna för dem som håller på betydligt längre än så.

Detta givetvis endast för ”de mindre” pristagarna, såsom specialeffektmakare, ljudläggare eller kostympersonal. Specialeffektsmakarna som vann för fantastiska Life of Pi och faktiskt avbröts från sitt tacktal hade ju till och med gått i konkurs för det jobb de prisades för. Lite ”feeling” kan väl ändå de studioansvariga för galan ha tycker jag.

Det känns olyckligt med den här obalansen då bägge problemen kunde ha lösts genom att endast skrota ett ynka musikalnummer på sin höjd. Les Misérables-numret och Bond-numren var bra och trevliga, men mer behövs inte på en gala – om det nu inte framförs av människor i Cirque du Soleil-klass, givetvis…

What was the question?

Det är väldigt selektiva journalister som får pressackreditering till Oscarsgalans pressrum. Då undrar man ju lite varför en väldigt spirituell journalist frågade Quentin Tarantino ifall han tror att människokroppen består av kött och blod, eller ifall den också består av ben!?!??

Journalist: ”Do you really think that in the anatomy of a human body also has bones, you know. We keep on saying there are jokes about [unintelligible] there is only blood, and flesh in a human body and we see that and it’s a hit, you know.”

Quentin Tarantino: ”I don’t quite understand the question, but I guess I do think there are bones in the human body.”

Eller varför Jennifer Lawrence fick frågan om det verkligen är bra för hennes karriär att vara 22 år och redan varit oscarsnominerad två gånger??

Undertänk eller övertänk när de klurade ut dom frågorna, frågar jag mig?

Förändring existerar bara på film enligt oscarsjuryn

Något som år efter år varit ett problem med Oscarsgalan är att oscarsjuryns bredd – trots sina knappt 6000 medlemmar, varit väldigt skevt fördelad och många gånger gammalmodig. Inte särskilt konstigt då juryn till mångt och mycket består av vita gubbar i pensionsåldern. Statistiken talar för sig själv;

– Medelåldern på Oscarsakademins röstare är 62 år
– Endast 14 % är under 50 år unga
– Så många som 77 % av de röstande är män
– Bara 2 % av Oscarsakademin är svarta och 2 % är asiatiska
– 94 % är vita

Med den här skeva statistiken på en jury som ska bedöma årets bästa filmprestationer är det svårt att ta bedömningen på särskilt mycket allvar.

Trots att galan har en allmänt ”officiell” stämpel som den stora filmprisutdelningen så blåser förändringens vingar förbannat trögt i oscarsakademins korridorer. Varför händer inget, frågar jag mig? Vet de inte vad förändring är? Nöjer de sig med att uppleva förändring på film så till den grad att de skiter i den i verkligheten?

Det är mycket snack om hur stel och strist Guldbaggegalan är i Sverige, men dess kärna framstår som pigg i jämförelse. Skillnaden är att Oscarsgalan har ett mer plastikopererat, botoxpreparerat och glänsande skal att skydda sin kärna med. Jag uppmuntrar med glädje en helrenovering av Oscarsgalans jury mycket hellre än en renovering av själva galan.

Den stora oscarsjuryn består i mångt och mycket av yrkesmän inom alla filmkategorier som också prisas på galan. En plats i juryn består ofta på livstid – särskilt för alla dem som inte längre är aktiva i branschen. Med ett sådant system är det svårt att föryngra jurystaben och ålders- samt könsfördelningen är därför i princip likadan nu som när juryn infördes, 1927.

Jag tycker åtminstone att de kan försöka eftersträva en jämn könsfördelning och en medelålder på 45-50 år – tills dess kommer jag se snett på ”årets största gala” och fortsätta förmedla hur pass dammig och rosslig den faktiskt är. Vill du läsa mer om oscarjuryn så gör det genom Los Angeles Times undersökning.

Inga kommentarer

Jag vill avsluta med att framföra en öppen ursäkt till alla bloggare som kommenterar på min blogg men som alltför sällan får kommentarer tillbaka av mig på deras egna bloggar.

Jag förstår inte alltid att jag kan vara så upptagen som jag är, men trots att jag ständigt avser att kommentera på andras bloggar så räcker tiden helt enkelt inte till så pass mycket som jag vill – särskilt inte på senaste tiden. Jag vet att vi förtjänar vår uppmärksamhet och när det gäller bloggar så sker det i mångt och mycket genom ett utbyte av kommentarer.

Jag ska bli bättre på att kommentera – för det är inte det att jag inte bryr mig och inte vill, men jag behöver bara förtjäna min tid bättre så att jag också kan förtjäna era kommentarer bättre.

Django Unchained (2012)

Genre: Western, Southern, Blaxploitation
Regi: Quentin Tarantino
Manus: Quentin Tarantino
Längd: 165 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jamie Foxx, Samuel L Jackson, Christoph Waltz, Kerry Washington, Amber Tamblyn, James Remar, Don Johnson, Walton Goggins, Bruce Dern, M C Gainey, James Russo, Dennis Christopher, Jonah Hill, Laura Cayouette, David Steen, Escalante Lundy

Filmen utspelar sig i den amerikanska södern, två år före inbördeskriget. Django är en slav vars brutala historia med sin förre ägare tar honom ansikte mot ansikte med den tyskfödde prisjägaren Dr King Schultz. Schultz är på jakt efter de mordiska Brittle-bröderna, och bara Django kan ta honom till dem. Den okonventionelle Schultz förvärvar Django med löfte om att frige honom när de fått fast Brittle-bröderna – döda eller levande.

Det Våras för Sheriffen kan slänga sig i väggen. Quentin Tarantino återupplivade just Western-genren på bioduken och slängde även igen locket för alla som hade en idé att göra något liknande i framtiden. Det är som om att den redan åldrande, gråa western-genren efter några lovande år på ålderns höst får se sig omsprungen av en dopad lillebrorsa och tänker att det är lika bra att lämna walk-over.

Hudfärg har ju ingen betydelse säger vissa, men efter att ha sett Django Unchained önskar jag att jag hade varit svart. Jag kan bara inbilla mig hur ännu mer maxad upplevelsen skulle varit om jag kunde känna hämndlustan även för min egen skull, men den lust jag faktiskt kände var tillräckligt stark för att jag skulle kunna skämmas över min inställning.

Eller som Django uttrycker det; ”There’s nothing like it”.

Tarantino levererar sin rakaste och – ironiskt nog, mest lättsedda film hittills i och med denna så kallade southern-film.  Ingen kapitelindelning, inget hoppande i tid, inget dialogbajseri och ingen lek med olika genrer. ”Men det är ju det som är grejen med Tarantino?!?” Nej, det som är kvar är en tvättäkta blaxploitationdynamit som spelar efter samma regler som ”vanliga” filmer gör, men som ingen annan än Quentin Tarantino kunde ha gjort!

Det är inte en lika ödestyngd, mångfacetterad film som Inglorious Basterds (2009) var, men det är inte heller meningen. Django Unchained spelar efter den regelrätta western-mallen men ur en svart synvinkel.

I filmskolan fick jag höra om hur western-genren utvecklats från att ha handlat om den vita, civiliserade hjälten som räddar de vita från de ociviliserade utbölingarna (indianerna), sedan den vita, civiliserade hjälten som räddar dom vita från de onda vita, och till sist den vita hjälten som lever som ociviliserad och agerar för sin egen skull.

I utvecklingen har det knappt aldrig funnits en svart, civiliserad man med avsikt att rädda svarta slavar från vita, ociviliserade människor.

Quentin Tarantino är den ende världskände filmskaparen idag som kan göra precis vilken typ av film han vill och som också vågar göra det. Det här gäller förresten inte bara filmer i stort, utan även scen för scen. Det finns aldrig den minsta säkerhet för vad som kan och inte kan hända i en scen av Tarantino.

Det går till och med längre än så, för det är  nog aldrig tidigare i en storfilm som jag har sett användandet av dödssynden ”berätta oförklarad händelse med hjälp av förklarande text mellan scener”. Väldigt provocerande för akademiska filmkritiker. Bara en sån sak!

Detta ”hädiska” filmögonblick gick dock ganska obemärkt förbi i Django Unchained även för dem, eftersom filmens karaktärer även uttalar ordet ”nigger” mer än 150 gånger. Detta har givetvis vållat onödiga debatter om ifall det är lämpligt eller olämpligt att säga fula ord på film, trots att det finns femhundra andra ord i filmer som passerar obemärkt förbi.

Det är också Quentin Tarantinos mest brutala film hittills och innehåller scener så motbjudande, så ”in your face” blodiga att uppstötningen inte är långt borta (du har fel om du tror att blodduschar al’a Kill Bill inte går att överträffa), men ändå reagerar stora delar av publiken genom skratt. Detta ämne har skapat regelrätt rabalder i världen och det är lika naturligt som det är konstigt.

Folk beskyller Tarantino för att göra våld till underhållning, men det är inte han som skrattar åt våldet, utan publiken. För att karaktärer också skrattar, för att det är en film och för att de delar av publiken inte kan tro sina ögon. Tarantino gör inte en grej av våldet som underhållning utan visar den råa sanningen i våldet och låter publiken reagera med skraj tystnad, likgiltighet, gapflabb eller vad än publiken känner för.

Tarantino låter underhållningsvärdet i sitt filmvåld ligga i betraktarens öga och det finns ingen reaktion som är fel reaktion – bortsett från om du nekar allt ansvar till din egen reaktion som om det var filmen som bestämde den åt dig och att du betraktar dig själv som en nickedocka. Det finns ingen objektiv regel för underhållning utan det är alltid din reaktion som är av beydelse. Att påstå att Django Unchained skildrar våld på ett underhållande sätt är att påstå att du ser det precis så.

Skrattar du åt en clown så är det för att du tycker att clownen är rolig och inte för att den är rolig, men du kan också skratta för att distansera dig från det tragiska i clownen. Skrattar publiken åt kroppar som borras av kulor och ögon som slits ur ögonhålor så är det inte för att det är underhållande, utan för att de tycker att det är underhållande eller för att distansera sig från det tragiska i händelsen.

Åter till det mer faktiska innehållet.

Christoph Waltz (Inglorious Basterds, Water for Elephants, Carnage) är kung. Han heter till och med ”King” i filmen. Låt honom läsa baksidan på ett flingpaket och det kommer bli hypnotisk poesi. Han spelar en tandläkare som extraknäcker som prisjägare av den mer nobla sorten. En roll som på ytan är ganska lik hans ”judejägare” från Inglourious Basterds, men på insidan är tandläkaren Schultz avsevärt mycket mer sympatisk och särskilt återkopplingarna till hans tyska ursprung är ögonblick jag ryser av! Oscarsnomineringen är mycket mer än given.

Jamie Foxx (Ray, Collateral, The Solist) är hans prins. Rollen är i sig inte en klassisk Tarantino-karaktär då den är nästan lika blank som en typisk ”man with no name”-westernhuvudroll. Dock har Django både ett namn och en känslomässig motivation betydligt starkare än en namnlös anti-hjälte.

Kerry Washington (Denzel Washingtons dotter) är hans prinsessa som är fångad och måste räddas. För ovanlighetens skull en kvinnlig Tarantino-karaktär som inte är något annat än en ”damsel in distress”, men å andra sidan – när fick den svarta publiken se en svart ”damsel in distress” senast?

Om en kvinnlig karaktär av tio är snittet för en genomarbetad individ kan man börja klaga, men i Tarantinos fall är snittet på hans filmer snarare motsatsen och då kan jag köpa en fångad jungfru när det passar in så pass fint i en större helhet. Med risk för att bli övertydlig är sagoaspekten i den här filmen väldigt vacker när den kommer från ett amibtiöst huvud. Okonventionell och genialisk endast tack vare tid och hudfärg. Han vet hur han ska leka med gamla dramaturgier, den där Quentin.

Till råga på det har vi mer än ett tjog av dumma, genomvidriga och i många fall tragiska antagonister som står i deras väg.

Leonardo DiCaprio (Gilbert Grape, Titanic, The Aviator) gör sin första roll som rakt igenom osympatisk och han spelar denne Calvin Candie som en tickande bomb. Jag har hört personer som haft svårt att se det onda i DiCaprio men det är väl samma personer som tror att verklighetens ”bovar” har sneda ögonbryn och skrockar ondskefullt. Leo DiCaprios gällspruckenhet har väl aldrig kommit så väl till pass som i Django Unchained, bortsett från den gången han huttrade vid Titanics grav?

Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Juryn – A Time to Kill, Jackie Brown) spelar sin mest ambitiösa och annorlunda rollkaraktär hittills och han gör sin ”Onkel Tom”-husslav Stephen både grym, komisk och tårframkallande på en och samma gång. Hans karaktär är filmens höjdpunkt för mig och jag känner att han borde ha haft en oscarsnominering då det är en så pass genomarbetad karaktär.

Attitydhårde Jackson är verkligen inte självklar för den 76-årige, tragiske och vidrige husslaven men ändå äger han varje scen han är med i på ett sätt han inte gjort sedan Pulp Fiction. Att se Christoph Waltz och Samuel L. Jackson äga scener i en och samma film är för övrigt helt underbart, då de bägge är de klart bästa utagerarna av den tarantinska dialogformen!

Underskattade Don Johnson (Miami Vice – tv-serien, Harley Davidson and the Marlboro Man, Tin Cup) dyker upp i en roll helt otroligt olik sig själv och får även sin chans att glänsa, liksom mer än en handfull andra perfekt castade ”rötägg”. Kära återseenden av bekanta, gamla nunor som Amber Tamblyn (West Side Story, Twin Peaks), James Remar (The Warriors, The Long Riders), Walton Goggins (The Shield, Justified, Sons of Anarchy), Bruce Dern (Silent Running, Coming Home, Monster), M. C. Gainey (Sideways, Lost, Justified), Tom Savini (legendarisk effektinnovatör) och givetvis Michael Parks (From Dusk till Dawn, Kill Bill 1 & 2, Red State). Samt ytterligare några trevliga överraskningar…

Tarantino drar dessutom många referenser – vissa uppenbara (Django, The Great Silence, Mandingo, Shaft), andra väldigt vaga och i det fallet också ännu mer komiska.

Han behandlar exempelvis Ku Klux Klan, till tonerna av musikstycket ”The Ride of the Valkyries”. Musik som användes i D.W. Griffiths The Birth of a Nation (1915) och där KKK skildrades som hjältar. Vad Tarantino gör är istället att förnedra hela idén om KKK i en väldigt, väldigt rolig scen!

Referenser till The Great Train Robbery (1905) och Gone with the Wind (1939) förekom också och det på ett väldigt finurligt sätt. Även filmer som The Hellbenders, Minnesota Clay, Shaft, Charlie One-Eye, Cleopatra Jones and the Casino of Gold och – i viss mån skådisen Morgan Freeman, får sin del i Tarantinos myller av filmnörderi!

Särskilt Gone with the Wind-referensen var ingen jag förstod först, men blandningen gigantisk titeltext och en gliring till de ackompanjerade, idylliska bilderna på livet i Mississippi är ju helt genial när jag nu fattar den! Som vanligt när det handlar om Tarantino så växer hans filmer nästan till skyarna när man börjar se hans anspelningar på andra filmer och jag rekommenderar att läsa denna text för mer sådant, kul stoff.

Ska jag rabbla upp alla utropstecken i den här filmen kommer jag bara trötta ut dig, så jag ber dig istället uppleva dem i filmen!

Själv behövde jag 30 minuter att smälta filmen innan jag var sugen på att se om den igen. Ska tillägas också att filmen är 2 timmar och 45 minuter – Tarantinos längsta film, men den kändes aldrig utdragen eller överflödig. Hade jag gissat skulle jag nog tänkt mig att den var en halvtimme kortare, vilket är ett minst sagt bra betyg för en lång westernfilm.

Har då Django Unchained några svagheter? Det största skulle möjligtvis vara att slutet känns fördelat i portioner vilket gör att spänningen tar ett slags övertramp för att få andas ut och sedan fortsätta. Ett fåtal moment i filmen känns också aningens sparsmakade, men det går att vända till en fördel då Tarantino lätt hade kunnat upprepa sig men istället väljer att driva framåt med större fokus.

Den raka, actionbetonade berättarstrukturen utan ett halvtjog Tarantino-dialoger kunde ha varit en svaghet om jag skulle vara ignorant och jämföra med Tarantinos tidigare filmer, men berättelsen saknade inte dessa ingredienser och att då kritisera det är som att en fredlig människa häcklar en misshandlare för att han inte misshandlar honom. Filmen har flera färskare kort för att vara Tarantino och visst gör det känslan mer oväntad, men för det inte negativ.

Några fler bra saker måste nämnas. Robert Richardsons (JFK, Casino, Kill Bill) foto är helt magnifikt. Råsnyggt! Tarantino har fått honom att peppra på med det annars alltför underanvända, 70-talsdaterade zoom in-skjutandet och miljöerna vid de klippiga bergen får mig nästan att gråta! Herregud alltså.

Tarantinos personliga användande av musik är mer vågat än någonsin, med flera nyskrivna låtar som dock fyller skorna alldeles utmärkt och just spelandet på svart musikkultur tar han till en annan nivå här. Jag säger bara ”The Hardest Working Man in Show Business” möter ”Makaveli”! Hip Hop och R’n’B-vibbarna gör filmen ganska särpräglad jämfört med Tarantinos tidigare rullar och jag gillar verkligen hur han går ”all-in” på det svarta temat! Jag säger bara ”The Hardest Working Man in Show Business” möter ”Makaveli”.

Den låt som – bortsett från Django-temat, dock limmar mest i mitt huvud är Ennio Morricones samarbete med italienska sångerskan Elisa, som ger berättelsen relegiösa uttryck av det finaste slag. Var tog oscars-nomineringen vägen där egentligen, med Morricone på rodret och allt? All musik känns som gjord för just Tarantinos film och får ett högre liv i hans scener, som så ofta förr vad gäller hans handplockade musik.

Jag ser enormt mycket fram emot att se den här filmen igen. Och som någon sade efter bion; ”Det var som att se en gammal film ju!” Ja, gammal, fast med vissa briljanta putsningar på de ställen där gamla filmer brukar falla med åren. En renovering av en gammalmodig genre, skulle jag vilja säga.

Jag var nästan lika nervös på biopremiären av Django Unchained som jag var första gången jag såg Inglorious Basterds. Jag darrade och vred mig så att folk nästan kunde tro att jag skulle pissa på mig. Nu kan jag inte bärga mig förens jag får uppleva samma känsla i biografen igen. Jag lär se den ett par gånger till men förbereder mig samtidigt på att få leva med Django Unchained-abstinens ett tag framöver och det är bland de finaste betygen en film kan få av mig.

Och visst ja… Duo Tarantino/Richardson vet verkligen hur man får tiden att stanna på det bästa sätt genom att skildra öltappning som om det vore guds gåva till mänskligheten!

Mandingo (1975)

Genre: Historiskt drama, Exploitation
Regi: Richard Fleischer
Manus: Jack Kirkland, Kyle Onstott, Norman Wexler
Längd: 127 min
Skådespelare: James Mason, Susan George, Perry King, Richard Ward, Brenda Sykes, Lillian Hayman, Ken Norton

Förmögna, vita plantageägare och slavägare på 1840-talet lever i lyx medan de svarta slavarna bespottas och misshandlas. Den rasistiska anti-idyllen vänds upp och ner när komplicerade sympatier väcks mellan de vita arvingarna och de fattiga slavarna.

Denna film – regisserad av den kontroversielle och erfarne Richard Fleischer (20, 000 Leagues under the Sea, Tora! Tora! Tora!, Soylent Green, Che!), är producerad av ingen mindre än  Dino De Laurentiis.

Den okonventionelle, italienske filmpampen (ofta med maffiaförknippade öknamn) som bland annat har producerat kreddiga regissörer som Federico Fellini, John Huston, Ingmar Bergman, David Lynch, Mario Bava och Michael Mann, men också ”fulkulturfilmer” som Barbarella, Flash Gordon, Halloween II-III, Evil Dead 2, Maximum Overdrive och Conan The Barbarian.

Och så Mandingo förstås. En mycket kontroversiell och vågad film som bygger på en roman av Kyle Onstott och en pjäs av Jack Kirkland. Det är svårt att veta om man ska kategorisera den som en vågad skildring av USA:s mörka slavhistoria eller om det är en gränslös Exploitation-film vars huvuduppgift är att provocera.

Som vit amerikan är det nog svårare att bestämma sig i den frågan, men jag skulle vilja säga att det är en underskattad skildring av slavperioden i USA i mitten av 1800-talet och även om vissa karaktärer är lite fyrkantiga så känns den inte nämnvärt överdriven eller falskskildrande enligt min mening. Miljöerna av den amerikanska södern är helt otroligt mäktiga och känns långt borta ifrån hollywoods studios.

Filmen innehåller dock riktigt fruktansvärda detaljer kring hur svarta slavar behandlades av vita, såsom piskstraff, sexuella uppgifter, kokbad och den förudmjukade metoden att låta svarta, små barn vara fotpall åt de äldre, vita rikemännen för att det skulle dra ut krämporna ur dem.

En del våldsscener förekommer också och de är ovanligt realistiska, så det är inte en film som håller tillbaka på något sätt.

Filmen huvudkaraktär spelas av Ken Norton – en proffsboxare och body builder som är en av få som har vunnit mot självaste Muhammad Ali. Någon skådespelarbakgrund har han dock inte och det märks en del i hans träiga okänsla för repliker, även om han definitivt har en sympatisk charm.

Han är dock med i filmen i första hand för hans fysiska storhet, då han spelar en särskilt stark och storväxt slav – något som den vita societeten kallade för ”mandingo” och som gjorde dem till särskilt eftertraktade slavarbetare med förmågan att kunna slåss i organiserade publikfighter mot andra slavar, där de vita kunde satsa pengar på vinnarslaven.

Det är den här filmen som kultfilmgeniet Quentin Tarantino refererar i huvudsak till i sin slav-western/southern, Django Unchained (2012). Quentin Tarantino har också kallat Mandingo för den enda filmen med äkta exploitationambitioner de senaste decennierna tillsammans med Paul Verhoevens Showgirls (1995).

Ursprungligen kommer uttrycket ”mandingo” från ett av  Afrikas största etniska grupper – så kallade ”mandinskas”, med ursprung från det gamla Mali-imperiet. En tredjedel av denna grupp fångades och skeppades till Amerika som slavar under 1600-, 1700-, och 1800-talet.

Filmen bjuder överlag inte på några särskilda skådespelarinsatser och bland annat det gör att filmen får lite distans från det seriösa temat, men det är helt klart en film som förtjänar mer uppmärksamhet och diskussion då det känsliga ämnet skildras så pass kompromisslöst för att vara en amerikansk film.

En gammal James Mason (A Star is Born, North by Northwest, Lolita) har dock en roll i filmen som en rejält bångstyrig änkefar till en ung arvtagare som visar ”för mycket” sympati för deras slavar.

Det är fint att se att en så pass respekterad skådespelare som James Mason är modig nog att ställa upp för en så kontroversiell film och min beundran för honom ökar ännu mer. Han har ett avvaktande skådespeleri som trots det är väldigt lätt att ta till sig. Han tog ju ett ganska stort ställningstagande redan med Stanley Kubricks Lolita (1962), mer än 10 år tidigare.

En annan modig skådespelare, Susan George (Straw Dogs, Dirty Mary Crazy Larry), har en ganska stor del i filmen och spelar ibland ut för mycket i sin excentriska roll, men är i en del stunder riktigt, riktigt bra också så hon ska ha sin beröm.

Filmens handling tar ett dock tag på sig att skymta någon verkligt röd tråd och är på väg åt flera håll samtidigt. När väl en tydlig linje följs så får filmen ett annat driv, men samtidigt känns det som att den skyndar på och glömmer bort saker den byggt upp.

Slutet är intressant precis som resten av filmen, men det känns abrupt och – återigen aningen ostrukturerat. Uppenbarligen beror det på att staten klippte om slutet då originalversionen inte föll i deras smak. Hade varit väldigt intressant att se vad som egentligen klipptes bort.

Filmens puttrande med flera potentiella skildringar i den stora berättelsen gör dock att det blir ganska mysigt – lustigt nog, som om man ser en miniserie som är i inledningsfasen på sitt berättande. Jag hade helt klart kunna se Mandingo som en längre miniserie då den har potential för mer och flera spännande – men allra mest omtumlande, skildringar av den vita societetens behandling av svarta slavar.

Det är ett bra försök till att göra en Gone with the Wind (1939), fast grundad i en bitter, mer cynisk amerikansk tidsmiljö utan romantiska blossanden.

Blueslegenden Muddy Waters bidrar dessutom med ett stycke musik till filmen, för att knyta ann till själva kärnan med berättandet om den svarta minoritetens historia.

Jag rekommenderar Mandingo, framför allt för det vågade rasismskildrandet som jag helt klart värderar högre än exploitation – men se den även för det kuriosa om du är intresserad av att få mer kött på benen till Quentin Tarantinos slavberättelse, Django Unchained.

I backspegeln #2: Dan före dan, masspykos, filmvåld och disney-stereotyper

En ny söndag har gått mot sitt slut och tekniskt sett är det julafton nu – även på denna blogg, men jag vill ändå dela med mig av några betraktelser från veckan som gått – inom och utom filmsammanhang…

 

Välkommen kära jul och Nic Cage som motvillig familjeman

Imorgon är det julafton och de vanliga traditionerna som städkaos, julpyntande och paketinslagning inpå småtimmarna bekantar sig återigen med mig. En något mer lugnande tradition jag avklarat det senaste dygnet är att se Brett Ratner-regisserade filmen The Family Man (2000), med Nicolas Cage och Téa Leoni i huvudrollerna. Jag kallar den dock helst vid den svenska titeln, ”En Andra Chans”.

Det är en film jag sett dagarna före julafton i säkert tio års tid. Det är ju knappast en av de där kända julfilmklassikerna, men det är något med den filmen som klickar hos mig, med sin It’s A Wonderful Life/En Julsaga-influerade historia om en man som väljer att prioritera sin yrkeskarriär framför sitt livs kärlek.

När han sedan – 13 år senare och som företagsledare för ett Wall Street-imperium springer in i en mystisk man på julafton så skickas han på till en alternativ samtid. Han vaknar upp på juldagen, i en familjevilla utanför stan till det liv han valde bort, men nu har han plötsligt den kvinna han lämnade som fru samt två barn och ett slött jobb på en liten däckfirma i samhället.

Han får lära sig den klassiska läxan om vad som är viktigt i livet – rikedom och ett liv i ensamhet eller ett ”simpelt” medelklassliv men med den kvinna han älskar.

Dels har filmen en alltid underhållande och charmig Nicolas Cage i centrum för handlingen, men den har också en underbar julstämning på det där alldeles lagomaktiga viset, ackompanjerat av ljuvlig Danny Elfman-musik och flera blinkningar till de tidlösa julklassikerna.

Det är också – trots det klassiskt amerikanska jultemat, en film om det amerikanska livet runt julafton som inte romantiserar det amerikanska livet. Detta just eftersom filmens syfte är att skildra en mer realistisk, småtrist och oinspirerande vardag för en amerikansk familj på väg mot 40.

Många är de hollywoodfilmer som använder julen som tema för att förklara hur underbart det är att vara en del av Amerika, men den här tar en annan väg och det är nog mycket det som får mig att återvända till filmen varje jul…

 

GBG Riot ett bevis på människans bristande förstånd i grupp

I veckan ”skakades” Sverige av det så kallade ”GBG Riot”, där skoltjejer startade upplopp mot Göteborg efter att de blivit sexhäcklade på Instagram av en eller flera elever på en skola i staden.

Sex väger uppenbarligen fortfarande tungt i provokationssyfte, i konkurrens med rasism, våldsbrott, krig, judeförföljelsemissförhållanden eller ekonomisk och politisk orättvisa. Säg till gymnasieelever att dom knullar runt och masspykos kommer urarta och övergå i våldsamma kravaller. Omänskligt, eller väldigt, väldigt mänskligt?

Människan må vara ett flockdjur, men människans förstånd sjunker avsevärt när vi följer gruppen och slutar att tänka individuellt. Ett tips till alla som följer – eller överväger att följa, Sverigedemokraterna.

 

Skolskjutningen ger eko på den amerikanska biotablån – till vilken nytta?

I USA har den fruktansvärda skolskjutningen satt stora avtryck – som förutom sex stycken vuxna framför allt resulterade i 20 små barns död och återigen väckt en kritik mot USA:s vapenlagar (något jag tog upp i I backspegeln #1).  President Barack Obama lovade de anhöriga att göra allt han kan för att förhindra att liknande dåd inträffar igen.

Det logiska borde då vara att förbjuda vanliga, civila medborgare i USA från att äga vapen och i minst fall förbjuda automatvapen, för vad fyller de för bättre funktion än att meja ner en stor mängd offer? Obama knöt dock näven väldigt försiktigt och i sin ”kamp” kunde han sträcka sig till att förbjuda vissa former av automatvapen – de andra vapnen kan vara bra att ha om det blir riktigt knivigt i det amerikanska hemmet (antar jag då att regeringen resonerar).

Istället riktas den amerikanska kritikerkåren blickarna mot filmvåldet – detta ”djävulens påfund”, och funderar om inte det kan vara anledningen till att så många dör av vapen runt om i staterna. Filmbolagen vill då visa sin respekt (läs; filmbolagen vill inte att biljettförsäljningen ska påverkas av filmvåldsdebatten) genom att flytta biopremiärer av potentiellt våldsamma filmer.

Quentin Tarantinos galapremiär av westernrullen Django Unchained på Juldagen ställs därför in. Det var helt enkelt ”too soon” för den. Filmen Parental Guidance flyttade däremot fram sin premiär från i onsdags till Juldagen – samma dag som Django Unchained skulle ha visats. Även Jack Reacher flyttade fram sin premiär. Den enda logiken med detta är att filmer påverkas av våld mer än vad filmer påverkar till våldsamheter.

När ska USA börja tänka logiskt istället för att handla efter pengapungen? Det är människor med vapen i händerna som dödar, inte filmerna som glorifierar dessa vapen, eller filmerna som visar brutaliteten av våldet. Men visst, om vapenindustrin är ett av USA:s största inkomstkällor är det väl logiskt att istället skylla på deras filmer, som väl endast inbringar deras ammunitionsbudget på sin höjd.

Det bör ju vara så, när ”vissa automatvapen” är ofarligare än hollywoods filmer.

 

Disney censurerar Kalle Anka ännu en gång

För ett femtontal år sedan fördes det en debatt om hur film- och tv-våld fick barn att begå våldshandlingar i tidig ålder. Disney censurerade då scenen i det traditionsenliga Kalle Anka och hans vänner önskar god jul, där den tjattrande aracuan hänger sig i en snara och hotar att skjuta sig själv med en pistol, samt en scen där Kalle Anka skjuter med maskingevär. Ifall det har påverkat till en minskning av våld bland barn är högst osäkert, men det var därför Disney tog beslutet att ta bort scenerna.

I år har Disney även censurerat tomteverkstadens leksaksutbud på den charmiga nigressdockan som får ett ”OK” i baken, den blonda dockan som säger ”mamma” och en judisk mansfigur som dansar lite käckt. Anledningen är att de visar stereotypa bilder av olika folkgrupper och att Disney ville anpassa sig till 2000-talet. De har därmed plockat bort mina favoritleksaker – och sekvenser, från ”Tomteverkstaden” och jag sörjer en aning.

Jag tycker att främlingsfientlighetsdebatten tappar fokus och blir alldeles för felriktad när majoritetskulturen (i det här fallet de ansvariga på Disney) ska agera för ett jämlikhetstänk. Jag blir inte mer rasistisk för att jag ser dessa karaktärer på julafton, för de ger inte mig någon negativ inställning till svarta, judar eller blondiner. Det är andra, djupare problem som ligger till grund för att folk får den bilden.

Precis som att jag heller inte tycker att den ”blackface”-liknande karaktären i barnboken/barnfilmen Liten Skär Och Alla Små Brokiga ger en dålig bild av svarta för att hon är en bra, föredömlig karaktär men har just ett ”blackface”-utseende. Att svarta, judar och blondiner sedan kan ta illa upp av det här (vilket är en lika stor anledning till att de tas bort) går absolut inte att utesluta, men ska vi börja utesluta alla stereotyper ur samhället så står vi inför en betydligt större rensning än den som den verkliga rasismen riskerar att åstadkomma.

För hur många sterotyper finns det inte i populärkulturen som trots sitt ”oeftertänksamma” yttre, trots det har lärt oss mycket bra snarare än att förvandlat oss till främlingsfientliga? Pocahontas, Pippi, Musse Pigg, Tarzan, Mowgli – listan kan göras lång. Den stora risken med sådana här aktioner är istället att det får motsatt effekt och gör de mer främlingsfientliga ännu mer missnöjda över den många gånger klumpigt skötta mångkulturanpassningen.

Även de mångkulturtoleranta måste släppa på rädslan och rikta sitt konstruktiva engagemang på allvarligare problem än Kalle Anka, Tintin och barnböcker.

Och till alla ”jag-är-inte-rasist-men”-sverigedemokrater”; Snälla, kan ni sluta referera till sidor som Fria tider och Avpixlat för att styrka era åsikter och börja använda lite kontruktivt tänkande när ni ”finslipar” era argument?