Etikettarkiv: Rädsla

Bästa svenska film 2011

1. Play

2. Jägarna 2

3. 2 Steg från Håkan

4. Hur många lingon finns det i världen?

Kommentar: Jag har hunnit se väldigt (rättning; pinsamt) få svenska filmer anno 2011, även om filmer som Apflickorna, Kyss Mig samt Simon och Ekarna åtminstone intresserar mig av de osedda. I övrigt har det varit ett normalår för svenska produktioner med endast någon enstaka, riktigt bra fiktionsfilm. Jag ska försöka se fler filmer inom den närmaste tiden, så jag slipper nominera alla fyra filmerna jag hittills hunnit se. Skäms på mig själv.

2 Steg från Håkan

2 Steg Från Håkan (av Björn Fävremark, Torbjörn Martin och John Boisen) är dokumentären som följer Håkan Hellström och vardagen i hans värld, samt ett av hans största fans. Väldigt snyggt fotad och klippt, väldigt emotionellt uppbyggd och går i en drömsk takt där den stannar och betraktar små, men trevliga vardagstillfällen i lugn och ro. Detta blandat med svartvita undervattensbilder som för mig förstärker avståndet mellan det ensamma lugnet och hetsen i rampljuset på ett vackert sätt.

Dokumentären tenderar att sväva i en stilistisk struktur utan tydliga poänger eller svar i det vi ser, men samtidigt passar det ändå ämnet lite då den på sätt och vis konstaterar att förebilderna vi älskar fortfarande är vanliga människor utan någon högre vishet än vad vilken ”svensson” som helst kan skaffa sig.

Och mellan raderna vill jag konstatera att djup beundran är väldigt komplext men ofta kommer ifrån en känsla inom oss där vi känner oss ofullständiga och därför hittar en högre inspiration som stöd för detta, just eftersom denna högre inspiration har berört något inom oss som få andra har.

En mer uppriktig kärlek är svår att finna hos en fysisk person och därför är det behagligt att finna stödet hos någon ouppnåelig. En gud, en författare, en artist. Å andra sidan; varför se upp till någon eftersom det ändå bara kommer sänka din egen position ännu mer?

Jägarna 2

Jägarna 2 överraskade mig genom att vara en väldigt rafflande film som fick mig att se den hela två gånger på bio och trots att jag tyckte idén om att göra en uppföljare på Jägarna var tråkig och lite skitnödig så var uppföljaren minst lika bra – om inte bättre. Peter Stormare dominerar med en av de bästa svenska rollerna vi sett på åratal och handlingen fängslar mig på ett realistiskt plan – den är ju inspirerad av en verklig, fortfarande aktuell händelse.

Det som dock lyfter den här – på samma sätt som föregångaren, är Kjell Sundvalls förkärlek att dramatisera enligt den svulstiga, klassiska operan, precis som i de bästa westernfilmer.

Play

Årets enda svenska filmguldklimp är dock Ruben Östlunds beteendestudie Play, som genom arrangerad men extremt välspelad ”flugan på väggen”-estetik tar upp svenskars relation till invandrare och hur känslan av underlägsenhet är svaret på alla problem. Tyvärr är vi för dumma i stort för att se det problemet, så istället inbillar vi oss att det är mycket svårare än så.

Vår rädsla för att förlora reviret ”Sverige” har gått ut över allt och alla vi kan uppfatta som hot, men som så ofta när vi styrs av instinkt glömmer vi att tänka djupare än så och vad gäller den högaktuella debatten kring invandringsfrågan ställer vi oss i försvarsställning i tron om att behålla vår trygghet, men det enda vi behåller är vår rädsla.

Den eviga rädslan för det annorlunda, som alltid har förstört den mänskliga gemenskapen, oavsett hudfärg, ursprung, kultur eller åsikter. Här slutar jag min fredspredikan, för det var ju film vi skulle snacka på den här bloggen.

Åter till Östlund som filmskapare. Jag besökte Stockholm filmfestival 2008 näst intill enbart för att få se hans förra film, De Ofrivilliga, och euforin över hans unika skicklighet att berätta våra brister slog mig som häpnadsväckande – i detta fall om vår oförmåga i olika situationer av grupptryck.

Det borde inte förtjänas ord som ”unik” till honom i ett idealt film-sverige, men övriga filmskapare i landet (ja, jag talar till dig) är antingen för fega eller så lyckas de inte ta upp samma samhällsfrågor så som Östlund gör. Han är orädd och vill skaka om de som inte orkar bry sig eller tänka själv med det sunda förnuftet, men andra etablerade filmskapare undviker den konfrontationen med tittaren.

Det är i dagens film-sverige Ruben Östlund, läromästaren Roy Andersson (En Kärlekshistoria, Sånger från andra våningen, Du levande), Stefan Jarl (Mods-trilogin) och Lukas Moodysson (Lilja 4-ever, Fucking Åmål, Ett hål i mitt hjärta) som kan åstadkomma liknande saker.

Faktum är att de är ganska ensamma i hela den svenska filmhistorien och även om de får respekt och stöd så borde Svensk Film se, förstå och ta chansen att stötta de kreativa revolutionärerna och inte bara toffelbranschfolket som rättar sig i ledet.

Men Svensk Film är – som det svenska folket i stort, för fega för det vi anser som annorlunda.

Varför tappar skräckregissörer (eller skapande själar i allmänhet) motivationen när de blir äldre?

Måste länka till essän Why do horror filmmakers lose their edge as the age? från The A.V. Club. Egentligen är det den sista spalten som är den direkt intressanta, där det spekulativa svaret resulteras, men läs hela för all del.

Det är absolut en intressant fråga som fler än jag ställt sig och detta gäller egentligen inte bara skräckfilmsregissörer utan alla filmskapare och skapare i stort, men för att få ett mindre spretigt svar så kan man givetvis koncentrera sig på en kategori människor – alltså de som arbetar med skräck.

Anledningen till varför skräckfilmsregissörer som John Carpenter, Dario Argento, George A. Romero och Wes Craven – för att nämna några, har tappat stinget och levererar tamare, bekvämare skräck på äldre dar’ är alltså inte för att de är oberoende av pengar eller desperata i pengar, utan snarare för att de har stora, vuxna familjer och en trygg sits att sitta på, vilket hindrar dem från att gräva ner sig i genuina tankar av oro, terror och skräck.

Det överensstämmer med min allmänna teori vad gäller alla själar och vår vilja att skapa – framför allt skräck och andra starka känslor. Vi tappar motivationen att uttrycka oss när vi blir äldre och mer trygga i vårt liv, i det fjärde steget av vår utveckling. Allt är en resa i vårt liv;

Period 1: Först går vi igenom den kritiska barnaåldern, då vi leds och lär av våra föräldrar som vi är beroende av då vi inte har förmågan att leva självständigt. Vi är direkta och simplistiska i vårt tänkande och gräver inte ner oss särskilt mycket i en sak utan letar hela tiden efter nästa upptäckt och nästa sak att lära sig. Skapandetänkandet tar vid men har bara börjat, vilket gör oss outvecklade. Beroendet av andra är som störst och vi är som mest rädda för att bli lämnade ensamma, vilket kan ge häftig oro av och till.

Period 2: Vi går sedan igenom revolutionsåldern då vi bygger upp oss själva som personligheter – alltså under och efter tonåren. Denna tid är kritisk för vårt kreativa tänkande då det är här vi börjar ifrågasätta allt i vår omvärld och skapa personliga ideér. Vår största skräck är att inte passa in eller att inte vara en tillräckligt bra människa. Bekräftelse eller självacceptans är nyckeln till trygghet.

Period 3: Vi går därefter igenom perioden då vi vanligtvis skaffar familj och på allvar lär oss att andra än ”jag själv” kan vara viktigare och vi värderar andra högre. Detta är inte främmande i tidigare stadium, men först nu genomsyras vi av det. Denna tid är intressant ur skräckfilmssynpunkt då vi under denna period har störst förmåga att uppnå paranoia, oro och skräck för andras brist på trygghet (make/maka, barn, föräldrar), vilket är bra material för skräckfilmsidéer då de alltid handlar om offer.

Period 4: Vi är alltså nu inne i perioden av vårt liv där alla våra allra närmaste anhöriga är vuxna och självständiga samt att du själv kan uppnå en känsla av att du fyllt din funktion här på jorden och därför inte behöver vara lika nervös över allt i ditt liv.

Period 5: Denna fas brukar dock variera och alla övergår inte till denna, men det är inte ovanligt. Här uppnår du mer eller mindre oro eller paranoia då du inte längre känner dig lika delaktig i andras liv och därför känner att du vill styra andra från din stol, vilket ju kan vara en chans till revansch men också en risk för att framstå som gaggig i andras ögon. Känslan av att vara förbrukad men att ändå ha misslyckats med att uppnå olika mål i din omvärld är den stora skräcken.

I den näst sista, fjärde fasen tror jag att de oinspirerade skräckfilmsherrarna har landat och omslutit sig till och därför också tappat glöden, som det brukar heta – och de är nog fast där, tyvärr.

Jag ber om ursäkt för detta psykologiutlägg, men kände inspiration att skriva av mig lite på grund av essäns ämne.

Slutligtvis; Herrar som Roman Polanski, David Lynch och ett fåtal till, som fortfarande verkar besitta en ovanlig skaparglöd trots sin ålder, dessa har fortfarande krig att gå, nya konflikter att reflektera/utforska kring och viljan att utveckla sig ytterligare och därför inte försatt sig i sina slutliga faser helt och hållet utan återkommer till stadiet före det fjärde, men det är en konst att klara det.