Etikettarkiv: Prousit

Prolog #8: Fem år av bloggande – tankar om karma, nirvana, framtiden för bloggen och lite om livet

Prousit-header

”Karma (sanskrit: karman, pali: kamma, ”handling”) är ett centralt begrepp inom österländsk religion och filosofi. I filosofiskt/religiöst hänseende har karma snarare betydelsen lagen om orsak och verkan. När en varelse agerar med tankar, känslor och handlingar lämnas ett spår både på omgivningen och i den egna organismen. Avtrycket får både omgivningen och varelsen att reagera i enlighet med naturlagarna. Naturlagarna sörjer alltid och överallt för att varje orsak får sin bestämda verkan och dessa kallas sammantagna för karma.”

Jag skrev 99 procent av den följande texten tidigt en morgon i inledningen av november 2015, efter att jag ännu en gång misslyckats med det jag ville göra och ville rannsaka mitt beteende för en behagligare tillstånd. Det var även mitt sätt att se framåt utan att se framåt efter 5 år av bloggande på denna filmblogg.Se det som en slags prolog för det som kommer efter, eller endast ett utsnitt av min inåtvända hjärna i nedskriven form, en vanlig dag.

Jag verkar periodvis, veckovis och till och med dagsvis gå in i väggar på grund av ambitioner som inte motsvarar vad jag sedan klarar av. Alternativt klarar jag inte av mycket när jag har just ambitioner med det. Ser jag den minsta press låser jag mig. Nu är jag sedan drygt ett år sjukskriven för utmattningssyndrom och någon form av utmattningsdepressivt beteende och det är väl just vad detta är, men det är inte kul att dagligen inse att jag inte ens kan förmå mig att klara av saker som jag brinner för av rent intresse och lust. Jag har blivit diagnostiserad inom autismspektrumet för inte alltför länge sedan (cirka augusti), efter en utredning startad just eftersom jag sett att mycket tyder på att grundproblematiken ligger i hur min personlighet fungerar jämsides med min generella omvärld.

Att tillägga på det är en rad högt sannolika så kallade diagnoser jag ännu inte fått på papper, men som jag har starka belägg för efter av delvis två års studerande av diagnoserna. Mitt tvångsmässiga informationssinne tar sig friheten att lite torrt räkna upp dem, med en extremt kort symtombeskrivning utan att göra det till ett helt eget spår.

Värt att nämna då diagnoser är ett känsligt ämne för många och som kritiseras som stämplande, är att diagnoser för mig inte är något annat än konkretiseringar på kartritningar över människors personligheter och dom mer radikala ytterligheterna från människans neurotypiska mönster är värda att medvetandegöra för att kunna lära sig av och acceptera för ett mer funktionellt liv utformat efter dina styrkor snarare än dina svagheter.

Högfungerande autism (före detta aspergers syndrom): Selektivt fokus med ”oflexibla”, motivationsbaserade intresseområden, stort fokus på detaljer och okonventionellt förhållande till social kommunikation samt högre energiförbrukning inom krävande och för den autistiska, onaturliga områden som social kommunikation men även allt i princip vilket kan leda till utmattning och ångest, samt ett brett spektra av ytterligare personlighetsdrag),

ADD (introvert ADHD): Obalans i mental koncentration och uppmärksamhetsförmåga, orsakat av bristande dopamin- och noradrenalinnivåer. Försvårar bland annat bibehållandet av motivation och energi, vilket leder till ångest och ett komplicerat förhållande till tid och att förhålla sig inom dess ramar. Svårigheter med att påbörja och avsluta saker. Skillnaden från ”vanlig” ADHD är att den inte nödvändigtvis leder till hyperaktivitet fysiskt utanför tankeverksamheten, samt att impulsivitet nödvändigtvis inte förekommer. Diagnosens nackdelar kan balanseras genom centralstimulerande preparat (metylfenidat, amfetaminer m.m.) och efter att ha varit anti till detta senaste åren har jag nu kommit fram till att preparaten skulle kunna hjälpa mig dom dagar då jag verkligen behöver ”fungera”.Sannolikheten att jag har AD(H)D av introvert karaktär har ökat från 98 procent till 105 procent den senaste tiden.

GAD (generaliserat ångestsyndrom): Konstant oro och ångest utan generella orsaker, men som hela tiden finns med och triggar i stort sett alla intryck, Leder ironiskt nog till en ”förmåga” att underreagera när mer konkret ångestframkallande saker sker i ens närhet. Antidepressiva kan lindra, men jag är generellt anti till antidepressiva och vet att den receptfria johannesörten jag tar dagligen mot oror och nervositet samt framtida centralstimulerande hjälper bättre än antidepressiva för mig i längden.

Tvångssyndrom (OCD): Återkommande tvångstankar på grund av ångest som kan leda till bland annat perfektionistiskt kontrollerade tvångshandlingar. Ritualer förekommer dagligen så pass ofta att det hindrar ens vardag på ett orimligt sätt. Mönster blir ens destruktivt hållna religion. För mig kommer detta och går beroende på mitt dagliga tillstånd, men min barndom upptogs i större grad av detta. Sedan jag slutat skolan har ritualerna bantats ner och koncentrerats till några få uppenbara handlingar (kopplat till badrum) samt mer komplexa tankemönster och beteenden.

Slut på diagnossightseeing.

Detta leder alltså allt som allt till problematik även i mina favoritsysslor, som att vara kreativ, se film eller reflektera i text kring film. Det enda intresse det inte ställer till mycket för utan snarare förbättrar, är mitt intresse för psykologiskt tänkande och filosofiskt tänkande och det är väl därför dessa intresseområden genomsyrar allt annat, då det håller ihop alla mer ”komplexa” sysslor från att rasa helt.

Jag vill inte känna någon ångest – arbetsmässig press, kring mitt skrivande. Idéerna i mitt huvud är alltid störst och själva tanken på att utföra dem får mig att hamna i det berömda upplysta tillståndet. Känslan av total harmoni – flödet, ”the void”, ”the unified field”, kreativ eufori i det inre. Det är den näst bästa känslan. Den bästa känslan är den som kommer senare. Jag ska återkomma till den bästa känslan just senare.

Först ska jag förklara vad som är dåliga känslor och vad jag behöver gå igenom för att nå fram till den bästa känslan. Jag ”inser” i nästa steg att jag tagit mig vatten över huvudet. Jag har i skaparglädjen skapat ett så stort och ambitiöst projekt att jag hör klockan slå mig och jag blir aldrig klar när jag borde. Plötsligt tänker jag att det finns ett ”borde” som jag ska ta hänsyn till. Jag ska vara konsekvent, regelbunden och en pålitlig följetong som går klockrent. Jag gör ju något roligt, då ska det vara så. Euforin ska komma på beställning.

Där begår alla människor sitt största misstag. Du förväntar dig det positiva. Positiva förväntningar leder enbart till ångest. Du konstruerar hur du vill att framtiden ska vara och när det är en positiv bild har du beställt ångest. Du försöker kontrollera det som ännu inte hänt och konstruktionen kallar du framtid – och eftersom framtiden inte existerar mer än i våra plågsamt komplexa huvuden och vi försöker kontrollera något som inte existerar, får vi sona våra försök att kontrollera. Det är den sanna bemärkelsen av karma. Glöm alla klassiska, populärkulturella förklaringar av vad karma står för. Ta inte reinkarnationsteorin så bokstavligt. Tänk inte på en livstid som du lärt dig den. Vad är ens ett liv? Det är ett kapitel för sig. Du som du känner dig föds och dör endast en gång. Du i formen av ett ego. Karma är när du betalar priset för dina handlingar och dina handlingar är ditt tänkande – dina förväntningar, ditt ego.

Känn hur du upplever karman gång på gång i ditt handlande. Det är först när du slutar bygga ditt liv på positiva förväntningar som du kan börja må riktigt bra. Lev istället på intuitionen. Tänk inte så mycket på det som faktiskt inte finns. I allmänhet går jag och tänker att allt, steg för steg kommer gå åt helvete. Det värsta kan hända och jag förbereder mig nästan alltid på det. Ett typiskt GAD-drag i första steget. Den positiva twisten hos mig är att jag vänder det till min fördel. Jag förväntar mig – eller åtminstone förbereder mig, på det värsta men jag är lugn med det. Har du GAD går du med en konstant ångest oavsett var du befinner dig och det gör att konkret ångestframkallande situationer och otäcka överraskningar inte påverkar dig lika plötsligt, eftersom du redan konstant varit flera steg högre upp på ångesttrappan än den generella människan, som går utan ångest och sedan träffas av oron i bröstet utan förväntningar. Den generella människan går ju omkring och förväntar sig att saker ska gå bra för att sedan bli besviken. Ångest uppstår. Jag har utnyttjat mitt eget personlighetsdrag av att alltid förvänta mig det värsta, för att istället må bra kring nuet – det enda som existerar.

Det mest härliga är att känna dig helt och hållet i nuet och stunden för det är den totala harmonin att vara där. Det är upplysning. Allt du gör är det som händer nu och nu är allt du är och mår du bra nu är du allt du behöver vara. Men jag har under lång tid haft det näst bästa till hands. Förberedelsen på att allt blir katastrof med en statistiskt minimal chans på succé. Som alltid kommer resultatet att det värsta oerhört sällan inträffar och jag blir därför positivt överraskad gång på gång på gång. ”Den här filmen var en besvikelse”. Det är för att du förväntade dig motsatsen. ”Mitt liv är en besvikelse” Ja, du förväntade dig uppenbarligen motsatsen och du får betala priset för det. Det är ditt eget fel att du mår dåligt – krasst men sant, för du förväntade dig motsatsen.

Men det allra bästa är att vara öppen för allt vilket är det närmaste du kommer ”Jag har inga förväntningar” och då har du kommit långt med ditt välmående. På något sätt är jag öppen för allt, men med oerhört stort GAD-fokus på att risken är störst att det går åt helvete, vilket jag som tur är utvecklat till något positivt. En positiv inställning, vilket inte på långa vägar är alls samma sak som att ha positiva förväntningar. Positiva förväntningar är den raka vägen till destruktivt tänkande. Absurdistisk livsvisdom.

När jag är i mitt svaga tillstånd däremot, begår jag just människans generella misstag. Jag börjar förvänta mig att saker ska gå vägen. Saker ska bara rulla på. Jag förväntar mig flödet och börjar i min svaghet inbilla mig att jag kan styra flödet till att gå ”min väg”. Jag ska skriva två recensioner idag för jag har bestämt att så ska jag göra. Jag lägger mina egna minor och jag trampar på dem som en mentalt blind dumstrut. Folk brukar säga att ”verkligheten kommer i mellan”. Ibland känns det så, att verkligheten kommer i mellan … men eftersom verkligheten är en illusion – människans mest utmålade tro (tiden är en annan sådan), är det ingenting annat som kommer i mellan mer än vad jag tror på och därför är det inte lönt att lägga någon vikt vid det där mellanläget. Jag skriver klart nya saker när jag skriver och när jag inte gör det så gör jag det inte. Det kommer när det kommer oavsett tidens takt. En vecka kanske tempot är normalt, en annan är det onormalt normalt och dom flesta veckor är det inte normalt och då är allt i sin ”ordning”.

Vad är då den bästa känslan, som jag nämnde i inledningen? Har jag inte tjatat om ”det bästa är”, ”det härligaste är” gång på gång redan? Är det inte flödet, den totala harmonin, känslan av att allt går vägen – att allt som sker just nu är det enda jag har och att det består av total, kreativ livsglädje för vad jag håller på med? Jo, det är den bästa känslan, men den bästa känslan är ännu mer kraftfull när den kommer som ett resultat av att mitt så kallade i-landsliv har rasat ihop.

Allt jag byggt upp genom kontroll – förväntningar på att saker ska gå klockrent och fungera – hela den ordnade framtidsstrukturen och illusionen om att jag kan kontrollera min verklighet och vem jag är – när den förväntningen rasar, som ett brinnande hus av ordning, en perfekt samling eller klocka som alltid går i synk med mig – eller en lång, ambitiös filmlista, ett halloweenprojekt, ett projekt att recensera alla avsnitt av Twin Peaks där en recension eller flera ska bli klara efter en kalender eller en ekonomisk krasch eller cancer eller dödsdom – när allt kontrollerat och strukturerat rasar, då blir jag desperat, sedan helt tom. Helt blank.

Ur den duschen – den tomheten av förlorad kontroll – inser jag, gång på gång och lite bättre och mer överväldignade var gång, att jag nu är fri igen. Jag ska inte förvänta mig kontroll, ordning och struktur och tro att det är något positivt. Jag ska inte förvänta mig något bra. Det ger endast ångest, oro, stress och ett ras inuti mig och runt mig.

Men ur det raset, ur askan kliver jag upp med ett renat sinne av den bästa känslan igen. Jag är tillbaka i den totala harmonin, flödet, insikten, upplysningen. Så länge jag kan minnas insikten, är jag där. Det är Nirvana.

”Nirvâna (sanskr., निर्वाण ”icke-vara”), alternativt pali nibbâna, eftersträvansvärt själsligt slutmål inom buddhismen. Inom buddhismen ses nirvana som fullständig frihet från begär, hat och självbedrägeri. Att uppnå nirvana är detsamma som att bli upplyst eller uppvaknad.”

”Att uppnå nirvana, innebär inom buddhismen att man slipper födas om i ett nytt liv.

De fyra ädla sanningarna

Man brukar sammanfatta läran i de fyra ädla sanningarna:

  • Allt är lidande. Det innebär att man ständigt återföds. Antingen som en varelse i helvetet, som ett djur, en ande, en människa eller en gud. Återfödelsens kretslopp kallas samsara.
  • Lidandet beror på livstörsten. Livstörst innebär att man vill fortsätta leva, att människans begär binder henne vid tingen.
  • Lidandet kan upphöra. Man kan släcka livstörsten genom upplysning, som i sin tur leder till nirvana. Upplysning är som att vakna ur en dröm och se och förstå allt som det verkligen är.
  • Nirvana är det totala utslocknandet då man inte längre existerar, då allt är stilla.

Det finns en väg som leder till nirvana. Man kan göra slut på livstörsten och nå nirvana genom att följa den åttafaldiga vägen.

Den åttafaldiga vägen

  • Rätt insikt – förstå lidandet och orsaken till det.
  • Rätt inställning – inte ha begär, vara elak eller våldsam.
  • Rätt tal – inte ljuga eller prata strunt.
  • Rätt handlande – inte döda, stjäla eller leva ett liv i lyx.
  • Rätt levnadssätt – inte lura och utnyttja andra.
  • Rätt strävan – leva vaksamt.
  • Rätt vaksamhet – genom meditation nå insikt.
  • Rätt försjunkande – genom meditation tömma medvetandet och fylla det med oändligt medlidande.

Buddhismen innehåller ingen tro på gud eller gudar. Buddha förklarade i sin lära att tron på Gud är baserad på rädsla.

”Gripen av rädsla går människor till heliga berg, heliga lundar, heliga träd och heliga platser.” (Buddha)

”Utifrån sin egen erfarenhet, såg Buddha att varje människa hade kapacitet att rena sinnet, utveckla oändlig kärlek, medkänsla och perfekt förståelse. Han skiftade uppmärksamheten från himlen till hjärtat och uppmuntrade oss att hitta lösningar på våra problem genom självförståelse.”

Jag kommer, när jag känner för det och intuitionen klickar in, att skriva på bloggen. Imorgon, nästa månad eller nästa år. Det är enbart mänskliga tidsangivelser. Jag har saker på gång, som ruvas om vartannat. När det känns bra skriver jag och en liten del i det är för att dela med mig av mina tankar, vilka brukar vila på film och kreativt skildrande. Jag kommer, när jag känner för det, att skriva mer halloweenrelaterat då den halloweenmånad som var för länge sedan är över och mitt i allt det fastnade mina ambitioner på hatthyllan. Och här sitter jag och skriver om något så högtravande som tillvaron självt – igen. Jag tror att jag vill fira halloween året runt på bloggen. Jag vill skriva mer om italienska skräckregissörer. Dom uppfyller en stor del av mitt liv emellanåt och jag vill inte begränsa dem till oktober, eller någonting egentligen, men jag kommer ändå göra oktober till en skräckfokuserad månad förstås. Dock inte begränsa mig till den månaden.

jacoby

Twin Peaks hägrar för dörren. Jag går dagligen i små extaser över att den tredje säsongen är under full produktion i detta nu och spekulationerna är ett dussin lynchiska mysterium i sig, samtidigt. Kommer hon och han återvända? Var är dom nu? Vad är det egentligen Lynch och Frost kokar ihop bakom alla röda ridåer? Inga förväntningar. Bara spekulationer. Öppet och ovisst. Jag älskar det. Jag vill skriva om Twin Peaks. Jag vill fortsätta där jag är med recensionerna och det blir som det blir. Jag behöver känna mindre ångest och släppa ambitionerna. Varje dag kan kännas som en ovälvande seger men det finns alltid en ambition eller ohälsosam målsättning som slinker in, som jag inte får ta på sådant allvar.

Vi ses här med mer Twin Peaks, oberoende av klockor och tid. Som citerat;

”Lidandet beror på livstörsten. Livstörst innebär att man vill fortsätta leva, att människans begär binder henne vid tingen.
Lidandet kan upphöra. Man kan släcka livstörsten genom upplysning, som i sin tur leder till nirvana. Upplysning är som att vakna ur en dröm och se och förstå allt som det verkligen är. Nirvana är det totala utslocknandet då man inte längre existerar, då allt är stilla.”

”Through the darkness of future’s past, the magician longs to see. One chants out between two worlds… ”Fire… walk with me.” We lived among the people. I think you say, convenience store. We lived above it. I mean it like it is… like it sounds. I too have been touched by the devilish one. Tattoo on the left shoulder… Oh, but when I saw the face of God, I was changed. I took the entire arm off. My name is Mike. His name is Bob.”

PS. Jag vet inte riktigt varför jag citerade det där sista, men det finns någonting som kopplar det till allt det där andra.

Pro-life #7: Börja meditera, påbörja din egoupplösning och bidra till en bättre värld (OBS! Inget mumbo jumbo!)‏

Prousit-header

Glöm krig, terror och död. Människans största rädsla är den för sitt personliga rykte. Rädslan för sitt anseende. Det är en monumental osäkerhet du bär på. Och det har eskalerat kraftigt i en så socialt öppen tid som vi numera lever i. Det märks när du söker bekräftelse och när du tar avstånd.

Det är så absurt många i dagens samhälle som upprätthåller detta bekräftelsebeteende och avståndstagarsbeteende att det är tillräckligt för att göra hela jorden mörkrädd. Drömma livslånga mardrömmar både natt och dag. För mig är avståndstagande inte en konstruktiv handling. Det är på sin höjd en passiv handling, men då sådana handlingar är något motsägelsefullt i sig vill jag kalla det en destruktiv handling. En egoistisk handling. En omedveten handling för att rädda ditt eget skinn. Rädda ditt ego och sedan få bekräftelse för det. Upprätthålla det separerande tänkandet.

Jag önskar som dom flesta en konstruktiv värld med mer harmoni. Jag vill därför uppmana dig som läser det här att öka din självkänsla inifrån. Övervinn din rädsla och oro genom konstruktiv handling och flytta fokus från ditt bekräftelsesökande och avståndstagande. Du brottas enbart med bilden av dig själv och du håller på att förlora allt genom tron på att den bilden har någon betydelse för din överlevnad. Att söka bekräftelse och ta avstånd gör dig inget gott.

Stärk dig inifrån, känn harmonin och låt den kraften växa utåt tills den passerat skalet du kallar dig och strålar vidare till skalen i din omgivning, tills du känner att du och omgivningen är samma. Vi är inte separerade. Du är lika mycket det du ser som det blickarna riktade mot dig ser. Det finns ingen konkret vägg däremellan. Du är din omgivning och omgivningen är du. Du kan inte fly den, enbart röra dig genom den, som en del av den.

Det låter i många öron som naivt mumbo jumbo sprunget ur nidbilden av den desillusionerade, fredsfrälsta hippien som talar i gåtor inte ens hon själv kan nysta upp, men ingenting hindrar utvecklingen av harmoni mer än det antibeteendet. Avståndstagande. Separation. Gränsdragande.

EGO 1

Så övervinn det utåtriktade bekräftelsesökandet och avståndstagandet genom att skala av dina masker och fokusera på att stärka din självkänsla, så kommer du till slut inte ha någon anledning att behöva söka varken bekräftelse eller avståndstagande för att lindra din rädsla och må bättre.

Du kommer inte längre vara den statiska prick i tillvaron du emellanåt kan känna att du är. Du kommer lära dig att känna friheten i att falla fritt och det kommer vara förlösande för din kropp. Din rädsla över vem DU är i andras ögon kommer minska i takt med att EGOT försvinner och din kropp växer sedermera samman med allt runt dig. Börja med det du förstår och låt sedan förståelsen om ALLTINGS FÖRENADE RÖRELSE öka i takt med att ditt ego minskar.

Igår lärde jag mig att egots upprätthållande i grunden styrs av muskulär anspänning. Det är den givna punkten att börja på. Meditation. Du gör det förmodligen redan idag till en viss grad, men du har allt att vinna genom att meditera mer. Sluta spänn din så kallade kropp och ditt så kallade psyke och du kommer steg för steg komma närmare upplösningen av ditt ego och en större harmoni förenad med allt det andra runt det du kallar din omgivning.

Meditation kan verka svårt, men svårigheten i det är att det är så oerhört enkelt. Det handlar i grund och botten enbart om att slappna av och upphöra anspänningen av muskler tills du i längden lyckas sluta lokalisera dig själv som en kropp – eller snarare lyckas känna förbindelsen med allt utom det du sett som din kropp.

Då kommer du inte längre behöva spänna dig inför vem du är och inte är inför din omgivning, för du och din omgivning är samma. Det råder inga tvivel om det; Du och din omgivning är samma och den enda gränsen som separerat det faktumet är ditt EGO. Börja inifrån och sudda ut gränserna.

Peace out, folks!!!!

FOTNOT: Detta skrevs i svallvågorna efter det offentliga avståndstagandet av Kristoffer ”Kringlan” aka ”K” Svensson, dom uppmärksammade terrorattentaten i Paris, mitt personliga mörker efter radiodokumentären ”Självmordet på Flashback” (P3 Dokumentär), lyssning av Gustaf Noréns senaste framträdanden i offentligheten samt han och Göran Greiders podcast ”Brännässlor”, lyssning av Alan Watts och speciellt den med Watts inspelade föreläsningen kallad ”The Quaking Mess (Ego, Problems of Life)”, personliga samtal med bekanta och vändningen i och med påbörjandet av regelbunden meditation. Inga droger har än så länge använts utöver ovanstående.

Prostata #6: Kringlan-gate och reaktionerna

Prousit-header

Angående skriverierna (bland annat här och här) kring K Svenssons psykbryt i den livebaserade morgonpodcasten AMK Morgon;

Den som skriver behöver inte göra en mans psykbryt till ett ställningstagande mellan könen. Du får förstås göra det om du vill eftersom ordet är fritt, men det hjälper inte att göra Kringlans utspel till en tjej/killgrej. Se det istället som ett tillfälle av galet hat, förhoppningsvis följt av konstruktiv lärdom.

Kringlan

Men att måla upp övriga i AMK-studion som klichén av män som ryggdunkar hat gör enbart saken värre. Dom så kallade ensamma galningarna blir alldeles för ofta sedda som representanter för en generaliserad grupp av människor. I fallet Kringlan-gate spiller det över i ställningstagande mot kön men på ett större plan än Svenssons personliga yxhugg.

Jag hoppas alla tar sitt eget förnuft till fånga och gör sitt bästa för en konstruktiv och fredlig sammanhållning istället för att döma ut grupper – män, kvinnor, människor eller vad gruppen än består av.

EDIT – uppföljning av ovanstånde text hämtad från kommentarsfält på facebook…

Kommentar från Oskar: Är beredd att hålla med. Uppfattade hela ”urspårningen” som ett resultat av en plågad individs frustration. Är inte särskilt insatt i vad K har för människosyn osv, men utifrån mitt sätt att tolka hans utspel var det knappast något hat riktat mot kvinnor.

Det jag hörde när jag lyssnade på det oklippta avsnittet av podden var en paranoid man, vars sinnestillstånd inte var på topp, och jag tror att alkoholen hade snurrat till det rätt rejält i skallen på honom. Jag antar att han ville få någon slags reaktion (och eller en debatt) kring det han tyckte var fel. Han tog därför till det grövsta och mest vidriga språk han kunde förmå, och sedan riktade han det mot Åsa Linderborg och Victor Malm.

Uppenbarligen har K problem, och jag tycker mer synd om honom än någon annan i det här fallet. En fullt frisk människa beter sig inte så som han gjorde. Det är som sagt uppenbart.”

Svar: Japp, precis så. Allt för ofta ska varje händelse av individer användas av andra individer för att ta ställning i en fråga för eller emot. Ska personer hela tiden se saker utomstående dem själva som ställningstaganden för mycket större frågor slutar allt i ställningskrig istället för någon form av konstruktiv utveckling.

Människan behöver inte domar på sig för att gå vidare, utan förståelse och stöd till förenade lösningar, till och med i situationer som allmänheten dömt som osympatiska och förkastliga.

Pastorn #5: Frihet och samhälle

Ett existentiellt, ickepolitiskt 1 Maj-inlägg om samhällets utveckling för din frihets skull …

image

Livet handlar inte om att passa in. Livet handlar om att ge DIG SJÄLV utrymme. För hur ska DU kunna växa utan att ge DIG SJÄLV utrymmet?

Jag talar inte om den egocentriska, destruktiva illusionen av UTRYMME som något fysiskt och begränsat. Den egocentriske tror på den illusionen och tror därför att det är nödvändigt att ta av andras utrymme för att expandera sitt eget. Egot tar andras frihet för egen vinnings skull.

Att GE dig själv utrymme är inte att TA utrymme, utan det är att ge dig själv FRIHET – och friheten är obegränsad.

Samma sak som gäller för dig gäller även för samhällen, som är en konstruktion bestående av en massa av ”DU”, upprätthållen av en massa av ”DU”.

Samhällen utvecklas inte genom att DU anpassar dig till samhället och dess minutiösa, felfria säkerhet – ofta skönmålat i form av det vitt skilda ordet ”trygghet”. Samhället utvecklas genom att UTVECKLAS efter DIN FRIHET.

image

För om DU är en rörelse som drivs av frihet och samhället är en rörelse som drivs av en massa DU, så bör samhället vara lika drivet av frihet som folket i det. Logiskt.

Tyvärr passiviseras folket av egots illusion om att ta utrymme och framför allt av illusionen om SÄKERHET SOM TRYGGHET FRAMFÖR FRIHET och resultatet blir ett samhälle där själva definitionen av FRIHETEN glömts bort.

Om alla ”DU” där ute ger dig själv mer utrymme i form av frihet, hjälper du samhället att UTVECKLAS FÖR DIN FRIHETS SKULL istället för att stagnera i SÄKERHET upprätthållen av EGON.

Så enkelt är det! Kör hårt från och med idag oavsett var du står politiskt! Frihet är inte politik, det är en naturlig förutsättning för livets utveckling.

Pust #4: Splittrade ögon riktas mot psykisk ohälsa

Prousit-header

I och med självmordsdådet som ledde till 149 människors död i Alperna, fokuseras nu den mediala debatten genom nyheterna i Sverige och världen över på att det kan vara på sin plats att testa piloters psykiska hälsa i högre grad så att inte liknande självmordsdåd sker i framtiden.

Som vanligt tänker media och inflytelserika källor inte längre än näsan räcker och sällan heller vi andra.

Den naturliga debatten borde ju fokusera på om det inte äntligen är dags nu att ta ALL psykisk ohälsa inom och utanför samtliga yrkesgrupper i samhället på större allvar.

Kanske är det dags att värna om varandra och inte börja överväga hjälp mot psykisk ohälsa först när självmordsplaner och/eller psykoser har kommit på tapeten och vederbörande person SJÄLV slår larm i det stadiet.

aa22_517a5a92ddf2b373169c49e1

Annars blir det troligast inte en flygplansmassaker nästa gång, utan en kontorsmassaker, fabriksmassaker, myndighetsmassaker eller skolmassaker.

Och då kommer media och inflytelserika källor rikta debatten om den psykiska ohälsan specifikt till dessa miljöer istället, förmodligen.

Nu låg den aktuella flygplanstragedin inte inom Sveriges ansvar, men jag tycker att den är tillräckligt relevant för att elda på en konstruktiv förändring för psykvården ytterligare. Det räcker inte att agera splittrade när den psykiska ohälsan är högst kollektivt drabbande.