Etikettarkiv: Poltergeist

Behind The Mask: The Rise of Leslie Vernon (2006)

Halloween-banner

behind_the_mask poster
Genre: Mockumentär, Slasher, Komedi, Skräck
Regi: Scott Glosserman
Manus: Scott Glosserman, David J Stieve
Längd: 92 min
Skådespelare: Angela Goethals, Nathan Baesel, Robert Englund, Scott Wilson, Krissy Carlson, Kate Lang Johnson, Zelda Rubinstein, Ben Pace, Britain Spellings, Hart Turner

Leslie Vernon – inspirerad av mördare som Michael Myers, Jason Vorhees och Freddy Krueger, hoppas bli nästa stora massmördare och låter ett team dokumentärfilmare följa honom medan han skapar sin legend i den lilla staden Glen Echo.

Jag har sedan filmen om Leslie Vernon släpptes varit medveten om dess existens och att den uppskattats mycket i skymundan av de mer påkostade skräckfilmerna. I alla år har jag dock missat vad som var det alternativa med just denna film.

I och med att jag själv är i tagen med att skriva manuset till en kommande skräckfilmsbaserad kortfilm kom dock Behind The Mask på tal, då det dels är en fin kärleksförklaring till slashergenren (Halloween, Friday the 13th, A Nightmare on Elm Street, Scream, m.m, m.m.) och dels en alternativ variant på en slasherfilm.

Behind the mask 4

Behind The Mask börjar nämligen som en mockumentär – en fejk-dokumentär, där vi följer en ung man som vigt sitt liv åt att bli en minst lika effektiv mördare som filmlegenderna Jason, Freddy Krueger, Michael Myers och co.

I denna films universum antyds det till och med att dessa mördare inte är filmkaraktärer utan att dom faktiskt existerat och utfört sina respektive massakrer i hålor som Haddonfield, Elm Street och Crystal Lake.

Ännu roligare är att Robert Englund som spelade Freddy Krueger dyker upp i en liten biroll som Dr. Loomis/Donald Pleasence-inkarnation och Kane Hodder som är den mest populära Jason-skådespelaren dyker upp i en grannskaplig cameo just utanför huset som syntes i A Nightmare on Elm Street. Och ni vet den där läskiga lilla spåkärringen i Poltergeist? Hon dyker också upp i en biroll som bibliotekarie. Inte illa alls.

Behind the mask 8

Det bästa med filmen tillsammans med det ganska fräscha upplägget är titelskådespelaren, Nathan Baesel, som imponerar med sitt frispelande agerande som den maniskt sprallige och samtidigt påträngande obehaglige Leslie Vernon. Han påminner verkligen om en nedtonad, mörkare Jim Carrey eller varför inte American Pie-filmernas Sean William Scott? Fast i mörkare, mer fokuserad form då förstås.

Jag skulle till och med kunna dra till med att han påminner om Heath Ledgers Joker-inkarnation emellanåt. Passionen och glädjen i rollen Nathan Baesel spelar lyser sannerligen igenom på ett charmerande sätt och det är tråkigt att se hur pass lite roller han gjort efter denna film. I samma veva som den här filmen gjordes hade han dock en fast biroll i den nedlagda sci-fi/rysar-tv-serien Invasion (2005-2006) som en polisutredare.

Regissören/manusförfattaren Scott Glosserman då? Han har i övrigt gjort en dokumentär om Wikipedia kallad Truth in Numbers? Everything, According to Wikipedia (2010) och en psykologisk thriller – The Truth Below (2011) utspelandes i alpin miljö och som jag av en händelse sett utdrag av och lika delar tyckt varit en frisk fläkt samt ännu en rysare med många logiska luckor.

Behind the mask 5

Så är även fallet med Behind the Mask, som trots sin vilja att skildra storyn som en fejk-dokumentär trots det går över en hel del väl fantastiska gränser och dessutom struntar i ologiken att ett filmteam utan någon egentlig eftertanke tycker att det känns okej att följa en mördares förberedelser inför sina mord, eller att dom trots frånvaron av dem själva alltid lyckas ha en kameraman distansplacerad för att ge bästa klippningsflöde i bilderna.

Jag får därför ta allt med en nypa salt och distans, men det förtar inte så jättemycket då jag i första hand leds in i att filmen är en mörk, mörk komedi som granskar slasher-genren, liksom Kevin Williamson och Wes Craven gjorde med Scream på 90-talet.

Dom rent filmiska inslagen i Behind The Mask känns glättiga och oäkta då filmskaparna går efter en typiskt filmisk look som lågbudetfilmare ofta gör men som paradoxalt nog sänker produktionsvärdet då inte förutsättningarna för ett högre produktionvärde än det dom har helt enkelt inte finns där.

Behind the mask 6

Det tillsammans med klyschigt billig skräckfilmsmusik och ganska lamt och naivt skådespeleri från både den kvinnliga huvudrollen (Angela Goethals) och övriga biroller av mer okänd karaktär gör att filmen blir en mixad upplevelse, men med goda intentioner som jag tar med mig.

Hjärtat finns trots allt verkligen där och det är nyckeln till efterliv inom skräckgenren.

En uppföljare är dessutom på gång med arbetsnamnet ”B4TM” (Before The Mask), tack vare efterfrågningar från engagerade fans och i sin tur till stor del tack vare ett uppenbart passionerat filmskaparteam.

HalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenDeadHalloweenDeadHalloweenDeadHalloweenDeadHalloweenDead

The Entity (1982)

Genre: Rysare, Drama
Regi: Sidney J. Furie
Manus: Frank De Felitta
Längd: 115 min
Skådespelare: Barbara Hershey, Ron Silver, David Labiosa, George Coe, Margaret Blye

Det är någonting som jagar Carla Moran. Någonting är ute efter hennes själ. Och hennes kropp. Det går inte att stoppa det. Och hon har ingenstans att fly. Det okända väsendet har kommit för att ta Carla. Hon vet inte varför det jagar henne, men hon är dess utvalda offer.

Väsendet plågar henne i hennes sovrum. Det attackerar henne hemma hos en vän. Det tar till och med kontrollen över hennes bil, vilket nästan dödar henne. Men det okända väsendet kommer inte för att döda Carla, det har andra planer för henne…

Jag fick veta om den här filmen genom Slashfilms publicerande av Martin Scorseses 11 favoritskräckfilmer som jag skrev om tidigare, där denna film låg på plats 4.

En lista som mestadels innehöll gamla klassiker från den svartvita tiden och denna bortglömda, moderna film utmärkte sig därför. Mest fastnade jag dock för den kontroversiella, modiga handlingen att skildra en kvinna som bokstavligt talat utsätts för våldtäkt av en övernaturlig ande.

Inte nog med det så är filmen baserad på ett verkligt fall, som skedde i Kalifornien i mitten på 70-talet. Förvånansvärt mycket av det som sker i filmen har alltså hänt i verkligheten – mer än vad jag kunde ana. Du kan läsa om fallet exempelvis här, men jag råder dig att först se The Entity för att det inte ska hämma en bra filmupplevelse.

Filmen drar mig in snabbt med utsökt krypande orkestralmusik av undersedda Charles Bernstein (Cujo, A Nightmare on Elm Street, Kill Bill, Inglourious Basterds) och inte minst läckert foto med stor känsla för filmens material.

The Entity är sannerligen ett gediget regiverk då filmens drama är det som verkligen imponerar. Skräcken finns närvarande hela tiden men dramat får stor plats och tar övertaget, på samma fina sätt som när jag såg den liknande, underskattade filmen The Exorcism of Emily Rose (2005).

Jag skulle dock bäst vilja beskriva The Entity som en korsbefruktning mellan Såsom i en spegel (1961) och Poltergeist (1982).

Dramat griper tag i mig så pass genuint att jag vid ett par tillfällen blir tårögd. Den påfrestande terrorn som inte bara drabbar huvudkaraktären Carla Moran utan även hennes två döttrar och unge son. Mamman är briljant spelad av Barbara Hershey (Hannah & Her Sisters, Falling Down, Black Swan) då hon får känslorna att svalla fram oförhindrat.

Karaktärens son, spelad av då orutinerade David Labiosa (Blood In Blood Out, 24, Mega Piranha) gör också en grym insats i en roll som lätt hade kunnat gjorts sentimental på ett tradigt vis, men han lyckas ge stor äkthet.

Ron Silver (Chicago Hope, The West Wing, Ali) dyker också upp och briljerar minst sagt även han i rollen som en psykiatriker som inte vet om han ska tro på faktabaserade konventioner eller övernaturliga fenomen.

Just konflikten mellan det som går att förklara genom psykologi och de övernaturliga teorier som parapsykologisk forskning kontroversiellt pekar på som tecken på  andliga energier tar filmen till ämnen på ett intellektuellt plan och lyfter tillsammans med dramat filmen till en nivå över den vanliga rysarstandarden.

Psykologiska förklaringar kämpar mot paranormala förklaringar och det mest intressanta med den konflikten är att inget går att faktamässigt bevisa, oavsett vilka beläggen är. Du kan inte bevisa att du sett ett spöke, men du kan inte heller motbevisa det genom faktamässiga bevis.

Jag som tittare tvivlar på vad jag ska tro genom i stort sett hela filmen, men jag blir enormt gripen av huvudkaraktärens gripande livsöde och historia. Dessutom är skräcken i högsta grad på det psykologiska planet där spänning byggs upp genom aningar och tålamod snarare än blod och grafiska otäckheter, vilket är receptet för de bästa skräckfilmerna.

Dock ligger filmens svaghet just i när den vill visa lite för mycket. Jag förstår att det är en utmaning att skildra en ande fysiskt på film, men vissa elektriska effekter är överflödiga, övertydliga och daterade. Detta tillsammans med vissa elgitarrinslag i musiken gör att filmen gör över gränsen i att vara för tydlig.

Sedan är andra halvan av filmen mer förklarande än den första, vilket gör att den som endast vill ha skräck och mindre psykologiskt resonerande kan tappa intresset en aning.

Filmens rakt igenom imponerande skådespel väger dock över detta, då det är kvalitativt på ett sätt jag sällan sett inom skräckgenren.

The Entity har sedan flera år tillbaka inte överraskande varit på gång att få en remake, som ryktades bli regisserad av Hideo Nakata (Ringu, Dark Water, The Ring 2) och med manus av Amy Holden Jones – tjejen som tillsammans med Howard Hughes skrev Beethoven (1992). Projektet är dock numera inaktuellt.

En remake är inte helt och hållet onödig enligt mig, men originalet är tillräckligt bra för att stå pall även idag. Den släpptes dessutom på finfin blu-ray i somras.

Jag rekommenderar filmen att ses av precis alla, med viss acceptans för daterade detaljer men med en stor dos intressant drama och realistiskt skildrande av sensationella händelser. The Entity kräver en mycket bättre plats i skräckfilmshistorien då den slår filmer som Poltergeist och Insidious (2011) på näsan med en distinkt knäpp.

Film Effects: Stolscenen i ”Poltergeist” (1982)

Scenen detta inlägg reflekterar går – på grund av inbäddningsproblem, att se här!

Säga vad man vill om Poltergeist (jag gjorde det förra året), men den har i alla fall en läskig scen som är skickligt filmmakeri. Precis som youtube-kommentaren så instämmer jag i påståendet att man kan veta om man är en skicklig skräckfilmregissör ifall man kan få åskådaren att bli rädd av en scen som utspelar sig i dagsljus.

Detta gjorde Tobe Hooper redan i sitt magnum opus, Motorsågsmassakern (1974), men trots att karriären inte nått några större framsteg efter den så kan han få lite credit för det som stolscenen i Poltergeist gjorde med mig och många andra som sett den. Det var den enda skrämmande scenen i filmen, men den skrämde mig också rejält just på grund av det extrema överraskningsmomentet.

Briljansen ligger i att det är en effekt helt gjord i en tagning utan klipp, i realtid, vilket gör scenen väldigt realistisk och oförutsägbar.

Poltergeist har influerat många filmskapare runt om i världen med det klassiska ”haunted house”-temat och Paranormal Activity-vågen har dragit över oss i två års tid och otaliga filmer nu. Originalet lanserades precis som Poltergeist av Steven Spielberg, just tack vare liknande teman. Visuellt och budgetmässigt sett är det dock två relativt olika filmer, givetvis