Etikettarkiv: Poesi

POESI: Torkar bort det ytliga (24 APR 2017)

Försök till poesi.

24 APR 2017. 

torkar bort det ytliga
fri från
det svullna
Egot
fram kommer
en ny möjlighet
att fylla med
mänskliga muskler
mänskliga muskler
penetrerar den
mänskliga huden
befruktar egot
med en ny möjlighet

Annonser

La Rose de Fer / The Iron Rose (1973)

Artsy-Fartsy-headerrose-of-iron-la-rose-de-fer.15620

Genre: Surrealism, Saga, Fantastique, Fantasy, Romantik, Vampyrfilm, Rysare
Produktionsland: Frankrike
Alternativ titel: Nuit du Cimitière, Night on the Cemetery
Manus: Jean Rollin, Maurice Lemaître (dialog), efter en text av Tristan Corbière
Regi: Jean Rollin
Längd: 86 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Mireille Dargent, Françoise Pascal, Nathalie Perrey, Hugues Quester

The strangest of love stories…

Det är natt och helt svart ute. Ett ungt par bestämmer sig för att gena över en kyrkogård, vilket visar sig vara ett stort misstag. De hittar inte vägen ut. Rädslan överväldigar dem och blir till galenskap.

04-1

Jag älskar den franske vampyrdiktaren Jean Rollins (The Nude Vampire, Lips of Blood, Two Orphan Vampires) sätt att göra film! Det är något eget, utan kompromisser till konventionens lagar. Allt är så enkelt och tydligt. Handlingen kan formuleras i en mening. Dialogen kommer när den vill och inte för att den behövs – sällan. Tempot förhåller sig till i ett ögonblick oberoende av tid och publikvänlig lämplighet. Det kan dras ut eller förkortas helt fritt.

I Ros av Järn följer vi en kvinna  – ”Flickan”, spelad av Françoise Pascal (There’s a Girl in My Soup, TV-serien Mind Your Language), och en man – ”Pojken”, spelad av Hugues Quester (Frihet – Den Blå Filmen, Natten i Varennes), som en dimmig, underbart gothisk kväll flyr en fest och går vilse på en kyrkogård. Den är förstås gigantisk för annars skulle det inte ta en hel natt att hitta en utväg. Det går dock inte att förklara med logik och sannolikhet för det.

tumblr_nqg4i2e9Sf1u5hrh0o1_1280

Du går inte så pass vilse på en kyrkogård att du är fast i den och du är inte så fast på en kyrkogård att du inte kan ta dig över dess murar, symboliska eller ej. Möjligen om du tagit något riktigt hallucinogent blir scenariot rimligt. Kanske till och med ganska möjligt för en stund. Det här är surrealism och det är en av Jean Rollins mest hängivna filmer på den fronten. Ett par, vilsna en natt på en kyrkogård. Det är så distinkt och inramat att det lika gärna kunde varit en tavla.

Det är – Jean Rollins stil trogen, väldigt sensuellt, väldigt sagolikt och helt bedårande med en kvinna som dansar mellan gravar, katakomber och väldiga monument, inlindad i nattens dimma. Filmen baseras på en text från den av surrealisterna upphöjde poeten Tristan Corbière, död i tuberkulos vid en ålder av 29 efter ett liv med reumatism och perioder av depression. Tydligen hade han ett förakt för romantikens sentimentalism, vilket möjligen skapat det kontrastfulla spelet mellan barnslig romantik och död som La Rose de Fer har.

12-1

Och vampyrerna gömmer sig alltid där någonstans i det som sker när Rollin dirigerar sina atmosfärer, som av filmen att döma är som gjord för att tolka Corbière, hur lös tolkningen än må vara. Rollins förhållningssätt till sitt skapande är förmodligen det mest renodlade exemplet på filmpoesi jag upplevt, endast i tävlan med inte helt uppenbara filmtvillingen Terrence Malick (Days of Heaven, Badlands, The Thin Red Line). Det lär inte passa många och det ska inte vara så heller, men om det klickar med dig har du en gothisk, erotisk men samtidigt väldigt barnasinnerlig filmskatt att förlora dig i vad gäller Rollins kreativa utlopp.

En hel mytologi som ryms i en liten ”fantastique” saga. Ett antikt skepp i en flaska. Tusentals år av mystik bevarat i den sten och jord som formar en kyrkogård. Leken som demonstreras när en kvinna istället för att vara rädd och utsatt i denna skräckmiljö, leker som om det är centrumet för hennes harmoni hon skuttar på. Tungsinthet eller rädslor hör inte hemma på en så vacker och symbolisk plats, i en så vacker och symbolisk saga.

ironrpse2

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
4 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Romantik/Sentimentalitet
3 – Barnförbjudet
3 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
1 – Prat

dance1

Betyg:
5 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
3 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
39/50 – Totalt

SYD-Betyg-08

P&LFF 2014: Ana Ana (2014)

Poster Ana Ana A4 RGB10349894_734644086579867_574570449328844589_nGenre: Dokumentär, Samhällsksildring, Poetisk skildring, Personporträtt
Produktionsland: Holland, Norge, Kanada, Egypten
Manus: Petr Lom, Corinne van Egeraat
Regi: Petr Lom, Corinne van Egeraat, Sarah Ibrahim, Nadine Salib, Wafaa Samir, Sondos Shabayek
Längd: 75 min
Medverkande: Sarah Ibrahim, Nadine Salib, Wafaa Samir, Sondos Shabayek

En dokumentär dikt om fyra kreativa kvinnors liv i Egypten.

Ana Ana (”Jag är jag”, fritt översatt) är en holländsk-norsk-kanadensisk-egyptisk dokumentär som följer fyra unga kvinnor i Egypten genom varsin kamera, i vilken dom uttrycker sina innersta tankar och drömmar i deras personliga vardag.

Den egyptiska revolutionen har just haft sitt genomslag men deras längtan efter frihet är i högsta grad tillbakahållen av samhället dom lever i, ännu ej fri från gamla regler och normer.

Jag träffas omedelbart av dom fyra kvinnornas oerhört talangfulla förmåga att genom poesi förmedla sina livsfunderingar genom både personliga funderingar och ord, avsaknaden av dem såväl som det fantastiska bildspråket. Utan att något hålls tillbaka får jag uppleva en ärlighet som bör tala till varje kämpande person i hela världen med kreativa drömmar – oavsett nationell, klassmässig eller könslig tillhörighet. För att inte tala om hur tidlöst det dom förmedlar är.

wafaafilming

Dokumentären tänjer på konventionerna för det dokumentära berättandet då poesin tar kontrollen i varje moment och blir den förlängda, inre rösten som strävar efter att ge den unga, friare generationen möjlighet att åstadkomma något utifrån dem själva. Utan att hindras, fängslas eller mejas ner av gamla krafter och murar som tycks vara för mäktiga för den åldrande generationen.

Andan brinner genom dom fyra kreatörerna och visualiseras genom ofokuserade vardagsbetraktelser från Egyptens gator och bakgator, vardagsrum och inre rum.

Musiken av Ryûichi Sakamoto (oscarsbelönad redan 1988 för musiken till The Last Emperor) binder samman alla bilder och ett antal ögonblick av ren filmkonst likaså, som den anonyma kvinnan med brudklänningen som sitter fängslad i sin fågelbur och en hel bukett av nycklar ovanför hennes huvud. Metaforen säger en del om vilken ribba dokumentärens skildrande ligger på.

bird

Någon frågade mig om Ana Ana var spännande efter att jag lyriskt gett den min personliga bedömning som festivalens hittills bästa film. Spännande är inte ett ord som passar sammanhanget. Tempot är lågt och tyst, men dokumentärens förmåga att beröra och inspirera åtminstone mig på ett kreativt, intimt sätt är på sin egen nivå.

Konst, poesi och dokumentär kommer ytterst sällan så här nära varandra och så här lyckosamt.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhost