Peace & Love Film Festival är inne på sin andra dag och det innebär ett antal recensioner av dalafestivalens 50 filmer. Festivalen har expanderat en hel del detta tredje år (med mig som festivalbloggare för andra året i rad) och innehåller nu – utöver specialfilmsektionen, kortfilmsektionen och tävlingsfilmsektionen även en barnfilmsektion och en dokumentärsektion.
Några av höjdpunkterna är brittiska musikfilmen Frank med Michael Fassbender i en minst sagt annorlunda roll, far-och-son-skildringen Starred Up med Jack O’Connell och Ben Mendelsohn i toppform och Gia Coppolas hypnotiserande ungdomsdrama Palo Alto efter en novellsamling av allkreatören James Franco.
Utöver detta bjuder festivalen bland annat på en ”master class” med Mary Ramos, som sedan Pulp Fiction (1994) varit Quentin Tarantinos ständige musikansvarige vilket säger en del med tanke på hans fingerfärdighet vad gäller musikval i sina filmer, som han förmodligen är bäst i filmhistorien på.
Jag kommer försöka recensera ett flertal av filmerna och med lite envishet även lyckas med mitt ultimatum om att skriva koooorta recensioner för att hinna med i det späckade schemat. Vad som händer om jag inte lyckas? Kanske får jag rehabilitera mig och byta intressebana till skönlitteratur…
Denna filmrecension är den första av ett en liten serie recensioner jag kommer att bjuda på i samarbete med Peace & Love Film Festival, som går av stapeln i Borlänge dagarna före – samt i samband med, den musikbaserade Peace & Love-festivalen.
Själva filmfestivalen kommer att bjuda på allt ifrån internationella långfilmer, kortfilmer av toppklass och midnattsvisningar utomhus i (förhoppningsvis) sommarsolnedgången. Allt som allt pågår filmfestivalen i 5 dagar och jag kommer även bevaka samtliga dagar av festivalen på plats!
…
Genre: Dokumentär, Biografisk dokumentär, Musikdokumentär Regi: Jeff Feuerzeig Manus:Jeff Feuerzeig Längd: 110 min
Daniel Johnston började spela in små kassetter hemma i Austin, Texas i början av 80-talet – kassetter som han gick runt på gatorna och gav bort till folk som ville ha.
Det ville allt fler, och trots att han lidit av manodepression sedan tidiga tonår och under sin karriär tillbringat flera perioder på mentalkliniker, har kultryktet bara vuxit. Alla från Sonic Youth och Butthole Surfers till Johnny Depp älskar honom. Ett av hans största fan var Kurt Cobain, som ofta syntes iförd en Daniel Johnston-T-shirt.
Här berättas historien om hans liv med hjälp av nytaget material, gamla konserter, hemvideor, intervjuer och framförallt Daniels musik.
Man pratar ofta om musikers känsla. Deras förmåga att beröra oss genom att presentera något känslosamt för oss. Sångerskor och sångare som bestiger höjder, träffar toner och rör en nerv med deras intränade sångtalang. Även instrumentalister plockar fram känslor när de stilar med inövade melodier, riff och solon.
I det här fallet talar vi om känslan som en slags professionalitet. Amadeus Mozart, Aretha Franklin, Elvis Presley och Adele har och hade alla förmågan att plocka fram känslan på beställning. De är och var proffs.
Känslighet är något annat. Det kommer mycket genuinare, ömtåligare och uppfattas snarast som negativt. I en professionell värld får man inte vara känslig, utan måste lära sig att bemästra den och utnyttja den till sin fördel. Ta död på känsligheten och spela ut den som ett verktyg för att fylla en refräng eller ett crescendo.
Musikern Daniel Johnston är en rakt igenom genuin själ, som har lidit av bipolär störning, manodepressivitet och schizofreni sedan tonåren, men samtidigt gett sig den på att vara enastående kreativ. Han bemästrade aldrig sin känslighet, men trots – eller snarast tack vare det, lyckades han beröra mer än vad all professionalitet i världen skulle gett honom.
I sitt pojkrum spelade han i början på 80-talet in sin musik genom att spela in på en enkel kassettband-recorder. Hans sång var allt annat än professionell, hans tangentklinkande tog sig toner av ren och skär vilja och någon studiokvalitet gick inte att tala om. I all denna anti-perfektion sken det fram en oslipad diamant, med texter som berättade hans glädje och bekymmer i ofiltrerad enkelhet, klarhet och i slutändan med en genuitet som knappast existerar idag.
Jag upptäckte honom först genom låten ”Worried Shoes”, från albumet Yip/Jump Music (1981);
I made a mistake and I never forgot I tied knots in the laces of My worried shoes And with every step that I’d take I’d remember my mistake As I marched further and further away In my worried shoes
Dokumentären The Devil and Daniel Johnston berättar hans fantastiska tillika sorgliga livshistoria på ett perfekt sätt. Hans person kommer fram i varje ögonblick och musiken är närvarande hela tiden.
Att se honom gå igenom allt som plötsligt möter honom på hans resa är så berörande att ögonen vattnas mer än en gång. Hur idolskapet fyller honom av värme, hur plötsligt folk från andra platser än hans egen känner till hans musik och hur hans föräldrar går igenom allt.
För hans faser av mani och dalar i beteendet måste vara särskilt påfrestande för en mor och far när det går att avläsa så pass tydligt. När hans pappa återberättar en resa dem emellan går det inte att hålla känslorna tillbaka.
Dokumentärens titel, ”The Devil and Daniel Johnston”, är minst sagt passande med tanke på de demoner hans har fått tampats mot under sitt liv och Johnstons tecknande av ständigt återkommande symbolkaraktärer gör den aspekten inte mindre intressant.
Grodan ”Jeremiah the Innocent” – som prydde kassettomslaget till albumet Hi, How are You (1983), är bara en av alla hans skapelser och också den mest kända då det var den som prydde t-shirten som Kurt Cobain hade under hela promotion-turnén för albumet Nevermind, 1991 och som lyfte upp Daniel Johnston till större höjder kommersiellt.
För mig är Daniel Johnston i sina mer hälsosamma stunder på samma nivå som hans artistiska likar Nick Drake, Brian Wilson (från Beach Boys) och självaste Bob Dylan. Den här dokumentären är kanske också den bästa musikdokumentär som har gjorts.
Det är en biografisk resa som lär oss någonting om kreativ frihet och hur ömtålig den är. Jag har sällan sett en mer konstnärligt inspirerande film än The Devil and Daniel Johnston, just efterom Johnston själv är en sån inspirerande person.
Men det är så mycket mer än bara en biografisk skildring av en artist.
Den skildrar en bipolär man med schizofreni, och manodepressivitet – en hård kamp med mediciner och personlighetsförändringar som aldrig kan ta slut. I min värld är det sådana som Johnston som förtjänar att kallas kreativa genier, just eftersom han visar vilken tunn gräns det är mellan kaos och frihet inom oss.
I avsnitt 52 av Alex & Sigges Podcast talar Sigge Eklund just om hur personer antingen är introverta eller extroverta och att den introverte i grunden är mer tillbakadragen och tystlåten, men har en betydligt större förmåga att känna av sina känslor. Den extroverte däremot är utåtriktad, syns och talar gärna, men har betydligt mindre förmåga att känna av känslovibbar inom sig och utom sig.
Varför nämner jag det här? På Filmtipsets kommentarsfält för The Devil and Daniel Johnston hittar jag en mängd kommentarer som förklarar den extroverte kan reagera på en känslig person som Daniel Johnston och den fria – oprofessionella, kreativitet han förmedlar. Om det enbart handlar om extrovert brist på känsla, känslighet och empatiförmåga eller om det i förlängningen bottnar i en avundsjuka låter jag vara osagt;
”Ett retard som varken kan sjunga eller spela gura, blä.” – Mastern
”Innan jag satte igång filmen var jag rädd att man här skulle spela på konstnärsmyten om det plågade geniet. Den rädslan besannades tyvärr. Ständiga stiliserade, ibland nästan fåniga, iscensättningar av det här ”kreativa ruset” som jag blivit så fruktansvärt trött på i alla konstnärsbiografier som någonsin gjorts. Den här vidriga respekten för den man skildrar som nästan närmar sig skoslickeri.” – Santa Claus
”verkligen ett geni, jobbar på donken med att torka bord och det utan att få sparken!! Wow, verkligen.” – Martain
”Och varför han promt skulle spela gitarr fick man aldrig svar på. Men som sagt, det var bisarrt att plötsligt se en apman stå och hänga.” – katwa
”vilket hemskt jävla porträtt av en människa, jag mår illa” – arthuro
Var Daniel Johnston befinner sig på introvert/extrovert-skalan är inte svårt att lista ut, och det är också där vi finner den sanna kreativiteten i slutändan. Daniel Johnston är i sig en uppmaning till alla där ute att släppa lös den fria kreativiteten i sin personlighet och inte anpassa sig till ett samhälle som anser att den vägen är udda, konstig och till och med fel.
Johnston förmedlar det ständigt i sin oputsade, genomärliga musik av total känslighet och kanske bäst i sången ”The Story Of An Artist”, från albumet Don’t Be Scared (1982);
Listen up and i’ll tell a story about an artist growing old Some would try for fame and glory Others aren’t so bold Everyone in friends and family sayin ”Hey get a job Why do you only do that only Why are you so odd? ”We dont really like what you do We dont think anyone ever will It’s a problem that you have and this problem’s made you ill”
Först och främst vill jag rapportera att jag kommer börja min Peace & Love Film Festival-special under stundande vecka och att den första musikfilmrelaterade recensionen jag publicerar kommer vara om den fantastiska dokumentärfilmen The Devil and Daniel Johnston (2005). Den kommer lägligt särskilt då denne fantastiske artist som är Daniel Johnston uppträdde i Sverige under veckan och jag avundas verkligen dom som hade möjlighet att gå och se honom!
I podcasten Popkultur Film:s 3:e och senaste avsnitt pratade jag lite om honom och dokumentären och sade då att recensionen på The Devil and Daniel Johnston skulle dyka upp under veckan som gått. Jag har mycket saker i rullning just nu så därför kommer recensionen nästa vecka istället men jag kan inte rekommendera denna dokumentär nog då det är en av mina personliga favoritfilmer över huvud taget och Johnston är en av mina största inspirationskällor, så håll ögonen uppe.
…
Officiell Peace & Love Film Festival-bloggare från och med nu
Jag är också numera den officiella Peace & Love Film Festival-bloggaren så det kommer givetvis mer filmfestivalrelaterat och musikfilmrelaterat på min blogg framöver.
Är det någon som är intresserad av att uppleva Peace & Love Film Festival (pågår 23-27 juni!) så uppmuntrar jag det verkligen och hänvisar till deras hemsida. De kommer bjuda på internationella kvalitetsfilmer, kortfilmer och filmprofiler kommer gästa Borlänge för att tala om filmskapande. Enligt mig är film och sommar en perfekt kombination och det tycker Peace & Love Film festival också.
Och på tal om festivaler…
…
10 filmer i Cannes att längta efter!
Cannes-festivalen är i full gång och jag följer den med barnsligt intresse. Det finns många intressanta filmer och filmskapare att hålla ögonen på och ”shortlista” inför framtiden när filmerna når den allmänhet vi vanliga människor oftast tillhör. Därför har jag listat de tio filmer jag är mest förväntansfull inför som visas – eller har visats, på Cannes Film Festival 2013. Det är en rad spännande filmer och kanske har du inte hört talas om alla och därför kan hitta något nytt att se fram emot…
…
10. Behind the Candelabra (Steven Soderbergh)
Steven Soderbergh (Sex, Lies and Videotape, Erin Brockovich, Traffic), försökte göra sitt drömprojekt till sin sista film, men ingen amerikansk filmstudio ville finansiera projektet då de var rädda för att filmen skulle bli ”too gay” för publiken. Till slut vände sig Soderbergh till TV-bolaget HBO som nappade och Soderberghs drömpfilmprojekt blev istället en TV-produktion i långfilmsformat. Michael Douglas ser otvivelaktigt ut att imponera i den verklighetsbaserade rollen som Liberace – den verklige pianisten och sångaren som gav uttrycket ”flamboyant” en innebörd. Matt Damon spelar Liberaces kontroversielle assistent, älskare, partner och adoptivson.
09. Inside Llewyn Davis (Joel & Ethan Coen)
Bröderna Coen (Fargo, The Big Lebowski, No Country for Old Men) är tillbaka med en ganska grå berättelse om en folksångares försök att nå en artistkarriär på 60-talet i mytomspunna New York-området Grenwich Village. Utöver den härliga handlingen och att bland annat Drive-bekantingen Carey Mulligan har en roll som folksångarens före detta flickvän – som spelas av Oscar Isaac (som också var med i Drive och var pojkvän åt Mulligan även där), så gläds jag åt att stilen verkar dra åt finfina Barton Fink (1991), men med mer vardagsallvar och jag gillar den eventuella tonen.
08. Jeune & Jolie // Young & Beautiful (Francois Ozon)
Ett porträtt av en 17-årig flicka under fyra årstider, som överger hennes oskuld för prostitution. Vissa kritiker har antytt om ett offerlöst karaktärsberättande och det lockar mig till att ta reda på mer om vad Francois Ozon (Swimming Pool) vill berätta. Vi har sett liknande historier förr, men då oftast i filmer som bagatelliserats som skräpkultur och exploatering.
07. The Immigrant (James Gray)
Joaquin Phoenix är en nutida gigant inom skådespeleriet tack vare hans kompromisslösa inställning till sitt yrke och hans roller tål att väntas på. Efter originella praktprestationen i The Master (2012) är han nu tillbaka igen och återigen tillsammans med förbisedde regissören James Gray som han gjorde We Own the Night (2007) och Two Lovers (2008) med.
I The Immigrant återfinns dessutom oscarsmeriterade talangerna Jeremy Renner och Marion Cotillard, där den sistnämnda spelar en polsk emmigrant som tillsammans med hennes syster kommer till USA under 20-talet, men som snabbt hamnar i greppet på den charmige hallicken Bruno (spelad av Phoenix). Med risk för att handlingen inte ger något väldigt nytt på kartan och kanske särskilt för kvinnliga karaktärer i nöd (men vad vet jag?) så är jag beredd på en väldigt stabil film från Gray.
06. Only Lovers Left Alive (Jim Jarmusch)
Fantastiska Tilda Swinton och karismatiske Tom Hiddlestonspelar förälskade vampyrer tillika rockmusiker, tillsammans med talangfulla Mia Wasikovska, småtrevlige Anton Yelchin och meriterade John Hurt. Detta regissat av Jim Jarmusch (Coffe and Cigarettes, Ghost Dog, Broken Flowers) är tillräckligt för att intressera mig och vi behöver ju alla stilla abstinensen efter att Twilight-sagan tagit slut, eller?
05. All Is Lost (J.C. Chandor)
J.C. Chandor gjorde ganska förbisedda men väldigt fina börsrasfilmen Margin Call år 2011, som oscarsnominerades för sitt manus. nu är han tillbaka med en väldigt olik berättelse om en ensam man som försvinner till havs. Mannen spelas av Robert Redford och att se honom i en större roll igen är givetvis trevligt. Att filmen sedan endast består av hans karaktär och dessutom inte ska innehålla någon dialog är dessutom mycket intressant. Den uppenbara vikten som då läggs vid det visuella och mer tänkvärda berättandet gör att det här kan bli något extra.
04. La Danza de Realidad // The Dance of Reality (Alejandro Jodorowsky)
Superkultfilmskaparen Alejandro Jodorowsky är tillbaka efter 23 års frånvaro med The Dance of Reality – en biografisk skildring av hans uppväxt i Chile. Frågan är hur pass ”straight forward” en bio-pic av Jodorowsky egentligen är och titeln verkar hinta om ett svar på den frågan. Det är ändå samme regissör som fick både finkulturalister och fulkulturalister att häpna med de surrealistiska filmerna El Topo och The Holy Mountain på 70-talet. Vill ni få en liten inblick i denne kreatör och inspiratör så kolla in denna intervju.
03. Jodorowsky’s Dune (Frank Pavich)
Excentriske och fantasimaniske filmskaparen Alejandro Jodorowsky är också föremål för en dokumentär som visas i Cannes. Den skildrar hans arbete under 70-talet med att filmatisera Frank Herberts episka science fiction-roman Dune, men som aldrig blev genomfört på grund av filmprojektets omfattning. 1984 regisserade en annan excentrisk fantasifantast filmen, nämligen David Lynch, men på grund av att producenterna inte gav Lynch tillräckligt mycket kreativ frihet blev det ett fiasko både konstnärligt och kommersiellt.
Jodorowskys idéer var dock långt mer spektakulära. Han ville att filmen skulle vara 10-14 timmar, Salvador Dalí, Orson Welles och Mick Jagger skulle skådespela och Pink Floyd skulle göra musiken. H.R. Giger skulle ta fram filmens visuella design och Jodorowskys son tränade kampsport varje dag i två år för att inträda rollen som filmens huvudkaraktär. Av filmen blev det ingenting av, men förarbetet ynglade av sig i en rad andra projekt (Star Wars, Alien, Aliens, Blade Runner, Prometheus).
Manusförfattaren och multifilmmakaren Dan O’Bannion var specialeffektsdesigner på Jodorowskys Dune och när projektet föll ihop förlorade O’Bannion sina pengar, sitt hem och fick ett mentalt sammanbrott så pass allvarligt att han lades in för vård. Under denna tid skrev han 13 manus varav det sista blev klassiska filmen Alien (1979), där han slutligen fick lön för mödan med Dune-materialet. Sedermera skrev han också manuset till Total Recall (1990).
Alejandro Jodorowsky själv säger att arbetet med Dune förändrade hans liv och de första orden om denna dokumentär låter väldigt lovande och inspirerande. Jodorowsky är för övrigt en stor inspiration för filmskapare som just Lynch och inte minst filmnördregissören Nicolas Winding Refn som även medverkar i dokumentären.
02. Only God Forgives (Nicolas Winding Refn)
Danske auteuren Nicolas Winding Refn har gjort Pusher-trilogin (1996-2005), Bronson (2008) och framför allt übermysiga kultmästerverket Drive (2011). Han är ständigt intressant på alla filmiska plan. Ryan Gosling har gjort Half Nelson (2006), Lars and the Real Girl (2007), Drive (2011) och The Place Beyond the Pines (2013) och är filmvärldens kanske hetaste stjärna.
De har bägge varandra att tacka för mycket och nu är Winding Refn och Gosling tillbaka. I Bangkok, i gangstermiljö, med kampsport och inte minst Kristin Scott Thomas som Goslings dominerande mafiosomorsa. Denna gången står Winding Refn för manuset igen dessutom. Jag förväntar mig inte en ny Drive, men jag ser fram emot att känna hur Winding Refns stilism griper tag i mtt filmhjärta igen.
01. The Bling Ring (Sofia Coppola)
Sofia Coppola har alltid gjort intressanta filmer som känns välgjorda rakt igenom. The Virgin Suicides (1999) är något av en unik filmupplevelse och Lost in Translation (2003) en film jag klassar som en av de absolut bästa jag sett. I Marie Antoinette (2006) blev det lite för mycket skrapande på ytan trots att det var mycket det filmen gick ut på och i Nowhere (2010) började hon upprepa hennes tidigare berättarstruktur lite väl mycket.
Därför känns The Bling Ring extra trevlig då den sticker iväg åt ett annat håll karaktärsmässigt och stilmässigt, även om skildrandet av den ensamhet och sökandet efter ytligheter fortfarande i högsta grad finns kvar. Dessutom består skådespelarensemblen av nya, unga skådespelare med kloka rolltagaren Emma Watson i spetsen.
Att filmens teman dessutom skildrar dagens ungdom, kändishypen och internetfenomenets påverkan – detta trots att Coppola varken har facebook, twitter, kändislängtan eller är en aktiv del av ungdomen är klockrena anledningar till att längta efter The Bling Ring – årets heistfilm!
Idag är det två månader kvar till 2:a årgången av den internationella Peace & Love Film Festival, som i samband med musikfestivalen Peace & Love som vanligt hålls i Borlänge.
Förra året var ett jungfruår med flera nordiska biopremiärer och spännande filmer – stora som små, från hela världen. I år är filmfestivalen självständig från musikfestivalen och satsar på att överträffa debutåret på alla plan för att visa att Peace & Love Film Festival är en stor händelse för alla bioälskare som vill uppleva internationell toppfilm i en svensk sommar fylld av fred och kärlek.
Jag och min blogg har från och med nu glädjen att kunna bevaka Peace & Love Film Festival, vilket kommer innebära flera roliga saker de närmaste två månaderna.
Dels kommer jag att ge rapporter och utlåtanden om flera av filmerna som visas under själva festivalen. Dessutom kommer jag vaka in festivalen genom att framför allt recensera filmer med ”musik” som gemensam nämnare.
Det finns jättemånga intressanta musikfilmer och dokumentärer som jag vill dela med mig av och du kan räkna med allt ifrån nostalgi från ”summer of ’69”, rebelliska punkskildringar och gripande berättelser om underskattade genier.
Borlänge har givetvis musiken att tacka för mycket. Att den nu även kan bjuda filmnördar som mig från hela Sverige, Skandinavien och till och med världen på något speciellt i filmväg är därför nästan för bra för att vara sant och då kan jag inte annat än glädjas över att få vara med på ett hörn!
Kanske ses vi i en biosalong i Borlänge dagarna efter midsommar…
Peace & Love Film Festival är inne på sin andra dag och det innebär ett antal recensioner av dalafestivalens 50 filmer. Festivalen har expanderat en hel del detta tredje år (med mig som festivalbloggare för andra året i rad) och innehåller nu – utöver specialfilmsektionen, kortfilmsektionen och tävlingsfilmsektionen även en barnfilmsektion och en dokumentärsektion.
Absurd Cinema 