Batman & Robin (1997)

Genre: Action, Komedi, Parodi, Barnunderhållning
Regi: Joel Schumacher
Manus: Akiva Goldsman
Längd: 125 min
Skådespelare: George Clooney, Arnold Schwarzenegger, Uma Thurman, Chris O’Donnell, Alicia Silverstone, Michael Gough, Pat Hingle, John Glover, Jeep Swenson, Elle Macpherson, Vivica A Fox, Elizabeth Sanders, Vendela Kirsebom Thomessen, Eric Lloyd, Nicky Katt

Två nya brottslingar terroriserar Gotham city. Mr Freeze som tänker frysa ner hela staden och den förföriska Poison Ivy, som är till hälften kvinna och till hälften växt. Batman och Robin kämpar hårt för att försöka stoppa dem.

Två år efter den kommersiellt lyckade, tredje batman-filmen Batman Forever (1995) producerades en ny film och Joel Schumacher (The Lost Boys, Falling Down, Phone Booth) satt återigen i den angenäma registolen.

Val Kilmer hade bytts ut mot den hete hollywoodstjärnan George Clooney (O Brother Were Art Thou?, Ocean’s Eleven, Michael Clayton) i rollen som Bruce Wayne/Batman.  Han skådespelade dessutom samtidigt i den mycket populära tv-serien Cityakuten, där han hade blivit hett stoff för den kvinnliga publiken.

Kilmer var inte särskilt intresserad av att reprisera sin roll och samtidigt ville produktionsteamet komma igång snabbt så han blev aldrig aktuell för ännu en film, enligt Joel Schumacher.

Vid sin sida hade Batman sin Robin, återigen spelad av ungtuppen Chris O’Donnell (Scent of a Woman, The Three Musketeers, Batman Forever) som väl inte tackade nej till sin största stjärnroll i karriären.

En bra beskrivning på det här ”toy fest”-spektaklet till film är att det helt enkelt är en homoerotisk parodi på Batman. Den tar ingenting seriöst och tar vara på alla chanser att förlöjliga allt som sker i innehållet – detta inkluderar de kreativa bröstvårtorna på batman-dräkten och de sexanspelande rumpbilderna på hjältarna.

Hade det varit skaparna bakom filmer som Scary Movie, Superhero Movie, Epic Movie eller liknande så hade jag inte blivit en millimeter förvånad men snubbarna bakom filmen har ju ändå gjort en del bra både före och efter.

Joel Schumacher får extremt mycket skit för denna avslutande kalkonfilm i Burtons/Schumachers batman-universum. Jag kan dock inte riktigt klandra honom utan känner bara att det är tur att filmens inblandade åtminstone kunde ta pengarna och sticka för annars hade självmord legat nära till hands efter den här dynggraven till film.

Joel Schumacher har med lite distans till filmen (som om distansen inte redan var avlägsen under inspelningen) berättat att han inte hade någon makt över filmens innehåll och utseende då filmens ägare bestämde hur dräkter, bilar, vapen och karaktärer skulle se ut redan innan de var inskrivna i filmen. Allt för att hinna producera actionleksaker som kunde säljas i affärerna lagom före filmens premiär.

”If there’s anybody watching this… that… let’s say loved Batman Forever… and went in to Batman & Robin with great anticipation… if I, if I dissapointed them in any way… then I really wanna to apologize, cause it wasn’t my attention. My attention was just ‘entertainment’.” – Joel Schumacher (regissör)

Jag kommer själv ihåg hur jag samlade idolkort på filmens karaktärer genom corn flakes-kartongerna eller något liknande, men till och med lilla jag (9 år) började vid det här laget att ställa mig tveksam inför alla makapärer som filmen hade. Varför skulle batmobilen till exempel ha en stor, lysande grej under huven? Och varför surfade Batman och Robin på små surfingbrädor uppe i luften? Och varför hade de inbyggda skridskor i deras stövlar för?

Det är inte bara regissör Schumacher som har beklagat sig över kritiken de inblandade och filmen fick. George Clooney och Chris O’Donnell har båda ”erkänt” att deras inställning till filmen är ganska sval.

”I just thought the last one had been successful, so I thought I was just going to be in a big, successful franchise movie. [And] in a weird way I was. Batman is still the biggest break I ever had and it completely changed my career, even if it was weak and I was weak in it. It was a difficult film to be good in. I don’t know what I could have done differently. But if I am going to be Batman in the film Batman & Robin, I can’t say it didn’t work and then not take some of the blame for that.” – George Clooney (Bruce Wayne/Batman)

”The first one things felt much sharper, and focused, and it felt like everything got a little softer on the second one. The first one I thought that I was making a movie. The second one I felt that I was making a toy commercial.” – Chris O’Donnell (Dick Grayson/Robin)

Mr. Freeze – pinsamt spelad av en ”soon to be” politisk guvernör i form av Arnold Schwarzenegger (Terminator, Predator, Commando). ”Victor Fries” var en vetenskapsman som i ett försök att återuppliva sin döda och nedfrusna hustru råkade ramla i sitt egen isbad och för att överleva måste han hålla sin kropp i iskyla konstant. Det är inte någon av mina favoritskurkar i batman-universumet även om jag gillade karaktären som liten. I denna film är han dock pinsam å det grövsta.

Allt vi hör genom filmen över huvud taget är one-liners – i varenda satans mening! Och Mr. Freeze är värst av dem alla. Allt han säger är; ”freeze, coold, ice, aaaargh, winter, coold, freeze, ice, mohohahaha”. Han är den fulaste och störigaste skurken i en superhjältefilm någonsin!

Här har du ett litet smakprov på oneliner-kalaset…

Sedan har han en äventyrslandsdesignad isgrotta, en märklig ispansarbil, givetvis en iskanon och en dräkt (med inbyggda, pyttesmå fågelvingar) som mest av allt gör att han håller sig i fruset tillstånd med hjälp av… diamanter. Diamanter?!? Han har också en egen armé av korkade, hjärntvättade iskrigarluffare som han förbaskat gärna vill ska kunna sjunga körsång. När han tagit en paus från sin plan att förfrysa Gotham alltså.

Han får dock god konkurrens i ”over the top töntighet” av producenternas våldtäkt på karaktären ”Bane”. I serietidningarna är Bane en extremt vältränad fysisk skurk, uppväxt och formad i ett ruttet fängelse och med en intelligens och vinnarinstinkt hög som mount everest. Genom att få preparatet ”venom” inpumpat i sina muskler blir han dessutom ännu starkare.

I Batman & Robin är han en ynklig liten pojke som genom ett experiment blir uppblåst till en mänsklig Belgian blue och får en intelligens på en guldfisks nivå. Han kan inte prata och han gillar att klä ut sig i maskeraddräkter eftersom han är betjänt åt den ondskefulla, kvinnliga superkvinnan Poison Ivy.

Bane spelas av för övrigt av Jeep Swenson – en wrestlingbrottare som har svenskt ursprung och avled strax efter att filmen hade premiär. Är det något man kan säga till hans fördel så är det att han är jävligt pumpad åtminstone.

Han är en slags blandning av Igor och Frankensteins monster och jag skäms de få gånger jag inte kan hålla mig för skratt eftersom alla respektabla gränser har offrats i denna leksaksorgie till film. Jag tyckte han var väldigt tuff när jag var liten, men nu vet jag inte vad jag ska säga. Det är tur att Christopher Nolan har kommit och visat hur en verklig Bane ska porträtteras.

Uma Thurman (Jenifer Eight, Pulp Fiction, Kill Bill) är dock ganska bra som Poison Ivy – hälften kvinna, hälften blomma. Hon lyckas vara förförisk och övertygar med färgstarka ögonblick där hon inte känns särskilt hårt hållen av reigssör eller producenter.

Scenen som visar hur hon får sina märkliga krafter är dock hisnande överdriven, men laboratoriemiljön mitt ute i djungeln och med en galen proffesor mitt i alltihop gör att den får en stark känsla av klassisk 50-tals b-film och därefter kör hon bara på i de spåren så det blir lättare att acceptera henne.

Alicia Silverstone (Clueless) dyker också upp i en biroll. Hon är en skoltjej som är avlägset släkt med Bruce Waynes butler Alfred och hon får bo i Wayne-palatset under en tid. Hon spelar på att hon är en oskuldsfull flicka men egentligen är hon minst lika rebellisk som Dick Grayson/Robin, vilket skapar intresse och ganska förutsedda scener mellan speciellt dessa två.

Dock är den väldigt weirda kemin mellan henne, Chris O’Donnell och George Clooney pinsamt underhållande. Hon skådespelar inte alls särskilt bra och när det dessutom uppdagas att hon kommer bli Batwoman tack vare att Alfred haft en hemlig dröm om det och snickrat ihop en utstrysel till henne så börjar filmen nå sin absoluta bottennivå.

Michael Goughs ”Alfred” får väldigt mycket utrymme i denna fjärde film och jag har nämnt i tidigare recensioner hur mycket jag gillar honom. Dock passar inte en allvarlig intrig som dödliga sjukdomsbesvär in i en så här pass oseriös rulle, men det är åtminstone kul att se mer av honom. De töntiga scenerna med hans dator ställer dock till respekten även för hans karaktär.

Allt som allt är det här den överlägset sämsta batman-filmen och en av de sämsta filmerna som någonsin gjort. Den dödade batman-franshisen ända tills Christopher Nolan åtta år senare fick chansen att omforma Batman från grunden och jag är evigt tacksam för att det hände och att det inte kom fler filmer som denna fasansfulla spyhög.

Den benämningen säger det mesta och så går det när Batman förvandlas till småbarnens leksakssortiment hellre än filmintrig och allt allvar utbyts mot popcornunderhållning. Popcornen smakade dock riktigt bra!

 Det finns inget positivt att nämna, förutom att Alfred får lite utrymme och att Uma Thurman får hålla hov två år efter det stora genombrottet i Pulp Fiction
 Allt! Allt, allt, allt! Det är ett under att Batman fick en ny chans inom otecknad film för den här skräprullen tryckte ner hans rykte i skiten så pass mycket att vissa människor fått för sig att det här är Batmans standard.

Fotnot: Se även dessa roliga sammanfattningar på denna fiaskoskrattfest för bilder säger ärligt talat mer än ord i det här sammanhanget.

Batman Forever (1995)

Genre: Action
Regi: Joel Schumacher
Manus: Lee Batchler, Janet Scott Batchler, Akiva Goldsman
Längd: 121 min
Skådespelare: Val Kilmer, Tommy Lee Jones, Jim Carrey, Nicole Kidman, Chris O’Donnell, Michael Gough, Pat Hingle, Drew Barrymore, Debi Mazar, Elizabeth Sanders

Den mörke riddaren från Gotham City möter en dödlig duo: The Riddler och Two-Face. Deras allians kan mycket väl betyda slutet för Gotham City och Batman. Riddler har nämligen en plan för hur han skall få den irriterande fladdermusen ur vägen: Avslöja hans identitet.

Samtidigt mördas circusakrobaten Dick Grayson’s familj av Two-Face. Miljardären Bruce Wayne tar pojken under sina vingar utan att egentligen veta vad han har gett sig in på och snart har Gotham inte en, utan två beskyddare.

År 1995 hade Tim Burton lämnat Batman-franchisen efter två lyckade filmer, även om han hängde kvar som producent.

Näste man att ta över registolen blev Joel Schumacher. Han hade kanske gjort mest avtryck genom spännande mainstreamfilmer med stundtals mörka inslag, som The Lost Boys (1987), Falling Down (1991) och The Client (1994).

Från den sistnämnda värvade han det växande stjärnnamnet Tommy Lee Jones. Jones fick äran att axla rollen som den ikoniske Batman-antagonisten Harvey ”Two-Face” Dent, när den tidigare innehavaren från Tim Burtons filmen – Billy Dee Williams, var uträknad.

För att – vad jag gissar, inte krympa omfattningen gentemot föregångaren Batman Returns (1992) så fick Two-Face dela utrymme tillsammans med den minst lika klassiska skurken Edward ”Riddler” Nygma (Gåtan).

I rollen som honom tillsattes det heta humorgeniet Jim Carrey, som hade tagit världen med storm året innan i och med Ace Ventura (1994), Dumb & Dumber (1994) och The Mask (1994).

Box Office-satsningen var därigenom i rullning, rejält.

På något sätt får jag känslan av att Batman Forever går mer åt hållet att fungera som en otecknad version av följetongen Batman – The Animated Series (1992-1995), som hade gjort stor framgång på televisionen mellan denna och Batman Returns.

Batman Forever har samma familjevänliga känsla och riktar sig mer till den yngre publiken än vad Burtons filmer gjorde, helt enligt produktionsbolagets önskemål som tyckte att Batman Returns missade den yngre målgruppen på grund av de mörkare ingredienserna.

I och med att många barn hade fått upp ögonen för karaktären Batman så var det också på tiden att ge dem större inflytande på biofilmerna. Karaktärerna ser i Schumachers filmversioner ut som leksaksfigurer redan i ursprungsstadiet. För mig och de flesta andra ligger dock Batmans kärna i den mörka karaktäriseringen och i och med att denna film plockar bort den försvinner större delen av mitt verkliga engagemang.

Nog för att det fanns där hos mig när filmen kom dock. Då var jag sju år gammal och SNES-tv-spelet Batman Forever var ett av mina favoritspel, då man både kunde genomgå banor som Batman och/eller Robin och spela med eller mot varandra i engångsdueller där alla möjliga karaktärer gick att välja.

Vad jag minns gick det dock inte att spara och fortsätta senare ifall man hade kommit en bra bit in i ”levelpelet”, vilket gjorde att jag och mina kompisar aldrig hade tålamod att varva det. För övrigt måste jag säga att det hade betydligt mörkare känsla än filmen vilket är en komplimang särskilt så här på äldre dagar.

Joel Schumacher sätter en ny prägel även på miljön – det som Tim Burton nog lyckades allra bäst med i sina filmer. Schumacher tar med sig Burtons gothiska metropolis-stil till sitt Gotham, men renoverar det till något slags ”Gotham Vegas” där färgpaletten blir betydligt mer skrikande och barnanpassad.

Staden är fortfarande snygg dock. Jag gillade den mer svarta, skuggiga atmosfären som det tidigare – och speciellt andra filmen, bjöd på, men Schumacher får Gotham att kännas betydligt större och pampigare. Högre byggnader och på tal om Las Vegas så har Gotham fått sig en egen kopia av frihetsgudinnan dessutom.

Givetvis används den för att spexa till filmens inledande actionscen, för där Burton valde att börja sina filmer med karaktärsberättande så börjar Schumacher med en mer eller mindre rafflande actionscen – allt enligt produktionsbolagets nya marknadsföring av Batman-fenomenet. Jag ser ett spektakulärt bankrån dirigerat av Two-Face som dyker upp utan någon som helst bakgrundshistoria.

Tommy Lee Jones spelar honom ondskefullt galen med en så pass stor glimt i ögat att han mest blir en ”Joker a’la Jack Nicholson, vol.2”. Färgglad som få i skrikig lila och med ett brett leende – åtminstone på sina ena halva. Det slår mig hur töntig bankrånskuppen är och jag börjar drömma mig bort till den extremt mycket bättre bankrånsscenen i Michael Manns Heat (1995) – en film som kom samma år, eller varför inte inledningsrånet i The Dark Knight (2008), som i sin tur är inspirerad av Heat.

Det komiska är då att när Batman – denne räddare i nöden, gör entré så har den tidigare batman-skådespelaren Michael Keaton bytts ut mot den yngre talangen Val Kilmer (Top Gun, Alexander, Felon). Han var just en av de ledande rånarna som imponerade i Heat. Som Bruce Wayne gör han ett stabilt jobb och jag gillar honom faktiskt mer än Michael Keaton, även om Kilmer mest får spela på Keatons karaktäriserande som socialt blyg och oskicklig all over again.

Schumachers action är betydligt fräsigare än det stillastående actionscenerna i Burtons filmer, men mycket mer än pampig action tillför han inte i positiv bemärkelse till Batman-universumet. Eller jo, jag tycker faktiskt att den nya ”batmobilen” och speciellt den senare Batman-dräkten är betydigt snyggare och fräschare än den ganska töntiga dykardräkten som Keaton använde.

Denna är betydligt mer rejäl, riddaraktig, vass och hotfull. Att den sedan blänker av satan gör ju kanske inte Batmans entréer så diskreta direkt. Komiskt också är att det är Bruce Waynes butler, Alfred, som har ”tagit sig friheten” att uppdatera Batman-dräkten så pass. Han har alltså suttit i Batman-grottan och designat, sytt och donat fram den!?! Vilken komisk syn – och allt för att sälja mer leksaker… men Alfred är kung.

Extra trevligt är att Alfred får lite mer utrymme i Batman Forever. Han är ju suveränt sympatiskt spelad av Michael Gough (en rad Hammer-filmer, Out of Africa, Sleepy Hollow) i samtliga av dessa fyra, tidigare batman-filmer och förtjänar beröm, även om karaktären mest används som lättsam comic relief och inte lika realistiskt som i Michael Caines senare skepnad. Dock är han ju den klassiska Alfred personifierad för mig.

Den stora bomben i Batman Forever är dock att karaktären Dick Grayson – mer känd som ”Robin”, gör entré. Med risk för komiska, homoerotiska vibbar och för mycket jämförelse med batman-tv-serien från 60-talet så har han varit frånvarande, men för att locka en yngre publik är Robin en perfekt karaktär. Detta var ju den exakta anledningen till att han skapades även i serietidningarna – för att locka de yngre läsarna.

Chris O’Donnell (Scent of a Woman, The Three Musketeers) spelar Dick Grayson/Robin och gör det faktiskt bra, även om jag tröttnar på klichéerna att låta honom vara en rebellisk tonåring som vill leva det farliga livet. När han är med Batman riskerar alltid Batman-karaktären att försvagas då allt det mörka som byggts upp plötsligt försvinner när han ska samarbeta med en pojkspoling som stundtals är mer klämtjäck än Spindelmannen.

Uttrycket ”den dynamiska duon” uppkom i och med samarbetet mellan ”Läderlappen” och Robin, men i en modern, otecknad film krävs det gediget manusarbete för att få karaktärerna att funka tillsammans och det är inget som denna films tre (!) manusförfattare har lagt krutet på nämnvärt.

Helt förklarligt dock, då jag i så fall kräver något så drastiskt som varianten Frank Miller körde i seriealbumet The Dark Knight Returns. Där var Robin en 13-årig tjej som klädde ut sig och bekämpade brott eftersom hon inspirerades av Batman. En relation mellan en mörk playboy-karaktär som Bruce Wayne och en liten tjej som har en naiv tro på att bekämpa brott väcker väldigt intressant förslag på intriger och det skulle om inte vara en väg att gå inför nästa Batman-reboot, typ 2016 eller så.

Robin i Batman Forever gör heller egentligen ingen nytta utan får mest springa efter Batman. Burt Ward gjorde i alla fall grovjobbet åt Adam Wests Batman i tv-serien och några Burt Ward-höjder kommer O’Donnell inte upp i, haha. Det Robin dock tillför är ovanligt snygga, välkoerograferade fightscener som batman-serien inte har skämt bort tittarna med och Chris O’Donnell lyckas även charma med det lättsamma materialet. Bäst är dock presentationen av karaktären på cirkusen, då hans familj dödas vilket ger lite melankolisk grund att bygga karaktären kring. Extra snyggt är att Robins klassiska originaldräkt används på cirkusen, vilket ger pluspoäng.

Sedan har vi återigen kvinnoskildringen (som har blivit en slags oförutsedd följetong genom mina batman-recensioner). Nicole Kidman (Eyes Wide Shut, Moulin Rouge, Rabbit Hole) spelar Dr. Chase Meridian. En blond, elegant och förförisk kriminalpsykiatriker som direkt får en ”crush” på både Batman och Bruce Wayne. Hon har en besatthet vid Batmans psykiska problem och har sexuella fantasier om honom. Utseendemässigt är hon tydligt inspirerad av den tecknade karaktären ”Jessica Rabbit”.

Karaktärsmässigt är hon inget mer än en sexifierad prinsessa som måste räddas av Batman men förklädd till tuff brud genom ett intressant jobb. Tråkigt värre och mest besviken är jag att begåvade Nicole Kidman tagit den här rollen. Dock lyckas hon vara extremt, extremt snygg.

Drew Barrymore (E.T, Wedding Singer, Donnie Darko) har dessutom en liten roll som den pinuppiga karaktären ”Sugar” i Two-Faces musaduo Sugar and Spice. Mer än så behöver inte sägas om henne.

Filmens lilla dragplåster är ändå Jim Carrey. Missförstå mig rätt – han är inte i närheten av lika intressant eller rolig som i de samtida filmer där han får stå i en mer central roll, men han gör det han ska och tillför en hel del spontanitet och extremt överspel. Det är Jim Carrey i ett nötskal och han är alltid sevärd för det, trots att han inte får göra så mycket mer än att återspela på Ace Ventura och The Mask i en och samma person.

Riddler är ju en intressant antagonist i serietidningarna och visst skulle jag önska att han användes med större seriositet än så här, men i en leksaksfilm får jag köpa att han försöker bygga en apparat som ”piratkopierar” människors inre tankar genom någon märklig 3D-strålning från gamla tv-apparater. Löjligt men kreativt.

Jim Carrey tar ändå frispelet till en ny nivå och fasad, efter alla excentriska batman-skurkar i de tidigare filmerna och för det förtjänar han någon slags eloge. Dessutom är Jim Carrey och Tommy Lee Jones en av de mest udda duetterna att spela antagonister i en film och de gör det till den underhållning de blivit beordrade att göra det till.

Med så många personliga motivationer finns det inte så mycket plats för fördjupning när det mest ska vara en actionfilm och faktumet att den riktar sig till yngre själar gör att den blir rejält odramatisk på ett intelligentare plan.

Det läggs inte ner så mycket tid på att verkligen lära känna filmens karaktärer med tanke på att filmen spelar samtidigt med både Bruce Waynes berättarlinje, Batmans berättarlinje, Dick Graysons/Robins berättarlinje, Meridians berättarlinje samt Riddlers berättarlinje och Harvey Two-Faces berättarlinje så är det inte överraskande i en hollywoodfilm.

Nu har jag ju mest tagit upp ytligheter, vilket är talande för hela filmen då den inte bjuder på särskilt mycket djup alls. Skaparna har förutsättningarna men skiter i dom då de underskattar publiken – till skillnad från Christopher Nolan.

Batman Forever ligger någonstans mitt emellan Tim Burtons mörka värld och Batman & Robin:s spexande larvvärld. Den lyfter sig inte över det ordinära, bagatellartade och är inget mer än en popcorn-film som ska locka till billig spänning och ett tillfälligt leende.

En intressant detalj dock; fällan där Batman måste välja mellan två av sina närmaste i denna film för intressanta hintar till den snarlika som inträffar i Christopher Nolans The Dark Knight – och båda med Two-Face på ett eller annat sätt inblandad.

Och filmens Psycho-influerade avslutning (”I’m batman!”) är ett av mina favoritögonblick av samtliga batman-skildringar.

Joel Schumachers första bidrag till Batman-franshisen är väldigt mycket krimskrams för yngre och även om den är kul för stunden så vill jag ju ha mer än så här med skurkar som Riddler och Two-Face i huvudrollerna. Samtidigt är det en mysig avslappningsfilm att slå på när man inte orkar lägga ner någon tanke i det man ser och det är nog precis vad skaparna ville, näst efter att sälja biobiljetter och actionfigurer i multum.

Dock visste inte publiken 1995 att det två år senare skulle dyka upp betydligt större frågetecken kring den allt mer pengakåta Batman-filmserien…

 Val Kilmer som Bruce Wayne intresserar i alla fall mig. Alfred får aningens mer utrymme. Actionmässigt och uniformmässigt en förbättring jämfört med tidigare filmer.
 Töntigt, leksaksplojigt, billigt skildrade karaktärer och för mycket kockar i en lite för färgglad soppa. Batman tar steget över till en mer kommersiell värld och plötsligt saknar jag Tim Burton väldigt mycket.

Batman Returns (1992)

Genre: Superhjältefilm, Drama, Thriller, Action
Regi: Tim Burton
Manus: Daniel Waters
Längd: 126 min
Skådespelare: Michael Keaton, Danny DeVito, Michelle Pfeiffer, Christopher Walken, Michael Gough, Michael Murphy, Cristi Conaway, Andrew Bryniarski, Pat Hingle, Vincent Schiavelli, Steve Witting

Julstämningen i Gotham är hotad när den elake Oswald ”The Penguin” Cobblepot blir ett namn i borgmästarkampanjen och Batman får rycka ut. Men i hans väg står också den opålitliga kringstrykerskan ”Catwoman”.

Kultregissören Tim Burton återvände efter tre år till den Batman-franchise som han startade med den första seriösa filmatiseringen, Batman (1989). Däremellan hade han blommat ut som regissör genom att ha regisserat den hyllade Edward Scissorhands (1990) och strax därefter skulle han producera sin berättelse Nightmare Before Christmas (1993) – två filmer som blivit definitionen av Tim Burtons stil.

Genom Batman Returns känns det som att Burton har fått betydligt mer skaparmakt då den är perfekt utformad för hans intressen, både stilmässigt och dramaturgiskt. Han verkar ha arbetat till sig friheten efter sina senaste skapelser och använder det vetot på ett kreativt sätt. Allt fungerar som handen i handsken och det är ett bevis på att han här var på toppen av sin förmåga.

Filmen börjar med en magisk och extremt vacker inledning där jag får följa filmens huvudkaraktär – Oswald ”The Penguin” Cobblepots, ursprung. Miljön är smyckad med glittrande snöflingor, julafton, is, svart natt och ackompanjerat till Danny Elfmans utsökta, personliga musik.

Senare dyker The Penguins högkvarter upp. Ett övergivet, snöbeklätt Gotham Zoo – iögonfallande likt det övergivna Spreepark – nöjesfältet som finns i verklighetens Berlin (och som syns i bland annat nya filmen Hanna, från 2011).

Det är något väldigt speciellt med de där övergivna glädjekällorna som sedan länge torkat ihop och växt igen när människor av någon anledning slutat besöka dessa platser. Som ett avtryck av glädje, lika mycket som ett avtryck av att folket på platsen glömt bort vad glädje är.

Valet att låta filmen utspela sig i vinterns årstid ger en fantastisk atmosfär med julen för dörren, som Burton visat sin förälskelse för i både Nightmare Before Christmas och Edward Scissorhands, framför allt. Han delar med sig av känslan att det är extremt sagolikt och det är Tim Burton i sitt absoluta esse!

Christopher Nolan har i sin avslutande The Dark Knight-film låtit även den utspela sig i vintermiljö. Han har själv uttryckt att Batman Returns är den han föredrar mest av de gamla filmerna och det är föga överraskande av bland annat den kopplingen.

Batmans och Bruce Waynes närvaro kommer först ett par gånger knappt en halvtimme in i filmen, vilket visar att han – likt i The Dark Knight (2008) får axla en biroll och att den här filmen i huvudsak kommer följa två andra karaktärer.

Figuren The Penguin är fascinerande på ett högst karikatyrmässigt, expressionistiskt sätt. Danny DeVito (One Flew Over The Cuckoo’s Nest, Twins) går knappt att känna igen bakom all smink och kostym – fränt sammansatt av Stan Winstons (The Thing, Aliens, Terminator, Jurassic Park) studio. Han spelar över regelbundet, men får verkligen fram den känslosamma nerven vid de rätta tillfällena.

Karaktären är en mytisk ”misfit” – en missanpassad. Han föddes lite annorlunda och övergavs av sina föräldrar – de som borde älskat honom för den han var och inte för den han inte var. Han lever med sitt likartade cirkusfolk och får slåss för påståendet att han inte är ett missfoster, utan en människa!

Inspirationen från favoritregissören David Lynchs svartvita kultmästerverk The Elephant Man (1980) är slående och en fröjd för mig att se. Jag tänker dessutom på Nick Cave and The Bad Seeds mystiska sång ”The Carny” och rysningarna hopar sig.

De största, mest slående influenserna kommer dock från annat håll. Burton jobbar verkligen med expressionistiska drag – staden är fullproppad av monumentala statykroppar och bombastiska huvuden i sten. De står både på stora torg och mitt i rännstenen – ofta med ett talande uttryck av vemod, sorg eller tomhet. Expressionism var ordet.

Och bara det faktum att han låter filmens verkliga bov i dramat vara kapitalistbossen Max Shreck. En karaktär som för tankarna till Nosferatu-skådisen med samma namn och det är väldigt passande och kul.

Christopher Walken (The Deer Hunter, Heaven’s Gate, Sleepy Hollow) – denna perfekta Burton-skådespelare och ännu större expressionist, spelar dessutom rollen med sin väldigt personliga lekfullhet och ser dessutom ut som om han stigit ur en tysk skräckfilm från stumfilmseran.

I serierna är Shreck till och med bror till The Penguin, men den parallellen tas aldrig upp bokstavligen i filmen. Det kan dock vara intressant att veta när du ser filmen nästa gång. Tim Burton ville dessutom först inte rollsätta Christopher Walken när namnet kom på tal, då han tydligen var rädd för Walken på grund av hans fantomiska karaktärsdrag. Det är ju bara för gulligt av Burton då de passar så bra ihop…

Den andra huvudrollen näst efter The Penguin är dock Selina Kyle. En blond, sexig sekreterare med yvigt hår, osäker och nedtryckt av miljön hon jobbar i – speciellt hennes chef, Max Shreck. Hon är också en missanpassad, vilket är essensen av Tim Burtons karaktärsverk då han själv i högsta grad vill vara mallen för sina filmer genom sin persona.

Selina Kyle stundar dock sin personliga revansch då hon kommer ikläda sig rollen som den egensinniga, rebelliska och hänsynslöst förföriska röverskan ”Catwoman”.

Michelle Pfeiffer (Scarface, Dangerous Liaisons, Love Field, The Age of Innocence) spelar denna kvinna med en nerv och timing utöver det vanliga och i Burtons lekfulla värld leker hon verkligen mer än någon annan.

Jag klagade på Burtons sätt att skildra kvinnan i föregångaren. Kvinnobilden i Batman Returns blir istället väldigt medvetet lekfull. Selina Kyle sprayar bokstavligen det gulliga, rosa dockrummet svart och den sexuellt attraktiva kvinnan får nytt liv med vassa klor och svart latex.

Burton hymlar inte med sina motiv i det andra Batman-kapitlet och maximerar retsamt alla sexuella frestelser hos Selina Kyle/Catwoman – hon har till och med en levande fågel i munnen, bokstavligen!

Ett minnesvärt ögonblick i filmen för övrigt där huvudkaraktärerna interagerar med varandra på ett välskrivet sätt.

Än tydligare medvetenhet vad gäller den ”pulp-iga” skildringen av kvinnor i en tecknad värld blir det när Batman ska rädda en kvinna från kidnappare. Hon är bokstavligt klädd i vit, puffig dress, som hämtad från Playboy Mansion eller omslaget till en billig, gammal noir-deckare. Som ett retsamt lockbete för den nattsvarta vålnaden.

Icke att förglömma så är ju anledningen till att Burton axlat uppdraget att regissera Batman på film mycket just för att Bruce Wayne/Batman är en av våra mest ikoniska misfits i populärlitteraturen.

Genom att låta Batman stå tillbaka jämfört med förra filmen och hålla flera starka, spännande karaktärer i luften samtidigt på en jämn nivå så blir filmen mycket mer intressant att följa.

Jag är mycket förvånad över hur pass entusiastisk jag blev av att återvända till den här filmen efter flera års frånvaro. Filmen bjuder på väldigt mycket av väldigt mycket.

Burton spelar ut alla sina kort och skapar en solid personlighet i denna Batman-berättelse och trots att Michael Keatons Bruce Wayne/Batman knappt är med så känns filmen fullständigt komplett.

Michelle Pfeiffer ger en fullvärdig oscarprestation och hon – liksom de flesta i filmen, visar egentligen inget actionmässigt utan finns där med sina starka personligheter och skapar intrig bara genom starka känsloyttringar var och en för sig.

Allt är väldigt spektakulärt och väldigt lite realism, men likt en saga fångar den ändå trivsamma och vemodiga känslor hos mig i en kittlande värld och det är precis vad Tim Burton i sina bästa stunder kan bättre än de flesta!

Tim Burtons fullständiga prägel på filmen. Blandningen av barnslig goth-förtjusning och mörka undertoner mitt i all visuell briljans gör att den här filmen mäter sig med Nolans Batman-filmer, även om de är helt olika. Karaktärerna och än mer skådespelarna ser ut att ha riktigt roligt!
Är Christopher Walken med i en film blir alltid känslan att man vill ha ännu mer utrymme för honom. Tim Burton borde sätta honom i huvudrollen någon gång. I övrigt har jag inget att klaga på!

Batman (1989)

Genre: Drama, Spännning, Action, Superhjältefilm
Regi: Tim Burton
Manus: Sam Hamm, Warren Skaaren
Längd: 126 min
Skådespelare: Jack Nicholson, Kim Basinger, Michael Keaton, Pat Hingle, Billy Dee Williams, Jack Palance, Tracey Walter, Michael Gough, Christopher Fairbank, William Hootkins, Robert Wuhl, Jerry Hall

Staden Gotham firar 200 år och en blek person med ett mördande leende ser sin chans att utnyttja firandet till sin egen fördel. Den ende som tycks kunna stoppa honom är den förlorade stadens mystiske brottsbekämpare – Batman.

Tim Burton (Edward Scissorhands, Ed Wood, The Nightmare Before Christmas) fick chansen att göra den första, seriösa filmatiseringen på den klassiska serietidningskaraktären Batman, som hade fått en ”revival” i slutet av 80-talet efter Frank Millers (Sin City, Daredevil, 300) klassiska seriealbum, The Dark Knight Returns.

Ett seriealbum som lyfte fram en mörk, brutal och cynisk miljö för Batman-karaktären att leva i. Burton tog nytta av denna vuxnare stil och talade om att hans filmatisering skulle utformas efter Millers seriealbum och Alan Moores (Watchmen, V for Vendetta, From Hell) serienovell, The Killing Joke. Ett stort steg mot den Batman vi känner igen idag om man tänker på att världen före 1989 i rörliga bilder endast var bekanta med den slapstick-artade, komiskt medvetna tv-serien som gick på 60-talet.

I Tim Burtons tolkning är Gotham City en rökig, mörk stad med retrostil på bilar och målade bakgatukulisser som från en klassisk Hollywood-film. Burton måste ha inspirerats väldigt mycket av de visuella framtidsvisioner man kunde se i serietidningar och filmer under noir-perioden från 50-talet och bakåt – framför allt Fritz Langs visionära Metropolis (1927) återkommer i mitt huvud.

De kyrkliga, monumentala byggnaderna ser helt rätt ut och får mig att tänka på en framtida motsvarighet till vad Rom var under sin storhetstid. Att dessutom låta filmens final utspela sig i Gotham Chatedral är riktigt bra genomtänkt.

Burtons kärlek till den farsartade tv-serien om Batman finns dock även den med i hans mörkare tolkning. Bifigurer bär ofta karikatyrutseenden av samma stil som i tv-serien och de äldre serieteckningarna, men framför allt är filmens och Batmans huvudfiende – Jokern, väldigt färggrann och matchandes med Cesar Romeros karaktärisering av honom i nämnda tv-serie.

Egentligen kan det faktiskt snarare vara en direkt avbildning av karaktärens färgsprakande utstyrsel från serietidningarna som Burton vill åt i första hand, men faktumet att han inte tonat ner karaktären utan behållit de extrema kännetecknen gör att han ändå fortsätter i tv-seriens spår dräktmässigt där.

Det trevligaste Burton gör är ändå att låta den beryktade, extremt meriterade galningen Jack Nicholson (Chinatown, One Flew Over The Cuckoo’s Nest, The Shining) spela Jokern, trots hans kroppshydda och ålder, vilket hintar ytterligare om djärvheten i The Dark Knight Returns. Det ultimata hade varit att se en Nicholson i åldern han var i tio år tidigare, typ vid The Shining-perioden, men Nicholson är alltid Nicholson.

Det känns som att han fått fritt spelrum att improvisera – ett smart drag för att kunna karaktärisera en galen man, och stundtals får gamle Jack frispel! Han känns inte alls regisserad och agerar på ett hejdlöst sätt som hade varit svårt att lyckas med på samma sätt genom skrivet manus.

Det kan dock sägas att det fortfarande är skådespelaren och personligheten Jack Nicholson jag ser snarare än en djup karaktärisering, medan Heath Ledgers med sin senare insats i The Dark Knight (2008) helt och hållet förvandlades till karaktären ”The Joker”.

Ett särskilt problem med Tim Burton har alltid varit hans fattiga intresse för starka kvinnokaraktärer. Kontrasten mellan kvinna och man är ständigt väldigt stor i Burtons värld, på gott och ont. Den kvinnliga motspelerskan är väldigt ofta stereotypt målad efter något som måste vara hans kvinnoideal – en blond, änglalik, ung kvinna som helst vill falla i armarna på den manlige hjälten och visar mindre och mindre intresse vid att utvecklas till en självständig figur. En slags ”anti-femme fatale”.

Detta märks särskilt i Batman och det har jag stört mig på sedan tidig ålder. Den mycket begåvade Kim Basingers (L.A. Confidential, 8 Mile) karaktär ”Vicki Vale” är en hårt arbetande journalist som axlat sig fram i sitt yrke – så långt allt gott hos feministkåren, men så fort hon känner lukten av miljardären Bruce Wayne tyr hon sig direkt till honom och när det hettar till blir hon väldigt vek.

Hennes rum är beklätt med vita väggar, spetsgardiner och täcken, med nallebjörnar och gulliga prydnader. Kontrasten mellan henne och den ”mörka” läderlappen samt världen de lever i blir därför väldigt stor, men inte till hennes fördel vill jag påstå. Jag menar inte att en stark kvinnokaraktär inte ska vara feminin och sakna ömma punkter, men att falla så lätt som hon gör för hiearkin är just det, att falla för lätt.

Vad som sedan är ännu värre är att hennes manlige journalistkollega framställs som en simpel antagonist i hennes ögon, trots att han mer än någon är den kritiske, slitande murveln som råkar vara kär i henne och ogillar Bruce Waynes playboy-yttre – det om någon är ju filmens idealist! Men nej nej, han behandlas av henne som någon som vill förstöra hennes rikemans-crush och där sjunker både hon och Burton ännu längre ner för mig. Lägg märke till det här nästa gång du ser filmen och du har ett uppslag till en ny bok i feministanalys.

Annars är Tim Burtons första Batman-film en kompakt och trevlig filmatisering som saknar det riktiga djupet som gör att filmen får ett bestående intryck av riktig kvalitet i mitt huvud. Filmen är mörk, men till största del bara ytligt och med all förkärlek till klassisk charm som Burton har så går hans Batman inte att mäta sig med Christopher Nolans både djupa och mörka tolkning som kom drygt 15 år senare. Burton väljer dock att spara mycket på Bruce Waynes bakgrund då tanken var att – vad jag förmodar, behålla mystiken kring honom och Batman.

Det märks också att Burton inte regisserade filmen för actionscenernas skull då dessa är ganska lama och stillsamma. Han har också skurit bort karaktären ”Kommisarie Gordon” (spelad av Pat Hingle) nästan helt och det lilla jag ser är endast en fet, bister man utan mer karaktärsdjup än så, när de faktiskt kunde göra filmen lite mindre slätstruken och blanda in honom minst lika mycket som i Nolans filmer.

Veteranen Jack Palance dyker också upp i en mindre roll som maffiaboss och han kan spela vidriga, oljiga typer på ren rutin med sina antagonistdagar inom western-genren bakom sig!

Burton bygger dessutom upp inför potentiella uppföljare genom att låta den karismatiske skådespelaren Billy Dee Williams (Lando Calrissian från Star Wars!) spela ”Harvey Dent” och det är modigt att han väljer en mörkhyad skådespelare spela karaktären som blir ”Two-Face”, men Aaron Eckhart personifierade ändå honom i Nolans senare version.

Michael Keaton är ett annat djärvt drag på skådespelarfronten, för hans insats som Bruce Wayne/Batman är trevlig och sympatisk i de rätta stunderna, trots att hans kortväxta utseende inte är det mest klockrena för karaktären. Tim Burton blev dock övertygad om att han skulle spela huvudrollen efter att han glänst kolossalt i den andra, udda titelrollen som ”Beetlejuice” i Burtons film med samma namn ett år tidigare.

Mitt favoritögonblick i filmen är när Keaton visar sina kvalitéer i rollen som Bruce Wayne då karaktären vill avslöja för Vicki Vale att han är Batman. Han försöker förklara att ”han har en annan sida”, men fastnar gång på gång vid de orden. Där når filmen upp vid samma djupa karaktärisering som Nolan och skådespelaren Christian Bale lyckas så fenomenalt med i de senaste filmerna!

Tim Burtons Batman är en ljummen och trivsam skildring som kunde ha gått djupare men som samtidigt bjuder på en hel del ytlig och lekfull kreativitet.

 Burtons förkärlek till gothisk visualitet och film noir. Dragen från den mer klassiska Batman-perioden. Burtons mod i castingen.
 För slätstuket. Avsaknaden av det där djupet som Nolan lyckades med trots att han också hade mer av de ytligare intrigerna dessutom. Skeva karaktärsporträtt är dock filmens botten – framför allt hos journalistduon.