Part 6 | Absurd Cinema

Jag skriver om dom 18 nya timmarna av Twin Peaks. Reflektion och spekulation – timme för timme. Givetvis kryllar texterna av livsfarliga spoilers.

Manus av David Lynch och Mark Frost. Regi av David Lynch.

Alla tidigare reflektioner av säsong 3 hittas här.

Vidare analys & tolkning av säsong 3 hittas här.

Part 6: Don’t die

Gordon Cole instruerar Albert att möta upp en gammal kontakt till Cooper. Hawk gör en upptäckt rörande det ”något” som saknas och som kan hjälpa honom hitta Cooper. Janey-E löser Dougies spelskuld, medan Cooper i Dougies skor anstränger sig för att samla ihop bitarna kring vad han vet om sitt förflutna och Black Lodge. Tragedi inträffar efter en droguppgörelse.

Wake up
Vi får mycket tid med bortkomna Cooper. Emotionellt och vilset. Scenen vid statyn fortsätter och Cooper känns som ett kvarlämnat, förvuxet småbarn. Jag får stor empati för ”Dougie Jones” där han står och rycker i sin kavajärm. En slags förhöjd autism över honom. Det finns en del av publiken som förstås har dåligt tålamod och vill se riktiga Cooper komma tillbaka. Ha tålamod var vad jag sade innan serien började. Inte för att få det du förväntar dig, men för att kunna njuta i stunden och inte ha bråttom till just den där stunden du förväntar dig. Gamle Cooper tror inte jag dyker upp förrän efter halva vägen – åtminstone. Bortkomna Cooper är i sin Jacques Tati-artade tysta dråplighet spännande på dom mest paradoxala sätt. Hans fru Janey-E dirigerar och domderar. Naomi Watts briljerar. Vissa har klagat över att en så talangfull skådespelare har fått en så begränsad hemmafrusroll, men Janey-E har blivit en karaktär som blivit både färgstark i hennes ageranden och spännande i vad dom leder till. Hon agerar handfast och är essentiell för Coopers öde. Scenen när hon läxar upp dom två utpressarna utan att ge dem en millimeter… i ett film/TV-klimat där alla tycks agera med extraordinära förutsättningar blir hennes vardagliga, mänskliga men ändå upphöjt realistiska hjältehandlingar sällsynt inspirerande. På ett absurt sätt, givetvis.

Make sense of it
Cooper i sin tur får kontakt med MIKE i The Lodge igen, som verkar uppriktigt orolig för Coopers framtid. ”Don’t die!” Vi får se Cooper likt just ett småbarn kladda stegar, streck och trappor i filialerna och jag hänger inte med alls i vad det kan betyda, annat än att det är absurdism in action. Ännu mindre fattar jag hur hans chef lyckas dra någon som helst konkret slutsats av det, men efter att ha smakat på det stora frågetecknet dinglande ovanför mitt huvud älskar jag det. Jag älskar hur det verkar som att Cooper med hjälp av MIKE genom obegriplig (och om jag får upprepa det igen – absurd) magi får chefens intuition att se samband som hade varit osynliga för en sansad människa, men för sådana som är öppna för intuitionens märkliga vägar (Cooper för 25 år sedan inte minst) guidar magin individen ”rätt”.

Diane…

”I have been assigned a secretary. Her name is Diane … She seems an interesting cross between a saint and a cabaret singer.”

– Dale Cooper i The Autobiography of Special Agent Dale Cooper: My Life, My Tapes (1991)

Albert tar sig till Max Von’s Bar (koppling till svenska skådespelaren Max Von Sydow förstås), där vi äntligen får se den livs levande kvinnan, myten, legenden… Diane. Dale Coopers sekreterare Diane Evans. Spelad av ingen annan än Laura Dern. Diane omnämns i Coopers självbiografi som en korsning mellan ett helgon och en kabaretsångerska. Bra beskrivning av kvinnan vi får se här minst sagt. Jag får även känslan av en kvinnlig hemlig agent i klassisk anda. Tänk Agent X9 Modesty Blaise eller äldre bondbrud med aktning.

Did you ever see the movie ‘The King and I’?
En bisarr scen. Typiskt obegriplig Lynch som sätter publiken på den osäkra sitsen. Red spelas mycket inlevelsefullt kokainstissigt av Balthazar Getty från Lost Highway (1997). Det skulle kunna sägas att Getty spelar ungefär så där manisk som han ger uttryck för i verkligheten. Lite ”Nicolas Cage på kokain”-vibbar. Underbart. Och Richard Horne sänks ner till en liten skit av Red. Med oförklarlig magi. Jag tror inte Red har några övernaturliga krafter utan det här är ett sätt för Lynch att skildra Richard Hornes drogpåverkade upplevelse av ett absurt mysterium som får honom ”on the edge”. Som gör att han inte har något att sätta emot Red. För mig är det här en extra minnesvärd scen. Väldigt Wild at Heart (1990).

Kollisionen
Carl Rodd! Äntligen får jag ”träffa” honom igen. Harry Dean Stanton. Den mannen har sympati strålandes genom porerna. När Richard kommer rusandes med bilen förstår vi som åskådare att en olycka är på väg att ske, men det dramaturgiska greppet att göra oss osäkra på om det är Carl, den lilla pojken eller hans mamma som kommer förolyckas … ruskigt. Det lilla ögonblicket när Carl sitter i bilen på väg till parken och talar om hur han rökt i 75 år och fortfarande lever … det goda leendet han har när han säger det vilar kvar i mig när döden runt hörnet tycks skena allt närmare honom. När olyckan väl är framme blir jag riktigt emotionellt tagen, första gången jag ser Part 6. Kanske inte oväntat, i och för sig. Blod ser extra otäckt ut när det är utsmetat i hår. Särskilt på barn. Den nya musiken av Angelo Badalamenti och den gamle mannen Carl Rodds spirituella ögonblick och stöd i situationen är känslomässigt kämpigt att uppleva.

You stole the corn!
Vilka ringar på vattnet ger kollisionen? Inte nog med att Richards olycka mycket starkt återkopplar till hysterin i Fire Walk With Me (1992) när Leland/BOB konfronteras av Gerrard/MIKE vid exakt samma vägkorsning. Genom Mark Frosts bok Secret History of Twin Peaks (2016) får vi veta att Carl Rodd delar historia och spirituella förmågor med Log Ladyn Margaret Lanterman. I Fire Walk With Me uttrycker han diffust; ”I’ve already gone places. I just want to stay where I am”. Jag vill gärna se mer av Carl Rodd. Det känns som att ögonblicket kan få honom att omvärdera sin tillbakadragna situation, åtminstone en aning. Han kan se saker. Log Ladyn har fått stenar i rullning. Vad skulle Carl kunna göra? Han såg pojkens garmonbozia flyga upp i elmasten. Du såg säkert också att den desertglada kvinnan från Double R Diner såg att det var Richard Horne som körde bilen. Jag är tveksam till att hon vet vem han är, men om hon ser honom igen, någonstans, så är han redo att pekas ut likt Leland blev av MIKE. Om det finns någon rättvisa.

Ike ”The Spike” – den mordiska dvärgen
En yrkesmördande dvärg får i uppdrag av affärsmannen Duncan Todd att dels döda den dåvarande beställningsmordmellanhanden och dels döda Dougie Jones. Den förstnämnda för att hon uppenbarligen inte lyckats få hennes underhuggare att döda Dougie trots flera försök. Den sistnämnda för att han uppenbarligen verkar vara väldigt viktig att få död på. Undanröja, möjligen till Coopers och eventuellt Phillip Jeffries dubbelgångares fördel. Är det någon av dom som beställt mordet i första hand, eller är det mer komplicerat än så? Är det Dougies eller Coopers fiender som vill döda Dougie Cooper?

Missing pages
Äntligen! Hawk leds fram av Log Ladyns vedträs ledtrådar och hittar vad som uppenbarligen är urrivna sidor från en av Laura Palmers dagböcker. Ett stort, stort genombrott i det stora narrativet.