Etikettarkiv: Part 3

Twin Peaks (2017) | Part 3: Call for help

Jag skriver om dom 18 nya timmarna av Twin Peaks. Reflektion och spekulation – timme för timme.  Givetvis kryllar texterna av livsfarliga spoilers.

Manus av David Lynch och Mark Frost. Regi av David Lynch.


Alla tidigare reflektioner av säsong 3 hittas (snart) här.

Vidare analys & tolkning av säsong 3 hittas här.


Part 3: Call for help

Dale Cooper gör en resa genom nya rum för att ta sig ur den 25 år långa limbon mellan två världar, men någonting tappas på vägen. FBI-agenterna Tammy Preston, Albert Rosenfield och Gordon Cole utreder glasboxmorden när ett oväntat samtal meddelar att en sedan länge försvunnen person återfunnits.

Utflykt i det okända
Timmen inleds med runda halvtimmen av ren lynchisk surrealism. Dale Cooper irrar omkring från rum till rum av dom mest besynnerliga karaktär och karaktärer. Industriella ekon och avant garde. Jag älskar det. Det för tankarna direkt till hans tidigaste filmdagar med The Grandmother (1970) och Eraserhead (1977). Jag tänker mycket på klassisk surrealism från stumfilmens dagar. Inte minst dom vackra Jean Cocteaus Le Sang d’un Poète / En Poets Blod (1930) och Germaine Dulacs La Coquille et le Clergyman / The Seashell and the Clergyman (1928). En kvinna utan ögon sitter i ett av rummen. Hon är oroad. Hon låter enligt mig som ljudet i Jättens grammofontratt. ”It’s in our house now”, som han sade. Någon/något dunkar på dörren utifrån och vill in. Dom klättrar upp och kommer ut ur en spis, trumma eller industriell farkost som svävar ute i rymden, men med ett varmt ljus. En varm rymd. Avant garde och lo-fi effekter. Kvinnan ramlar ut i rymden. Falling in space, som Ronette en gång frågade Laura Palmer om hur det skulle vara. Vad symboliserar hon. Oro? Offer? Rädsla? Säkerhet? Josie Packard?

Blue rose
Cooper ser Major Garland Briggs huvud flyga förbi. Vad betyder hans meddelande? ”Blue rose”. Vi vet ju givetvis inte vad ”blue rose” står för, men om jag utgår från att ”red rose” står för äkthet och ”blue rose” kan stå för dubbelgångare, tänker jag att Major Briggs meddelar Cooper något som han känner till; att det finns dubbelgångare i hans värld. Coopers dubbelgångare, Major Briggs – eller Phillip Jeffries? Jag tolkar det som att Major Briggs varnar Cooper. Att det endast är huvudet stärker teorin om att det faktiskt ÄR Major Briggs kropp som hittades i Buckhorn, South Dakota, tillsammans med Ruths huvud. Tillhör kroppen alltså den riktige Major Briggs, som gått under jorden sedan Coopers försvinnande och inträdet av Coopers dubbelgångare? Major Briggs är en av ytterst få tillsamans med Cooper som kan veta vad ett ”blue rose case” faktiskt innebär. Dubbelgångare, tror jag.

My mother’s coming
Cooper kryper ner i rummet igen – som är ett annat nu. Där sitter en ny kvinna, spelad av Phoebe Augustine som spelade Ronette Pulaski i säsong 1, 2 och Fire Walk With Me. Hon krediteras i eftertexten som ”American Girl”. Samband till Ronette? Hon förklarar att Cooper ska skynda sig ut till hans värld, för ”my mother’s coming”. Vad eller vem är ”Mother”? En ny symbol för ondskan? Laura Palmers mörker? Vad? Vad?

When you get there, you will already be there
Cooper försvinner ut genom ett litet hål när klockan slår 2.53 och Coopers dubbelgångare upplever elektriska störningar i hans bil. Vibbar av Lost Highway. En kluven man på väg. Coopers dubbelgångare skulle in i Black Lodge igen, men verkar ha lurat ”systemet” genom att plantera en ytterligare dubbelgångare till världen. Dougie Jones. En hustrubedragande affärsman med uggleringen på fingret – och en bortdomnad arm. Fantastisk scen när han kryper ut till rumsmattan och spyr ut smutsig garmonbozia (Pain & Sorrow) som en ynklig hund med en hårboll i magen. Coopers dubbelgångare fullkomligen sprutkräks ut garmonbozia. Ironiskt nog åt han ju stuvad majs dagen innan, i Part 2. Den riktige Cooper tycks skifta plats med Dougie Jones istället för Coopers ”riktiga” dubbelgångare (som har BOB med sig). Hur detta sker med hjälp av eluttaget är underbar surrealistisk anda. Kopplingen till elektricitet är ständigt återkommande. ”The Lodge Spirits” färdas och skickar signaler genom energierna. Främst elektricitet. Cooper har dock blivit snudd på blank i minnet och har absurt svårt att orientera sig i det vanliga samhället. Medvetandet har gått förlorat.

Someone manufactured you for a purpose, but I think now that’s been fulfilled
The Arm / Trädets dubbelgångare i The Lodge förvirrade Cooper inuti The Waiting Room, men har han någon del i Coopers förlorade medvetande? Helt klart är att Dougie Jones var skapad för ett syfte – att ta Coopers dubbelgångares returbiljett till Black Lodge. Detta har nu skett. Den riktige Cooper tog i sin tur Dougies plats istället för Mr. C:s (Coopers ”riktiga” dubbelgångare).  BOB är kvar ute i världen, med en kropp. Omhändertagen av polisen. Kritiskt för utvecklingen förstås, men vi vet att Mr. C har scannat av den hemlighetsstämplade infon om det närliggande fängelset och ligger steget före. Dougie i sin tur har uggelringen i The Waiting Room och has arm försvinner. MIKE fick nog inte sin garmonbozia trots allt, med denna odugling framför sig. Istället förvandlas Dougies huvud till ett svar moln som blir någon form av guldkula. Coopers medvetande, koncentrerad?

Tur i kontroll
Riktige Cooper anländer genom absurda tillfälligheter till Las Vegas och Silver Mustang Casino. Där tycks vad jag tolkar som MIKE leda Cooper till multivinster på casinots enarmade banditer. Ganska ironiskt eftersom MIKE:s fysiska kropp är enarmad. Är det MIKE eller The Arm som leder Cooper till rikedom genom att kontrollera det som för oss definieras som tur? Jag uppskattar verkligen, verkligen, verkligen den absurda energin nya Twin Peaks plötsligt får i och med inträdet av Cooper utan medvetande till vår värld. En ny färg till det pågående narrativets palett.

The absurd mystery of the strange forces of existence
Vi är tillbaka i FBI:s högkvarter efter 25 år (minus boken Secret History of Twin Peaks). Underbart att se Albert Rosenfield och Gordon Cole igen. Miguel Ferrer och David Lynch spelar sina roller så oerhört bra. Intressant med färskingen Tammy Preston, som var en viktig del av Secret History of Twin Peaks. Henne har jag skrivit betydligt mer om här. Den lynchiska absurdismen med brottsledtrådarna på bordet är briljant. ”A congressman’s dilemma!” Allvaret som uppkommer i och med samtalet angående Cooper är briljant. Allt med FBI är briljant. Det Albert säger; ”The absurd mystery of the strange forces of existence”, är undertitleln på David Lynchs nedlagda långfilmsprojekt Ronnie Rocket. Han ville göra den som sin andra långfilm efter Eraserhead, men stödet för projektet har aldrig varit tillräckligt. Istället har många av idéerna från denna film varit frön i hans senare projekt och främst i Twin Peaks. Elektriciteten, dvärgen, noirmysteriet med en detektiv vilse i surrealistiska rum… Denna undertitel passar också in på allt Lynch skildrat någonsin. Det absurda mysteriet gällande existensens märkliga krafter.

Annonser

Friday the 13th: Part III (1982)

Halloween-banner-2014friday-the-13th-part-3Genre: Skräck, Slasher, 3D-spektakel
Produktionsland: USA
Manus: Martin Kitrosser, Carol Watson
Regi: Steve Miner
Längd: 95 min
Skådespelare: Dana Kimmell, Paul Kratka, Richard Brooker, Rachel Howard, Tracie Savage, Larry Zerner, Nick Savage, Jeffrey Rogers, Catherine Parks, David Katims, Gloria Charles, Kevin O’Brien, Steve Susskind, Cheri Maugans

Efter att ha regisserat den andra filmen i serien kom Steve Miner tillbaka för att även regissera den tredje, som filmades – och ursprungligen visades, i 3D och som hade en helt ny uppsättning av unga skådespelare. Denna film är mest känd i serien som filmen där Jason får sin ikoniska hockeymask, som förblev hans signum genom resten av serien.

Friday_The13th_Part3_5

Chris Higgins och hennes vänner är på väg till Chris familjs sommarstuga, Higgins Haven, för att spendera helgen där. Vid stugan väntar Rick, en kille som Chris är romantiskt involverad med. Medan Chris vänner handskas med allt från tonårsdrama till osämja med ett lokalt motorcykelgäng, försöker Chris själv konfrontera och överkomma sina egna traumatiska minnen från platsen. Som om inte allt detta vore nog lurar den till synes ostoppbare seriemördaren Jason Voorhees i området och slaktar stugbesökarna en tonåring i taget.

Friday_The13th_Part3_18

Den tredje Fredagen den 13:e-filmen är helt klart svagare än sina båda föregångare och många av sina efterföljare, men den har en hel del charm som inte ska förnekas. Under förtexterna spelas en sorts skräckdiscolåt som mirakulöst nog lyckas vara både kuslig och rolig på samma gång, men mest av allt är den medryckande. Även om ni inte har någon som helst avsikt att se filmen så rekommenderar jag ändå att ni lyssnar på den här låten. Den är störtskön.

Skådespeleriet är betydligt sämre än i ettan och tvåan, och filmen ser mycket äldre ut än vad den är (den ser mer ut att vara från sjuttiotalet än åttiotalet). Dessa faktorer i kombination med överanvändandet av pinsamt övertydliga 3D-vinklar ger filmen en ostig charm som jag inte kan låta bli att tycka om.

Friday_The13th_Part3_15

Vid ett tillfälle levererar huvudkaraktären Christy en monolog med en tillhörande flashbackscen som känns fullständigt ur ton till resten av filmen och som kommer helt plötsligt och från ingenstans. Denna scen för med sig oavsiktlig humor och bidrar starkt till filmens bisarra ton. En liknande scen skulle dyka upp ett par år senare i Gremlins, när en av den filmens huvudkaraktärer berättar om hur hon fick reda på att Jultomten inte finns på riktigt.

Friday_The13th_Part3_19

Ett av mina favoritögonblick i hela serien sker i denna film när Chris hugger Jason i huvudet med en yxa, varpå han står stilla i någon sekund, för att sedan hålla fram sina armar som Frankensteins monster. Jasons kroppsspråk, musiken och Chris reaktion är vad som gör detta ögonblick så speciellt för mig.

Filmen är en riktigt kultrulle, och när det kommer till att vara läskig så lyckas den faktiskt nästan lika bra som sin föregångare. Det ger ju dessutom filmen en hel del Fredagen den 13:e-poäng att Jasons numera klassiska hockeymask såg dagens ljus här.

Friday_The13th_Part3_26

Visste du att:

  • Denna film är den enda i serien där Jasons namn aldrig uttalas (om man inte räknar prologen där scener från Fredagen den 13:e del 2 återanvänds).
  • Karaktären Rick hette Derek i filmens manus. Det ändrades till Rick eftersom det var en stavelse kortare och därför lättare att skrika.
  • Steve Miner, som regisserade filmen, gjorde rösten till nyhetsuppläsaren på tv i en scen.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Det är med denna 3D-film som filmerna om Fredagen den 13:e börjar spåra ur och det är då mitt engagemang börjar växa. Jag recenserade denna på bloggen för 4 år sedan, även om recensionen i sig är cirka 3 år äldre än så. Den hittas här.