Etikettarkiv: Part 2

Twin Peaks (2017) | Part 2: The stars turn and a time presents itself

Jag skriver om dom 18 nya timmarna av Twin Peaks. Reflektion och spekulation – timme för timme.  Givetvis kryllar texterna av livsfarliga spoilers.

Manus av David Lynch och Mark Frost. Regi av David Lynch.


Alla tidigare reflektioner av säsong 3 hittas (snart) här.

Vidare analys & tolkning av säsong 3 hittas här.


20 - Twin Peaks Part 2

Part 2: The stars turn and a time presents itself

Hawk söker efter något i skogarna. Cooper upptäcker efter 25 år att hans öde i ”The Lodge” möjligen inte är låst i slutändan. 

It was a dream, I swear!
Bill Hastings sitter ordentligt i klistret inne i cellen. Hans fru Phyllis får en pratstund med honom. Skådespelarna Matthew Lillard och Cornelia Guest ger situationen underbart smutsig laddning med intensiv energi. Frun insinuerar att hon känner till mannens otrohetsaffärer och han vet i sin tur att hon vänsterprasslar med deras gemensamma familjeadvokat. Det verkar som att hon velat sätta dit honom och Ruths huvud i Ruths lägenhet verkar inte enbart vara Bills verk utan även frun kan vara inblandad, utan Bills vetskap. Hon och advokaten George försökte kanske sätta dit Bill då han redan hade en koppling till Ruth. Bill i sin tur hade en dröm att han var inblandad i mordet på något vis. Kan han ha deltagit i mordritualen? Men under BOB/Mr. C:s våld, med hjälp av frun Phyllis – och advokaten? Och om det är Major Garland Briggs huvudlösa kropp snos allt åt ett varv ytterligare. Skitiga händer på alla inblandade. Såpopera möter kriminalmysterium på en betydligt mer makaber och organisk nivå än det mesta i originalserien – gamla Twin Peaks i all ära. Mark Frost är i sitt esse.

You followed human nature perfectly
Mr. C dödar i all enkelhet Phyllis Hastings när hon satt punkt för makens möjligheter att snåra sig ur denna mordhistoria skuldfri. Mr C är hjärnan bakom allt. Herr och fru Hastings var bönder. George? Förmodligen har han ingen koppling alls till Mr. C.  Det Mr. C sade till Phyllis – ”You followed human nature perfectly”… Det visar dels att han haft kontakt med Phyllis innan morden, samt BOB/Mr. C:s cyniska syn på människodjurets mer kallsinta sidor för att röja undan bihang i deras egoistiska planer för inflytande i naturen. Kan BOB ha besuttit Bill Hastings likt Leland? Med tanke på drömmen han haft om någon slags mystisk inblandning.  Är den påverkan vi sett av BOB i nya Twin Peaks skildrad mer som en parallell- och multibesättande kraft? En fysisk person som likt en mäktig djävul styr flera människor – utnyttjelsebara ”bönder” med tillräckligt sviktande mod/godhet, till handlingar som gynnar hans större plan? En demon som inte besätter en person i taget utan så många han behagar, samtidigt. Vad är hans större plan? Det är i högsta grad en fråga att fundera på. En fråga som lär bjuda på ett svar någonstans i andra änden av Coopers dubbelgångares onda ark.

The Woodsman?
Vi ser en svart man med långt hår och skägg. En hobo – eller förkolnad skogshuggare? Är det Log Ladyns skogshuggare till man som dog i en skogsbrand för massor av decennier sedan? Vars själ befinner sig i hennes vedträ? Karaktären ”The Woodsman” skymtar förbi i rummet ”above the convenience” i Phillip Jeffries förvirrande återberättanden i Fire Walk With Me, tillsammans med bland annat BOB, Man From Another Place, The Jumping Man samt tanten och pojken Tremonds/Chalfonts. Om ”The Woodsman” är Log Ladyns man är svårt att säga, men vad hans ”lodge spirit” skulle göra i en cell nära Bill Hastings är ännu svårare att säga. Var Bill Hastings besutten av denna nattmara i sin dröm? Han löses upp och hans ansikte flyger ut genom gallret. Jag ser en koppling till Bill Hastings i vart fall. En vild gissning är att han är en symbol för det mörker som påverkat Bill och som nu utfört sin uppgift och flugit sin kos. Möjligen dyker han upp igen i framtiden. Kanske inte.

Never get involved with people like ”him”
Patrick Fischler – ihågkommen främst för den ikoniska scenen i Mulholland Drive (2001), befinner sig nu mitt i en annan mardröm. Han heter Duncan Todd och verkar vara en  mycket rik affärsman. Kopplingar till rummet med glasboxen? Han säger åt sin assistent Roger att säga åt ”henne” att hon fått jobbet. När Roger tar upp en man kallad ”him” känns det plötsligt som att dom talar om Satan själv. Duncan Todd blir väldigt ansträngd och hopplös i sin närvaro. Intressant skådespeleri. Todd rekommenderar Roger att ”never get involved with people like ‘him'”. Vem är ”han”? Instinkten att det är någon av Satans proportion får mig förstås att tänka på BOB eller Mr. C. Vem är ”hon”? Tracey som snokade sig in i rummet med glasboxen och detta möte sker innan Traceys död? Eller syftar han på en kvinna som ska döda Mr. C? Har Mr. C en hållhake på Duncan Todd  – eller verkar til hans nackdel, och Todd tar nu till en lönnmördare för att få ryggen fri från denna hotfulla vålnad? Menar han Darya – som ju faktiskt skulle få pengar för att hjälpa till att döda Mr. C? Eller någon annan?

The stars turn and a time presents itself
Log Ladyn lämnar ett meddelande via telefon till Hawk, samtidigt som Hawk äntrar den ödesfyllda platsen kallad Glastonbury Grove. Platsen där Cooper försvann in i The Lodge och sedan återfanns för 25 år sedan. ”The stars turn and a time presents itself”. Är detta det sista vi får höra från Margaret ”The Log Lady” Lanterman? Är detta det sista vi får höra från hennes vedträ? Hon/det antyder helt klart att timmen snart är slagen för porten till The Lodge att återigen öppnas. Hawk ser till och med dom tolv sykamorträden, den frostiga oljepölen och slutligen dom röda draperierna. Han verkar av nästa scen med honom inte ha nämnt något om detta till dom andra på polisstationen. Han verkar hålla det för sig själv. Har han någon aning om vad han såg? Berättade Harry S. Truman något om dom röda draperierna för honom 25 år tidigare? Jag hoppas verkligen att Hawk kommer förbi och äter paj och dricker kaffe med henne. Hon får inte sitta där och vänta in i döden.

Laura Palmer
Cooper får se Laura Palmer igen, 25 år senare. Hon meddelar att han kan gå ut nu. Jag får rysningar av dom orden från Laura. Eller ÄR det Laura Palmer? Scenen är dels en återkoppling till hans dröm 25 år tidigare, men Laura delger även nya saker. Hon är både död och levande. Hon har ett bländande ljus bakom hennes ansikte. Hon kysser Cooper och viskar något till honom. Han hajar till. Det verkar obehagligt. Är det svaret på vem som mördade henne återigen? Cooper är överraskad, så förmodligen inte. Sedan får Laura panik och försvinner upp i luften. Sugs ut ur The Lodge. Cooper ser rummets väggar skälva. Dom röda draperierna försvinner och visar mörker och den vita hästen. En galen teori jag ser som högst rimlig är att Laura skulle kunna leva någonstans. Hon byttes symboliskt ut mot sin mörka dubbelgångare i samband med hennes dröm (i Fire Walk With Me) dagarna innan hon mördades. Den riktiga Laura förpassades till The Waiting Room, medan dubbelgångaren mördades. The Blue Rose Case syftar enligt mig på det återkommande mönstret med dubbelgångare i världen.  Kommer BOB besätta den riktiga Laura? Kommer Coopers dubbelgångare mörda henne? Vad viskade Laura i Coopers öra. Jag blir inte klokare av att spekulera, det är ett som är säkert. Innan och efter Laura får Cooper träffa The One-Armed Man – Philip Gerrard. Is it future, or is it past? Är mötet med Laura en flashback 25 år tidigare? En resumé på vad som redan hänt?

The Evolution of The Arm
Utvecklingen av ”The Arm” – dvärgen, visar sig. Ett elektriskt träd med en talgbollsliknande, köttaktig klump till huvud. Som pratar. Helt rimligt enligt Lynchs fantasi, förstås. The Arm känns ettrigare och mer mörkertyngd nu, tycker du inte? 25 år av evolution – har det fått The Arm mer beslutsam och kanske mer samarbetsvillig med BOB? Om vi ska tolka The Arm som både The One-Armed Man/Philip Gerrard och The Arm som en del av MIKE – demonen som samarbetat med BOB, är The Arm en rebellisk del av MIKE i verkande maskopi med BOB och Philip Gerrard den del av MIKE som försöker hindra honom? Försöker The Arm/MIKE hjälpa Coopers dubbelgångare/BOB, medan Philip Gerrard/MIKE försöker hjälpa Cooper själv?

You’re going back in tomorrow and I will be with BOB again
Och när vi talar om trollen… BOB/Mr. C läser uppenbarligen av bilgubben Franks inre hemligheter – genom att massera hans ansikte. Han får reda på att Ray och Darya försöker mörda honom för 250 000 dollar vardera. Han mördar då förrädaren Darya på ett motellrum med ett BOB-mässigt rovdjursslag mot huvudet och ett säkerhetsskott genom hjärnan. Innan detta avslöjar han för henne att han förväntas återvända till en viss plats kallad ”Black Lodge”, men att han har en plan för detta. Han besöker ett annat motellrum där Chantall (Jennifer Jason Leigh) befinner sig. Hon och hennes man ska tydligen hjälpa honom om två dagar vid vad som verkar vara fängelset han kollade upp i FBI-systemet på datorn. Innan detta tar han kontakt med en röst som han nämner ”Phillip Jeffries”. Är detta den riktige Phillip Jeffries? Mr. C är själv misstänksam. Rösten som är eller inte är Phillip Jeffries är minst på samma nivå som BOB eller i vart fall Coopers dubbelgångare – om inte till och med i auktoritet över honom. Rösten har träffat Major Garland Briggs från Twin Peaks. Windom Earle? Någon ”på andra sidan” som träffade Major Briggs under hans tillfälliga försvinnande till ”White Lodge” 25 år tidigare? Min teori; i samma veva som den riktige FBI-agenten Phillip Jeffries försvann för drygt 25 år sedan fastnade den riktige Phillip Jeffries likt Cooper i ett ”Waiting Room”, medan Jeffries dubbelgångare tog hans plats. Denna dubbelgångare till Jeffries har sedan begått handlingar för något ändamål i vår värld.

Alternativ 1 – denna dubbelgångare styrs av MIKE (likt Coopers dubbelgångare styrs av BOB). Mr. C hör MIKE:s egna röst (trädet i The Lodge?). BOB och MIKE var partners en gång, men detta förhindrades när Philip Gerrard befriade sig själv från MIKE genom att skära av sig ena armen. Sedan dess har MIKE eventuellt sökt efter en ny kropp i vår värld och fann en kropp genom dubbelgångaren till Phillip Jeffries, när han likt Cooper gick vilse i en motsvarighet till The Black Lodge. Alternativ 2 – eller så har Phillip Jeffries dubbelgångare varit BOB och inte MIKE, men när BOB skiftade till Coopers dubbelgångare (som hade ännu högre potential) blev Phillip Jeffries dubbelgångare förpassad till MIKE eller endast i BOB:s tjänst mer självmant. Den påstådde Phillip Jeffries säger nämligen detta; ”You’re going in and I will be with BOB again”. Coopers dubbelgångare skulle in i The Black Lodge. Skulle BOB då TILLBAKA till Phillip Jeffries dubbelgångares kropp? Eller kan vi glömma en dubbelgångare i fallet Jeffries? Är det den riktige Phillip Jeffries som ville träffa BOB i en annan form? En annan teori är att rösten tillhör Laura Palmer – eller den mörka sidan av Laura Palmer, som skulle kunna vara ännu mer ond än BOB. ”I will be with BOB again” kan syfta till att Laura eller Lauras dubbelgångare ”var med BOB” för 25 år sedan innan han vandrade över till Coopers dubbelgångare. Ytterligare en teori är att rösten rentav tillhör Leland Palmers dubbelgångare. Den gode Leland befann sig i The Lodge och yttrade orden ”Find Laura” till Cooper. Lelands dubbelgångare sågs senast i The Black Lodge i avsnitt 29, för 25 år sedan. Kan Lelands dubbelgångare befinna sig ute i världen  någonstans och samverka med BOB/Coopers dubbelgångare?

Non-exist-ent
Plötsligt får The Arms uppenbart ondskefulla dubbelgångare Cooper att gå vilse inuti The Lodge, likt hur BOB:s dubbelgångare fick honom att göra 25 år tidigare.  The Lodge skälvar återigen och Cooper susar iväg. Jag kan inte förklara det tydligare än så. Det är ganska förvirrande allting. Dubbelgångaren utbrister; ”Non-exist-ent”. Jag utgår från att han syftar på Coopers öde/utsikter. Cooper förpassas till ett ickeexisterande tillstånd, som om inte hans plats i The Lodge / The Waiting Room redan var det. Jag utgår ännu mer från att det dubbelgångarträdet säger är surrealistiskt och saknar bestämd betydelse. Det kan lika gärna vara en förklaring av negativitet – det vi fruktar. Ickeexisterande. Antitesen till energi.

Sarah Palmer
Jag nämner för sällan hur mycket jag älskar scenerna som utspelas framför mina ögon. Mest eftersom det radas upp så många i nya Twin Peaks att det vore att handplocka mellan en flock av ens egna barn. Scenen med Sarah Palmer är så extreeeemt laddad i all sin vardaglighet. Att få se Sarah Palmer igen – Lauras mor och Lelands förblindade maka. Emotionellt. Hur hon sitter ensam i det stora skräckhuset och bevittnar bestialiska rovdjur – lejon, äta upp en oxe – bytet. Hennes nuvarande underhållning, i sällskap med ett besvärande tragiskt bord alkohol tillsammans med hennes nikotin. Hur den blodiga akten i mörkersyn reflekteras – likt BOB:s ondska, i speglarna bakom henne. Hur hon ser ut att gå igång på det. Ett djupt sorgligt post-trauma i full aktion, fortfarande, 25 år senare. Intressant trivia; Det här är inte första gången en karaktär under regi av David Lynch sitter ensam och ser rovdjur på ett naturprogram. Harry Dean Stantons karaktär Johnnie Faragut sysslade med detta i Wild at Heart (min recension från tidigare i år).

James has always been cool
Sedan leds vi över till Twin Peaks ”Roadhouse” – The Bang Bang Bar. En perfekt emotionell peak utspelas här. Något som The Roadhouse har en speciell förmåga till. Chromatics spelar på scenen. Shadow. Musik som gifter sig. Shelly sitter med ett gäng väninnor och shottar. James Hurley kommer in. Han ser Shelly. Allt är så perfekt. Jag svämmar över av känslor. Återseenden blir plötsligt så känslomässiga. Flera har analyserat den här scenen som en metakommentar på fansens ogillande av James som karaktär. Tagit upp hur Jacques Renault syns till  vid bardisken trots att han är död (hans kusin). Låt oss lägga analyspennan lite åt sidan för en stund. Ögonblicket är rent känslomässigt det mest träffande för mig hittills från den nya säsongen. James Marshall tar fram essensen av James – en missuppfattad, snäll kille med mycket känslor, som försökte fly från sitt emotionella bagage som han placerade i olika saker i samhället. Det går inte att fly från sånt på det viset. Allt finns i hans ansikte när han ser Shelly och minnen från det förflutna väcks till liv. Shelly i sin tur berättar att hon har en dotter – Becky, som går i mammas fotspår. Har ihop det med en kille som är trubbel. Och Shelly – har hon ihop det med Bobby fortfarande? Visst känns det inte riktigt så alls? Hon verkar intresserad av mannen vid baren. Spelad av Balthazar Getty – pojken från Lost Highway.  Ett potentiellt problem ytterligare. En ny Leo. En ny Bobby. Likt Normas Hank. Gamla mönster går inte ur, på flera sätt.

Annonser

Friday the 13th: Part II (1981)

Halloween-banner-2014Genre: Skräck, Slasher3503606
Produktionsland: USA
Manus: Ron Kurz
Regi: Steve Miner
Längd: 87 min
Skådespelare: Amy Steel, John Furey, Adrienne King, Kirsten Baker, Stuart Charno, Marta Kober, Russell Todd, Walt Gorney, Tom McBride, Bill Randolph, Lauren-Marie Taylor

Ett år efter den första filmen kom uppföljaren. Den regisserades av Steve Miner som sedan även regisserade den tredje filmen, och förutom Adrienne King, Walt Gorney och Betsy Palmer i en liten roll, var rollistan fylld av nykomlingar. Denna film gjorde Jason Voorhees till seriens mördare, vilket han skulle förbli i (nästan) alla uppföljare därefter.

fridaypart221

Jason Voorhees, pojken som alla, inklusive hans mor, trodde drunknade i Crystal Lake för så många år sedan lever och nu är han vuxen. Jason spårar upp Alice, flickan som halshögg hans mor, och dödar henne. På ett sommarkollo vid samma sjö som Camp Crystal Lake men en bit därifrån är lägerledarna fullt upptagna med att förbereda lägret för säsongen. Ungdomarna är dock naturligtvis inte för upptagna för att ha lite kul också, men deras sommarnöjen får abrupta slut när Jason dödar dem en efter en.

fridaypart29

Fredagen den 13:e del 2 är väldigt lik den första filmen, och om det inte vore för att Jasons mamma var mördaren i ettan medan Jason själv tar över i tvåan skulle det nog vara ganska lätt att blanda ihop de två. Både karaktärerna och skådespelarna är enligt mig betydligt sämre än i ettan, även om det inte är något större fel på de flesta av dem. Ett stort plus som är unikt i serien för just den här filmens är Jasons look: han har en rutig skjorta, hängselbyxor och en säck som mask, vilket inger en hillbilly-aktig och väldigt obehaglig känsla.

fridaypart217

Liksom sin föregångare innehåller filmen en del kreativa mordscener, av vilka det vida populära ”rullstolsmordet” är den mest minnesvärda. Fanfavoriten Crazy Ralph dör den här gången, vilket jag tycker är ganska synd eftersom han hade varit intressant att ha kvar som en genomgående karaktär i hela serien (faktum är att både trean och åttan innehåller karaktärer som är ganska solklara Crazy Ralph-substitut).

fridaypart222

Jag tror faktiskt att jag tycker att den här filmen är den läskigaste i serien. När jag såg den första gången blev jag skrämd ett flertal gånger, både av jump scares och av stämningen. För att sammanfatta så tycker jag att filmen är lite för lik ettan (ett problem som även Ghostbusters 2 och Home Alone 2: Lost in New York har), men den är ändå en av seriens bästa.

fridaypart230

Visste du att:

  • Jasons look i filmen är baserad på mördaren i The Town That Dreaded Sundown (Jimmys recension på den filmen hittas här).
  • Trots att Alice och Crazy Ralph är de enda karaktärerna som är tillbaka från den första filmen (om man inte räknar Jasons mamma), nämns aldrig deras namn i denna film.
  • I början av filmen ser man Jasons ben när han går över en gata. Detta är det enda tillfället i serien då Jason har spelats av en kvinna.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Jag har också recenserat denna film i en recension publicerad här 2010, men som skrevs på ett filmforum cirkus 2007 och kan läsas här. Det bör vara en av mina mest cyniska recensioner någonsin och jag måste tydliggöra att jag mjuknat i min kritik mot filmen och kan uppskatta 2:an för vad den är, trots att jag vidhåller det mesta och har en avancerad hatkärlek till Fredagen den 13:e-filmerna överlag.

2011 års största filmbesvikelser

Här är min lista över de största filmbesvikelserna från föregående år. Att kalla dem ”besvikelser” var det bästa som förenade dem, då benämningen ”största misslyckandena” inte stämmer överens på samtliga och ”största flopparna” känns också fel då en flopp är något objektivt och inget jag enbart personligen kan stå för.

De kommande 10 filmerna är besvikelser då de antingen utlovade något bättre tack vare de inblandade namnen i skapandet av filmen, eller för att många talade gott om filmen innan jag bestämde mig för att se den, eller för att jag helt enkelt tycker att den var onödig och att pengarna kunde lagts på något annat. Filmerna kan alltså ha gett precis det de var skapade för, men ifall andra har ”pratat upp” filmen före jag sett den så blir ju risken stor att mitt omdöme på filmen blir lägre än om jag inte visste något om den alls.

Häng sedan kvar på min blogg när du har läst listan, för imorgon presenterar jag ”2011 års floppar som inte var dåliga”!

10. Beastly (reg Daniel Barnz)
Jag ville inte ta med filmer jag inte sett på den här listan då det känns fel att såga något jag inte ens försökt titta på, men den här filmen får lite särbehandling. Jag ”visste” att den skulle suga när jag såg trailern och efter att ha hört podcasten Filmmixerns utvärdering av den slänger jag in den på listan av ren envishet och för att det kan vara bra att få spotta ur sig lite gift ibland.

En Skönheten och odjuret-historia i äckligt överklassig high school-miljö (läs; MTV-miljö) med avsikten att locka Twilight-publiken. Vanessa Hudgens från High School Musical är den genomgoda skönheten – alltså samma roll som hon hade i nyss nämnda film. Skolans populäraste, dumma kille får sitt liv förstört när han blir odjuret, efter en förtrollning av Mary-Kate Olsen som tydligen spelar en ond häxa.

Det första jag ogillade med Beastly när jag såg trailern var att de inte gjorde odjuret tillräckligt ful för att poängen med filmen ska fungera! Ska odjuret vara motbjudande ska han inte se ut som en muskulös modellkille med lite misslyckade tatueringar och några brännsår – han ska vara omänskligt ful så att det inte ska finna något attraktivt att vilja se alls!! Det är ju ”insidan som räknas”-konceptet de vill ha fram här, men skaparna är för fega helt enkelt.

Borde nästan ta och se skiten nån gång när jag är på ovärdigt bra humör för här har skaparna tryckt in väldigt mycket potentiella irritationsmoment i en och samma kompakta dynghög.

9. Carnage (regi Roman Polanski)
Roman Polanski är en av mina absoluta favoritregissörer och att han trots sin höga ålder kan ännu är så uppfriskande att se. Hans förra film, The Ghost Writer (2010), var förra årets bästa film enligt mig och har en sån fantastisk känsla att jag klassar den som hans bästa film i karriären. Carnage är en annan femma då det är en teaterpjäs med svart humor som han filmatiserat – och det märks. Filmen kretsar enbart kring två föräldrapar som träffas i en lägenhet för att prata ut kring ett slagsmål där deras vardera son varit inblandad. De fyra föräldrarna spelas av fantastiska skådespelare som Jodie Foster, Christoph Waltz, Kate Winslet och John C. Reilly.

Det samtal som de för genom hela filmen hade varit utmärkt att se på en teaterscen med lite avstånd, men här blir varje vändning smärtsamt närgången och trots att aktörerna är av elitnivå blir det gång på gång överspel. Inte för att de är dåliga, utan för att det är teaterdialog och teaterdialog kräver distans eftersom den formuleras på ett mycket mer avslöjande och bokstavligt sätt. Karaktärerna är tydliga med vad de vill på ett helt annat sätt än om det hände i verkliga livet. Diskussionen de för är intressant, stundtals väldigt fyndig och bitvis rolig, men hela filmen utspelas i en enda lägenhet och framåtrörelsen blir helt beroende av samtalet och karaktärerna, som tyvärr inte skapar tillräckligt med känslor för att jag ska tycka att det är värt att filmatisera alls.

Men jag ser den mycket gärna på en teaterscen för meningen med dramatiken stödjer jag – och jag avråder heller ingen från att se filmen, för det är en tankeväckande studie i hur vi människor kan förhålla oss till varandra när vi helst inte vill det.

8. Hur många lingon finns det i världen (regi Lena Koppel)
Jag skäms nog lite för att nämna filmen i det här sammanhanget, men det här var på tok för mycket sentimentalitet till och med för mig. Och gillade jag Oskar Linnros låt ”Från och med du” före så är den massakrerad efter att ha sett den här filmen! Det är inte för att jag har något emot utvecklingshandikappade, men filmen smörar på med fruktansvärt enkla knep för att få tittaren på sin sida och jag kan hata sånt nåt otroligt. Men känner du att det kan vara en film för dig så välkomnar jag dig varmt att se den.

7. Scream 4 (regi Wes Craven)
Jag hade ju ärligt talat inga jättehöga förväntningar vad gäller den lagom efterlängtade filmen i Scream-franchisen, men jag blev ändå lite besviken på manuset. Filmen börjar väldigt komiskt och med den medvetna skräckfilmssatir som är de första filmernas styrka och hela ”grejen” med serien. Där skrattade jag högt! Men sedan tar den inte konceptet vidare utan bleknar i takt med att den kopierar handlingen från första filmen, med endast fåtalet – och dessutom ganska tråkiga, referenser till de nyare trenderna i skräckfilmsvärlden som har slagit igenom efter att den tredje filmen gjordes. Jag tänker då framför allt på tortyrporr-subgenren (Hostel, Saw) och found footage-subgenren (Blair Witch Project, Paranormal Activity).

En film där det enda riktigt intressanta ligger i början är inte en särskilt sevärd film, tyvärr. Jag hoppas ju naivt nog på lite mer originalitet även i en uttjatad genre som skräck.

6. Pirates of the Caribbean IV: On Stranger Tides (regi Rob Marshall)
Jag var positivt överraskad efter att ha sett den här på bio, men ju mer jag smält filmen, ju mer krystat och misslyckat tyckte jag det kändes att sätta Jack Sparrow i huvudrollen, istället för att vara den komiska bifiguren som kommer in utan press och lyfter alla scener. Här blir han tvungen att leverera det i nästan varje scen och tvång är dödsdomen för en ”comic relief”-karaktär som honom.

Filmen hade sina intressanta moment med sjöjungfruar och den vanliga dosen äventyr, men Pirates-filmerna har aldrig legat mig jättenära hjärtat och kanske var det låga förväntningar som gjorde att jag gillade den som allra mest när jag gick ut ur biosalongen för ett år sedan. Lägg hellre pengarna på något annat, Disney. Synd att John Carter öppnade så dåligt dock, för det tvingar dem ju att fortsätta satsa på uppföljare istället för ”nya” filmer.

5. Immortals (regi Tarsem Singh)
Visuellt jävligt snyggt men en 300-rip-off och jag bryr mig inte ett jota om de plastiga karaktärerna. Jag har börjat oroa mig för att regissör Tarsem aldrig kommer kunna toppa hans visuella praktverk The Fall (2006) och tyvärr har nog insett det själv och tappat motivationen till originella berättesler, för härmapan Immortals och kommande komedin Mirror, Mirror är en oroande utveckling för en så lovande regissör. Jag ska dock erkänna att sista bilden gjorde hela filmen för mig och var nästan en tillräcklig ursäkt för att ha sett filmen.

4. Bridesmaids
Den blev så hyllad av publik och kritiker och var en allmän favorit förra året, men jag tycker den funkar halvvägs som komedi och halvvägs som drama. Trevlig många gånger och stundtals vill jag berömma den för sin vilja att inte vara så sentimental, men då hoppar den ner i sentimentalgropen och doppar sig ändå och jag får stå där kluven med brallorna nere utan att veta om jag ska skratta eller gråta (och där uttryckte jag mig visuellt någon gång för mycket kände jag).

Att den var med i snacket om en manusnominering till Oscarsgalan kändes på tok för överhyllande för min del. Nu är det inte så att jag ogillar Bridesmaids, men så nyskapande är den inte. Det har svallat någon slags Baksmällan-våg som fått inte bra komedier att hyllas ett par snäpp över sin gräns och jag vill se något mer originellt kul innan jag blåser fanfarer på riktigt.

3. The Ides of March (regi George Clooney)
Det är filmer med ämnen och tyngd som den här som jag verkligen ser fram emot och uppmuntrar från hjärtat. George Clooney må vara en lustigkurre, men hans kärlek för politik och viktiga frågor gör honom också till en intressant regissör.

Så mycket potential på pappret. Så mycket potential på skådespelaruppsättningen (Ryan Gosling, Philip Seymour Hoffman, Paul Giamatti, Evan Rachel Wood, George Clooney, Marisa Tomei). Tyvärr kommer det inte mycket energi från någon del när filmen gräver ner sig under det första lagret av potential. En viss spänning byggs upp men sedan vevar fötterna på i tom luft och tröttnar halvägs med mig hängandes efter. Tyvärr.

2. Sucker Punch (regi Zack Snyder)
Visuellt sett mycket snyggt och med ganska bra soundtrack, men handlingen känns som en smått primitivt ihopsnickrad efterhandskonstruktion för att få visa allt det snygga. Budskapet är mycket skevt och jag vill beskriva handlingen som Gökboet/Shutter Island för mansgrisiga dator- och animénördar. Jag tror inte många har tänkt efter vad gäller just det perversa budskapet som filmen genom sitt konstiga koncept ger, men jag måste få min chans att såga det då det är så tråkigt när det kommer från en så lovande regissör som Zack Snyder (Dawn of the Dead, 300, Watchmen). Mitt råd till honom är; Använd din visuella briljans till bättre manus för i h-e!!

Sucker Punch tar formen som en otecknad animé eller manga med de klyschiga fördomar som brukar kunna dyka upp i den världen. Unga skolflickor med korta kjolar slåss med dödliga vapen mot fantasimonster för att klara vardagen på ett sinnessjukhus för just unga skolflickor med korta kjolar. De överordnade är män med dregel runt munnen och tjejerna är oskyldiga små underklädesvarelser med en och annan räv bakom korsetten. Just poängen med att visa alla actionscener i form av tjejer som likt terminators genomgår tv-spelsbanor i både Nangijala och på Mars som en symbolisk fantasi för de lätttklädda strippdanserna som tjejerna tvingas göra som behandling är ett skevt koncept i sig.

Att sedan se hur huvudrollen (spelad av Emily Browning) blir uppmuntrad och bekräftad av sin sexdans och genom detta bygger upp självförtroendet är provocerande skevt och rent ut sagt löjligt. Och det är filmens grej.

Var det en man som hade gjort filmen? Jaha ja, det förklarar ju saken. Vi vill ju inte vara mer intelligenta än så här.

1. The Hangover: part II
Jag gillade inte den första Baksmällan heller och tyckte den var extremt överskattad. Jag förstår inte varför en hel del människor hoppades på en manusnominering på Oscarsgalan för filmen då det inte finns något med den som är originellt.

Och här lägger jag upp bollen för uppföljaren. En ännu sämre kopia in i minsta sketen beståndsdel av föregångaren, bortsett att humorn har bytts ut mot tung, osmaklig tragikomik som får mig att må sämre och sämre för varje minut. Zach Galiafanakis är den enda ljuspunkten i filmen och han lyckas få mig att stundtals skratta åt tragedin. Det är kul att alla andra suger och andas ”pengahora” medan han lyser av kreativitet, då han var den som lät mest skeptisk till en uppföljare.

Baksmällan 2 är den filmiska motsvarigheten till en verklig maksmälla och i den finns det inget att skratta åt utan bara huvudvärk, spysmak och trötthet.