Irrational Man (2015)

Genre: Drama, Svart Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Woody Allen
Regi: Woody Allen
Längd: 95 min
Skådespelare: Joaquin Phoenix, Emma Stone, Parker Posey, Jamie Blackley, Betsy Aidem, Ethan Phillips, Sophie von Haselberg, Susan Pourfar, Tom Kemp, Kate McGonigle, Robert Petkoff, Michael Goldsmith

Filosofiprofessorn Abe föreläser vid ett universitet i en amerikansk småstad. Han lider av en existentiell kris, men hans liv får ett nytt syfte när han går in i en relation med en av hans studenter.

Woody Allen (Annie Hall, Manhattan, Midnight in Paris – läs recensionen) är mästare på att skriva små putterfilmer som upplevs likt en liten lättläst novell eller kortroman, som du hittar i en solblekt, dammig hylla hos din snarktrötta farförälder. Som en vårvarm vardag när alla redan flytt till sina jobb, men du börjar senare och kan sitta inne i solgasset med en kopp och låta tiden upphöra i några timmar framför just en sådan fjäderbok som får dig att upplösas meditativt en stund utan krav på varken dig eller boken. Ett litet terassäventyr. Woody Allens filmatiserade manus är just så och dom är få förunnade.

Irrational Man skildrar en lönnfet, småalkoholiserad filosofilärare som har svårt att se livets mening. Joaquín Phoenix (Walk the Line, The Master, Her) har väl sällan varit så välcastad som här och jag tycker han visar sig på sin bästa sida. Oerhört bekväm i rollen utan att ”behöva” göra sig till. Inga dramatiska övertoner. Han är bara helt hemma med den lugnt hopplösa tonen. Manuset är det som tar kommandot och ger mig en riktigt mysigt problematisk stund att luta mig tillbaka och avnjuta. Perfekt för lätt deprimerade, lagom brydda sinnen som vill ta en dagssemester. Perfekt för terassäventyraren.

Emma Stone (Zombieland, Easy A, The Help) är hon minst lika välcastad som den klartänkta, unga studenten med ambitioner om något odefinierbart, som har sina små livsval att hantera från hennes sida livet. En ”vanlig” person utan större, mer existensiella problem men som försiktigt trevar bort från lagomlivet hon är tillbakalutad i. Rollen känns hemma för det jag sett av Stone och vad jag kan gissa är ungefär som hon är i verkligheten. Jag har inte sett henne i Allens föregående, Magic in the Moonlight (2014), ännu.

Hon är vanligtvis ingen som ligger mig direkt varmt om hjärtat utan jag är snarare likgiltig inför hennes varmt avspända energi, men det handlar mest om att jag inte tycker hon fått några märkvärdiga roller – ännu. Hon förtjänar större utmaningar, men kanske är hon (för) nöjd. Det här är inte heller någon jättespeciell roll, men på så vis är hon perfekt castad och för mig är det här Allens bästa film sedan Midnight in Paris (2011), endast lite mer bagatellartad sett till handling. Precis som Allen ska vara. Lagom har sällan smakat så gott som i Irrational Man.

Det är tråkigt nog alldeles för många som slentrianmässigt dömer ner Allens bagateller med ord som ”inte hans bästa” eller ”lite lagom” och ”inte så märkvärdig”, när hans jämna lagomnivå istället borde uppskattas och avnjutas till fullo medan den finns där.

Woody Allens filmskapande upplevs av alltför många lika lojt som livet; det pågår, är sällan så bra som dom allra bästa stunderna, det blickas tillbaka på och jämförs utan en känsla av total tillfredställelse. Underskattas, istället för att njutas av. Det är egentligen få förunnat. Plötsligt upphör det när du minst anar det. Livet är i slutändan en bagatell och det ska inte underskattas.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
18 – Totalt

Scream 3 (2000)

Genre: Skräck, Slasher, Kriminalmysterium, Metarysare
Produktionsland: USA
Manus: Ehren Kruger
Regi: Wes Craven
Längd: 116 min
Skådespelare: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox, Patrick Dempsey, Scott Foley, Liev Schreiber, Parker Posey, Emily Mortimer, Deon Richmond, Matt Keeslar, Jenny McCarthy, Lance Henriksen, Jamie Kennedy, Carrie Fisher, Kelly Rutherford

Scream 3 kom ut tre år efter tvåan, och förblev i över tio år den sista filmen i serien. I vanlig ordning regisserades filmen av Wes Craven, men trots att Kevin Williamson skrev ett manus för den valdes detta manus bort och filmen skrevs istället av Ehren Kruger. Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox var återigen tillbaka i rollerna som Sidney, Dewey och Gale.

Sidney Prescott lever ett isolerat liv och jobbar på en telefonjour för kvinnor. Dewey jobbar som kreativ konsult vid inspelningen av Stab 3, den nya uppföljaren till filmerna baserade på morden i Woodsboro och på Windsor College. Gale balanserar sitt författande med sitt arbete som reporter. När folk börjar mördas och Stab 3-produktionen terroriseras av en ny mördare förs trion återigen samman för att gå till botten med ännu ett mysterium. Mördaren lämnar ledtrådar som har med Sidneys mor att göra efter sig, och ingen förstår varför.

Jag tycker att Scream 3 är ganska underskattad, även om den helt klart ligger en bra bit under de första två filmerna. Jag älskar trilogin som helhet. De seriösa delarna av trean är djupare och allvarligare än de seriösa delarna i ettan och tvåan, men samtidigt är de humoristiska delarna nästan för överdrivna (Jay och Silent Bob är med i en scen), vilket gör att filmen blir en underlig blandning av psykologisk deckarthriller och skräckkomedi, som jag till skillnad från många andra inte har några problem med.

De tre huvudkaraktärernas utveckling är tyvärr betydligt sämre än i tvåan: Sidney är inte med särskilt mycket, och när hon väl är med är hon ungefär likadan som hon var i tvåan. Dewey känns lite mer avdankad och tillbakalutad och Gale verkar ha utvecklats bakåt till hur hon var i ettan. Liev Schreiber är tyvärr bara med i filmens inledning, men Jamie Kennedy är iallafall tillbaka i en oväntad cameo, som är ganska rolig.

Nytillkomna skådespelare i filmen är bland andra Patrick Dempsey, kultskådisen Lance Henriksen, Patrick Warburton (Joes röst i Family Guy) och Josh Pais (som spelade Raphael i en av mina favoritfilmer: Teenage Mutant Ninja Turtles – den från 1990, inte den nya) som alla gör bra insatser. Framemot slutet av filmen känns stämningen plötsligt som ett gammalt Scooby Doo-avsnitt, vilket kan vara bra eller dåligt beroende på vilken smak man har. Personligen tycker jag att det är roligt, men så är jag ju ett fan av Scooby Doo också.

Filmen håller liv i de föregående filmernas traditioner genom att ha med Nick Caves låt Red Right Hand (även om det är en alternativ version med annan text) och genom att ha ett klimax där mördarens identitet avslöjas som är välskrivet, spännande och min favoritdel av filmen. För att sammanfatta det hela så tycker jag att Scream 3 är den svagaste delen i den gamla trilogin, men den är ändå väldigt bra och mycket bättre än Scream 4…

Visste du att:

• Courteney Cox och David Arquette träffades under inspelningen av Scream, var ihop under inspelningen av Scream 2 och gifte sig en månad innan Scream 3 började spelas in.
• Den komiska duon Jay och Silent Bob från Kevin Smiths filmer (spelade av Jason Mewes och Smith själv) är med i en scen. I filmen Jay and Silent Bob Strike Back är Wes Craven med som sig själv och håller på att spela in en Scream-film.
• När Kevin Williamsons originalmanus för filmen fortfarande var aktuellt var det tänkt att Matthew Lillard skulle komma tillbaka som sin karaktär Stu Macher från den första filmen.

/Gästrecension av Christer Hedström