The Changeling (1980)

Genre: Psykologisk rysare, Spökhusrulle
Regi: Peter Medak
Manus: Russell Hunter, William Gray, Diana Maddox
Längd: 115 min
Skådespelare: George C Scott, Melvyn Douglas, Trish Van Devere, Jean Marsh, John Colicos, Barry Morse, Madeleine Sherwood, Helen Burns, Frances Hyland

John Russell förlorar sin familj i en hemsk olycka. För att ta sig vidare i livet flyttar han ifrån sitt hem och in i ett stort, avsides hus som stått öde i 12 år. Mystiska saker börjar hända en efter en och när John gräver i husets förflutna börjar han nysta upp en mörk hemlighet.

Bra filmer står pall mot tiden, men få genrer har så svårt att stå pall tidens dom så som rysargenren har. Repulsion, The Shining, Rosemary’s Baby… möjligen någon mer.

I sällskap med dessa är Peter Medak-regisserade The Changeling – eller Hämnd Ur Det Förflutna, från 1980 en ganska anonym film. Den är i princip bortglömd, eftersom den aldrig blev samma typ av definierande milstolpe som dom andra rysarna blev.

Ungersk-brittiske Peter Medaks karriär har sedan filmens premiär mest handlat om att regissera bortglömda lågbudgetfilmer för TV och enstaka avsnitt  av i princip varenda TV-serie de senaste 30 åren som haft mörka undertoner, men han hade ett frekvent regiansvar under Spielberg-rebooten av The Twilight Zone (1985-1987), icke att förglömma!

Långfilmer på meritlistan innefattas av BAFTA-nominerade kriminaldramat The Krays (1990), småsunkiga Romeo Is Bleeding (1993) och Sci-Fi-fiaskot Species II (1998). Han var faktiskt även regissör till Stephen King-kultskräckisen Cujo (1983) i några dagar, men blev tyvärr ersatt av nya regissörer. En parentes är att han 1981 regisserade en Zorro-komedi med det skrattretande namnet Zorro: The Gay Blade!

Ett år dessförinnan var han dock på sin karriärs högsta topp med genombrottet The Changeling som – trots att den idag hamnat lite i skymundan, faktiskt vann hela 9 stycken av 11 möjliga Genie awards, vilket är Kanadas svar på Oscarsgalan kan man säga.

Manusförfattarna som bearbetade Russell Hunters originalhistoria – William Gray och Diana Maddox, gjorde extremt ambitiös research när de skrev den här skräckhistorien. Gray ska tydligen under ett halvår ha läst otaliga mängder nyhetsartiklar, gluttat i över 700 böcker och läst uppemot 2000 studier kring parapsykologiska fenomen och händelser.

Han gick sedan vidare och skrev manus till Jamie Lee Curtis-skräckisen Prom Night (1981) och samarbetade med både filmens regissör Paul Lynch och till och med John Carpenter (Halloween, The Fog, The Thing) därefter.

I The Changeling ser vi en åldrad och mycket meriterad George C. Scott (Dr. Strangelove, Patton, Hardcore) i rollen som John Russell – en framgångsrik kompositör som just förlorat både sin fru och sin dotter i en fruktansvärd semesterolycka. Detta får vi bevittna i filmens inledning med största intensitet och det sätter melankoliskt ödesbådande efterskalv på resten av berättelsen.

Han försöker komma över sorgen genom att bosätta sig i ett monumentalt ödehus där han kan fokusera på sin musik helt ensam. Förutsättningarna för att något mystiskt ska börja ske i huset är givetvis optimala.

Under dom stora, tomma valven och mellan dom atmosfäriskt brundammiga väggarna ruvar uppenbarligen en historia eller två från förr. Mystiska ljud hörs från avlägsna rum… gnisslanden och steg. Ett trummande duns hemsöker John Russell mer och mer. Håller han på att bli galen?

Filmen är mycket tystlåten och stämningen är intensivt avvaktande nästan hela tiden. Scott går in med största allvar i rollen och vi kan verkligen sympatisera med honom efter allt han gått igenom och eftersom han får det skapligt svårt att bara koppla av så är vi oupphörligen med honom även i fortsättningen.

Filmens inledning är därför genial och något som upprepats flera gånger inom genren sedan denna film kom 1980. Mycket beröm ska också ges till George C. Scott själv då han är särpräglat bra på att få åtminstone mig att se sympati bakom hans granithårda, buffliga ansikte och hundögon.

Det ovanliga med filmen är att jag bara väntar på att den ska spåra ur och spela över i effektfyrverkeri eller överambitiösa förklaringar till det övernaturliga, men den klarar trots mycket dåliga odds (rysargenren och tidens dom, som sagt) att genomföra historien med bravur och trots att filmen är ganska mastig zonar jag aldrig ut!

Martin Scorsese hade helt rätt när han placerade den här på sin topplista över de allra läskigaste skräckfilmerna, för det här är – näst efter The Shining som kom samma år, den bästa ”haunted house”-filmen i mannaminne och huset – korrektion, spökpalatset, får hederspris som det bästa jag sett genom skräckfilmhistorien.

Det råder inga tvivel att jag rekommenderar den här även till trångsynta ungdomar som tycker att skräckfilmer före typ 2005 är ”b” (vilket är ett skrattretande påstående), för den har sannerligen minst lika hög skräckfaktor som dagens bästa allra bästa filmer i genren.

Förra året frågade min fyra år yngre bror mig om jag hade tips på riktig bra skräckfilmer han missat i stil med Paranormal Activity, The Grudge, Insidious och så vidare som inte är fåniga. Jag rekommenderade The Changeling med viss tvivel på hans omdöme då jag påpekade att det är en film som dagens skräcksuccéer har att tacka för väldigt mycket.

En dag senare berättade han att ”den där gamla filmen” jag tipsat om faktiskt var riktigt, riktigt bra. Det om nåt är ett bra betyg.

Det enda den saknar (vilket recensionens bilder förtydligar) är en restaurerad blu-ray-release, för dom köpexemplar som existerar idag är under all kritik och så ska det inte behöva vara med klassiker som The Changeling.

Paranormal Activity (2007/2009)

Genre: Psykologisk rysare, ”Found footage”-film
Regi: Oren Peli
Manus: Oren Peli
Längd: 98 min
Skådespelare: Katie Featherston, Micah Sloat, Mark Fredrichs, Ashley Palmer, Amber Armstrong, Randy McDowell

Ett ungt par misstänker att deras hus är hemsökt och för att skaffa bevis installerar de en övervakningskamera som ska registrera allt som händer när de sover. Det dröjer inte länge innan tecknen de befarade visar sig.

Denna upphausade lilla stjärna på rysarhimlen gjordes faktiskt redan 2007, men fick efter två år av kämpande att ta sig in på biomarknaden ett stort uppsving hösten 2009 tack vare att Steven Spielberg stöttade filmens lansering och den blev en snabb biosuccé i USA när den hade premiär på riktigt.

Paranormal Activity är ju för övrigt en slags modern version av Spielberg-producerade 80-talsrysaren Poltergeist (1982), kan man säga.

Filmens budget ligger på den minimala summan $15 000 och är filmad som en autentisk amatördokumentation med budgetkamera och endast i huvudpersonernas hem (regissörens eget), vilket ökar realismen i sann Cannibal Holocaust– och Blair Witch Project-stil.

Detta förklarar varför filmens budget lyckats blivit så låg och filmen är en mycket lyckad independent-produktion.

Parets (Katie Featherston och Randy McDowells) skådespeleri är imponerande verklighetstroget och trots att de ”bara” spelar sig själva så finns det egentligen inget att klaga på där. Det ska sägas att endast Katie Featherson har medverkat i en riktig film tidigare och inte mer än en gång.

Filmen är en lyckad psykologisk rysare utan blodtortyr, nakenfrestelser och ”hoppa till”-tricks som de flesta filmerna i skräckgenren förlitat sig på genom åren – speciellt under 00-decenniet, och realismen är konstant hög.

Det är något speciellt med ljud som hörs på nätterna och sömngång är bland det läskigaste jag vet, vilket skaparna av filmen har tagit fasta på.

Det är mycket uppfriskande att se skräck som skickligt bygger upp en kuslig känsla och som bekräftar att receptet för en bra skräckfilm inte ligger i hur mycket pengar som pumpats in i filmen och hur ”flashig” ytan är, utan att det ligger i att använda fantasin med små medel. Ju mindre pengar, ju större potential har en skräckfilm.

Filmen får mig att tänka på stämningspackade höjdare som Polanskis psykbrytare Repulsion (1965) och – självklart, The Exorcist (1973). Filmen är inte den första att använda ”amatörkamera”-greppet (genren som kallas ”found footage”).

I takt med att den här filmen blivit en så framgångsrik lågbudgetfilm har bevakningskameragreppet blivit ett föremål för en hel del rip-offs och klichéartade, liknande filmer inom rysargenren – inklusive två lyckade uppföljare som jag ännu ej sett.

Hårdare än så kan jag dock inte döma Paranormal Activity, även om jag på förhand var lite pessimistisk på grund av filmens snabba popularitet runt om i världen, vilket när det gäller skräckfilmer ofta brukar vara överskattning hos en mindre van skräckfilmspublik snarare än att filmen är så värst läskig.

Paranormal Activity är ingen lång film och det funkar utmärkt så. Jag känner aldrig att den är för utdragen eller att den behövt mer tid på sig, utan skrämmer stundtals skiten ur mig ändå och spårade inte ut på det sätt jag fruktade att den skulle göra.

Jag har sällan ”mysryst” så mycket av en skräckis från 2000-talet som av denna film och även om den inte är ett inferno av skräck (för vilken film är det?) så sitter jag dödstyst och iakttar parets oro.

Jag känner hur pass otäckt nära det ligger saker som jag själv tänker på när jag ligger ensam i min säng och allting är alldeles tyst – tills man hör ett knarr i ett skåp eller steg av någon, trots att man är helt ensam… tror man…

 Att amatörkameragreppet fungerar så pass bra och väcker en så krypande spänning hos mig, trots att det egentligen händer väldigt lite med moderna skräckfilmsmått mätt. Dessutom välspelad, autentisk känsla hos skådespelarna!
Filmens upplösning är inte riktigt lika fräsch och överraskande som resten av filmen.

Film Effects: Stolscenen i ”Poltergeist” (1982)

Scenen detta inlägg reflekterar går – på grund av inbäddningsproblem, att se här!

Säga vad man vill om Poltergeist (jag gjorde det förra året), men den har i alla fall en läskig scen som är skickligt filmmakeri. Precis som youtube-kommentaren så instämmer jag i påståendet att man kan veta om man är en skicklig skräckfilmregissör ifall man kan få åskådaren att bli rädd av en scen som utspelar sig i dagsljus.

Detta gjorde Tobe Hooper redan i sitt magnum opus, Motorsågsmassakern (1974), men trots att karriären inte nått några större framsteg efter den så kan han få lite credit för det som stolscenen i Poltergeist gjorde med mig och många andra som sett den. Det var den enda skrämmande scenen i filmen, men den skrämde mig också rejält just på grund av det extrema överraskningsmomentet.

Briljansen ligger i att det är en effekt helt gjord i en tagning utan klipp, i realtid, vilket gör scenen väldigt realistisk och oförutsägbar.

Poltergeist har influerat många filmskapare runt om i världen med det klassiska ”haunted house”-temat och Paranormal Activity-vågen har dragit över oss i två års tid och otaliga filmer nu. Originalet lanserades precis som Poltergeist av Steven Spielberg, just tack vare liknande teman. Visuellt och budgetmässigt sett är det dock två relativt olika filmer, givetvis