Etikettarkiv: Nirvana

Prolog #8: Fem år av bloggande – tankar om karma, nirvana, framtiden för bloggen och lite om livet

Prousit-header

”Karma (sanskrit: karman, pali: kamma, ”handling”) är ett centralt begrepp inom österländsk religion och filosofi. I filosofiskt/religiöst hänseende har karma snarare betydelsen lagen om orsak och verkan. När en varelse agerar med tankar, känslor och handlingar lämnas ett spår både på omgivningen och i den egna organismen. Avtrycket får både omgivningen och varelsen att reagera i enlighet med naturlagarna. Naturlagarna sörjer alltid och överallt för att varje orsak får sin bestämda verkan och dessa kallas sammantagna för karma.”

Jag skrev 99 procent av den följande texten tidigt en morgon i inledningen av november 2015, efter att jag ännu en gång misslyckats med det jag ville göra och ville rannsaka mitt beteende för en behagligare tillstånd. Det var även mitt sätt att se framåt utan att se framåt efter 5 år av bloggande på denna filmblogg.Se det som en slags prolog för det som kommer efter, eller endast ett utsnitt av min inåtvända hjärna i nedskriven form, en vanlig dag.

Jag verkar periodvis, veckovis och till och med dagsvis gå in i väggar på grund av ambitioner som inte motsvarar vad jag sedan klarar av. Alternativt klarar jag inte av mycket när jag har just ambitioner med det. Ser jag den minsta press låser jag mig. Nu är jag sedan drygt ett år sjukskriven för utmattningssyndrom och någon form av utmattningsdepressivt beteende och det är väl just vad detta är, men det är inte kul att dagligen inse att jag inte ens kan förmå mig att klara av saker som jag brinner för av rent intresse och lust. Jag har blivit diagnostiserad inom autismspektrumet för inte alltför länge sedan (cirka augusti), efter en utredning startad just eftersom jag sett att mycket tyder på att grundproblematiken ligger i hur min personlighet fungerar jämsides med min generella omvärld.

Att tillägga på det är en rad högt sannolika så kallade diagnoser jag ännu inte fått på papper, men som jag har starka belägg för efter av delvis två års studerande av diagnoserna. Mitt tvångsmässiga informationssinne tar sig friheten att lite torrt räkna upp dem, med en extremt kort symtombeskrivning utan att göra det till ett helt eget spår.

Värt att nämna då diagnoser är ett känsligt ämne för många och som kritiseras som stämplande, är att diagnoser för mig inte är något annat än konkretiseringar på kartritningar över människors personligheter och dom mer radikala ytterligheterna från människans neurotypiska mönster är värda att medvetandegöra för att kunna lära sig av och acceptera för ett mer funktionellt liv utformat efter dina styrkor snarare än dina svagheter.

Högfungerande autism (före detta aspergers syndrom): Selektivt fokus med ”oflexibla”, motivationsbaserade intresseområden, stort fokus på detaljer och okonventionellt förhållande till social kommunikation samt högre energiförbrukning inom krävande och för den autistiska, onaturliga områden som social kommunikation men även allt i princip vilket kan leda till utmattning och ångest, samt ett brett spektra av ytterligare personlighetsdrag),

ADD (introvert ADHD): Obalans i mental koncentration och uppmärksamhetsförmåga, orsakat av bristande dopamin- och noradrenalinnivåer. Försvårar bland annat bibehållandet av motivation och energi, vilket leder till ångest och ett komplicerat förhållande till tid och att förhålla sig inom dess ramar. Svårigheter med att påbörja och avsluta saker. Skillnaden från ”vanlig” ADHD är att den inte nödvändigtvis leder till hyperaktivitet fysiskt utanför tankeverksamheten, samt att impulsivitet nödvändigtvis inte förekommer. Diagnosens nackdelar kan balanseras genom centralstimulerande preparat (metylfenidat, amfetaminer m.m.) och efter att ha varit anti till detta senaste åren har jag nu kommit fram till att preparaten skulle kunna hjälpa mig dom dagar då jag verkligen behöver ”fungera”.Sannolikheten att jag har AD(H)D av introvert karaktär har ökat från 98 procent till 105 procent den senaste tiden.

GAD (generaliserat ångestsyndrom): Konstant oro och ångest utan generella orsaker, men som hela tiden finns med och triggar i stort sett alla intryck, Leder ironiskt nog till en ”förmåga” att underreagera när mer konkret ångestframkallande saker sker i ens närhet. Antidepressiva kan lindra, men jag är generellt anti till antidepressiva och vet att den receptfria johannesörten jag tar dagligen mot oror och nervositet samt framtida centralstimulerande hjälper bättre än antidepressiva för mig i längden.

Tvångssyndrom (OCD): Återkommande tvångstankar på grund av ångest som kan leda till bland annat perfektionistiskt kontrollerade tvångshandlingar. Ritualer förekommer dagligen så pass ofta att det hindrar ens vardag på ett orimligt sätt. Mönster blir ens destruktivt hållna religion. För mig kommer detta och går beroende på mitt dagliga tillstånd, men min barndom upptogs i större grad av detta. Sedan jag slutat skolan har ritualerna bantats ner och koncentrerats till några få uppenbara handlingar (kopplat till badrum) samt mer komplexa tankemönster och beteenden.

Slut på diagnossightseeing.

Detta leder alltså allt som allt till problematik även i mina favoritsysslor, som att vara kreativ, se film eller reflektera i text kring film. Det enda intresse det inte ställer till mycket för utan snarare förbättrar, är mitt intresse för psykologiskt tänkande och filosofiskt tänkande och det är väl därför dessa intresseområden genomsyrar allt annat, då det håller ihop alla mer ”komplexa” sysslor från att rasa helt.

Jag vill inte känna någon ångest – arbetsmässig press, kring mitt skrivande. Idéerna i mitt huvud är alltid störst och själva tanken på att utföra dem får mig att hamna i det berömda upplysta tillståndet. Känslan av total harmoni – flödet, ”the void”, ”the unified field”, kreativ eufori i det inre. Det är den näst bästa känslan. Den bästa känslan är den som kommer senare. Jag ska återkomma till den bästa känslan just senare.

Först ska jag förklara vad som är dåliga känslor och vad jag behöver gå igenom för att nå fram till den bästa känslan. Jag ”inser” i nästa steg att jag tagit mig vatten över huvudet. Jag har i skaparglädjen skapat ett så stort och ambitiöst projekt att jag hör klockan slå mig och jag blir aldrig klar när jag borde. Plötsligt tänker jag att det finns ett ”borde” som jag ska ta hänsyn till. Jag ska vara konsekvent, regelbunden och en pålitlig följetong som går klockrent. Jag gör ju något roligt, då ska det vara så. Euforin ska komma på beställning.

Där begår alla människor sitt största misstag. Du förväntar dig det positiva. Positiva förväntningar leder enbart till ångest. Du konstruerar hur du vill att framtiden ska vara och när det är en positiv bild har du beställt ångest. Du försöker kontrollera det som ännu inte hänt och konstruktionen kallar du framtid – och eftersom framtiden inte existerar mer än i våra plågsamt komplexa huvuden och vi försöker kontrollera något som inte existerar, får vi sona våra försök att kontrollera. Det är den sanna bemärkelsen av karma. Glöm alla klassiska, populärkulturella förklaringar av vad karma står för. Ta inte reinkarnationsteorin så bokstavligt. Tänk inte på en livstid som du lärt dig den. Vad är ens ett liv? Det är ett kapitel för sig. Du som du känner dig föds och dör endast en gång. Du i formen av ett ego. Karma är när du betalar priset för dina handlingar och dina handlingar är ditt tänkande – dina förväntningar, ditt ego.

Känn hur du upplever karman gång på gång i ditt handlande. Det är först när du slutar bygga ditt liv på positiva förväntningar som du kan börja må riktigt bra. Lev istället på intuitionen. Tänk inte så mycket på det som faktiskt inte finns. I allmänhet går jag och tänker att allt, steg för steg kommer gå åt helvete. Det värsta kan hända och jag förbereder mig nästan alltid på det. Ett typiskt GAD-drag i första steget. Den positiva twisten hos mig är att jag vänder det till min fördel. Jag förväntar mig – eller åtminstone förbereder mig, på det värsta men jag är lugn med det. Har du GAD går du med en konstant ångest oavsett var du befinner dig och det gör att konkret ångestframkallande situationer och otäcka överraskningar inte påverkar dig lika plötsligt, eftersom du redan konstant varit flera steg högre upp på ångesttrappan än den generella människan, som går utan ångest och sedan träffas av oron i bröstet utan förväntningar. Den generella människan går ju omkring och förväntar sig att saker ska gå bra för att sedan bli besviken. Ångest uppstår. Jag har utnyttjat mitt eget personlighetsdrag av att alltid förvänta mig det värsta, för att istället må bra kring nuet – det enda som existerar.

Det mest härliga är att känna dig helt och hållet i nuet och stunden för det är den totala harmonin att vara där. Det är upplysning. Allt du gör är det som händer nu och nu är allt du är och mår du bra nu är du allt du behöver vara. Men jag har under lång tid haft det näst bästa till hands. Förberedelsen på att allt blir katastrof med en statistiskt minimal chans på succé. Som alltid kommer resultatet att det värsta oerhört sällan inträffar och jag blir därför positivt överraskad gång på gång på gång. ”Den här filmen var en besvikelse”. Det är för att du förväntade dig motsatsen. ”Mitt liv är en besvikelse” Ja, du förväntade dig uppenbarligen motsatsen och du får betala priset för det. Det är ditt eget fel att du mår dåligt – krasst men sant, för du förväntade dig motsatsen.

Men det allra bästa är att vara öppen för allt vilket är det närmaste du kommer ”Jag har inga förväntningar” och då har du kommit långt med ditt välmående. På något sätt är jag öppen för allt, men med oerhört stort GAD-fokus på att risken är störst att det går åt helvete, vilket jag som tur är utvecklat till något positivt. En positiv inställning, vilket inte på långa vägar är alls samma sak som att ha positiva förväntningar. Positiva förväntningar är den raka vägen till destruktivt tänkande. Absurdistisk livsvisdom.

När jag är i mitt svaga tillstånd däremot, begår jag just människans generella misstag. Jag börjar förvänta mig att saker ska gå vägen. Saker ska bara rulla på. Jag förväntar mig flödet och börjar i min svaghet inbilla mig att jag kan styra flödet till att gå ”min väg”. Jag ska skriva två recensioner idag för jag har bestämt att så ska jag göra. Jag lägger mina egna minor och jag trampar på dem som en mentalt blind dumstrut. Folk brukar säga att ”verkligheten kommer i mellan”. Ibland känns det så, att verkligheten kommer i mellan … men eftersom verkligheten är en illusion – människans mest utmålade tro (tiden är en annan sådan), är det ingenting annat som kommer i mellan mer än vad jag tror på och därför är det inte lönt att lägga någon vikt vid det där mellanläget. Jag skriver klart nya saker när jag skriver och när jag inte gör det så gör jag det inte. Det kommer när det kommer oavsett tidens takt. En vecka kanske tempot är normalt, en annan är det onormalt normalt och dom flesta veckor är det inte normalt och då är allt i sin ”ordning”.

Vad är då den bästa känslan, som jag nämnde i inledningen? Har jag inte tjatat om ”det bästa är”, ”det härligaste är” gång på gång redan? Är det inte flödet, den totala harmonin, känslan av att allt går vägen – att allt som sker just nu är det enda jag har och att det består av total, kreativ livsglädje för vad jag håller på med? Jo, det är den bästa känslan, men den bästa känslan är ännu mer kraftfull när den kommer som ett resultat av att mitt så kallade i-landsliv har rasat ihop.

Allt jag byggt upp genom kontroll – förväntningar på att saker ska gå klockrent och fungera – hela den ordnade framtidsstrukturen och illusionen om att jag kan kontrollera min verklighet och vem jag är – när den förväntningen rasar, som ett brinnande hus av ordning, en perfekt samling eller klocka som alltid går i synk med mig – eller en lång, ambitiös filmlista, ett halloweenprojekt, ett projekt att recensera alla avsnitt av Twin Peaks där en recension eller flera ska bli klara efter en kalender eller en ekonomisk krasch eller cancer eller dödsdom – när allt kontrollerat och strukturerat rasar, då blir jag desperat, sedan helt tom. Helt blank.

Ur den duschen – den tomheten av förlorad kontroll – inser jag, gång på gång och lite bättre och mer överväldignade var gång, att jag nu är fri igen. Jag ska inte förvänta mig kontroll, ordning och struktur och tro att det är något positivt. Jag ska inte förvänta mig något bra. Det ger endast ångest, oro, stress och ett ras inuti mig och runt mig.

Men ur det raset, ur askan kliver jag upp med ett renat sinne av den bästa känslan igen. Jag är tillbaka i den totala harmonin, flödet, insikten, upplysningen. Så länge jag kan minnas insikten, är jag där. Det är Nirvana.

”Nirvâna (sanskr., निर्वाण ”icke-vara”), alternativt pali nibbâna, eftersträvansvärt själsligt slutmål inom buddhismen. Inom buddhismen ses nirvana som fullständig frihet från begär, hat och självbedrägeri. Att uppnå nirvana är detsamma som att bli upplyst eller uppvaknad.”

”Att uppnå nirvana, innebär inom buddhismen att man slipper födas om i ett nytt liv.

De fyra ädla sanningarna

Man brukar sammanfatta läran i de fyra ädla sanningarna:

  • Allt är lidande. Det innebär att man ständigt återföds. Antingen som en varelse i helvetet, som ett djur, en ande, en människa eller en gud. Återfödelsens kretslopp kallas samsara.
  • Lidandet beror på livstörsten. Livstörst innebär att man vill fortsätta leva, att människans begär binder henne vid tingen.
  • Lidandet kan upphöra. Man kan släcka livstörsten genom upplysning, som i sin tur leder till nirvana. Upplysning är som att vakna ur en dröm och se och förstå allt som det verkligen är.
  • Nirvana är det totala utslocknandet då man inte längre existerar, då allt är stilla.

Det finns en väg som leder till nirvana. Man kan göra slut på livstörsten och nå nirvana genom att följa den åttafaldiga vägen.

Den åttafaldiga vägen

  • Rätt insikt – förstå lidandet och orsaken till det.
  • Rätt inställning – inte ha begär, vara elak eller våldsam.
  • Rätt tal – inte ljuga eller prata strunt.
  • Rätt handlande – inte döda, stjäla eller leva ett liv i lyx.
  • Rätt levnadssätt – inte lura och utnyttja andra.
  • Rätt strävan – leva vaksamt.
  • Rätt vaksamhet – genom meditation nå insikt.
  • Rätt försjunkande – genom meditation tömma medvetandet och fylla det med oändligt medlidande.

Buddhismen innehåller ingen tro på gud eller gudar. Buddha förklarade i sin lära att tron på Gud är baserad på rädsla.

”Gripen av rädsla går människor till heliga berg, heliga lundar, heliga träd och heliga platser.” (Buddha)

”Utifrån sin egen erfarenhet, såg Buddha att varje människa hade kapacitet att rena sinnet, utveckla oändlig kärlek, medkänsla och perfekt förståelse. Han skiftade uppmärksamheten från himlen till hjärtat och uppmuntrade oss att hitta lösningar på våra problem genom självförståelse.”

Jag kommer, när jag känner för det och intuitionen klickar in, att skriva på bloggen. Imorgon, nästa månad eller nästa år. Det är enbart mänskliga tidsangivelser. Jag har saker på gång, som ruvas om vartannat. När det känns bra skriver jag och en liten del i det är för att dela med mig av mina tankar, vilka brukar vila på film och kreativt skildrande. Jag kommer, när jag känner för det, att skriva mer halloweenrelaterat då den halloweenmånad som var för länge sedan är över och mitt i allt det fastnade mina ambitioner på hatthyllan. Och här sitter jag och skriver om något så högtravande som tillvaron självt – igen. Jag tror att jag vill fira halloween året runt på bloggen. Jag vill skriva mer om italienska skräckregissörer. Dom uppfyller en stor del av mitt liv emellanåt och jag vill inte begränsa dem till oktober, eller någonting egentligen, men jag kommer ändå göra oktober till en skräckfokuserad månad förstås. Dock inte begränsa mig till den månaden.

jacoby

Twin Peaks hägrar för dörren. Jag går dagligen i små extaser över att den tredje säsongen är under full produktion i detta nu och spekulationerna är ett dussin lynchiska mysterium i sig, samtidigt. Kommer hon och han återvända? Var är dom nu? Vad är det egentligen Lynch och Frost kokar ihop bakom alla röda ridåer? Inga förväntningar. Bara spekulationer. Öppet och ovisst. Jag älskar det. Jag vill skriva om Twin Peaks. Jag vill fortsätta där jag är med recensionerna och det blir som det blir. Jag behöver känna mindre ångest och släppa ambitionerna. Varje dag kan kännas som en ovälvande seger men det finns alltid en ambition eller ohälsosam målsättning som slinker in, som jag inte får ta på sådant allvar.

Vi ses här med mer Twin Peaks, oberoende av klockor och tid. Som citerat;

”Lidandet beror på livstörsten. Livstörst innebär att man vill fortsätta leva, att människans begär binder henne vid tingen.
Lidandet kan upphöra. Man kan släcka livstörsten genom upplysning, som i sin tur leder till nirvana. Upplysning är som att vakna ur en dröm och se och förstå allt som det verkligen är. Nirvana är det totala utslocknandet då man inte längre existerar, då allt är stilla.”

”Through the darkness of future’s past, the magician longs to see. One chants out between two worlds… ”Fire… walk with me.” We lived among the people. I think you say, convenience store. We lived above it. I mean it like it is… like it sounds. I too have been touched by the devilish one. Tattoo on the left shoulder… Oh, but when I saw the face of God, I was changed. I took the entire arm off. My name is Mike. His name is Bob.”

PS. Jag vet inte riktigt varför jag citerade det där sista, men det finns någonting som kopplar det till allt det där andra.

Film & Musik: The Devil and Daniel Johnston (2005)

P&LFF-Film-Musik-header-GIF

Denna filmrecension är den första av ett en liten serie recensioner jag kommer att bjuda på i samarbete med Peace & Love Film Festival, som går av stapeln i Borlänge dagarna före – samt i samband med, den musikbaserade Peace & Love-festivalen.

Själva filmfestivalen kommer att bjuda på allt ifrån internationella långfilmer, kortfilmer av toppklass och midnattsvisningar utomhus i (förhoppningsvis) sommarsolnedgången. Allt som allt pågår filmfestivalen i 5 dagar och jag kommer även bevaka samtliga dagar av festivalen på plats!

the_devil_and_daniel_johnstonGenre: Dokumentär, Biografisk dokumentär, Musikdokumentär
Regi: Jeff Feuerzeig
Manus: Jeff Feuerzeig
Längd: 110 min

Daniel Johnston började spela in små kassetter hemma i Austin, Texas i början av 80-talet – kassetter som han gick runt på gatorna och gav bort till folk som ville ha.

Det ville allt fler, och trots att han lidit av manodepression sedan tidiga tonår och under sin karriär tillbringat flera perioder på mentalkliniker, har kultryktet bara vuxit. Alla från Sonic Youth och Butthole Surfers till Johnny Depp älskar honom. Ett av hans största fan var Kurt Cobain, som ofta syntes iförd en Daniel Johnston-T-shirt.

Här berättas historien om hans liv med hjälp av nytaget material, gamla konserter, hemvideor, intervjuer och framförallt Daniels musik.

Man pratar ofta om musikers känsla. Deras förmåga att beröra oss genom att presentera något känslosamt för oss. Sångerskor och sångare som bestiger höjder, träffar toner och rör en nerv med deras intränade sångtalang. Även instrumentalister plockar fram känslor när de stilar med inövade melodier, riff och solon.

I det här fallet talar vi om känslan som en slags professionalitet. Amadeus Mozart, Aretha Franklin, Elvis Presley och Adele  har och hade alla förmågan att plocka fram känslan på beställning. De är och var proffs.

1

Känslighet är något annat. Det kommer mycket genuinare, ömtåligare och uppfattas snarast som negativt. I en professionell värld får man inte vara känslig, utan måste lära sig att bemästra den och utnyttja den till sin fördel. Ta död på känsligheten och spela ut den som ett verktyg för att fylla en refräng eller ett crescendo.

Musikern Daniel Johnston är en rakt igenom genuin själ, som har lidit av bipolär störning, manodepressivitet och schizofreni sedan tonåren, men samtidigt gett sig den på att vara enastående kreativ. Han bemästrade aldrig sin känslighet, men trots – eller snarast tack vare det, lyckades han beröra mer än vad all professionalitet i världen skulle gett honom.

I sitt pojkrum spelade han i början på 80-talet in sin musik genom att spela in på en enkel kassettband-recorder. Hans sång var allt annat än professionell, hans tangentklinkande tog sig toner av ren och skär vilja och någon studiokvalitet gick inte att tala om. I all denna anti-perfektion sken det fram en oslipad diamant, med texter som berättade hans glädje och bekymmer i ofiltrerad enkelhet, klarhet och i slutändan med en genuitet som knappast existerar idag.

2

Jag upptäckte honom först genom låten ”Worried Shoes”, från albumet Yip/Jump Music (1981);

I made a mistake and I never forgot
I tied knots in the laces of
My worried shoes
And with every step that I’d take I’d remember my mistake
As I marched further and further away
In my worried shoes

3

Dokumentären The Devil and Daniel Johnston berättar hans fantastiska tillika sorgliga livshistoria på ett perfekt sätt. Hans person kommer fram i varje ögonblick och musiken är närvarande hela tiden.

Att se honom gå igenom allt som plötsligt möter honom på hans resa är så berörande att ögonen vattnas mer än en gång. Hur idolskapet fyller honom av värme, hur plötsligt folk från andra platser än hans egen känner till hans musik och hur hans föräldrar går igenom allt.

För hans faser av mani och dalar i beteendet måste vara särskilt påfrestande för en mor och far när det går att avläsa så pass tydligt. När hans pappa återberättar en resa dem emellan går det inte att hålla känslorna tillbaka.

Dokumentärens titel, ”The Devil and Daniel Johnston”, är minst sagt passande med tanke på de demoner hans har fått tampats mot under sitt liv och Johnstons tecknande av ständigt återkommande symbolkaraktärer gör den aspekten inte mindre intressant.

4

Grodan ”Jeremiah the Innocent” – som prydde kassettomslaget till albumet Hi, How are You (1983), är bara en av alla hans skapelser och också den mest kända då det var den som prydde t-shirten som Kurt Cobain hade under hela promotion-turnén för albumet Nevermind, 1991 och som lyfte upp Daniel Johnston till större höjder kommersiellt.

För mig är Daniel Johnston i sina mer hälsosamma stunder på samma nivå som hans artistiska likar Nick Drake, Brian Wilson (från Beach Boys) och självaste Bob Dylan. Den här dokumentären är kanske också den bästa musikdokumentär som har gjorts.

Det är en biografisk resa som lär oss någonting om kreativ frihet och hur ömtålig den är. Jag har sällan sett en mer konstnärligt inspirerande film än The Devil and Daniel Johnston, just efterom Johnston själv är en sån inspirerande person.

5

Men det är så mycket mer än bara en biografisk skildring av en artist.

Den skildrar en bipolär man med schizofreni, och manodepressivitet – en hård kamp med mediciner och personlighetsförändringar som aldrig kan ta slut. I min värld är det sådana som Johnston som förtjänar att kallas kreativa genier, just eftersom han visar vilken tunn gräns det är mellan kaos och frihet inom oss.

I avsnitt 52 av Alex & Sigges Podcast talar Sigge Eklund just om hur personer antingen är introverta eller extroverta och att den introverte i grunden är mer tillbakadragen och tystlåten, men har en betydligt större förmåga att känna av sina känslor. Den extroverte däremot är utåtriktad, syns och talar gärna, men har betydligt mindre förmåga att känna av känslovibbar inom sig och utom sig.

?????????????????????????????????????????

Varför nämner jag det här? På Filmtipsets kommentarsfält för The Devil and Daniel Johnston hittar jag en mängd kommentarer som förklarar den extroverte kan reagera på en känslig person som Daniel Johnston och den fria – oprofessionella, kreativitet han förmedlar. Om det enbart handlar om extrovert brist på känsla, känslighet och empatiförmåga eller om det i förlängningen bottnar i en avundsjuka låter jag vara osagt;

”Ett retard som varken kan sjunga eller spela gura, blä.” – Mastern

”Innan jag satte igång filmen var jag rädd att man här skulle spela på konstnärsmyten om det plågade geniet. Den rädslan besannades tyvärr. Ständiga stiliserade, ibland nästan fåniga, iscensättningar av det här ”kreativa ruset” som jag blivit så fruktansvärt trött på i alla konstnärsbiografier som någonsin gjorts. Den här vidriga respekten för den man skildrar som nästan närmar sig skoslickeri.” – Santa Claus

”verkligen ett geni, jobbar på donken med att torka bord och det utan att få sparken!! Wow, verkligen.” – Martain

”Och varför han promt skulle spela gitarr fick man aldrig svar på. Men som sagt, det var bisarrt att plötsligt se en apman stå och hänga.” – katwa

”vilket hemskt jävla porträtt av en människa, jag mår illa” – arthuro

7

Var Daniel Johnston befinner sig på introvert/extrovert-skalan är inte svårt att lista ut, och det är också där vi finner den sanna kreativiteten i slutändan. Daniel Johnston är i sig en uppmaning till alla där ute att släppa lös den fria kreativiteten i sin personlighet och inte anpassa sig till ett samhälle som anser att den vägen är udda, konstig och till och med fel.

Johnston förmedlar det ständigt i sin oputsade, genomärliga musik av total känslighet och kanske bäst i sången ”The Story Of An Artist”, från albumet Don’t Be Scared (1982);

Listen up and i’ll tell a story
about an artist growing old
Some would try for fame and glory
Others aren’t so bold
Everyone in friends and family
sayin ”Hey get a job
Why do you only do that only
Why are you so odd?
”We dont really like what you do
We dont think anyone ever will
It’s a problem that you have
and this problem’s made you ill”

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAlive