Genre: Drama
Produktionsland: Storbritannien, Belgien, USA
Manus: Lucinda Coxon
Regi: Tom Hooper
Längd: 119 min
Skådespelare: Eddie Redmayne, Alicia Vikander, Matthias Schoenaerts, Ben Whishaw, Amber Heard, Adrian Schiller, Sebastian Koch, Emerald Fennell, Pip Torrens, Sophie Kennedy Clark, Henry Pettigrew, Cosima Shaw, Nicholas Woodeson
Find the courage to be yourself.
Vad händer när den man älskar vill byta kön? Baserat på den sanna historien om danska konstnären Einar Wegener och hans fru Gerda.
Den talangfulla och (här kommer min i efterhand inkvoterade ytlighetspåstående) ”brun-utan-sol-men-också-utan-brun-utan-sol”-bruna Alicia Vikander (Hotell, The Royal Affair, Ex Machina) spelar mot oscarsbelönade, vandrande pinnen Eddie Redmayne (The Theory of Everything, Les Miserables) och är filmens behållning tillsammans med den puttriga, gäspskönt engelska kostymdramastämningen vi känner igen från filmer ”förr i tiden”.
Den här filmen är verkligen inget storverk, men den försöker inte vara det heller. The Danish Girl är stabil, om en man som känner sig som en kvinna när han sätter på sig kvinnokläder och en kvinna som får hantera det. Det är ju Vikanders karaktär – danska konstnären Gerda Wegener, som är det intressanta i handlingen enligt mig. Handlingen blir aldrig särskilt djup psykologisk, aldrig särskilt drabbande, utan enkel och accepterande, med en relativt hygglig händelseutveckling som tar en lite annorlunda form under senare delen från vad jag trodde, på ett bra sätt.
Men det är ju verkligheten den bygger på, så alltför mycket sentimentalitet och förlösande ”LOVE AND FREEDOM!” brukar inte – och behöver sällan, sprutas in i en sådan stek. Den ska smaka lite ljummen eller halvkall. Lagom film med stora bokstäver och som film alltså inte utmanande, men ett frimärkesstatement.
”I think Lily’s thoughts, I dream her dreams. She was always there.”
Vikander visar att hon är en skådis som sätter starka avtryck utan maffigt material. Många kan övertyga med färgstarka roller, men få klarar av att väcka liv i vanliga roller så som hon. ”It”-faktorn lyser. Hon har ”det”, i klass med skådisar som Sigourney Weaver, Edie Sedgwick, Elle Fanning, Harry Dean Stanton, Jack Nicholson och Tom Hardy.
Eddie Redmayne är stabil som nyckelkaraktären Vikander får cirkulera runt, men han gör ingenting som inte någon annan skådespelare med samma ytliga förutsättningar skulle kunna klara av i stort sett lika bra. Därmed inte sagt att han är svag, men han skiner inte lika starkt helt enkelt.
Det dyker också upp en manlig skådespelare i filmen (eller en till manlig) som ser ut som en ung Vladimir Putin om han brydde sig lite väl mycket om sitt utseende. Det förbryllade mig! Samtidigt kunde jag koppla honom till något och kom fram till att det var belgiskholländska filmen Bullhead från 2011. Mycket riktigt spelar Matthias Schoenaerts i den och denna. Putin på steroider.
Inte i klass med oscarsbelönade regissören Tom Hoopers tidigare putterfilm, The King’s Speech (2010), men väl en fin film för det.
3 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
15 – Totalt
Absurd Cinema 