Ms. 45 (1981) eller: Mansjakt på Manhattan

Vill du se en råare och ännu mer skoningslös uppdatering av rape-and-revenge-klassikern Thriller – En Grym Film (1973), fast med mindre känslor och uppbyggnad och mer rakt på rödbetan? Då är Ms. 45 filmen för dig. Zoë Tamerlis Lunds look i filmen är högsta betyg i sig! 

En stum sömmerska blir under en och samma dag våldtagen två gånger och beslutar sig för att utkräva blodig hämnd på hela manssläktet.

It’s no longer a man’s world.

Övriga texter i månadstemat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.

---

Starkt manhattanrotad rape-and-revenge av Abel Ferrara, som gjort råbarkade lågbdugetpärlor som Driller Killer (1979) och Bad Lieutenant (1992 – och min recension av den från 2016 hittas här). Tjejen som skrev manuset till Bad Lieutenant tillsammans med Ferrara hette Zoë Tamerlis Lund – en amerikansk kvinna med grekisk pappa och svensk mamma (skulptrisen Barbara Lekberg). Efternamnet ”Lund” fick hon genom giftermålet med Robert Lund. Nationalitet okänd. Hon hade även en liten skådisroll i Bad Lieutenant.

Zoë levde ett dekadent konstnärs- och aktivistliv innehållandes bland annat en lägenhet fylld av husdjursråttor. Hon dog i Paris 1999 blott 37 år ung av hjärtsvikt, efter ett två år långt kokainmissbruk som tog över ett mångårigt heroinmissbruk. Abel Ferrara sammanfattade hennes liv så här i en intervju 2012, i ett samtal om hans eget livslånga drog- och alkoholmissbruk som då gått mot ett slut sedan ett år tillbaka:

”You see, she’s a perfect before-and-after cautionary tale for anyone who thinks they want to do heroin. Go look at Zoe in Bad Lieutenant and go look at her in Ms. 45. Anyway, bottom line: heroin is a wonderful drug, but she’s now dead. I knew her when she was seventeen, before she used, before and after. She was a talented and creative person before she was using. And she ended up dead. So what’s the payoff?”

Anyway, Zoë Tamerlis Lund var blott 17 år när hon fick titelrollen i Ms. 45. Jag önskar att jag kunde ha samma fantastiska ögonbryn, frisyr och klädstil som hon har här. Skådespelarmässigt får hon en intressant utmaning på så sätt att hon spelar stum. Ett grepp Ferrara lär ha knipit från den kanske mest ikoniska rape-and-revenge-klassikern – svenska Thriller – En Grym Film / They Called Her One Eye (1973) av Bo Arne Vibenius. Det funkar bra. Inte så att det känns lika fyndigt eller givande som i Thriller, men hon får ett grundbetonat underläge som förstärker hennes senare valda uttryck – 45-kaliberpistolen.

Våldtäktsförloppen i Ferraras film drabbar mig dock mer. Dom är så plötsliga och skoningslösa. Ingen nåd, ingen utdragenhet eller uppbyggnad. Sympatin för den oskyldiga huvudkaraktären slår i känslotaket direkt. Männen är omvartannat sliskiga, med slickande runt munnen eller dumma krav på kvinnorna. Grannfrun däremot, hon är riktigt störig på ett sätt som sjukt nog övergår alla äckliga män i filmen. Utvecklingen är både kraftig och samtidigt diskret svart humor. Säger jag ”urskiljningslös hämnd mot män” så… Säger jag ”hund” så… du fattar. En female empowering rulle att se med glimten i ögat, helt klart – men gör det.

Ms. 45 är väldigt enkelspårig, på gott och ont. Fint vidvinkelfoto rakt igenom. Den bygger upp momenten ganska skickligt och vissa scener är finurliga tekniskt. Problemet är att det blir kaka på kaka på kaka och det gör filmen tunn, trots att handlingen är tung. Den socialrealistiskt gråa New York-settingen är stämningshöjande och filmen osar av sin tid. Zoë Lund är inte ett skådespelargeni precis, men hon har en karisma som dock binder fast mig hela vägen utan att tappa intresse. Karaktären beter sig nästan autistiskt och jag kan relatera på något vis.

Det ÄR ingen tråkig film, men den är lite slät. Finalen visar upp ett kreativt drag jag gick igång på, men även det användes ju i Thriller – dock till överdrift till skillnad från här. Du vet kanske vad jag menar. Sam Peckinpah är känd för det han också. Anyway, anyway.

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

---

Movies-Noir har också recenserat Ms. 45 och den recensionen finnes här.

Léon (1994)

PROLOG 2016: Här följer en recension jag skrev på filmforumet Filmsnack.se, i september 2008. Det är faktiskt mina allra första ord om fransmannen Luc Bessons (Det Stora Blå / Le Grand Bleu, The Fifth Element, La Femme Nikita) mästerverk Léon (1994), med Natalie Portman (Black Swan, Closer, Garden State) och Jean Reno (Det Stora Blå / Le Grand Bleu, Ronin, Le Visiteurs). Sedan denna första gång har jag sett den otaliga gånger ytterligare och den har, precis som jag trodde redan första vid mötet, cementerats som en favorit utöver det vanliga . Ett absolut mästerverk.

Recensionen i sig får ta den dramaturgiska formen av något som liknar Pulp Fiction (en annan pangfilm från 1994) då jag hoppar en del i kronologin för att binda samman mina gamla textstycken till en mer relevant helhet…

---

Genre: Thriller, Action, Kriminaldrama
Produktionsland: Frankrike
Alternativ titel: Léon: The Professional
Manus: Luc Besson
Regi: Luc Besson
Längd: 110 min | 136 min (uncut) | 133 min (International)
Budget: Cirka 115 miljoner francs (FRF)
Skådespelare: Jean Reno, Natalie Portman, Gary Oldman, Danny Aiello, Ellen Greene, Peter Appel, Michael Badalucco, Willi One Blood, Don Creech, Frank Senger

Leon är den italienska maffians mest effektiva mördarmaskin. Han är kall, snabb och orubblig. Ingen känner till hans existens utom några få personer. Mellan uppdragen lever han ett tillbakadraget liv och går knappt ut från sin lägenhet. Stansfield är en korrumperad statstjänsteman. Han är inblandad i narkotikaaffärer och mördar kallblodigt en småhandlares familj – alla utom den 12-åriga dottern Mathilda. Hon lyckas komma undan genom att knacka på Leons dörr. Leon tvekar länge innan han öppnar, väl medveten om att det kommer att förändra hans liv.

A perfect assassin. An innocent girl. They have nothing left to lose except each other. He moves without sound. Kills without emotion. Disappears without trace. Only a 12 year old girl… knows his weakness.

RECENSION 2008: Efter åratal av att jag omedvetet har undvikit filmen, har jag har just nu, ikväll, äntligen sett Léon. Jag har härmed fått en ny favoritfilm – en sån där film som platsar bland det yttersta toppskiktet av filmer jag älskar över alla andra. Det är få filmer som gör det – kanske tio stycken. Leon platsar bland dem, känns det verkligen som. Jag hade sett fram emot att se den efter en del saker jag läst om den förr, och sent ikväll satte jag mig ner för att kolla på den.

Jag var trött och eftersom filmen var knappt två timmar och en kvart så tänkte att jag börjar se den ikväll och ser resten imorgon, då jag inte tycker det är rättvist att se filmer, som verkar vara bra, för första gången när man är trött eller frånvarande. Men jag gav filmen ett chansartat försök och tänkte att jag kanske orkar.

Léon höll mig i ett järngrepp från första till sista minut och jag hade aldrig varit piggare på hela dagen, som när jag såg Leon. Filmen är så packad med kvalitet att det inte är klokt. Det är ju så mycket mer än bara ett drama eller en actionfilm – jag skulle inte ens vilja kalla det en actionfilm eller ”nästan en actionfilm”, utan den sträcker ju sig för sjutton mellan livet och döden själv! Det fanns så mycket att tänka på under filmen att jag fullständigt var i en annan värld.

Ibland brukar jag avgöra filmers och musiks kvalitet genom att då och då under upplevelsen fråga om det verkligen blir så mycket bättre – och om filmen eller musiken alltid svarar med att höja sig ännu några snäpp så vet jag att det är någonting riktigt, riktigt bra. Léon svarade alltid med att krossa alla tvivel.

Mathilda: Is life always this hard, or is it just when you’re a kid?
Léon: Always like this.

De som inte sett Leon måste ändå förstå att det här är min högst personliga upplevelse av filmen, så att de inte förväntar sig mirakel i framtiden eller så – men för mig kändes Leon som en mirakulös upplevelse, som jag härmed kan tänka tillbaka på och förvara inom mig som någon slags mantraupplevelse. Och till dig som inte sett den; se den på rätt sätt – med inlevelse och eftertanke.

INTERMISSION 2016: Här följer en uttökad reflektion sprungen ur min första upplevelse av Léon från samma forum, där jag reflekterar vidare kring vilken version av filmen som är bäst; Originalet (110 min) eller Director’s cut (133 min)?

FLASHBACK TILL 2008: Jag har nyligen sett Léon och vet nu vilken jävla bra film det verkligen är. Men det intressanta är det att jag såg 133-minutersversionen (Director’s cut) och inte originalet som släpptes på den internationella (läs: amerikanska) bioscenen. Skillnaden med Director’s cut-versionen är att det är regissören Luc Bessons egen version, med knappt en halvtimme scener som inte kom med i den amerikanska utgåvan på grund av censur och tempo. Det mesta av detta material innehåller en djupare karaktärsutveckling mellan Léon (Jean Reno) och Mathilda (Natalie Portman) och ”vågar” gå lite längre i deras komplexa relation.

Och det jag vill komma till är att jag personligen blev helt förälskad i den här filmen och styrkan var just den komplexa relationen mellan den ensamme yrkesmördaren och den ensamma flickan – det minst sagt udda valet av mästerlig outsiderdynamik. Jag vet att det finns många som tycker olika. Därför tycker jag att den versionen som jag såg först – alltså Director’s cut, var bäst.

Så här skrev en recensent på Moviebox – och jag kan som sagt inte hålla med honom alls:

”Några år efter videoreleasen släpptes även en kraftigt förlängd Directors Cut-version. Dessa regissörsversioner innebär att vi numera kan få se hur regissören själv hade föreställt sig filmen innan den blev dissekerad av studion. Ofta bidrar dessa utgåvor till klarhet och en djupare förståelse som offrades på grund av tidsbrist och för att hålla underhållningstempot vid liv. Men hur mycket vi än kan glädjas åt dagens välfyllda DVD-utgåvor så är ”Léon Directors Cut” en version man inte skall bry sig om. Handlingen låser sig i scener som utvecklar Léons och Mathildas kärleksfulla förhållande. Det går inte att komma ifrån att hon är 13 och han 45 år och att den dialog som förs mellan dem är minst sagt olämplig och osmaklig, som inte hör hemma i en actionthriller. När Léon dessutom skall lära Mathilda att bli en yrkesmördare så faller Bessons trovärdighet. Ett flickbarn och en vuxen yrkesmördare, ute på en mordturné, är inget annat än ett antiklimax som studion med all rätt valde att klippa bort.”

Vad jag har förstått innehåller den oklippta versionen i huvudsak följande scener… (innehåller förstås spoilers så markera den osynliga texten under för att se)

• Matilda testar Léons kärlek till henne genom rysk roulette.
• Léon hotar en man med en pistolmynning i munnen och utser honom till Matildas första offer.
• Léon och Matilda går på restaurang, där Matilda blir berusad och tydligt visar vuxnare känslor för Léon.
• Matilda frågar Léon om han vill bli hennes första älskare.
• Léon sover i en säng för första gången på mycket länge. Matilda sover bredvid.
• Léon berättar lite om sin bakgrund.
• Ett ”medley” med uppdrag som Matilda deltar i.

Dock ska regissören Luc Besson själv ha sagt att han ser den kortare versionen som ”Director’s cut” och den långa versionen som ”The Long Version”.

Som sagt, jag ska självklart beställa originalversionen och se den också – den är nog, som du säger, mer balanserad – i alla fall om man sett den först. Jag tycker dock själv att den långa versionen höll ett bra tempo och det var just den där mittendelen som jag blev mest imponerad av – hur Besson vågade gå så långt i Léons och Mathildas relation, som därför blev mer komplex och otroligt laddad. Restaurangscenen och sängscenen är några av mina absoluta favoritscener från filmen.

Jag kan förstå dem som kritiserar den längre versionen för att försätta ”hämndhistorien” lite i skymundan ett tag, fast jag hade inget problem med det då det för mig inte var den historien som fångade mig mest. Gary Oldman som Stansfield är dock riktigt kul att se och all action är fantastiskt regisserad, men det är verkligen karaktärsrelationen Léon/Mathilda som är filmens unikum.

Mathilda: I am writing here the name of a girl in the class who makes me sick. If things get hot, she’ll take the heat.

Jag tror ändå att den versionen som du gillar bäst, förmodligen är den versionen du såg först? I alla fall om du inte är medveten om skillnaden dem emellan redan innan…

EPILOG 2016: Sedan dessa reflektioner av Luc Bessons Léon, har jag dock ett flertal gånger även sett den korta versionen av filmen – den mest förekommande versionen fram tills Luc Bessons filmer släpptes på blu-ray i Sverige för drygt en handfull år sedan. Min åsikt kvarstår; den 23 minuter längre versionen ÄR den definitiva versionen med filmens största kvaliteter intakta medan den korta versionen är ett suveränt men fattigare alternativ utformat för en mer intolerant och konventionellt bunden publik.

Den långa versionen levererar ett laddat karaktärsdrama av unika mått, med Natalie Portman och Jean Reno i deras livs roller – regisserade av Besson på toppen av sin förmåga. Léon är en originell karaktär som i mångt och mycket skildrar en autistisk personlighet. Han lever i sin ensamma tillvaro med en mystik som klär honom och verkar inte drivas av dom sociala mekanismer dom flesta besitter, vilket visar sig helt fantastiskt genom förhållandet med den 12-åriga Mathilda – den sannolikt coolaste ”kvinnliga” filmkaraktären som någonsin skapats!

Hon är lika mycket en serietidningskaraktär från någon japansk subkultur, en superhjälte och en sagofigur i klass med dom bästa – Alice, Ronja, Dorothy, Pippi, Wendy och alla dom andra. Samtidigt gör Portman henne så mänsklig att hon sätter alla vuxenskådisar på skam och visar att barn kan bräcka vuxna med rätt material. Hennes klädstil är sagt av mig idealet för hur jag själv skulle vilja se ut om jag hade haft förmågan att födas om till tjej. 90-tal, kontraster mellan sött, sex och fara – hela livets tre extremlägen i en person. Natalie Portman toppade sig själv i sin första riktiga filmroll.

Bägge versionerna besitter dock den bombastiska filmmusiken av fransosen Eric Cera (Det Stora Blå / Le Grand Bleu, Subway), det oerhört känsliga 90-talssoundtracket, en självsäker Gary Oldman (Bram Stoker’s Dracula, Sid & Nancy, Harry Potter) på fantastiskt lekhumör (han skulle det gå att skriva en helt egen text om!), modeval som fortfarande är ”too cool” 22 år senare, hisnande tålmodigt läckert vidvinkelfoto som får mig att vilja leva i en Besson-regisserad tillvaro för resten av livet, samt sist men kanske allra mest – en oemotståndlig filmatmosfär som går att ta på. Det är smått otroligt att Luc Besson spelade in den här som en snabbt påkommen mellangrej i väntan på att Bruce Willis skulle bli ledig för att göra The Fifth Element (1997). Besson skrev manuset till Léon på en månad! Jag antar att vi indirekt kan tacka Bruce Willis för att denna film blev som den blev…

Léon: You need some time to grow up a little.
Mathilda: I finished growing up, Léon. I just get older.
Léon: For me it’s the opposite. I’m old enough. I need time to grow up.

Än idag vidhåller jag att Léon platsar på en lista över dom bästa filmer jag sett, räknat på två händer. Vill vi se en fristående uppföljare med Natalie Portman, när hon är i samma ålder som Léon och kanske tar hand om en liten, autistisk Léon som barnunge? Hade om inte annat varit en fantastiskt absurd feelgood!

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
5 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
3 – Obehag
2 – Humor
3 – Action
3 – Prat

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
4 – Ljudform (nyttjande av ljud)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
46/50 – Totalt

I backspegeln #6: Boy meets ”Girls”

När det kommer till TV-serier har jag aldrig orkat intressera mig på samma sätt som i princip alla andra i min ålder har.

Dels är jag väldigt kritiskt mot det system en TV-serie måste bygga kring, med en noggrann dramaturgisk struktur som går att se igenom och som bryter illusionen av något genuint intressant. Dels handlar det om att jag har alldeles för mycket intressant film att se för att hinna med att hänge mig åt TV-serier samtidigt och min perfektionism tvingar mig att antingen börja se en TV-serie från första till sista säsong, eller inte alls.

Att en TV-serie då av naturen brukar vattnas ur efter några säsonger innebär att jag är tvungen att bli beroende av något som riskerar att gå utför och det går – om jag ska vara extremt kritisk, att jämställa med ett missbruk. Jag har dock övervägt att se många intressanta TV-serier, för det vet jag ju att det finns.

Jag vill se Firefly (står förmodligen näst på tur), Breaking Bad, The West Wing, The Wire, Six Feet Under, Sopranos, True Blood, Game of Thrones, The Killing, Homeland, Mad Men och några till, men jag kan inte ta det steget eftersom jag vet hur många filmer jag kan se på samma tid som det tar att se samtliga säsonger som någon av dessa.

Nu har jag dock hittat en något otippad TV-serie som motiverar mig att offra min tid, hör och häpna! Mina feministiska intressen har intresserat mig för att granska den nya HBO-utgivna succéserien Girls, som precis påbörjat sin andra säsong i USA just nu.

Jag ska inte säga att lockelsen till Girls enbart beror på mitt intresse för skildrandet av kvinnor i film och TV. Det spelar också in att serien hittills består av endast drygt en säsong på blott 10 avsnitt – och att varje avsnitt är på den för en dramaserie väldigt okonventionella längden 30 minuter, vilket är en sitcom-längd snarare än dramaseriens dryga 40 minuter. Ett intressant grepp för en TV-formatsskeptiker!

Dock har TV-seriens kvinnliga prägel fått mig att fastna för den på allvar. Girls har blivit uppmärksammat som ett slags hipster-fenomen och TV-seriens skapare – Lena Dunham, är en blott 26-årig kvinna som dessutom producerar den, skriver den, regisserar den och spelar huvudrollen i den. Hon har lyckats med många, ganska anmärkningsvärda mål skulle man kunna säga. Judd Apatow (The 40-Year Old Virgin, Knocked Up, Funny People) har hjälpt Lena Dunham att producera TV-serien.

Girls skildrar livet för fyra tjejkompisar i 20-årsåldern som bor i New York. Där får de erfara det unga livets alla prövningar och äventyr från ett mer vardagligt perspektiv, skulle man kunna säga. Händelserna bygger till stor del på Lena Dunhams egna erfarenheter och iakttagelser från sin generation och även om det är en hel del humor så finns det också mycket allvar och fokus kring högst mänskliga bekymmer för både kvinnor och män i övre ungdomen som tas upp.

Avlägsna är kvinnorna i klackar som maniskt eftersträvar ett modellutseende, som lever i hollywood-glassig lyx och bråkar om lika puckade modellkillar med pengaskrikande kavajer för att eftersträva ett familjeliv i lyx. För mig är det lätt att tänka på Girls som en mer human, realistisk Sex and the City (som möter Gossip Girl) och med drag av bekymmershumoristen Woody Allens orädsla för att sväva ut i vardagens grubblerier på ett personligt och ohämmat sätt. Girls är självkritiskt dramaberättande som både är livsbejakande och jobbigt att se. TV-serien går igenom fasaden och in under huden.

Igenkänningen är hög för mig personligen då även jag är en berättare i 25-årsåldern som svävar i livspunkten då jag vill ut och uppleva nya utmaningar och komma någon vart med sin karriär, men svävar i ovissheten över när jag över huvud taget ska få ett jobb eller ha råd med en bostad. Den där ovissheten över att livet kan dela sig i ett vägskäl och ta helt olika vändningar beroende på hur pass mycket du står upp för vem du är och vågar vara för din omgivning.

Jag understryker här att jag trots allt är en man, vilket visar att kvinnors problem kan locka även ”0ss andra” och skildras på ett bredare plan än vad som ryms inom familjelivets klichérenoverade väggar.

Att dessutom få en lite mer ärlig bild av kvinnliga karaktärer och deras sätt att leva och se på livet borde ju inte vara främmande att se i fiktion, men det är det och det bekräftar nyskaparstämpeln som Girls har fått. Det ska bli intressant att se hur pass bra eller dåligt Dunham och Co. tacklar potentialen som finns i denna TV-produktion.

Lena Dunham var även en av manusförfattarna till en av förra årets personliga indie-favoriter för min del, nämligen relationsdramat Nobody Walks (2012), som jag verkligen rekommenderar. Jag är dock inte helt förälskad i Lena Dunham som person, men ska följa hennes kommande projekt med intresse och fascineras över om det kommer bli lättare eller svårare för henne att sätta kvinnlig kreativitet på kartan i TV- och filmvärlden i framtiden.

Jag tycker dock att hon vek ned sig i och med de foton som den extremt överskattade ”hipster-fotografen” Terry Richardson tog av henne för ett fotouppdrag nyligen.

En kvinna som henne hoppas jag ska kunna se igenom hans fotografiska grepp och göra något intressantare än att posera med baddräkt i en registol och det spelar ingen roll om de leker med en mer ”down to earth” version av den kvinnliga modellbilden eller inte. Jag hoppas inte hon tog bilderna för att hon är imponerad av honom, men jag är tyvärr osäker på det.

En viktig person är hon i vilket fall och jag håller tummarna för att fler ska inspireras av hennes framsteg i branschen. Här under är några läsvärda Lena Dunham-citat:

”At my age, no one is married, no one has kids, no one has a career.”

”I always say that you can divide the world into two kinds of women, those who are attracted to Adam and those who aren’t.”

”…the idea that the feminism conversation could be cool again and not just feel like some granola BS is so exciting to me.”

”I seriously consider television to be the people’s medium. Like the idea of seeing your parents naked or having somebody go down on you and worrying about whether you smell or worrying about whether your body is weird or what goes across the face of a person who’s supposed to be experiencing pleasure but isn’t — those are things I’d love to normalize on TV.”

”None of my actions have ever sort of been motored by the search for a husband or wondering if I was going to have a family someday or wanting to live in a really great house or thinking it would be really great to have a diamond.”

Factory Girl (2006)

Genre: Drama, Romantik, Tragedi
Regi: George Hickenlooper
Manus: Aaron Richard Golub, Captain Mauzner, Simon Monjack
Längd: 99 min (unrated)
Skådespelare: Guy Pearce, Sienna Miller, Hayden Christensen, Jimmy Fallon, Meredith Ostrom, Beth Grant, Mena Suvari, Tara Summers, Alexi Wasser, Edward Herrmann, Shawn Hatosy, Illeana Douglas, Johnny Whitworth, Colleen Camp, Mary Elizabeth Winstead

Baserad på den verkliga historien om ”The It-Girl” Edie Sedgwick, som hoppade av Radcliffe 1965 och gav sig iväg till New York för att söka framgång för hennes konstnärliga ambitioner.

Där träffar hon den unga artisten Andy Warhol. Han lovar att göra Edie till en ”superstar” – och likt en super nova exploderar hon över 60-talets vilda New York-scen bara för att upptäcka hur hon tappar greppet om hennes liv…

Edie Sedgwicks liv är en tragisk saga från verkligheten. För några år sedan såg jag en bild på henne och blev direkt sällsynt nyfiken på vem hon var. Jag läste om hennes korta men intensiva liv. Om hennes status som modeikon. Om henne som en uppenbar förebild för Twiggy. Om hennes romans med Bob Dylan. Om hur hans sång ”Just like a woman” antagligen handlade om henne.

”(…)Ev’rybody knows
That Baby’s got new clothes
But lately I see her ribbons and her bows
Have fallen from her curls
She takes just like a woman, yes, she does
She makes love just like a woman, yes, she does
And she aches just like a woman
But she breaks just like a little girl

Queen Mary, she’s my friend
Yes, I believe I’ll go see her again
Nobody has to guess
That Baby can’t be blessed
Till she sees finally that she’s like all the rest
With her fog, her amphetamine and her pearls(…)” – Just Like A Woman (Bob Dylan)

Jag blev besatt av henne och försökte få tag på alla hennes filmer av Andy Warhol, som hon gjorde under sin karriär som modell och skådespelerska i hans konstnärsnäste ”The Factory”. Jag förstod precis vad folket som levde i hennes tid menade när de berättade om hennes märkliga magi.

”She had a poignantly vacant, vulnerable quality that made her a reflection of everybody’s private fantasies. She could be anything you wanted her to be — a little girl, a woman, intelligent, dumb, rich, poor — anything. She was a wonderful, beautiful blank. The mystique to end all mystiques.” – Andy Warhol

”There seemed to be this almost supernatural glow to her that’s hard to describe. Literally there was an aura emanating from her, a white or blue aura. It’s as if Edie was illuminated from within. Her skin was translucent — Marilyn Monroe had that quality.” – Robert Heide

”It was sad but not shocking. There was something about Edie that said, ”This is a one-act play. It’s not going to go on forever.” – Fred Eberstadt, om Edies död.

Vid 28 års ålder var hon död. Hennes låga slocknade efter ett turbulent liv, kantat av trauman, depression, festande och drogberoende.

I filmen Factory Girl spelar modellen och skådespelerskan Sienna Miller (Casanova, Interwiew, Stardust) rollen som Edie och bortsett från vissa dokumentära sekvenser så gör hon ett riktigt bra jobb i att visa på Edies sköra och magnetiska personlighet. Hon växer ju längre filmen pågår och visar att hon är en skådespelerska även för tyngre roller.

Australienske Guy Pearce (L.A. Confidential, Memento, The Proposition) glänser dock rakt igenom då han förvandlar sig fullständigt i rollen som den karismatiske ikonen Andy Warhol. Det märks att han älskar sin roll då han gärna drar sig till färgstarka karaktärer och i den här filmen gör han sin karriärs bästa prestation. Hade filmen gått hem bättre kommersiellt så hade han helt klart kunnat varit en av de nominerade på Oscarsgalan för denna film.

Två andra som dyker upp i filmen är dels talk-show-programledaren Jimmy Fallon i rollen som Edies närmaste vän (en roll han gör med fin känsla), samt Hayden Christensen (Anakin i Star Wars: episod II-III) som folksångaren Billy – en fiktiv kopia av Bob Dylan (eftersom Dylan givetvis inte stöttade filmprojektet).

Christensen imiterar Dylan och det blir stundtals just bara imitation, men då Dylan har ett väldigt karaktäristiskt sätt att uttrycka och formulera sig så är det inte den lättaste uppgiften. Jag hade dock önskat mig att han och manusförfattarna hellre distanserade sig lite mer från originalet, för i de mer avskalade scenerna levererar även Christensen.

Manuset är i sig inte helt oproblematiskt då det dels känns som att delar av filmens scenföljd har skapats i klippningsrummet snarare än på pappret, samt så låter de karaktärerna tala med väldigt citatmässiga repliker flera gånger. Jag ställer mig lite kluven till det då jag oftast gillar mer realistisk dialog, men samtidigt är intrigen en väldigt tidlös tragedi i grunden, vilket gör att den förhöjda dialogen förstärker känslan av en pjäs eller opera.

Vissa stunder skär det sig och flertalet gånger passar det och jag blir väldigt emotionellt berörd då jag känner till bakgrunden. Filmen lyckas dock verkligen hitta en stark känsla av ett autentiskt New York under 60-talets kreativa glansdagar och drogerna som cirkulerade i konstnärskretsarnas skuggor.

Filmen lyckas enligt mig skildra Edies senare liv på ett gripande sätt trots vissa brister. Livet hos en kvinna fylld av känslor och drömmar, men som alltid kastade sig handlöst, rätt in i en okontrollerbar storm.

Drogerna började som presenten för att hon tog för sig och utvecklades till vikten som skulle hålla henne kvar i det lyckliga tillståndet, men ju turbulentare hennes liv blev, ju svårare blev det att kontrollera reglaget för glädje eller sorg genom dem.

Filmen diktar delvis med sanningen, men inte ens sanningen är fakta när det gäller Edie Sedgwick. Om hennes romans med Bob Dylan är romantiserad och överdriven går inte att svara på. Vissa hävdar att Edie väntade hans barn men tvingades göra abort på grund av Dylans äktenskap med sin blivande fru, medan andra påstår att det var hennes påhittade drogfantasier.

Myten eller sanningen kring allt som hände kring ”the New York scene” och hennes boende Hotel Chelsea (som hon vid ett tillfälle råkade tända eld på) under ”the swinging 60’s” är fasligt spännande.

Jag uppmuntrar fler att upptäcka hennes levnadsöde och framför allt hennes person, för få kvinnor – om någon, har den dragningskraft som hon hade och det är därför som Andy Warhol – säga vad man vill om honom, myntade uttrycket ”Superstar” på henne.

Denna ”The Queen of Underground Cinema”, Warhols musa (hatar för övrigt uttrycket ”musa”) och världens första ”It-girl”, men framför allt en av de vackraste tragedierna från verkliga livet.

En ikon som förtjänar att alltid kommas ihåg.

Fotnot: Här under är några urklipp från verklighetens Edie Sedgwicks liv. Dels en interju med henne själv och dels en tillsammans med Andy Warhol. Jag uppmuntrar till att ta reda på mer om henne.