Nekrofili | Absurd Cinema

Denna lilla 80-talspärla (av tysken Jörg Buttgereit) har ett särskilt skimmer över sig. Ett slags triangeldrama med romantiska undertoner och nekrofila övertoner som tog världen med storm när den dök upp ungefär, vid samma tid som jag föddes faktiskt.

Nekromantik (1988) följer en kille som rensar olycksplatser. Han tar hem ett lik till sig själv och sin fru för att dom ska kunna ”liva upp” deras sexliv tillsammans, men blir lite paff när hans fru börjar gilla liket mer än honom! Så kan det gå när man ska experimentera med det sexuella och resten av filmen är en slags moralkaka i klassisk gammaltysk anda. En sån där som slutar med nåt visdomsord som du förstår om du hängt med i berättelsen ungefär.

Genialiteten i trailern sitter i dom groteska bildvalen i harmoni med den… harmoniska musiken. Just musiken (sången heter ”Ménage à trois” av John Boy Walton) är något av det mest ljuvliga jag någonsin hört om jag är på mitt mer sentimentala humör – ett humör som är föga existerande.

Dom gulliga, handskrivna textskyltarna ger än känsla av personligt hantverk till en i övrigt ganska monotom trailer som inte avslöjar något av handlingen alls. Jag är så fruktansvärt glad att tittaren inte blir spoilad på handlingen för det här är verkligen en ”sån” film.