Genre: Science-Fiction, Drama, Äventyr
Produktionsland: USA, Storbritannien
Manus: Drew Goddard
Regi: Ridley Scott
Längd: 144 min
Skådespelare: Matt Damon, Jessica Chastain, Michael Peña, Kate Mara,Sebastian Stan, Aksel Hennie, Chiwetel Ejiofor, Jeff Daniels, Sean Bean, Benedict Wong, Kristen Wiig, Mackenzie Davis, Donald Glover, Nick Mohammed, Chen Shu, Eddy Ko, Enzo Cilenti, Jonathan Aris, Gruffudd Glyn, Naomi Scott, Geoffrey Thomas, Yang Haiwen, Narantsogt Tsogtsaikhan
Bring Him Home
Astronauten Mark Watney blir kvarlämnad på Mars av resterande besättning som tror att han omkommit efter en kraftig storm. Ensam kvar måste han med sin intelligens och styrka hitta ett sätt att överleva på den lilla mat han har och signalera till jorden att han lever. Miljontals mil bort jobbar NASAs forskare dygnet runt med att hitta ett sätt att få hem honom och besättningen planerar samtidigt en livsfarlig räddningsaktion.
Sci-fi-filmer är inte någon given genre för mig, då jag helst vill att den ska vara perspektivgivande, intellektuellt frågeställande och ge någon slags atmosfär. The Martian – skriven av Drew Goddard som skrev och regisserade The Cabin in the Woods (2012), går att tolka som en sådan film, men den var för lagom, lättsam och gav mig inget nytt. Allt kändes för bekant, även om Robinson Crusoe/Cast Away-parallellerna var intressanta.
Jag kunde inte bry mig om Matt Damons astronaut och kände bara hur många miljarder som brändes på att rädda en enda människas liv, istället för att lägga dom pengarna på något mer givande. Hela grejen kändes som en amerikanskt patriotisk handling för att visa mod och kunskap, men missa målet fullständigt för att dom stirrar sig blinda på helt fel saker.
Karaktären Matt Damon spelar är alldeles för klämkäck och skitnödigt lustig för min smak. Jag kryper lite under jorden när det ska dras fram billig ”lätta på allvaret”-humor när allvaret är det enda som håller mig kvar. Nej, jag kände bara att dom kunde låta honom äta sina potatisar tills han blivit döende och tvungen att genomgå en verkligt existentiell kris. Då kunde jag i bästa fall få uppleva något omvälvande abstrakt inom honom som för astronauten i 2001: A Space Odyssey (1968).
Damon gör skådespelarmässigt så gott han kan (även om det inte innebär jättemycket) och marsmiljöerna är vackra, men det var ett lite för lättsamt sci-fi-dilemma för min smak, Ridley Scott.
3 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
15 – Totalt
Absurd Cinema 