Nacho | Absurd Cinema

Månadens filmspanartema är ”Mat” – något de flesta av oss föredrar att äta, men också något som förekommer i film på många olika sätt.

Det kan vara alltifrån Hannibal Lecters levernafsande och hjärnbufféer, Morgan Spurlocks McDonaldsöverdos i Supersize Me eller Kjell Bergqvists och Brad Pitts eviga mattuggande som pågått lika länge som deras karriärer.

Jag kommer dock direkt att tänka på en specifik filmscen. Bilder som har etsat sig fast i mitt huvud sedan jag såg filmen för över fem år sedan och som påverkar mig mer eller mindre flera gånger i veckan, hör och häpna.

Stuntman Mike: ”You know, a bar offers all kind of things other than alcohol.”
Pam: ”Hmm. Really? Like what?”
Stuntman Mike: ”Women, nacho grande platters, the fellowships of fascinating individuals like Warren here. Alcohol is just a lubricant for all the individual encounters that a bar offers.”

Varenda gång jag går in i en matbutik och passerar tex mex-hyllan, ser mexikanska pizzor på menyn i pizzerian eller andas in blotta värmen och atmosfären från en bar eller matkrog, då återkommer i mitt huvud de intima bilderna på hur Stuntman Mike – überbekvämt spelad av Kurt Russell, glufsar i sig den där smarriga, ostdrypande nacho grande plattern hämningslöst vid bardisken i Quentin Tarantinos kultrulle Death Proof (2007).

När jag då och då ser om Death Proof – eller bägge filmerna i Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez Grindhouse-double feature Planet Terror/Death Proof, då måste jag avnjuta filmerna med nachos och cheese dip. Det gäller även övriga filmer som osar 60/70-tal, Texas och b-film.

Varför har det blivit så här? Kanske är det så enkelt att jag blev jävligt frestad första gången jag såg filmen och det har helt enkelt satt sig på min näthinna och allra mest min ”smakhinna”. Stuntman Mike strålar av den där skitiga raggarbilskulturen som jag genom min uppväxt dropptankats med och aldrig någonsin – särskilt ju äldre jag blivit, kan värja mig mot.

Själva scenen i sig är också intressant. En gång återkom scenen i mitt huvud och jag började reflektera över den – vad den ”egentligen” försöker visa.

Min slutsats av vad manusförfattaren/regissören Quentin Tarantino vill skildra genom de ögonblick då Stuntman Mike ensamt äter på denna nachotallrik är till ytan just en ensam man som passerat sina bästa dagar. Han håller sig på sin kant i en krog fylld av unga, glada människor som dricker öl och har det trevligt. Stuntman Mike dricker inte – inte ikväll.

Han äter och det ser ut som om han inte gjort det på hela veckan. Han vänder sig om och spanar in det gäng unga kvinnor som sitter bakom honom. Om dom bara visste vad han tänkte på. Vilka planer han smider…

Undertexten av den här scenen är dock mycket enklare än så – och mycket mer symbolisk. Det var den slutsatsen som slog mig en dag.

Stuntman Mike är inte bara en ensam, äldre man. Han är ett rovdjur. En hungrig varg. Hans ätande symboliserar den hunger som han mycket snart ska mätta. I sitt huvud förbereder han fokuserat sin jakt. Han spanar in sitt byte.

Det står ”oskyldiga, ovetande kvinnor” på hans meny och utanför står en svart, dödssäker bil startklar för att, där ute i nattregnet, fälla hans fångst. Möter vi vargens blick tillräckligt länge anar vi till och med att han tittar på oss…

Vill du ha receptet på en likadan tallrik Nacho Grande som den Texas Chili Parlor serverade Stuntman Mike i filmen Death Proof så föreslår jag att du använder din kreativitet, men det skadar ju inte att snegla på ett eller annat stabilt verk.

Googlar du på just den nachotallrik som i förbifarten förekommer i Death Proof så kommer du häpnas över hur pass många runt om i världen som dreglat och suktat efter att få bjudas på något liknande!

Efter lite sökande att hitta en inspirationsvideo på youtube på hur man gör en klassisk, Texas-grundad Nacho Grande utan konstigheter och med mycket kärlek så hittade jag denna, som jag rekommenderar varmt. Smaklig upplevelse där hemma!