Etikettarkiv: Musik

Love & Mercy (2014)

Mkrorecensioner-headerLove Mercy PosterGenre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Oren Moverman, Michael A Lerner
Regi:
Bill Pohlad
Längd:
 122 min
Skådespelare:
Paul Dano, John Cusack, Paul Giamatti, Elizabeth Banks, Brett Davern, Kenny Wormald, Jake Abel, Graham Rogers,  Erin Darke, Joanna Going, Bill Camp, Nick Gehlfuss, Johnny Sneed, Teresa Cowles, Max Schneider, Erik Eidem, Diana Maria Riva, Dylan Kenin, Mark Linett, Jeff Meacham, Vince Meghrouni, Carolyn Stotesbery, Fred Cross, Tyson Ritter, Jeff Galfer, Morgan Phillips, Wayne Bastrup, Oliver Pohlad

The Life, Love and Genius of Brian Wilson

En biografi om den tillbakadragna låtskrivaren och musikern Brian Wilson, grundare till det legendariska popbandet The Beach Boys. Från hans framgångar inom musiken till hans nervsammanbrott och efterföljande möte med den kontroversiella terapeuten Dr Eugene Landy.

LOVE-MERCY-3

Satan vilken positiv överraskning det här var! Den mytologiska berättelsen om det kreativa geniet Brian Wilson som gick in i en mental kollaps, har berört mig oerhört, på nästan samma sätt som den snarlika mytologin om Syd Barrett som grundlade Pink Floyds tidiga framgångssaga samtidigt som han själv brakade ihop mentalt av pressen det medförde i kombination med drogrelaterad depression. Ja, det är verkligen moderna mytologiska sagor vi talar om när det kommer till Syd Barretts och Brian Wilsons livsöden och jag kan ju endast drömma om en Syd Barrett-filmatisering någon gång i framtiden.

”Alright, Chuck, Let’s have it… We don’t want to take 16… Here we go… I’m losing it, I’m losing the whole record… That’d be great… Something’s not happenin’… Alright, here we go, ‘I’m Grass and You’re a Power Mower’…”

60181

Här är det Oren Moverman som skrivit manuset som skildrar Brian Wilsons prövningar. Han har tidigare skrivit manus till musikerbiografimästerverket I’m Not There (2007), men även oscarsnominerats för manuset till dramat The Messenger (2009) som han även regisserade. Sedan var han med någonstans i manusprocessen för den delvis taffliga rysaren The Quiet Ones (2014), men pengarna ska in och med många kockar…

Jag tippade att alltid suveräne Paul Dano (Little Miss Sunshine, There Will Be Blood, Prisoners) skulle briljera som den unge Brian Wilson och jag älskar hans prestation (lyssna på intervjuer med Brian Wilson från perioden och du hör hur identiska dem bägge är enbart i talrytmiken) men förväntade mig inte mycket av John Cusack (High Fidelity, Being John Malkovich) som den äldre versionen. Cusack levererade verkligen genuint och rodde skådisbriljansen i hamn så det räckte och blev över. Han har nog aldrig varit bättre.

r1wg

Lägg därtill mycket – mycket, fina prestationer från Elizabeth Banks (Wet Hot American Summer, W.) som kvinnan som faktiskt bryr sig om det knepige genioffret Brian och Paul Giamatti (American Splendor, Win Win) som den narcissistiske framgångspsykopaten och terapeuten som skor sig på att kontrollera Brian. Banks har några sällsynt fina scener där hon visar klart statyettvärdig talang – liksom Giamatti även om han var det verkar till sin egen nackdel är lika suverän för ofta. Sällsamt välavvägd casting.

Carl Wilson: I’m worried about you, brother.
Brian: I think I might be losing it.
Dennis Wilson: I don’t blame you. There’s a lot to lose out there.

Det är ju synd att inte filmen skyltats mer på filmgalorna i år för det här är en riktigt bra film totalt oförtjänt satt i skymundan. Den hade ganska lätt kunnat ståta med över en handfull oscarsnomineringar i år, men där gick galan bet. Men vad spelar det för roll egentligen. Viktigast ändå är att filmen kryllar av känsliga ögonblick kring det genuint kreativa skapandet och svårigheterna som förföljer det i en kommersiell värld. Det här är för mig mer än bara en film. Den skildrar något mycket större.

4 – Manus
5 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
5 – Musik
———-
21 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half


Lost Songs: The Basement Tapes Continued (2014)

Mkrorecensioner-headerlost-songs-the-basement-tapes-continued.35942Genre: Dokumentär, Musikdokumentär
Produktionsland: USA
Manus: Sam Jones
Regi: Sam Jones
Längd: 106 min
Medverkande: Jim James, Elvis Costello, Marcus Mumford, Taylor Goldsmith, Rhiannon Giddens, Johnny Depp

En dokumentär med några av dagens mest talangfulla musiker som går bakom kulisserna när dom ska göra ny musik av sedan länge försvunna men nu funna sångtexter från Bob Dylan och The Bands legendariska inspelningar av The Basement Tapes. T-Bone Burnett bjuder in Elvis Costello, Rhiannon Giddens, Taylor Goldsmith, Jim James, och Marcus Mumford för att tillsammans genomföra projektet i en dramatisk tvåveckorsinspelning i Capitol Studios. Innehåller en exklusiv intervju med Bob Dylan. Regisserad av prisbelönade musikfotografen Sam Jones som dokudebuterade med Wilco-dokumentären I Am Trying to Break Your Heart, 2002.

Lost Songs The Basement Tapes Conitnued

En musikdokumentär med musiker som ska spela in förlorat material av Dylan och The Band. Puttrigt och småtrevligt. Inte så värst engagerande. Var trött när jag såg den, men kändes lite som att se in i kändis-Big Brother utan flippiga, uppmärksamhetskåta människor, men utan något särskilt intressant komplement att riktigt engageras av.

2 – Ämne
2 – Berättargrepp
2 – Visuell stil
2 – Stämning
———-
8 – Totalt

SYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghostSYDs-ghost

Rocky Horror Music: From Her to Eternity (Nick Cave and the Bad Seeds)

Halloween-banner-2015
nick-cave-and-the-bad-seeds_81-e1362538149842-1440x564_c

En stor del av oktober för mig är att lyssna på stämningshöjande temamusik. En av låtarna jag lyssnar på och som jag vill belysa i text är titelspåret från Nick Cave and the Bad Seeds första platta, From Her to Eternity (1984).

Det är en manisk låt som bankar fram Bad Seeds mest galna ögonblick, tydligt influerat av Nick Caves tidigare band The Birthday Party, som Bad Seeds blev en evolvering av. Rent stämningsmässigt får jag tydliga vibbar av skräckmästaren Edgar Allan Poes berättarkonst, när Cave berättar om en flicka som bor i rum 29, rakt ovanför hans eget. Hur han fantiserar kring vad hon gör där uppe. Hur han hör ljuden av hennes steg. Hur hon gråter om nätterna och hur han fångar hennes tårar i hans mun. Det är ett av Nick Caves mästerverk både poetiskt och rent musikaliskt kreativt.

c23a1ed31f1e825e1f02a2506b1af282

Stycket tar mer formen av karaktärer, sceneri och manin som uppstår mellan rummen. Det är större pjäspoesi än vad dom flesta pjäser har i sig självt. Och ljudbilden ger känslan av ett förkylt öra som pulserar knastrigt. Som med så många andra av Bad Seeds låtar ser jag den visuella dramatiken så tydligt framför mig – som en film, och samtidigt vet jag att inget visuellt kan klå bilderna som enkommer från själva musiken. Perfekt poesi.

This desire to possess her is a wound
and its naggin at me like a shrew
but, Ah know, that to possess her
Is, therefore, not to desire her.
O o o then ya know, that lil girl would just have to go!
Go! Go-o-o! From her to eternity!

Av någon dum anledning var jag inte mogen nog att ha med detta spår i min avstannade Nick Cave and the Bad Seeds-special jag gjorde för några år sedan. Dom två delar jag hittills gjort av den kan du hitta här, där jag går igenom favoritlåtar av Bad Seeds, från första skivan och framåt …

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS 1984-1986 (I JUKEBOXEN: HALLOWEEN-SPECIAL)

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS 1986 (I JUKEBOXEN: HALLOWEEN-SPECIAL)

Prrrrst #3: Mina intresseområdens fantastiska orgie

Prousit-header

Jag har kommit fram till att jag har fem intresseområden i livet:

Filosofi
Psykologi
Konstnärligt skapande
Musik
Film

Det fantastiska med intresseområdena musik och än mer film är, att dom förbinder övriga tre.

Jag vill inte ens gå in på ifall tänkande, lyssnande, skrivande och läsande är intresseområden, då dom är så omfattande och övertäckande utövanden. Då kan jag nästan lika gärna dra det så långt att andning, hjärtrytm, vakenhet och sömn också är intresseområden jag föredrar att utöva.

I'm Not There - Bob Dylan

Tänkande, lyssnande, skrivande och läsande är trots allt just utövanden – verktyg, för att kunna utforska filosofi, psykologi, konstnärligt skapande, musik och film.

Vilket får mig att tänka på att musik och film är verktyg för att utforska filosofi, psykologi och konstnärligt skapande. Liksom filosofi och psykologi är verktyg för att utforska konstnärligt skapande.

Förbindelserna dessa fem intresseområden emellan är slående fantastiska. För att allt består av förbindelser och just dessa förbindelser är så uppenbara och levande.

Roger ”Syd” Barrett (6 januari 1946 – 7 juli 2006)

MTE1ODA0OTcxOTgzNzM0Mjg1

Idag för 69 år sedan (år 1946) föddes den unike begåvningen Syd Barrett. Han var förutom en fantastisk konstnär också den kreativa motorn i Pink Floyd och en ikon inom den psykedeliska musikvågen både som gitarrist, låtskrivare, sångare och original. Hans personliga sätt i alla former av hans utövanden har inspirerat mängder av dåtida och efterföljande, kreativa utövare.

pink-floyd

År 1968 – strax efter den eskalerande succén med deras debutalbum The Piper at the Gates of Dawn (1967), sparkades Syd från det sällsamt experimentiella bandet på grund av hans kaosartade leverne och extrema personlighet, förstärkt av det bohemiska popstjärnelivet och ofantliga mängder med bland annat LSD som han tog både vetande och ovetandes dygnet runt, sägs det.

syd

Efter två kryptiska soloalbum – The Madcap Laughs (1970) och Barrett (1970) samt psykiatriska turer med en allt mer sargad personlighet gick han in i en av kulturhistoriens mest mytomspunna exiler, för att aldrig mer göra comeback i ett offentligt sammanhang. Det ryktades att han blivit totalt galen – förändrad för gott av droger och kanske blivit schizofren på kuppen. Att han stängts in av sin familj för sitt eget bästa. Rykterna spreds kors och tvärs.

barrett

Idag och för resten av hans liv är han mer känd för just det, men i hans hem där han isolerade sig målade han tavlor aktivt livet ut, som han brände allt eftersom dom tog upp för mycket plats. Han sparade alla sina dussin och åter dussin av gitarrer, men rörde dem aldrig igen. En hel del tid gick även åt till hans trädgård, har det sagts. Hans kreativa utövande var enbart hans intresse och inte ett verktyg för bekräftelse. Efter Pink Floyd och drogproblemen tappade han motivationen att göra musik helt enkelt och ville bara glömma det som varit. Från och med sin exil ville han aldrig mer kallas för Syd utan återgick till barndomsnamnet ”Roger”.

Prägeln han satte på det monumentalt framgångsrika Pink Floyd går som ett eko över resten av bandets existens trots att hans egen existens inom bandet blev så abrupt. Albumet och filmen The Wall (1979, 1982) tar tydlig inspiration av Syd Barrets öde. Dom andra medlemmarna hyllade honom inte minst genom albumet Wish You Were Here dessförinnan, i det niodelade stycket ”Shine on you crazy diamond”. Ersättaren David Gilmour har sagt att han bara hade Syd i huvudet när han lade dom klassiskt förlösande gitarrmelodierna på titelspåret med samma namn.

År 2006 dog Syd Barrett i sin hemstad Cambridge i och med komplikationerna av åldersdiabetes, 60 år gammal. Inga faktiska bevis på schizofreni eller så kallad ”galenskap” har bekräftats. Förmodligen var han endast en autistisk karaktär som inte hade samma vilja eller förutsättningar att anpassas till sin omgivning och valde efter turerna med droger och kändisskap att fly omvärlden för att leva i avskild trygghet, tillsammans med sin mor och syster som stöttade honom fram till hans död.

Syd Barrett Official Copyright Pink Floyd Music Ltd Archive

Trailer for ‘Syd Barrett | Art & Letters’ from Kieran Short on Vimeo.