Etikettarkiv: Michelle Williams

Shutter Island (2010)

Genre: Kriminalthriller, Psykologisk rysare
Regi: Martin Scorsese
Manus: Laeta Kalogridis
Längd: 138 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley, Emily Mortimer, Michelle Williams, Max von Sydow, Patricia Clarkson, Jackie Earle Haley, Elias Koteas, John Carroll Lynch, Christopher Denham, Ted Levine, Ruby Jerins

Året är 1954, mitt under det brinnande Kalla kriget. Sheriff Teddy Daniels och hans nye partner Chuck Aule kallas till Shutter Island för att undersöka det osannolika försvinnandet av en kvinnlig massmördare som tycks ha rymt från ett låst rum på det ogenomträngliga Ashecliffe Hospital.

Omgivna av snokande psykiatriker och livsfarliga psykopater på en avlägsen, vindpinad ö förstår de båda poliserna snart att ön döljer något mer än en förvunnen patient…

Förord: Denna recension skrev jag 2010, precis efter att jag hade sett filmen på bio, men då filmen emellanåt är ruggig och passar hösttiden exemplariskt så får den en plats i årets halloween-tema. Förord slut.

När jag läste boken Shutter Island (Patient 67 på svenska) blev jag fängslad av den tunga atmosfären som författaren Dennis Lehane lyckades förmedla, samt hur en inre känsla smög sig på mer och mer.

När så Martin Scorsese skulle regissera filmen var förväntningarna lite mer höga än vanligt, blandat med en viss oro.

Filmen känns inte alls lång trots sina två timmar och arton minuter, och är du rädd för att avsnitt ur boken ska ha ratats så kan du sluta oroa dig – det enda som har valts bort är de mest logiska delarna.

Det är ganska skrämmande egentligen, hur filmen lyckas visualisera stora partier nästan exakt så som jag tänkte mig dem när jag läste boken.

Filmen löper dessutom efter samma nerv som boken och lyfter den sista delen efter att ha velat lite bortanför greppunkten. Den är lite sträv att ta till sig och jag kan tänka mig att målgruppen kommer vara ganska liten, men när handlingen lyfter så är det en fröjd att se.

Större delen av skådespelarensemblen imponerar aldrig på mig – trots utseendemässigt bra casting, men några ansikten övertygar. Max Von Sydow är – tillsammans med en ytterligare, den som blåser riktigt liv i sin karaktär och det är självklart kul att se gammelgubben visa vad skåpet ska stå, med yngre gubbar som Mark Ruffalo och framför allt Ben Kingsley runt sig.

Kingsley är som vanligt stabil och passar perfekt i rollen som mentalsjukhusets pådrivare. Även mycket kompetente Michelle Williams får några små tillfällen att glänsa i huvudkaraktärens återblickar och visar ytterligare en gång att hon kan briljera om materialet är bra.

Värt att nämna är också Ted Levines lilla men träffsäkra framträdande, där skådespeleriet är av högsta klass.

Men detta är ändå Leonardo DiCaprios film och han får en del tillfällen att spela ut sina bästa sidor och göra en bred prestation, trots den ganska härdade karaktären. Han kan ändra uttryck med små miner och sin röstton – han kräver inte manér för att vända sina mynt. Ibland blir det riktigt, riktigt bra!

Filmen bjuder på rent fantastiska utomhusmiljöer och med en naturell, kylig känsla utan att för den delen använda den så vanliga gråa tonen i fotot. Ölandskapet är något av det vackraste jag sett i naturväg på väldigt länge och det jag kommer se fram emot mest att återuppleva vid kommande visning.

Fotot av Oliver Stones, Quentin Tarantinos och Scorseses vapendragare Robert Richardson är en fröjd att se (vad kan man annars vänta sig av en Scorsese-film?) och bidrar med några riktiga delikatesser – bland annat i en intensiv avrättningsscen från 2:a världskriget.

Känslan av retrodeckare finns verkligen där genom filmen och när bilderna av Ruffalo och DiCaprio på båten på väg till ön visas så är det uppenbart att Scorsese har tagit influenser från den ”gamla goda tidens” filmteknik.

Jag förväntade mig att soundtracket – Scorseses vana trogen, skulle vara mer framträdande genom filmen, men den verkar i bakgrunden och gör det effektivt utan att dominera. Någon enstaka gång biter den verkligen tag, men hela tiden enhetligt och med en rispande känsla som får mig att tänka på Kubricks The Shining (några musikaliska spår från The Shining förekommer till och med i Shutter Island).

Shutter Island är en filmatisering som jag tycker lyckas motsvara förväntningarna från boken. Även om handlingen är ganska flytande så utmynnar det i ett fint hantverk och ett ganska udda sådant för att vara av Martin Scorsese. Den känns helt rätt i tiden för honom och jag är glad att det var just han som ville satsa på boken.

Mitt slutomdöme är preliminärt, för jag känner verkligen att jag måste se filmen minst en gång till innan jag kan vara rättvis, men det är definitivt ett steg i rätt riktning för Scorsese som regissör.

Efterord: Sedan jag skrev recensionen såg jag filmen ytterligare en gång på bio och även någon gång på dvd/blu-ray.

Filmen behåller betyget stabilt och tapar inte i sevärde av flera tittar. Det är en av mina favoritfilmer av Scorsese, även om den inte är lika fantastisk som exempelvis Taxi Driver (1976) och King of Comedy (1983), men väl i samma klass som Cape Fear (1991) vilken jag gillar skarpt.

Gillar du Film-noir och psykologiska rysare som The Shining (1980) och The Wicker Man (1973) så är i sådana fall Shutter Island ett måste.

Leonardo DiCaprios prestation i filmen är för mig dessutom hans bästa, tillsammans med den han gjorde som Howard Hughes i Scorseses The Aviator (2004).

Dock är ursprungsromanen (Patient 67 på svenska) av Dennis Lehane i en klass för sig och jag är nu allra mest sugen på att läsa om boken. Det kan vara den bästa romanen jag läst hittills faktiskt, och jag rekommenderar den för precis alla som inte sett filmen men även för dem som gjort det och gillade den.

Annonser

Snyftare i romantik #5: Brokeback Mountain (2005)

Grundkriterium: Jag ska ha blivit tårögd av filmen ett flertal gånger per visning. Alltså inte filmer med endast en eller ett par riktigt känslosamma scener, utan riktiga magslag av kärlek, godhet, lycka eller sorg.

Genre: Romantik, Relationsdrama
Regi: Ang Lee
Manus: Larry McMurtry, Diana Ossana
Längd: 134 min
Skådespelare: Heath Ledger, Jake Gyllenhaal, Michelle Williams, Anne Hathaway, Randy Quaid, Scott Michael Campbell, Graham Beckel, Linda Cardellini, Anna Faris, David Harbour, Kate Mara, Roberta Maxwell, Peter McRobbie

Signal, Wyoming, sommaren 1963. En tidig morgon möts två unga män, Ennis Del Mar och Jack Twist, utanför den lokale ranchägaren Joe Aguirres kontor. De söker båda ett tillfälligt jobb vilket består i att vakta en fårhjord uppe i det vilda Brokeback Mountain. När sommaren är över har hela deras tillvaro förändrats dramatiskt och livslånga band har knutits.

Taiwanesiske Ang Lee (Crouching Tiger, Hidden Dragon, Snow Storm) har näst intill nischat sig som en mästerregissör på att skildra USA och dess kultur. Att hans visuella konstnärskap, känslosinne och personliga uttryck till största del har verkat i ”det stora landet i väst” beror på att han utbildade sig där och sedermera tilläts börja yrkeskarriären i landet.

Det är svårt att tro att en taiwanes skulle ha regisserat ett sådant här amerikanskt kulturellt, tabubelagt relationsdrama som skildrar den sanna förälskelsen mellan ett manligt gaypar i 60-talets västra countryområden, men samtidigt är det logiskt att det är just en icke-amerikan med ögon från ett utomstående perspektiv som vågar göra det.

I de flesta bekantskapskretser jag rört mig har filmen haft ett dåligt rykte just på grund av att den bagatelliseras som ”en fikusfilm med bögcowboys som har sex med varandra”, vilket är sorgligt då det är en mycket seriös film om relationer och inte en demonstration i ohämmat gaysex för provokationssyfte. Ni homofober som känner igen er behöver inte sluta läsa här, om ni nu inte vill fortsätta att missa poängen.

Heath Ledger och Jake Gyllenhaal var före denna film gjordes mycket omtyckta och begåvade, unga skådespelare med en mycket lovande framtid. Denna film var en utmaning och ett styrkebevis på att de tog sitt yrke på största allvar, men något som verkligen inte ska glömmas bort är de minst lika begåvade kvinnliga motspelerskorna, Michelle Williams och Anne Hathaway. De spelar männens fästmöer som blir försatta i en totalt oförutsedd sits när sanningen börjar flyta upp inför ett homofientligt samhälle.

Filmen bjuder alltså på fyra ordentligt starka prestationer som inte tar ut varandra vilket är mitt i prick och ganska ovanligt. Det är kort och gott svårt att säga vem som egentligen är bäst. Att Heath Ledger och motspelerskan Michelle Williams blev förälskade under inspelningen av denna film och att Ledger inte finns kvar efter dödsincidenten 2008 ger ytterligare ett lager av svårtuggade känslor till filmen.

När jag såg filmen för första gången var det under ogynnsamma förhållanden. En visuellt storslagen film med breda landskap och idylliska drömmiljöer ska inte ses på en 7-tums, bärbar dvd-skärm vid ett köksbord vilket jag gjorde, men ändå satt jag där och tjocknade som en svamp i maggropen av alla väldiga livsbeslut som den omöjliga kärlekshistorien innebar.

Filmens fantastiska sammansättning av amerikansk, miljötypisk musik ger en svår känsla av både enorm passion och stundande katastrof. Karaktärerna tvingades att välja mellan att leva i lögn eller att konfrontera deras känslor med sina liv på spel – den som inte kan beröras av något så fruktansvärt måste ifrågasätta deras känsloregister ordentligt!

Och trots de ofrånkomliga protesterna filmen fick är den ändå en av de tio mest framgångsrika kärleksfilmerna på bio, vilket visar att vi kommit betydligt längre i vår acceptans för alternativa sexuella förhållanden än den tiden som huvudkaraktärerna Jack och Ennis levde i.

8/10

Filmens snyftarögonblick:
Filmen är mer en ihållig skur av känslor snarare än de riktigt gripande ögonblicken, men det här är en scen med slitande vemod då det homosexuella huvudrollerna konfronterar faktumet att de inte kan vara tillsammans. Smärtsamt skådespel där Ledgers sammanbitna karaktär brister. En fantastisk uppvisning i hur kärlek är något rakt igenom själsligt och inte en simpel, sexuell dragning.

Mammoth (2009)

Genre: Relationsdrama, Existentiellt drama
Regi: Lukas Moodysson
Manus: Lukas Moodysson
Längd: 125 min

Leo (Gael García Bernal) och Ellen (Michelle Williams) bor i en lägenhet på Manhattan med deras 9-åriga dotter Jackie och den vänliga filippinska nannyn Gloria (Marife Necesito), som tar hand om Jackie medan Jackies föräldrar spenderar tiden på deras karriärer. Ellen är borta hela nätterna på jourarbete som kirurg på intensivvården och Leo är ägare av en framgångsrik webbsida. På Filippinerna saknar 10-årige Salvador och hans lillebror sin mamma, och när Leo är på affärsresa i Thailand får han han ett infall om att förändra sitt liv och ställa saker till rätta.

Detta är förutsättningarna för Lukas Moodyssons första engelskspråkiga film – och en återgång till bredare film efter de experimentiella filmerna Ett hål i mitt hjärta (2004) och Container (2006). Mammoth har de välkända Moodysson-dragen av avståndstaganden mellan människor och tunga, mänskliga problem. Däremot jonglerar han med flera historier på olika håll i världen, vilket gör att den skiljer sig från hans tidigare filmer. Filmen kan också tolkas som en kamp mellan pengar och familj – hur försörjningen också blir en fiende som skadar mer än den gör nytta, samt hur vi i dagens samhälle kan köpa allt för pengar, men värdet skiljer sig beroende på var i världen och i vilken situation man befinner sig i.

Moodysson har verkligen lyckats skaka fram fina skådespelarprestationer, där de yngre barnskådisarna som Sophie Nyweide och Jan David G. Nicdao ger starka intryck på mig och tillhör den viktigaste delen i filmen. Lägg därtill en positiv överraskning i barnflickan Marife Necesito och en mycket trovärdig och superb Michelle Williams som den oroliga karriärmamman.

Gael García Bernal glänser dock mest som den funderande Leo, och visar varför han räknas till de bästa manliga skådespelarna just nu. Vilsenheten och ångesten glänser i hans ögon och trovärdigheten går bara inte att klaga på. Williams tillhör dessutom den kanske jämnaste unga skådespelerskan just nu och visar här en av sina starkaste prestationer (i klass med Blue Valentine och Brokeback Mountain) Bra musikval av Moodysson i det dels mysiga, dels pumpande soundtracket skapar också en fin känsla.

Filmens intensitet är inte lika stegrande som i Lilja 4-ever, men river med jämna mellanrum upp känslor och jobbar lite mer komplext och genomgående tänkande, för att slutligen driva i land. Filmen planterar små, filosofiska detaljer som tilltalar mig väldigt mycket och det gör också filmen lite rikare än Moodyssons första filmer. Mammoth är som en slice Tillsammans med små, små drag av Ett hål i mitt hjärta och lite större, globalare budskap och större storys.

De 70 miljonerna som filmens budget ligger på har använts på helt rätt saker och känns helt rimligt – särskilt om man jämför med svenska Arn-duettens 250 miljoners-rån som gjordes samtidigt. Jag kom till biosalongen med ganska försiktiga förhoppningar, efter att alla skriverier oklokt hade handlat om hur Lukas Moodysson har fått alla förutsättningar för att göra en kanonfilm – själv tycker jag att budgeten och det internationella formatet snarare ökar chanserna för att tryckkraften blir mindre.

Klart är att Moodysson har något att berätta och även om det inte kommer fram med maximal tyngd och tydlighet, som i hans succéer, så väcker filmen mig ordentligt, lyckas beröra mig och jag lämnar biosalongen nöjd – dock knappast tillfreds, och med en hel del att fundera över.

7/10