Etikettarkiv: Michelle Pfeiffer

Batman Returns (1992)

Genre: Superhjältefilm, Drama, Thriller, Action
Regi: Tim Burton
Manus: Daniel Waters
Längd: 126 min
Skådespelare: Michael Keaton, Danny DeVito, Michelle Pfeiffer, Christopher Walken, Michael Gough, Michael Murphy, Cristi Conaway, Andrew Bryniarski, Pat Hingle, Vincent Schiavelli, Steve Witting

Julstämningen i Gotham är hotad när den elake Oswald ”The Penguin” Cobblepot blir ett namn i borgmästarkampanjen och Batman får rycka ut. Men i hans väg står också den opålitliga kringstrykerskan ”Catwoman”.

Kultregissören Tim Burton återvände efter tre år till den Batman-franchise som han startade med den första seriösa filmatiseringen, Batman (1989). Däremellan hade han blommat ut som regissör genom att ha regisserat den hyllade Edward Scissorhands (1990) och strax därefter skulle han producera sin berättelse Nightmare Before Christmas (1993) – två filmer som blivit definitionen av Tim Burtons stil.

Genom Batman Returns känns det som att Burton har fått betydligt mer skaparmakt då den är perfekt utformad för hans intressen, både stilmässigt och dramaturgiskt. Han verkar ha arbetat till sig friheten efter sina senaste skapelser och använder det vetot på ett kreativt sätt. Allt fungerar som handen i handsken och det är ett bevis på att han här var på toppen av sin förmåga.

Filmen börjar med en magisk och extremt vacker inledning där jag får följa filmens huvudkaraktär – Oswald ”The Penguin” Cobblepots, ursprung. Miljön är smyckad med glittrande snöflingor, julafton, is, svart natt och ackompanjerat till Danny Elfmans utsökta, personliga musik.

Senare dyker The Penguins högkvarter upp. Ett övergivet, snöbeklätt Gotham Zoo – iögonfallande likt det övergivna Spreepark – nöjesfältet som finns i verklighetens Berlin (och som syns i bland annat nya filmen Hanna, från 2011).

Det är något väldigt speciellt med de där övergivna glädjekällorna som sedan länge torkat ihop och växt igen när människor av någon anledning slutat besöka dessa platser. Som ett avtryck av glädje, lika mycket som ett avtryck av att folket på platsen glömt bort vad glädje är.

Valet att låta filmen utspela sig i vinterns årstid ger en fantastisk atmosfär med julen för dörren, som Burton visat sin förälskelse för i både Nightmare Before Christmas och Edward Scissorhands, framför allt. Han delar med sig av känslan att det är extremt sagolikt och det är Tim Burton i sitt absoluta esse!

Christopher Nolan har i sin avslutande The Dark Knight-film låtit även den utspela sig i vintermiljö. Han har själv uttryckt att Batman Returns är den han föredrar mest av de gamla filmerna och det är föga överraskande av bland annat den kopplingen.

Batmans och Bruce Waynes närvaro kommer först ett par gånger knappt en halvtimme in i filmen, vilket visar att han – likt i The Dark Knight (2008) får axla en biroll och att den här filmen i huvudsak kommer följa två andra karaktärer.

Figuren The Penguin är fascinerande på ett högst karikatyrmässigt, expressionistiskt sätt. Danny DeVito (One Flew Over The Cuckoo’s Nest, Twins) går knappt att känna igen bakom all smink och kostym – fränt sammansatt av Stan Winstons (The Thing, Aliens, Terminator, Jurassic Park) studio. Han spelar över regelbundet, men får verkligen fram den känslosamma nerven vid de rätta tillfällena.

Karaktären är en mytisk ”misfit” – en missanpassad. Han föddes lite annorlunda och övergavs av sina föräldrar – de som borde älskat honom för den han var och inte för den han inte var. Han lever med sitt likartade cirkusfolk och får slåss för påståendet att han inte är ett missfoster, utan en människa!

Inspirationen från favoritregissören David Lynchs svartvita kultmästerverk The Elephant Man (1980) är slående och en fröjd för mig att se. Jag tänker dessutom på Nick Cave and The Bad Seeds mystiska sång ”The Carny” och rysningarna hopar sig.

De största, mest slående influenserna kommer dock från annat håll. Burton jobbar verkligen med expressionistiska drag – staden är fullproppad av monumentala statykroppar och bombastiska huvuden i sten. De står både på stora torg och mitt i rännstenen – ofta med ett talande uttryck av vemod, sorg eller tomhet. Expressionism var ordet.

Och bara det faktum att han låter filmens verkliga bov i dramat vara kapitalistbossen Max Shreck. En karaktär som för tankarna till Nosferatu-skådisen med samma namn och det är väldigt passande och kul.

Christopher Walken (The Deer Hunter, Heaven’s Gate, Sleepy Hollow) – denna perfekta Burton-skådespelare och ännu större expressionist, spelar dessutom rollen med sin väldigt personliga lekfullhet och ser dessutom ut som om han stigit ur en tysk skräckfilm från stumfilmseran.

I serierna är Shreck till och med bror till The Penguin, men den parallellen tas aldrig upp bokstavligen i filmen. Det kan dock vara intressant att veta när du ser filmen nästa gång. Tim Burton ville dessutom först inte rollsätta Christopher Walken när namnet kom på tal, då han tydligen var rädd för Walken på grund av hans fantomiska karaktärsdrag. Det är ju bara för gulligt av Burton då de passar så bra ihop…

Den andra huvudrollen näst efter The Penguin är dock Selina Kyle. En blond, sexig sekreterare med yvigt hår, osäker och nedtryckt av miljön hon jobbar i – speciellt hennes chef, Max Shreck. Hon är också en missanpassad, vilket är essensen av Tim Burtons karaktärsverk då han själv i högsta grad vill vara mallen för sina filmer genom sin persona.

Selina Kyle stundar dock sin personliga revansch då hon kommer ikläda sig rollen som den egensinniga, rebelliska och hänsynslöst förföriska röverskan ”Catwoman”.

Michelle Pfeiffer (Scarface, Dangerous Liaisons, Love Field, The Age of Innocence) spelar denna kvinna med en nerv och timing utöver det vanliga och i Burtons lekfulla värld leker hon verkligen mer än någon annan.

Jag klagade på Burtons sätt att skildra kvinnan i föregångaren. Kvinnobilden i Batman Returns blir istället väldigt medvetet lekfull. Selina Kyle sprayar bokstavligen det gulliga, rosa dockrummet svart och den sexuellt attraktiva kvinnan får nytt liv med vassa klor och svart latex.

Burton hymlar inte med sina motiv i det andra Batman-kapitlet och maximerar retsamt alla sexuella frestelser hos Selina Kyle/Catwoman – hon har till och med en levande fågel i munnen, bokstavligen!

Ett minnesvärt ögonblick i filmen för övrigt där huvudkaraktärerna interagerar med varandra på ett välskrivet sätt.

Än tydligare medvetenhet vad gäller den ”pulp-iga” skildringen av kvinnor i en tecknad värld blir det när Batman ska rädda en kvinna från kidnappare. Hon är bokstavligt klädd i vit, puffig dress, som hämtad från Playboy Mansion eller omslaget till en billig, gammal noir-deckare. Som ett retsamt lockbete för den nattsvarta vålnaden.

Icke att förglömma så är ju anledningen till att Burton axlat uppdraget att regissera Batman på film mycket just för att Bruce Wayne/Batman är en av våra mest ikoniska misfits i populärlitteraturen.

Genom att låta Batman stå tillbaka jämfört med förra filmen och hålla flera starka, spännande karaktärer i luften samtidigt på en jämn nivå så blir filmen mycket mer intressant att följa.

Jag är mycket förvånad över hur pass entusiastisk jag blev av att återvända till den här filmen efter flera års frånvaro. Filmen bjuder på väldigt mycket av väldigt mycket.

Burton spelar ut alla sina kort och skapar en solid personlighet i denna Batman-berättelse och trots att Michael Keatons Bruce Wayne/Batman knappt är med så känns filmen fullständigt komplett.

Michelle Pfeiffer ger en fullvärdig oscarprestation och hon – liksom de flesta i filmen, visar egentligen inget actionmässigt utan finns där med sina starka personligheter och skapar intrig bara genom starka känsloyttringar var och en för sig.

Allt är väldigt spektakulärt och väldigt lite realism, men likt en saga fångar den ändå trivsamma och vemodiga känslor hos mig i en kittlande värld och det är precis vad Tim Burton i sina bästa stunder kan bättre än de flesta!

Tim Burtons fullständiga prägel på filmen. Blandningen av barnslig goth-förtjusning och mörka undertoner mitt i all visuell briljans gör att den här filmen mäter sig med Nolans Batman-filmer, även om de är helt olika. Karaktärerna och än mer skådespelarna ser ut att ha riktigt roligt!
Är Christopher Walken med i en film blir alltid känslan att man vill ha ännu mer utrymme för honom. Tim Burton borde sätta honom i huvudrollen någon gång. I övrigt har jag inget att klaga på!

Dark Shadows (2012)


Genre: Skräckkomedi
Regi: Tim Burton
Manus: Seth Grahame-Smith
Längd: 113 min
Skådespelare: Johnny Depp, Eva Green, Michelle Pfeiffer, Jonny Lee Miller, Chloë Moretz, Gulliver McGrath, Helena Bonham Carter, Jackie Earle Haley, Bella Heathcote, Christopher Lee, Thomas McDonell

Året är 1750 och Barnabas Collins lever livet som bekymmerslös, rik playboy – tills den dag han krossar den unga häxan Angelique Bouchards hjärta. I vrede förvandlar hon honom till en vampyr och begraver honom levande.

200 år senare frias Barnabas ur sin grav. Året är nu 1972 (eller var det 71?) och han återvänder till familjens egendom, Collinwood Manor, för att finna sitt en gång storslagna hem i ruiner och hans ättlingar inte är i mycket bättre skick än huset. Det är inte lätt för Barnabas att anpassa sig till det flummiga och frigjorda 70-talet…

Jag gick på den här filmen med en viss förhoppning, men mest av allt med vetskapen att Tim Burton inte har imponerat på mig sedan Ed Wood för 18 år sedan – en ganska lång tid med tanke på att han fortfarande i högsta grad är omtalad för sina geekigt, gothiska filmer än idag och har en stor skara fans (har dock inte sett Big Fish).

Jag beklagar mig över de blockbuster- och Disney-vanor han ägnat den senare delen av sin karriär åt – filmer i första hand anpassade för barn och med en uppenbar feghet i att utmana några som helst konventioner. Precis som många andra längtar jag hellre tillbaka till de filmer som definierade honom sedan genombrottet – hans kortfilmer, Bettlejuice (1988), Edward Scissorhands (1990) och nyss nämnda Ed Wood (1994).

Detta sägs för övrigt från en person som euforiskt ägnade en halvtimme åt att återberätta Apornas Planet-remaken i detalj för sin mamma efter att ha ryckts med av den filmen på bio på ett sällan skådat sätt, för vad som känns som en evighet sedan.

Dark Shadows var dock en upplevelse det med, men skillnaden denna gång var att denna Burton-film var anpassad för den vuxna tittaren och inte till ett barn som sväljer det mesta. Jag kände mig lite rörd över hur mycket gamle Burton flirtade med mig personligen, återigen. Filmen bygger på den populära tv-serien med samma namn från 60-talet och jag gissar att den ligger Burton varmt om hjärtat, för den passar hans stil utmärkt.

Filmen började först och främst väldigt bra. Den bedårande, gudomliga och oslagbara (glömde jag säga en av tidernas kanske bästa låtar?) Moody Blues-hymnen ”Nights in white satin” försätter mig i hypnos och Burton tar ett resolut hugg i strupen på mig direkt.

Filmen utspelar sig i den gyllene tidsperioden som jag lite svävande kallar för ”slutet av 60-talet och början av 70-talet” och filmen levererar fantastisk musik från den tidsperioden. Till skillnad från Burtons tidigare filmer består filmmusiken till stora delar av just gammal, härlig popmusik och Danny Elfman behövde nog inte jobba mer än halvtid för att ge Burton dramatisk musik denna gång och jag gillar det faktumet mycket, eftersom substitutet är så satans bra!

Dessutom vet tydligen ännu ett stensäkert kort när det gäller att fånga min uppmärksamhet. Det består av ett blåsinstrument jag i min ovisshet kallar för ”oboe” och den ger starka vibbar av gothens okrönte mästare – italienske Mario Bavas (The Girl Who Knew Too Much, Black Sabbath, Bay of Blood) svartvita filmer, men framför allt en dunkel mystik av oslagbara höjder. Jag kommer framför allt att tänka på Black Sunday (1960). En film som dessutom har många likheter – inte minst i handling, bortsett från att vampyren istället är en häxa i den filmen. Referensen till Mario Bavas musik måste väl vara ett medvetet val från Tim Burton?

Det som är filmens verkliga styrka är dock att humorn verkligen funkar. Detta beror givetvis på manuset vilket Burton själv inte skrivit, men känslan jag får är ändå att Burton tröttnat på puttenuttbarnsagoberättandet en aning och vill gå lite längre än vad jag som tittare förväntar mig. Vissa scener är rentav pinsamma i sin prydlöshet – och det är mycket positivt menat.

Sexreferenser, åtrå över åldersgränserna, Fnittriga skämt mitt i all stelhet och några riktigt roliga cameoinsatser som andas kult lång väg. Jag skrattar högt gång på gång. Att filmen dessutom bjuder på några sorgliga moment gör bara den komiska stämningen ännu mer laddad.

Johnny Depp passar givetvis i rollen som likblek, antik vampyr som – trots att han gör sitt bästa, har svårigheter att passa in i det hippa 70-talet. Rörelsemönster är ju lite av Depps specialitet och här har han helt klart studerat båda Nosferatu och Bella Lugosi. Jag har absolut ingenting att klaga på angående det, utan applåderar bara åt ännu ett sevärt framträdande efter den ganska sömniga insatsen som hattmakaren i Alice in Wonderland förra året.

Han är dock inte ensam att glänsa då den komiska tajmingen är på topp hos alla skådisar – faktiskt. Framför allt går unge Gulliver McGrath, som spelar den underliga sonen i familjen, hem hos mig då han har fattat vinken precis. Eva Green leker dessutom i den ovana rollen som förförisk häxa och Chloë Moretz gör sin grej som 15-årig trotsunge utan sötrre ansträngingar. Den totala känslan är helt enkelt en lekfull stämning och hejdlöst kul. Dessutom har nykomlingen Bella Heathcote en mystisk charm som gör att man inte riktigt vet var man har henne – åtminstone i denna film.

Jag trodde inte att jag skulle säga att Tim Burton är tillbaka, men för mig är han det i och med denna film. Dark Shadows är en frisk fläkt med passande Burton-teman av den gamla skolan och den bästa han gjort sedan Ed Wood. Jag rekommenderar den varmt och ser fram emot att se den igen!

Överskattade Tim Burton överraskar med nervös, ganska utmanande humor med många små detaljer av komisk briljans och kultreferenser helt och hållet i min smak!
Den sista akten kändes inte helt och hållet komplett och hade en och annan ologisk lucka