Hacksaw Ridge (2016) eller: Katarsis, Mel Gibson!

Hacksaw Ridge skildrar hur det kan gå när du följer din mer kritiskt ärliga tro snarare än den blinda tron på ditt land och detta gör den hygglig… och faktiskt en smula aktuell, för USA. 

Baserad på den sanna berättelsen om kampen för att ta över det ökända japanska fästet Hacksaw Ridge under Andra världskriget. Den osannolika hjälten som vände det blodiga slaget var en soldat som vägrade att bära vapen, militärläkaren Desmond T. Doss. Desmonds hjältemod gjorde att han blev den första vapenvägraren i amerikansk historia att vinna kongressens hedersmedalj.

Hacksaw Ridge är lagom. Inget spektakulärt. En krigsfilm som inte kommer med något som helst nytt eller fräscht för genren utan snarast staplar troperna obrytt och självsäkert – men den är inte dålig för det och överraskande nog inte alls så patriotisk. Regissör Mel Gibson är trots allt australiensare och inte amerikan. Det är en ”slow clap stegrar från hela den känslomässiga publiken”-superhjältefilm baserad på en historia från verkliga livet, men inte patriotisk. Den värnar om tro och visst – det finns någon corny scen kring tron som andas religionspropaganda snarare än god tro… God tro? Ja, mer i ordets bokstavliga bemärkelse. Tron inom oss att nå ut med.

Men jag kan identifiera mig med min egen så kallade ”ja typ nästan men inte riktigt så”-tro – den egna moralen, och uppskatta hur den gör budskapet kring tron och uppskattning till rättspatos, i en politiskt vansklig tid som denna. Jag spyr inte över att den hyllar kristna värderingar. Den fungerar mer än godtyckligt för ett universiellt perspektiv på tro.

”With the world so set on tearing itself apart, it don’t seem like such a bad thing to me to want to put a little bit of it back together.”

Något av en katarsis för regissör Mel Gibson (Braveheart, The Passion of Christ, Apocalypto), med tanke på kritiken mot hans osmidigheter i privatlivet. Är rätt fascinerande att han fått detta mottagande av oscarsakakademin. Hela sex nomineringar för den passionerade ”sitt ner, kvinna!”-vilden och  judehataren. Men jag tycker det är rätt att dels förlåta och dels skilja på förstörelse och skapande. Han är trots allt bipolär och det innebär inte alltid så genomtänkta beteenden.

Gillade stunderna när Mel Gibson inte höll tillbaka för att visa våld och det brutala, vilket ju är ett signum hos honom. Ingen stor grej här, men dom gånger det skedde hettade filmen till. Blev rentav chock à la skräckfilm. Andrew Garfield (The Amazing Spider-Man 1-2) var hygglig och grät inte hela tiden, vilket gav effekt på karaktären. Hugo Weaving (Matrix-trilogin, Lord of the Rings) är dock filmens stora utropstecken, som den plågade krigsveteranfadern. Skulle någon från ensemblen oscarsnominerats skulle det varit han och ingen annan.

Betyg:
2 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
2 – Musik
1 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
22/50 – Totalt

The Expendables 3 (2014)

Genre: Action, Nostalgi
Produktionsland: USA, Frankrike
Manus: Sylvester Stallone, Creighton Rothenberger, Katrin Benedikt
Regi: Patrick Hughes
Längd: 127 min
Skådespelare: Sylvester Stallone, Jason Statham, Jet Li, Antonio Banderas, Wesley Snipes, Dolph Lundgren, Mel Gibson, Harrison Ford, Arnold Schwarzenegger, Kellan Lutz, Terry Crews, Kelsey Grammer, Robert Davi, Randy Couture, Glen Powell, Ronda Rousey, Victor Ortiz

New team. New attitude. New mission.

Barney, Christmas och resten av The Expendables ställs ansikte mot ansikte med Conrad Stonebanks, som för många år sedan var med och grundade The Expendables. Conrad blev senare en hänsynslös vapenhandlare och någon som Barney tvingades att döda… trodde han i alla fall. Conrad, som redan undvikit döden en gång, gör det nu till sitt uppdrag att sätta stopp för The Expendables en gång för alla. Men Barney har andra planer, och bestämmer sig för att det åldrande gänget behöver lite nytt blod. Han rekryterar en samling yngre individer som är kvickare och mer tekniskt kunniga för att kunna matcha sin gamle partner.

Det här är verkligen inte min typ av film. Lufttunt manus som går att skriva över en kafferast (och skicka över till ett par praktikanter att späda ut rent bokstavsmässigt). En ensemble av muskulösa, rynkiga män med maskingevär som pratar som att dom leker att dom är muskulösa, rynkiga män med maskingevär. Jättekul att höra deras tillgjorda, hårda röster. Beundransvärda stunts och actionproduktion rent tekniskt. Mitt engagemang väcks inte nämnvärt av det, men det syns inte till några CGI-luftslott bland fordon och bråte som flyger och flänger utan det känns som äkta vara och det förtjänar beröm.

Mel Gibsons antagonistkaraktär är kronan på verket över filmens b-filmsaura och dom inblandade siktar givetvis inte heller på något högre, så det är ingen dålig kritik. Men inte min typ av underhållning, eftersom pengarna kunde lagts på hög, brännas upp och det hade engagerat mig lite mer faktiskt.

1 – Manus
1 – Skådespelare
2 – Stämning
3 – Foto
2 – Musik
———-
9 – Totalt

I spåkulan: Machete Kills! (och Danny Trejo ger sken av mytomani trots att allt han säger är sant)

Den amerikanska regeringen måste ta sig igenom Mexikos extrema, undre värld och anlitar den ende mannen som kan klara uppdraget – legenden Machete. Målet för Machete är att kriga sin väg genom Mexiko för att stoppa en kartellboss – ”Mendes the Madman” som hotar att skjuta dödliga missiler mot USA. Uppdraget leder dock Machete till ännu farligare territorium, då ”Mendes the Madman” endast är en underhuggare till den excentriske miljardären och vapenförsäljaren Luther Voz, som har sin egen plan – att placera ett massivt vapen i rymden för att skapa krig på jorden. Machete blir nu hela jordens sista räddning mot total världsanarki!

Youtube är fylld av såna där värdelösa paparazzifilmklipp där paparazzis försöker få hollywoodkändisars uppmärksamhet med hjärndöda frågor som inte intresserar varken dem, kändisen själv eller publiken som ämnar att se klippet.

Dock hittade jag ett färskt sådant filmklipp med den mexikanske skådisen Danny ”Machete” Trejo – birollsstjärnan som började livet som minderårig brottsling för att på äldre dar’ spela latinohårding i storfilmer som Heat, Con Air, Desperado-trilogin, From Dusk till Dawn-trilogin och Spy Kids-filmerna. Hans största roll är dock som anti-hjälten Machete i filmen med samma namn, av stammisregissören Robert Rodriguez (Desperado, Sin City, Planet Terror).

Nästa år kommer den explosionsartade och b-filmsdoftande uppföljaren Machete Kills, där rollistan innehåller i princip alla kultkändisar som vill vara med!

Det roliga med filmklippet är dock att den smörande paparazzon ställer en fråga till Danny Trejo om den nya Machete-filmen och den vänlige Trejo rabblar upp namn efter namn som om han vore en mytoman – dock är allt struntsnack om namn som Lady Gaga och Vanessa Hudgens (för att nämna ett ytterst fåtal) helt sant!!

Sedan vägrar givetvis paparazzon dessutom att lämna Danny Trejo ifred trots farväl på farväl, vilket också det är hög komik av något slag…

Men ja, rollistan knäcker definitivt nya höjder för b-filmsstandarden filmen med glädje efterhåller, med namn som förutom återvändande ansiktena Danny Trejo, Michelle Rodriguez och Jessica Alba även innehåller nya namn som pop-provokatören Lady Gaga, tvåfaldige oscarsvinnande extremisten Mel Gibson som Luther Voz, Disney-ansiktet Vanessa Hudgens, Amber Heard, oscarsnominerade Demían Bichir som Mendes the Madman, oscarsnominerade Edward James Olmos, golden globe-nominerade Sofía Vergara, young artist-vinnaren Alexa Vega, William Sadler, oscarsvinnaren Cuba Gooding Jr. och varken sist eller minst, golden globe-vinnaren och galningen Charlie Sheen som USA:s nye president efter Robert De Niros sorti i förra filmen.

Det är en godispåse med många udda smaker, minst sagt!