Tema ”På väg” – underbara resor på film

Bloggnätverket Filmspanarna är tillbaka och månadens tema är ”På väg”. Två ord som tillsammans kan betyda så många olika saker, men jag har valt att fokusera på att lista tio stycken minnesvärda filmer om karaktärer på resande fot – med bil, båt, motorcykel, tåg, buss, gräsklippare eller just till fots…

Resan ska vara en medveten, lång, pågående och central röd tråd i filmens berättande. Därför kvalificerar sig exempelvis inte vissa James Bond-filmer trots att huvudkaraktären reser mellan ett flertal länder under filmens gång. Inte heller Lost in Translation får därför vara med, hur mycket jag än skulle vilja det. Skildringen ska alltså utspela sig ”på vägen” men det ska finnas en förutbestämd slutdestination.

Nedan följer min presentation av några personliga karameller i kronologisk ordning, som skildrar resefärden (både utantill och innantill om huvudet) för några vitt skilda karaktärer, men som alla på något sätt verkar söka efter känslan av frihet…

…

Easy Rider (1969)

Denna motorcykelfilm skildrar förmodligen både bikers, hippies, flower power och droger bättre än någon annan film.

Filmen fullkomligen osar av frihetskänsla och är dessutom inspelad helt efter den attityden, utan några regelmässiga produktionspärrar alls. Detta faktum och det populära genomslaget det fick gjorde den till en milstolpe och ett slags startskott för det nya, independentinriktade och samhällskritiska Hollywood som sedan pågick i ett decennium – också kallat ”filmhistoriens guldålder”.

Skådespelarna Dennis Hopper (Apocalypse Now, The Texas Chainsaw Massacre 2, Blue Velvet), Peter Fonda (Dirty Mary Crazy Larry, Ulee’s Gold) och Terry Southern – manusförfattaren till fantastiska Dr. Strangelove (1964), har skrivit manuset och Dennis Hopper regisserade själv filmen (inte sällan på droger). Resultatet är både flummigt och hypnotiskt i en underbar smet.

I huvudrollerna spelade dessutom Hopper, Fonda och före detta b-filmskådisen Jack Nicholson (One Flew Over the Cuckoo’s Nest, Chinatown, The Shining) i sin stora genombrottsroll. Easy Rider är förmodligen den ultimata road-movie-skildringen och ett måste för alla som är filmintresserade!

”They’ll talk to ya and talk to ya and talk to ya about individual freedom. But they see a free individual, it’s gonna scare ‘em.”

…

Apocalypse Now (1979)

Även om Francis Ford Coppolas (Gudfadern-trilogin) Apocalypse Now utspelar sig på en resa längs med en flod i Vietnamkrigets hetta så är det ändå en slags road-movie med båt och som knappast går i dur. Filmen har en väldigt unik känsla som balanserar mellan hallucination och mardröm, utan att någonsin lämna verkligheten.

Apocalypse Now är mästerlig på så många sätt och även om slutet förbryllar många åskådare så är det – med Martin Sheen och Marlon Brando i två elektriska roller, det oumbärliga slutet för en sådan här surrealistisk vansinnesfärd in i helvetet. För övrigt är Moog-soundtracket så passande att jag får gåshud bara jag nämner det. Briljant!

…

Stand By Me (1986)

Denna Stephen King-baserade film av mångfacetterade skådisen/regissören Rob Reiner (Spinal Tap, When Harry Met Sally, Misery) är en liten, stor skildring av hur unga pojkar bokstavligt talat vandrar in i vuxenlivet genom ett omtumlande äventyr till fots. Fyra barnskådisar gör ett sjuhelsikes jobb med att gestalta de skilda karaktärernas kval, med bortgångne River Phoenix (Running On Empty, My Own Private Idaho, Dogfight) i en av de förkrossande barnrollerna (blir du inte tårögd av bilden ovanför så vet jag inte vad).

Filmen är själva definitionen av ett barndomsäventyr och nästan alla kan nog känna igen sig i kvalen som barnen ställs inför. Den har en särskild plats i mitt hjärta eftersom jag själv som 6-åring rymde iväg med en kompis på ett skogsäventyr där vi tillsammans besteg berg, sprang mot stupkanten, drömde om pinnglass och badade i en bottenlös branddamm tillsammans – allt för att hitta min väns borttappade knallpulverpistol någonstans där i den farliga skogen.

”I never had any friends later on like the ones I had when I was twelve. Jesus, does anyone?”

…

The Land Before Time (1988)

Det här var en av mina absoluta favoritfilmer när jag var ett litet barn! Min dinosauriebesatthet fick verkligen utlopp i denna historia om hur den lille långhalsen Lillefot ser sin mamma dödas av tyrannosauren ”Vasstand”. Tack vare sin godhet enar han ett gäng dinosauriebarn vid namn Cera, Petrie, Kvacky och Tagg och i en hård, förhistorisk värld försöker de hålla ihop för att tillsammans hitta ”Den stora dalen” långt bortom de mörka bergen.

Det är den fantastiske barnfilmanimatören Don Bluth (Micke och Molle, The Secret of NIMH, An American Tail, All Dogs Go To Heaven, Rock-a-Doodle, Thumbelina, Anastasia) som har regisserat denna underbara historia, med George Lucas och Steven Spielberg som producenter. Landet flr Länge Sedan har fått mer än ett tiotal uppföljare och jag hann se många av dem innan jag blev ”för stor”.

Bluths barnfilmer hade en alldeles egen stil där han skildrade ovanligt mörka och tunga ämnen om livet, för att vara för yngre barn. Detta gjorde han dock med stor framgång och när Disney-filmerna (som Bluth började sin karriär hos) hade en lågperiod så tog Don Bluths filmer världen med storm. Några av mina finaste barndomsminnen har jag genom flera av hans filmer!

…

Wild at Heart (1991)

Min absoluta favoritregissör, David Lynch (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks), har aldrig brytt sig om gränser när det kommer till film. Wild at Heart bygger på Barry Giffords romaner om Sailor och Lula och Lynchs filmatisering är en Trollkarlen från Oz-tolkning som lika mycket som en road-movie ur en påknarkad voodoo-doktors fantasi.

Lust blandas med ångest som blandas med Elvis Presley som blandas med tunga, våta drömmar och Nicolas Cage tillsammans med Laura Dern briljerar, för att inte tala om Harry Dean Stanton, Jack Nance och Willem Dafoe i rollen som det oefterhärmelige psykopatpervot Bobby Peru! Sekvensen med Chris Isaaks låt ”Wicked Game” är ren och skär filmmagi!

”This whole world is wild at heart and weird on top.”

…

An American Tail: Fievel Goes West (1991)

Glöm allt vad berusning och orgasmer heter. Vissa barnfilmer har satt sådana avtryck att man uppfylls av en oövervinnerligt stark nostalgisk känsla som får en att flyga fritt inombords och känna att det inte finns något härligare på jorden än just den känslan! För mig är det två filmer som framkallar just det här känslosvallet och det är Resan till Melonia (1989) och allra mest Resan till Amerika: Fievel i Vilda Västern!

Även om barnfilmskaparen Don Bluth inte hade något med uppföljaren till hans An American Tail (1986) att göra så besitter den ändå en sällsamt vuxen, poetisk känsla som säger mer om livet för mig än de allra flesta filmer.

Denna storslagna westernfilm berättar om hur den judisk-ryska invandrarmusen Fievel tappar bort sin familj på tågresan som ska ta dem till en förlovad stad ute på prärien som utlovar guld och gröna skogar och helt fri från hungriga katter som terroriserar mössen i hamnstaden. Fievel gör allt för att komma ikapp sin familj men på vägen mot mussamhället i den ”vilda västern” stöter han på det ena hindret efter det andra.

Samtidigt blir Fievels kattkompis Tiger lämnad av sin kattfru när hon vill söka lyckan i den beryktade hundstaden och Tiger bestämmer sig för att haka på Fievels resa för att vinna tillbaka hans kvinnas kärlek. Han får oväntad hjälp av en avdankad hund-sheriff vid namn Wille Slurp (vars engelska dubbröst blev legenden James Stewarts sista roll före sin död) och det hela utvecklar sig till en episk, romantisk och tragisk berättelse om vad verklig lycka är.

Musiken och sångerna i filmen är av himmelsk kvalitet, skriven av James Horner (Star Trek II, Aliens, Bravheart, Titanic). Särskilt ett par sånger från Fievels syster – som drömmer om att bli en hyllad sångartist, griper verkligen tag i magen innifrån!

…

A Goofy Movie (1995)

Janne Långbens Galna Film är ett till barndomsminne som väcker otroligt varma känslor hos mig. Det var en film jag såg om och om igen oavsett hur gammal jag blev och skildrandet av Janne Långbens ”far-och-son”-bilsemester med hans motvillige son Max präglade även mina egna bilsemestrar i livet.

Det är en väldigt varm film och med en skum humor som jag kan skratta åt även idag, blandat med en i botten mycket seriös skildring av hur en positiv pappa vill att hans son ska få uppleva samma nostalgiska fiskeresa som han själv fick uppleva med sin far, medan sonen inte kan släppa tankarna på sommarromansen med en skolkamrat och hur han missar hennes live-sändningsfest av den stora Powerline-konserten – årets händelse och hans tillfälle att vinna hennes kärlek.

Resan med hans far Långben blir dock allt annat än händelselös mot alla odds och även denna film bjuder på musikaliska ögonblick som inte går att ogilla och som inombords fått mig att otaliga gånger fantisera om att uppleva något lika häftigt som Max Långben i skolaulan!

…

The Straight Story (1999)

The Straight Story är ironiskt nog David Lynchs – de absurdas mästares, mest raka film. Manuset är inte skrivet av Lynch själv utan delvis av hans före detta fru och producent, Mary Sweeney. Filmen är dessutom Disney-producerad vilket låter som en total missmatch tillsammans med Lynch.

Den verklighetsbaserade historien om Alvin Straight är dock en förbisedd pärla och på något sätt en anti-version av Easy Rider, så till vida att medan Easy Rider följde unga, frihetssökande män utan någon fysisk slutdestination och på snabba motorcyklar så får vi i The Straight Story istället följa en gammal man som åker genom USA på något så osexigt som en gräsklippare, för att träffa sin döende bror och ta itu med sitt förflutna. Frihetskänslan finns dock ändå där, minst lika stark och genuin.

Anledningen till att han kör gräsklippare istället för bil beror på att hans försämrade syn och hörsel, som gjort att han inte har rätt att köra bil och inte heller någon närstående som kan köra honom. Filmen är så fylld av värme, poetiska iakttagelser och inspiration att det är en skam att filmen inte hyllats mer.

Just skildrandet av riktigt gamla personer hör inte till vanligheterna i filmindustrin så det är med glädje jag inser värdet av att David Lynch valde att filma manuset, då det med största sannolikhet aldrig hade sett bioduken annars. Richard Farnsworth (före detta stuntman och inte skådespelare) briljerar i huvudrollen och Cissy Spacek (Badlands, Carrie, The Help) är fenomenal i rollen som hans utvecklingshandikappade dotter och hjälpande stöd.

”Well, the worst part of being old is rememberin’ when you was young.”

…

Almost Famous (2000)

Musikskribenten/filmskaparen Cameron Crowe (Fast Times at Ridgemont High, Jerry Maguire, Elizabethtown) golvade i princip alla som har någon slags kärlek för musik i och med sin självbiografiska ”coming-of-age”-skildring om en mycket ung musikskribent som får följa med ett lovande rockband och deras groupies på turné genom USA.

Resan blir så mycket mer än bara en tillfällig sommarromans för den unge skribenten och vi får följa med hela vägen, ackompanjerat av ett fantastiskt soundtrack som innehåller allt och lite till från den musikaliska tidsperioden. Det är en lång film med en drös av minnesvärda ögonblick – bland annat ett drogparty som går snett och en flygupplevelse med Elton John-musik som etsat sig fast på mångas näthinnor.

Livet längs vägen är fruktansvärt bra skildrat och Philip Seymour Hoffman (Boogie Nights, Capote, The Master) dyker upp i en helt fantastisk biroll som skivförsäljare och musiknörd.

“The only true currency in this bankrupt world is what you share with someone else when you’re uncool.”

…

Into the Wild (2007)

Det finns ytterst få filmer som kan förändra ditt liv om du ser den. Into the Wild är dock just en sådan.

Friheten som vanligtvis suveräne skådespelaren Sean Penn (Dead Man Walking, Mystic River, Milk) förmedlar genom sin regi är helt magnifik. Den verklighetsbaserade historien (skriven av Jon Krakauer) om hur raketforskarsonen Christopher McCandless vandrar genom det amerikanska landskapet utan pengar men med miljarder kubik av frihet, för att förverkliga drömmen om att nå Alaskas skogar och leva helt på naturens villkor.

Emile Hirsch (Taking Woodstock, Milk) är som gjuten för rollen som den frihetssökande, unge natursjälen som offrar sin civiliserade karriär för att hitta sitt rätta jag. Utöver det bjuder filmen på minst ett dussin suveräna skådespelarinsatser genom karaktärerna han möter på sin långa färd, jätteinspirerande, specialskriven musik av Eddie Vedder (Pearl Jam) och ett ögonblicksfoto och naturvyer som får mig att tappa andan. Det här är en av 2000-talets stora filmhöjdpunkter och filmer som skildrar naturens storslagenhet lika bra görs verkligen inte ofta.

Jag minns att när jag såg den första gången tvingades jag stoppa filmen med cirka en kvart kvart, men när jag trots en dags avbrott sedan såg klart den avslutande kvarten drabbades jag av ren eufori över filmupplevelsen jag varit med om.

Hade jag gjort en lista över filmer som hittar kärnan i själva meningen med livet så står Into the Wild och stampar, frustar och ekar mellan träden och bergen om att få vara högst på den listan.

”I read somewhere… how important it is in life not necessarily to be strong… but to feel strong.”

…

Gå nu in på de andra filmspanarnas bloggar och se vad dom har skrivit kring temat ”På väg”!

Guilty Pleasure – med sikte på exploitationfilmens guldålder!

Filmbloggsammansvärjelsen kallad ”Filmspanarna” utlyste ett tema för medlemmar att skriva kring. Temat var ”Guilty pleasure”. I filmsammanhang kan man väl säga att det rör sig om filmer du borde skämmas över att gilla, men gör det ändå, typ.

Jag skäms nog egentligen inte över någon film jag gillar, men jag förstår poängen och vill istället prata om en hel drös filmer jag gillar – som jag i en kvalitativ värld inte borde gilla, men gör det för att de är så befriande och härliga att se.

Jag tänker på b-filmerna (filmens motsvarighet till vinylskivans mindre kvalitativa b-sida), exploitationfilmerna (filmer som väljer bort helheten för att istället väcka anstöt) – också kallade grindhousefilmerna (det skitiga biografhak som filmerna ofta visades på kallades för ”grindhouse”), som tack vare mildrade censurlagar hade en grönskande guldålder under 60-talet, 70-talet, samt en bit in på 80-talet!

Filmer utan ludd. Filmer utan press på sig att leverera, men det är alltid en fröjd när de gör det. De är så självsäkert dåliga att det blir kul – dessa filmens motsvarighet till burlesquekvinnor som både vill få publiken att skratta och rodna, med extremt bokstavliga titlar som Don’t Go In The House, Don’t Open The Window, Don’t Look In The Basement, Don’t Answer The Phone, Boss Nigger, Zombie och Blacula.

Av en grindhousefilm ska du veta exakt var du får, men ändå höja på ögonbrynen, skratta eller skrika åt det. Det är b-filmer, skräp, men det vet du redan och är därför beredd på vad du ger dig in på.

Min mosters man kallar det ”perversa filmer” och det är väl en ganska bra beskrivning från en utomstående synvinkel – perversionen sträcker sig dock över allt tills det är svårt att veta var den gränsen går. Och genreindelningen är aldrig så extrem och så extremt tydlig och som hos dessa filmer, så att alla fetischister ska stimuleras.

Du har Slasher films för skräckgalningen, Splatter films för blodnjutaren, Cannibal films för köttätaren, Sexploitation för nakendreglaren, Nunsploitation för nunndreglaren, Nazisploitation för nazidreglaren, Kung Fu films för Bruce Lee-wannaben, Drugsploitation för crackheadet, Women in prison filmsför – hör och häpna, både fängelsepervot och de kvinnliga rättighetskämparna.

Du har också Mondo films för det realismälskande tabufreaket, Monster films för monstersuckern, Occult films för djävulsdyrkaren, Biker films och Carsploitation för motorfantasten, Rape and revenge films för de våldsamt hämndlystna kvinnorna, Blaxploitation för personer som har tröttnat på att alla hollywoodhjältar är vita och Mockbustersför dem som inte fick nog av intrigerna i senaste blockbustern. Och. Så. Vidare.

Genrer som Spaghetti westerns och italienska kriminalthrillers – kallade Giallos, och inte minst Zombie films är dessutom några av de mest producerade inom fenomenet och ståtar till och med av några erkända guldkorn vad gäller kvalitet.

En gemensam nämnare är att exploitationfilmerna oftast producerades i Italien eller övriga Europa och sålde sedan ännu större pengar när de exporterades till drive-in- och nattbiograferna i USA.

Många är namnen som gjort sig en kritikerrosad karriär tack vare olika former av exploitation eller genom marknadsföring inom den kulturen. Amerikanen George A. Romero satte storartad spinn på karusellen med den första riktiga zombiefilmen och b-filmssuccén Night of the Living Dead år 1968 och efterföljde den med The Crazies, Dawn of the Dead, Day of the Dead och ännu fler klassiker.

Sergio Leone väckte en annan genre till liv från de döda – westerngenren, med sin Dollar-trilogi (Fistful of Dollars, For A Few Dollars More, The Good the Bad the Ugly) under 60-talet och spaghetti western regerade från och med då.

Wes Craven har några av de största, mest långlivade skräcksuccéerna från guldålderns dagar på sitt samvete då han gjorde The Last House on the Left och The Hills Have Eyes – innan han klev in i finrummet i och med A Nightmare on Elm Street-filmerna.

John Carpenter är dock snäppet värre inom rysargenren då han lyckades göra b-filmer med en oerhörd känsla och kvalitet trots riktigt låg budget. Filmer som

Assault on Precinct 13, Halloween, The Fog, The Thing och Escape From New York är odödliga klassiker och de behåller lågbudgetens charm samtidigt som de är inspirerande välgjorda!

Regissören Tobe Hooper byggde hela sin karriär på den ökända, stilbildande debutskräckisen The Texas Chainsaw Massacre. En b-film, inspelad på ren vilja och envishet ett ”sommarlov” i Texas med hans bekanta, men också ett mästerverk och en av mina favoritfilmer!

Russ Meyer – bland annat känd för Faster, Pussycat! Kill! Kill! och Beneath the Valley of the Ultra-Vixens blev mjukpornografins stjärnregissör med otaliga storbystade filmer – skrivna, producerade, regisserade, fotade och klippta av honom själv.

John Waters (Pink Flamingos, Multiple Maniacs) blev komedins svar på Andy Warhol med sin fäbless för att gå den äldre trygghetsgenerationen på nerverna till svimningsgränsen.

En annan b-filmsälskande filmskapare värd att nämna i sammanhanget är Troma Entertainments boss, Lloyd Kaufman, som införde enorm prestige i filmformens vilja att bringa skräpkultur med stil.

Roger Corman (producent till över 400 b-filmer) får väl ändå ses som b-filmernas och exploitationfenomenets kung på något sätt.

Den älskade anti-demonproducenten såg till att spela in minimibudgetfilmer med extrem effektivitet så att de kunde göra ännu fler filmer på den insparade tiden och han gjorde det med stor fantasi och passion.

Han uppfann ju indirekt fenomenet ”blockbuster” – storbudgetfilmer, genom att se till vad den revolutionerande hippieungdomen ville ha och sedan exponera det på bion, men fenomenet fick sedan se sig mer och mer utkonkurrerat när de större filmbolagen tog över utrymmet på biograferna.

Exploitationmarknaden förpassades istället till vhs-hyllan i hyrbutikerna när 80-talet passerade.

Jag måste rekommendera den nya dokumentären Corman’s World: Exploits of a Hollywood Rebel, för alla som blev lite mer nyfikna på karln, men framför allt eftersom dokumentären är fantastiskt inspirerande och gripande på sitt alldeles egna sätt.

De flesta av de filmskapare jag nämner ska givetvis inte blandas ihop med alla tusentals filmer som den här texten i första hand behandlar – filmerna som är så dåliga att man skrattar åt dem eller med dem, men faktumet att dessa herrar på sätt och vi föddes genom samma ”mamma” gör dem ändå viktiga att ta upp.

Guldålderns b-filmer och i synnerhet Roger Corman i egen hög person har dessutom satt ett extremt stort avtryck även på majoriteten övriga filmskapare. Många av de allra största inom mediet hade inte kommit där de är idag om det inte vore för denna era.

Quentin Tarantino hedrar ständigt dessa filmer i sina egna alster – inte minst double feature-spektaklet Grindhouse (Planet Terror och Death Proof) som han regisserade tillsammans med polaren Robert Rodriguez och följeslagarna Eli Roth, Rob Zombie och Edgar Wright.

Jack Nicholson, Robert De Niro, Francis Ford Coppola, Dennis Hopper, Martin Scorsese, Jonathan Demme och många därtill skolades in i branschen genom Roger Cormans b-produktioner och uttrycket ”Roger Corman Film School” används just för att beskriva betydelsen av lärandet genom att börja någonstans och vara produktiv med små medel för att sedan utvecklas genom just produktionerna. En metod som funkat betydligt bättre än filmskolor på betygsgrunder måste man säga!

Bara genom att uppleva dessa produktioner blir jag mer kreativ än om jag skulle detaljstudera de mest odödliga hollywoodklassikerna. Du kan sätta igång fantasin och kreativiteten något fruktansvärt om du gör något så pass enkelt som att blanda några av alla dessa genres med varandra och se vilken film det skulle utvecklas till – något som förtås hände mer och mer i just exploitation- och b-filmsfenomenet.

Just nu skulle jag till exempel vilja se en film med lättklädda, svarta brudar som tvingas kämpa tillsammans för att ta sig ur ett zombiefängelse – vem vet vad jag vill se imorgon?

Nu har jag dock snackat väldigt lite om mig själv och väldigt mycket om en väldigt stor del av filmhistorien endast för undervisningens skull – så kan vi ju inte ha det. Det finns uppenbarligen filmer i den här röran som är mer ”guilty pleasure” för mig än andra – filmer jag tänkte dela med mig av nu, för att kanske leda in en eller annan i samma fantastiskt dåliga värld (med betoning på fantastiskt) som jag stundtals lever i.

Filmerna jag väljer är filmer med den speciella, lättsamma, ”b-iga” tonen som gör att jag inte behöver ta dem på allvar alls men i gengäld ha en väldigt kul stund, vilket utesluter filmer som enbart är bra – med det sagt menar jag inte att alla filmerna är kalkoner. Vissa filmer får ett väldigt lågt betyg just eftersom den skalan snarare bygger på kvalitet, men med det inte sagt att filmen är mindre sevärd för det – snarare mer i de här fallen! Jag har försökt hålla mig till tio stycken, men vid det här laget vet du att det är toppen på det antagligen största filmiska isberget sedan Titanic sjönk till botten med lysena på.

Faster, Pussycat! Kill! Kill! (1965)

Russ Meyer är en av få regissörer i erotikbranchen som har kreativa ambitioner. Hans filmer är väl en slags mjukporr – inget att höja på ögonbrynen åt, men han gör det med en sådan glimt i ögat, med fantasi och med humor då att filmens handling och än mer händelser blir en fröjd att underhållas av!

Den här filmen har inspirerat Quentin Tarantino till exempelvis Death Proof och Kill Bill och det har länge varit snack om att han ska göra en remake av filmen.

Ett gäng minst sagt tuffa stripperskor tar lite semester i öknen med sina små vrålåk till bilar när de stöter på en åldrad krympling med en summa pengar i sin ägo. De bestämmer sig för att sno hans pengar, men först måste de blåsa hans två söner. Galenskap är bara förnamnet och kultstämpeln är tokhög! Bara titeln skriker ju ”se den”!!

Betyg:  7 av 10 Russ Meyerska höftnärbilder!

Sweden, Heaven and Hell / Svezia, inferno e paradisio (1968)

Sveriges befolkning har aldrig varit mer laglös än vad vi var i slutet av ”the swinging 60’s” – åtminstone om vi ska tro den här mondo-dokumentären från Italien. Jag behöver inte övertyga er mer att se den än vad den fantastiska berättarrösten i trailern ovanför redan gjort. Se den… eller dö…

”See the ‘Stockholm Strip’, were Sweden’s liberated youth – bored with sex (!), bored with drugs (!!), bored with life itself (!!!) – drop out… for good(!!!!)”

Betyg: 3 av 10 promiskuösa svenskor!

Vanishing Point (1971)

Den här filmen såg jag i samband med att Death Proof kom, då dom har en viss gnutta DNA ifrån varandra, minst sagt. Jag har nyligen införskaffat mig denna på blu-ray, vilket gör att jag nu kan uppleva allt sandstänk från bilens rivstarter och mullrandet från den stegrande V8:an samt allt hett knotter under huven därefter i glansig kvalitet.

Jag är inte ett dugg motorintresserad, så därför värderar jag högt när filmer kan göra mig trollbunden av något jag inte ens är intresserad av vanligtvis!

Den mytomspunne ungdomshjälten Kowalski ger sig ut på den amerikanska steppen med sin Dodge Challenger för att slå hastighetsrekord. Han slår vad om att han kan ta den från Colorado till Kalifornien på 15 timmar! Med sig på radio har han den legendariska radio-DJ:n ”Supersoul” och resan bjuder på många biljakter och ”lots of fun”!

Efter den här filmen ville alla ha en vit muskelbil av modellen Dodge Challenger. Och bilen fortsatte sättas på prov i Death Proof…

Betyg: 7 av 10 oslagbara Dodge Challengers!

Dracula’s Daughter / La Fille de Dracula (1972)

Jag hade kanske en ovanligt bra kväll när jag såg den här erotiska vampyrfilmen av kultregissören Jess Franco, men den har sannerligen en visuell elegans över sig vad gäller foto och… andra saker.

Tvåkanter med endast tjejer är väl obligatoriskt i en Jess Franco-rulle och när de dessutom är blodtörstiga vampyrer i ett vackert, gammalt slott i höstmiljö så blir det nästan för mycket av det goda till och med för mig. Minns jag rätt så var det fin musik också och en väldigt meditativ, tålmodig stämning och jag minns kanske inte så mycket av handlingen men väl några scener…

Betyg: 5 av 10 erotiska vampyrskor som konkurrerar ut Twilight-tonåringarnas åtrå för mänskligt kött alla dagar i veckan!

The Last House on the Left (1972)

Den här ”rape and revenge”-b-filmen av slasherkungen Wes Craven (A Nightmare on Elm Street, Scream) är en omtolkning av Ingmar Bergmans Jungfrukällan (1961)!

Filmen är väldigt grov – särskilt för sin tid men även nu, då den handlar om två 17-åriga tjejer som beger sig ut på ungdomsäventyr och springer på ett pundargäng som våldtar och närapå mördar dem båda. När pundargänget sedan åker vidare för att hitta någonstans att övernatta och för rum för natten hos en vänlig man och fru, så visar det sig att det är en av de våldtagna tjejernas föräldrar de bor hos!

Stämningen är både väldigt, väldigt obehaglig och David A. Hess  (r.i.p) briljerar som en av pundarna men framför allt med filmmusik som han också står för. Dock är filmen väldigt humoristisk när den inte borde vara det och det sänker filmen för mig, men den är sevärd trots allt.

Jag köpte en 3-disc-utgåva av filmen för några år sedan där det finns en bakom kulisserna-dokumentär som är väldigt sevärd. I den berättas det att stämningen på inspelningen var allt annat än harmonisk och att manuset egentligen var endast 30 sidor långt och till största del bestod av svordomar.

Betyg: 5 av 10 avbitna lemmar!

Thriller – A Cruel Picture / They Call Her One Eye (1973)

Bo Arne Vibenius premiärvisade den här mytomspunna, svenska ”rape and revenge”-filmen på självaste Cannes-festivalen, minsann!

Filmens huvudroll, FIB Aktuellt-utviksbruden Christina Lindberg, blev så populär där nere att de andra i filmteamet blev sura av all uppmärksamhet hon tog, sägs det, men filmen blev klimaxet på hennes karriär som världspopulär b-skådis och hon hade många kultrullar bakom sig.

I filmens spelar hon en stum, oskyldig brud som blir tillfångatagen av en charmerande, ondskefull man (spelad av legenden Heinz Hopf) som gör henne blind på ena ögat och tvingar henne att utnyttjas sexuellt gång på gång av ett flertal män. När hon lyckas bli fri skaffar hon en ögonlapp och förbereder för en gruvlig hämnd på dem som gjort henne illa!

Filmen är väldigt stilistisk – speciellt för att vara en svensk film, vilket är det som höjer filmen. Slow-motion och stilistiskt foto blandas med musik av självaste electro-ljudkonstnären Ralph Lundsten och sällan har svensk film varit så hård som i den här filmen. Faktumet att Christinas roll är stum gör att hon som skådespelerska endast behöver använda sitt kroppsspråk och det kan hon ju med råge… med den kroppen, höhöhö!

Quentin Tarantino har (igen) även influerats av denna b-film. En viss Kill Bill sägs av honom vara direkt influerad av denna och det är skäl nog för att se lite svensk filmhistoria som inte innehar namnet Bergman på omslaget.

Betyg: 5 av 10 punkterade ögonglober som sägs komma från en riktig, död människa!

Malibu High (1979)

Jag såg den här på en double feature-dvd med trailers och allt emellan – precis som en riktig grindhouseupplevelse ska vara!

Malibu High handlar om en revolterande problemtjej som bestämmer sig för att skita i skolan när sommaren närmar sig och istället sticker hon ut på nattklubb, går på gatan (väldigt.. hrrm… rebelliskt) och tar revansch på gamla pojkvänner som har behandlat henne som det fnask hon faktisk är.

Jag rekommenderar starkt det suveräna klippet ovanför som visar några riktigt hysteriska höjdpunkter, men det är långt ifrån allt och därför rekommenderar jag alla att leta upp den här filmen (finns på youtube för den late tror jag) och se den en tråkig kväll med några öl. Ungdomsfilmer var faan så mycket bättre förr!

Betyg: 2 av 10 rebelliska tonåringar med pistol!

House by the Cemetary (1981)

Lucio Fulci är en annan av b-filmens absolut största kungar och med sina splatter-drypande zombiefilmer ägde han scenen som han gjorde stor tillsammans med George A. Romero. Fulcis mest kända film är Zombie Flesh Eaters /Zombie /Zombi 2 (kärt barn har många namn) och The Beyond, men filmen jag fastnat allra mest för är denna, mer spöklika film.

Ett par med en liten son ska flytta in i ett gammalt hus vid en kyrkogård ute i ödemarken och givetvis börjar det hända mystiska saker – särskilt för den lilla sonen. I källaren ruvar det dessutom på en farlig hemlighet…

Fulcis patenterade, slafsiga zombieeffekter finns där men filmen bjuder framför allt på en mysruskig atmosfär tack vare den underbara miljön och det pianoklingande soundtracket som är bland det bästa i skräckfilmsmusikväg som gjorts!

Betyg: 7 av 10 spöklika flickor i fönstret!

Pieces (1982)

Till skillnad från Motorsågsmassakern satsar den här filmen enbart på att visa mer blod och lyckas bättre än sina föregångare i slasher-genren, så pass att den slaktar den mesta av konkurrensen från sin tid och även än idag.

Hostel-regissören och min personliga buddy-favorit, Eli Roth, älskar särskilt den här filmen och rekommenderade den genom ett filmklipp från mediabutiken Amoeba och jag blev nästan lika såld som honom på filmen.

Här är klippet med honom, där han berättar precis varför du borde se den och några ytterligare filmer. Se det! Se det! Se det!! Sjukt underhållande är bara förnamnet på hans beskrivningar.

Betyg: 3 av 10 blodiga vattensängsmassakrar!

Evil Dead 2 (1987)

Sam Raimi visste väl knappast vilken kultrulle han skapade när han gjorde den första Evil Dead-filmen ”på skoj” med sina polare 1981. Filmen var en långfilms-remake av hans kortfilm Within The Woods (1978).

Evil Dead 2 är i sin tur egentligen en endast ännu mer hejdlöst roligare och mindre seriösare remake av Evil Dead och kultlegenden och slapstick-geniet Bruce Campbell får bara ännu mer att göra i hejdlöshetens namn i huvudrollen. Han spelar en man som åker ut tillsammans med sina vänner till en stuga i skogen för att festa, men springer på demoniska andar när de hittar ”The Book of the Dead”.

Denna kanonfilm är bra både på riktigt och oseriöst vilket är ovanligt! Det är en av de roligaste filmer jag sett, dessutom. Slapstisk, skräck, skrik och fantastiskt underhållande effekter gör det här till den ultimata mysrullen för en skräckfilmskväll med kompisgänget, för ingen kan motstå ”The Evil Dead”…

Så… om du inte sett första Evil Dead – se den! Har du inte sett Evil Dead 2 – se den! Har du redan sett Evil Dead 2 – se den igen! Och igen, och igen, och igen, och igen och igen!!!

Betyg: 8 av 10 ursinniga motorsågsproteser!

Nu hoppas jag att jag lyckats få någon – om så bara för en kväll, att vilja sätta sig ner där hemma, ensam eller med en eller annan vän, och kolla några gamla, dammiga, raspiga b-filmer från exploitationfilmens guldålder – tiden då till och med dåliga filmer var bra!

Inget mer snack om att ”nej, jag ser inte filmer som är gjorda före jag föddes” för världen handlar inte om dig! Det är det här världen handlar om – att se film som får en att känna sig levande, samtidigt som man är lite nervig för att man ser något som känns så där lite småförbjudet.

Kolla in alla posters, läs alla taglines, se trailers, låt dig frestas och jag önskar dig lycka till med många trevliga, unika filmkvällar som du sent kommer glömma!

Här är övriga bloggare i Filmspanarna som skrivit om sina egna ”guilty pleasure” denna dag!

Allvarligt talat
Deny Everything
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Flickorna
Flmr filmblogg
Har du inte sett den?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Svartare än Noir
Syndare i Filmparadiset
The Velvet Café