Etikettarkiv: Matthew Lillard

Twin Peaks (2017) Analys & Tolkning: A male John Doe (Pre Part 5)

Twin-Peaks-Analys-Tolkning

Jag analyserar och tolkar detaljer i nya Twin Peaks (2017). Skrivet efter Part 1-4. Händelser i dessa delar spoilas. Tillika är analysen i högsta grad daterad när väl fler delar av Twin Peaks (2017) släppts. 

Övriga delar i serien


Har funderat lite mer kring kroppen i hotellrummet. Det väldigt lynchiska konstverket i sängen.

Huvudet var bibliotekarien Ruth Davenports. Kroppen såg underlig ut. Inte riktigt normal (liksvullnad till trots) och identifieringen stoppades av FBI:s säkerhetssystem. Fingeravtrycken i rummet ledde till rektorn Bill Hastings. Bill Hastings fru hade en koppling till Mr. C (”You followed human nature perfectly”).

Skuggvarelsen i glasboxen hade en potentiell kvinnokropp och ett underligt huvud. En uppenbar skarv syntes därimellan. Kanske framkallades skuggvarelsen genom någon slags ritual utförd av BOB/Bad Coop/Mr. C? Kroppen på hotellrummet kändes lite som en ”Frankensteins monster”-ritual. Kan tänka mig att något med sammanförandet av Ruths huvud med den huvudlösa kroppen framkallade skuggvarelsen i glasboxen. Varför kroppen var hemligstämplad kan bero just på att den inte är från denna planet, så att säga, utan från där BOB och MIKE kommer. Mysteriet med kroppen lär nog inte lösas helt, men det är en rimlig ”förklaring”.

Mr. C var bekant med Bill Hastings fru. Bill verkade vänsterprassla med Ruth Davenport (och flera andra på skolan). Kanske hjälpte hans fru Mr. C att koppla Bill till mordet som hämnd. Men egentligen placerade Mr. C dit kropparna. Eller så var faktiskt Bill där och hjälpte Mr. C, men i trans. Lånade sin kropp för att gå BOB:s ärenden, som Leland. Något som hans fru fick honom till, för att även hon gå BOB:s ärenden? Känns oavsett som att Mr. C (alltså BOB) styrde dem bägge till dom tveksamma saker dom gjorde. Helt enligt BOB:s högre förmåga. Otrohet, lögner, hämnd, brott, mord.

Jag gissar att anledningen till varför Mr. C (BOB) ville utföra detta dåd (som åtminstone tillfälligt framkallade skuggvarelsen i glasboxen) har att göra med hans knep för att undslippa att gå tillbaka in i ”The Lodge” när porten öppnades. Han skapade kanske rentav Dougie Jones i och med hans frankensteinformation med kroppen, med hela Dougies backstory etablerad i samma gest. Och Dougie Jones är givetvis en dubbelgångare skapad för att sugas in i ”The Lodge” istället för Mr. C, vilket lyckades. I samma gest lyckades den riktige Cooper i sin tur ta sig ut som en skugga av sig själv. Det är hans kropp, men han beter sig lite som att han saknar Coopers huvud.

Kanske är rentav kroppen Dougie Jones? Ifall DNA:t inte hemligstämplades på grund av kopplingar till oidentifierade varelser, föremål och ”Project Bluebook” (något Dougie Jones kropp skulle kunna klassas som i och med hans bakgrund och senare öde) kanske DNA:t leder direkt till den sedan länge försvunne FBI-agenten Dale Cooper? Parallellt sitter Dale Cooper i en fängelsecell i South Dakota – och i ett familjehem i Rancho Rosa, Nevada. Och Dougie Jones är en liten guldkula.

Annonser

Twin Peaks (2017) | Part 1: My log has a message for you

Jag skriver om dom 18 nya timmarna av Twin Peaks. Reflektion och spekulation – timme för timme.  Givetvis kryllar texterna av livsfarliga spoilers.

Manus av David Lynch och Mark Frost. Regi av David Lynch.


Part 1: My log has a message for you

En man bevakar en mystisk glasbox. Polisen i South Dakota upptäcker ett bisarrt brott. Hawk tar emot ett kryptiskt meddelande rörande FBI-agenten Dale Cooper.

Meanwhile
Twin Peaks öppnas med en återblick in i röda rummet, där Laura berättar för Cooper att dom kommer ses igen om 25 år. Jag har inte tänkt tidigare att hennes gest med händerna faktiskt snarast föreställer ett träd. Har sett det som att hon håller en flaska vin likt en servitris, konstigt nog. Fränt att en av bilderna från det stämningsfulla montaget i låååååångsamt tempo som sakta leder oss in i nutiden visar den skrikande flickan på skolgården, när nyheten att Laura Plamer dött. Jag har alltid gillat just den detaljen i pilotavsnittet väldigt, väldigt mycket.

It is in our house now. You are far away…
The Giant sitter i en fotölj mitt emot Cooper i ett svartvitt rum, i svartvitt. Det verkar inte vara samma jätte som förr. Han är i samma storlek som Cooper nu. Ger Cooper tre ”ledtrådar” återigen, tillsammans med flera kryptiska antydanden. Underbart otydliga. Lyssna till ljuden. Ljudet är svårt att förstå. Vad är i deras hus? Vilkas hus? Vilket hus? Vad kan inte sägas högt? Vad, vilkas, vilket, kanske. Cooper är långt borta från svaren. ”I understand”. På något fantastiskt sätt förstår Cooper vad jätten säger. Jag tror åtminstone att Cooper förstår vinken. Ledtrådar som kan leda honom rätt om han är uppmärksam på dom mystiska vägarna. Tre gåtor var det. 430. Richard and Linda. Two birds with one stone. Richard och Linda Thompson är i amerikansk kultur en gammal musikduo från 70-talet. Richard spelade gitarr och Linda sjöng. Mycket rimlig koppling. ”Two birds with one stone” är tydligen en amerikansk motsvarighet till uttrycket ”två flugor i en smäll”.

Vignetteformen
David Lynchs filmfortsättning av Twin Peaks – Fire Walk With Me (1992), blev kritiserad för sin vignettebetonade struktur – denna ljuvliga berättarform. Många händelser och karaktärer vi lärde känna från TV-serien fick inte mer än en scen eller två och mycket av detta klipptes sedan bort för att återuppstå i The Missing Pieces (2014). Denna vignettestruktur är något Lynch håller varmt om hjärtat och har använt sig av både förr och nu i sin karriär. I nya Twin Peaks syns detta i full form. Tålmodiga nedkast i tålmodiga ögonblick, ibland utan uppenbar payoff. Sällan mer tydlig än just i samhället Twin Peaks. Dr Jacoby får en leverans spadar till sin trailer ute i skogen. Lucy BRENNAN samtalar med vissa kommunikativa svårigheter med en kostymklädd man som söker ”sheriff Truman”. Bröderna Ben och Jerry Horne träffas på kontoret efter vad som verkar vara en lång tid ifrån varann. Jerry har blivit fullfjädrad hippie och investerat i Washingtons legaliserade drogindustri, medan Ben harvar med gnagare och den underskattade lilla hotellvardagen. Det mesta som händer i Twin Peaks verkar vara småstadslivets högst vanliga egenheter. Tiden rullar fortfarande på i sin egen takt i det lilla, amerikanska samhället. Utanför händer det saker.

The Glass Box
I vad som upplevs som ”katakomber ovan jord” tittar vi till i en brutalistisk skyskrapa mitt i New York. Här går allt i rostens nyanser. Dova ljud. Dov tystnad. Riktigt slick möbelanordning helt i Lynchs modernistiska smak. En ung man – Sam, bevakar meditativt och diciplinerat vad som verkar vara ett mystiskt experiment. En glasbox omringad av ett multum kameror. Så oerhört mycket David Lynch över miljön och tålamodet. En ung kvinna – Tracy, är nyfiken och charmar sig in efter att vakten mystiskt försvunnit. ”Mystiskt” är ordet för vardagen. Visst var det något mystiskt med kvinnan? Visst var det något mer än bara nyfikenhet? Jag tror hon var anlitad av någon eller några för att ta sig in där. Frågan är varför. Hon beter sig som att hon har dolda avsikter men döljer det med charm. ”You’re a bad girl, Tracy”. Det unga paret andas klassisk, lynchisk ”unga voujerister/detektiver snokandes bakom gränden i något mycket större än deras lilla värld. Plötsligt fylls lådan av en svärta och en minst sagt skum varelse uppenbarar sig. Kroppen är androgyn och huvudet liknar bebisen från Eraserhead (1977). Helheten är klassiskt lynchillustrativ. Så mycket Lynch. Ungdomarna har sex och saker börjar hända. Förvånade, skrämda, köttade. Ingen fattar någonting. Är den ryckiga figuren något likt BOB? Är det rädslans form?

It’s a world of truck drivers
My god. Presentationen av Dale Coopers dubbelgångare… jag menar Mr. C… Musik i form av Muddy Magnolias ”American Woman”, i remix av David Lynch, spelas. Gåshud av hänförelse och rysningar av rädsla turas om att få min kropp i totalt intrigerad. Mr. C. ger intrycket av djävulen själv. Som Linogue i Storm of the Century, fast med ett tyngre mörker som mantel och redo att hugga som en orm – rappt. Senast han sågs slog han huvudet i en spegel och var uppenbart desillusionerad… och nu… hur han övermannar vaktaren av redneckhålan, bägge gångerna. Wow BOB, wow. En håla bebodd av en minnesvärd radda ansikten med karaktär, minst sagt. Djävulsk ambiens hönskackel i bakgrunden. Lynchs kärleksbrev till redneck country! Tänk att vistas här. Familjen Motorsågsmassaker eller familjen Devils Rejects är åtminstone socialt kvicka. Dessa urholkade ögon och munnar är bara så obehagligt tysta och avvaktande. Beulla. Brrrrrr… Jag behöver en varm filt. Ray och Darya följer med Mr. C., men inte innan dom tagit farväl av den besynnerliga krymplingen och den pinnige järkan intill väggen. Den förstnämnde ges två vita kort. Sjukt.

My log has a message for you
Hawk får ett samtal av Margaret Lanterman. The Log Lady. Känslan av att se en tunn och svag Catherine E. Coulson i denna roll, någon vecka innan hon avled i cancer. Mycket berörande. Log Ladyns vedträd har ett meddelande till Twin Peaks-polisen Hawk och utan att ifrågasätta det minsta lyssnar han och försöker verkställa det Log Ladyns vedträd sätter i rullning. Något saknas och Hak måste hitta det. Det har att göra med Dale Cooper och det har också något att göra med Hawks ursprung. Han är en amerikansk urinvånare och om du sett runorna i Owl Cave samt läst The Secret History of Twin Peaks (2016) känner du till att Twin Peaks urinvånarrötter har kännedom om allt från små dvärgar till stora jättar, ugglor och gudalika krfter från naturen. Bilder av gamla indianmönster visar mer än sällan zickzackmönster – något som interiörerna både i Twin Peaks och ett visst rött rum visat förr.

”Hawk, if I ever get lost, I hope you’re the man they send to find me.”

(från Twin Peaks, avsnitt 16, 1990)

The Davenport Case
Jag älskar verkligen den utdragna soppan som utspelas utanför Ruths hotellrum i Buckhorn, South Dakota. En fet kvinna med en chihuahua känner en unken doft utanför rummet och polisen kopplas in. Den feta kvinnan har minne som en guldfisk och en absurd sekvens uppstår när hon ska hjälpa dem in i det låsta rummet och en lurigt paranoid vaktmästare vid namn Hank Fillmore bjuder poliserna på påfrestande missförstånd. Frost och Lynch är i absolut högform! Så oerhört amerikanskt iscensatt absurd humor! Poliserna lyckas till slut beträda lägenheten och ledande utredaren/detektiven Dave McKay tar hand om utredningen, spelad av karaktärsskådisen Brent Briscoe (som Lynch castade i Mulholland Drive). Brent Briscoe är bara för underbar. Så glad att han får briljera med Lynch på riktigt nu. Hans skådespel sitter i detaljerna – hur han för sin lugna figur, klassiska profil, som skapt för en trygg noirdetektiv. Hans svårtydda hundögon. Gesten med plasthandskarna. Jag smälter. Han lyckas se bufflig, ondsint och hemtrevligt småstadsgemytlig ut i en och samma manöver.

Kroppen dom hittar på sängen har varit med om ett och annat. Någon har byggt ett Frankensteins monster och jag kan bara ana vem, vilket gett mig en teori. Men var sak har sin tid. Ett kvinnligt huvud med ett hål genom ansiktet, som tillhör Ruth Davenport. Kroppen är oidentifierad, men enligt mig ser den inte ordinär ut, svullen i hettan eller ej. Kroppen i glassboxen – den hade en skarv mellan kropp och huvud, inte sant? Skulle kroppen kunna tillhöra Ruth Davenport – men framför allt – skulle eraserheadbebishuvudet kunna tillhöra den mysko kroppen i sängen? Kan det vara ett ”frankensteinmord” avsett att framkalla en ondskefull kraft på något sätt? Som vi kanske såg tecken på i glasboxen? ÄR hjärnan bakom detta Mr. C., snarare än skolrektorn Bill Hastings, som häktas för mordet? Jo, jag vet, brottsplatsen kryllar av hans fingeravtryck, men om vi tänker bort logik för en stund? Det här är ändå en lynchproduktion.

Bill Hastings (formidabelt spelad av Matthew Lillard från Scream och… Scooby Doo) verkar vara en reko kille i övre medelklass med fru, villa, respektabelt jobb och glad uppsyn. Det ringer Leland-varningstecken här. Varghuvudet på dörrknackaren var mörk humor. Visst har han något lurt i bagaget, men frågan är vad. Lillard är briljant i förhöret. Han spelar ansträngd, darrigt nervös och flackigt paranoid. Skärrad. Svårt att avgöra hur på för vis han är skyldig. Han verkar ju ha vänsterprasslat med Betty i skolpersonalen tycker jag. Underbar scen på underbar scen. Starka vibbar av Mulholland Drive allt som allt. Det är så vackert att Briscoes utredare Detective Dave Mackley är en vän till familjen och allt. Och att det identifierade avhuggna huvudet tillhör bibliotekarien på Bill Hastings skola. Det är så skevt trevligt ”Small town, America” det kan bli. Morden i Midsomer filterat genom Lynchs absurdland och Frosts utsökta känsla för att sno om dramat flera varv runt sig själv och för säkerhets skull ge det dubbelrosetter. Men värre blir det. En liten bit kött i bakluckan på rektorns bil…?

Nya rum i ny rymd
Allt hittills har präglats av det tålmodiga tempot som får oss att dels sjunka in i upplevelsen och dels vässa sinnena. Så mycket bisarrt händer i scen för scen och samtidigt… så lugnt och stilla. Frånvaro av musik och närvaro av just sådan experimentiell ljudläggning som jag älskar med Lynch. Det är definitivt film framför TV. Det är inte filmisk TV. Det ÄR filmiskt i hela utförandet, men utvidgat till 18 timmar eftersom det är en del som ska vecklas ut. Den vidgade scenen med nya rum bortom Red Room, nya landskap bortom Twin Peaks. Nu – New York, South Dakota och Texas eller vem vet vad. Det är en metakosmisk roadmovie som sträcker sig över hela USA och in i konstiga, abstrakta skrymslen på samma gång. Det är surrealistisk krim (alla karaktärer som för handlingen framåt är kriminalare). Det är absurd humor. Det är skräck. Det är Mark Frost 2.0. Det är Lynchs hela filmiska katalog och visuella konst nerhackat i samma sallad. Det är underbart.

Scream (1996)

Halloween-banner-2014Scream 1996 Original PosterGenre: Skräck, Slasher, Kriminalmysterium, Metarysare
Produktionsland: USA
Manus: Kevin Williamson
Regi: Wes Craven
Längd: 111 min
Skådespelare: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox, Skeet Ulrich, Rose McGowan, Matthew Lillard, Jamie Kennedy, Drew Barrymore, W Earl Brown, Henry Winkler, Joseph Whipp, Lawrence Hecht, David Booth, Liev Schreiber, Roger Jackson (röst)

Skräckmästaren Wes Craven regisserade Scream efter ett manus av Kevin Williamson. Filmen omdefinierade slasherfilmen och anses fortfarande vara en milstolpe inom genren. I filmen medverkar Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox som tonåringen Sidney Prescott, poliskonstapeln Dewey Riley och reportern Gale Weathers.

scream4

När två tonåringar blir brutalt mördade skakas stämningen i den lilla staden Woodsboro upp. Sidney Prescott och hennes vänner är alla nyfikna på vem som kan ha legat bakom detta illdåd. Den unge polismannen Dewey Riley, vars lillasyster Tatum är Sidneys bästa vän, försöker ambitiöst att assistera sina överordnade i att lösa mysteriet, samtidigt som reportern Gale Weathers dyker upp i Woodsboro i hopp om att få en bra story. Sidney börjar jagas av en maskerad mördare och folk börjar undra om morden kan ha en personlig koppling till henne.

scream8

Scream är en av de bästa skräckfilmerna som någonsin gjorts. Manuset är genialt, karaktärerna är lättomtyckta och filmens handling var originell och unik när filmen kom, samtidigt som filmen är en stor hyllning till hela slashergenren. Jag tycker dessutom att Scream är en av de filmer som definierar nittiotalet.

Skådespeleriet är bra, både från Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox som kom att bli hela filmseriens huvudkaraktär och från övriga. I ett par mindre roller ser vi Drew Barrymore och Henry Winkler (Fonzie från Happy Days). Den skådespelare som för mig stjäl föreställningen är dock Matthew Lillard, som är hysteriskt rolig. Många av hans repliker var dessutom improviserade.

scream10

Det enda problemet med filmen enligt mig är att scriptan har misskött sig. Filmen har ovanligt många kontinuitetsmissar, varav vissa kan vara ganska irriterande. En annan grej som stör mig är när några karaktärer tittar på Halloween (läs recensionen här) och en av karaktärerna klagar på att blodet är för rött, trots att scenen ifråga inte innehåller något blod.

Även om filmen är den bästa i serien så tror jag att jag gillar serien som helhet mer (förutom fyran) än vad jag gillar den här filmen, om nu det låter logiskt, och i det sammanhanget är filmen en väldigt bra grund för resten av serien utöver att vara en bra film i sig. Det talas ofta om filmens inledning, och även om jag håller med om att den är bra så tycker jag att filmen starkaste del är slutet. Då menar jag inte bara sista scenen eller så, utan hela de sista fyrtio minuterna ungefär.

scream14

Min favoritscen i filmen är scenen där mördarens identitet avslöjas. Dialogen och stämningen i den är asbra, och jag vill egentligen skriva mycket mer om den men jag vill inte spoila något. Filmen är sprängfylld med referenser till andra skräckfilmer, både visuella, i dialog och i musik. Scream är bra oavsett hur man ser den, men för att kunna uppskatta den på bästa sätt bör man ha sätt så många klassiska slasherfilmer som möjligt, framförallt Halloween och Terror på Elm Street.

Rent psykologiskt sett tycker jag nog att Scream är den läskigaste slasherfilmen någonsin.

scream21

Visste du att:

  • Karaktären Billy Loomis är döpt efter Doctor Sam Loomis från Halloween-filmerna. Detta är något av skräckfilmstradition, eftersom Doctor Loomis i sin tur var döpt efter en karaktär i Psycho som också heter Sam Loomis.
  • Filmens titel skulle ursprungligen vara ”Scary Movie”. Detta blev senare titeln för den första filmen i Scary Movie-serien, som till stor del är en parodi av Scream.
  • Regissören Wes Craven har en cameo som skolans vaktmästare. Vaktmästaren heter Fred och har samma klädsel som Freddy Krueger från Cravens tidigare film A Nightmare on Elm Street (läs recensionen här).

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Filmens scripta som får ta emot filmens kanske största kritik av Christer heter Annie Welles. Hon kom sedermera att göra samma yrkesroll även på inspelningarna av American Pie, Erin Brockovich och återkommande scripta på Steven Soderberghs filmer såsom Traffic, Ocean-filmerna och Magic Mike. Förmodligen gjorde hon ett bättre jobb då men skriv gärna annars och påpeka eventuella scriptabrister även för dessa filmer. För att det är intressant att veta.