Etikettarkiv: Martin Sheen

Apocalypse Now (1979)

Artsy-Fartsy-headerapocalypse-now-a30

Genre: Drama, Krigsskildring
Produktionsland: USA
Svensk titel: Apocalypse
Manus: John Milius, Francis Ford Coppola, Michael Herr (baserad på en roman av Joseph Conrad)
Regi: Francis Ford Coppola
Längd: 153 min
Budget: 31 500 000 dollar
Skådespelare: Martin Sheen, Marlon Brando, Frederic Forrest, Sam Bottoms, Laurence Fishburne, Robert Duvall, Dennis Hopper, Scott Glenn, Harrison Ford, G D Spradlin, Albert Hall

Saigon under det pågående Vietnamkriget. På ett hotellrum i staden befinner sig den unge kapten Willard. Han är närmast medvetslös efter en spritdränkt natt, när två amerikanska soldater knackar på dörren. De medför ett extremt hemligt budskap. Willard hämtas till den amerikanska arméns högkvarter i staden, där han av en general får i uppdrag att bege sig uppför floden till gränsen mellan Vietnam och Kambodja. Här härskar sedan en tid en galen amerikansk överste vid namn Kurtz. Willard måste till varje pris döda denne Kurtz.

large_523334

Detta cirka femte återseende av Apocalypse Now (givetvis inte reduxversionen) stärker ytterligare filmens förmåga att ge något mer för varje tillfälle. Svenskar har sina fettsvettstänkande thailandsresor och introverta ensamtrippar i backpackerleden att göra någon gång var eller varannat år, men många av oss skulle nog ha stor nytta även av traditionen att trycka på ”play” för en båttur i skuggan av vietnamkriget med kapten Willard (Martin Sheen) i hans väg mot överste Kurtz (Marlon Brando). Även om Joseph Conrads klassiska kortroman Mörkrets Hjärta (Heart of Darkness, 1899) och Orson Welles radiopjäs med samma namn (1939) har sina egna fördelar, tycker jag att Francis Ford Coppolas (The Godfather I-III, The Conversation) tolkning har det som lyfter den över jämförbara poängteringar.

large_523345

Magin i att låta filmen bygga upp oerhörd förväntan inför mannen, myten, legenden Kurtz och sedan casta mannen, myten, legenden Marlon Brando är… briljant. Finns det någon i dagens filmklimat som skulle kunna axla samma förväntan och tyngd som Brando gjorde i Apocalypse Now? Daniel Day-Lewis är inte alls där, men han skulle verkligen försöka. Det krävs en personlighet och ett bagage som får Jared Letos dildoskämt och busringningar mellan inspelningen av sommarens Suicide Squad (2016) att motsvara ett dagisbesök från en ABF-utbildad clownpraktikant.

large_523340

Den här gången tänkte jag oerhört mycket på Kurtz övertygelse om naturen och existensen. Hur han vänt mörka hot som ondska, lidande, skräck och död till ett slags svar på naturens urkraft. Hur han hittat svaret på varför människan begår dom oerhörda övergrepp på varandra som vi gör. Med influenser från gammal buddhistisk filosofi, verkar allt mörker omvärderas som vägen till förening med alltet. Jag tror jag förstår desto mer av Kurtz insikt och hur han genom den insikten får andra övertygade om sin länk till den stora gudakraften. Och hur den nås. Hur Willard närmar sig Kurtz harmonier för att närma sig honom kroppsligen, likt hur Kurtz närmar sig alltets harmonier för att lyckas förkroppsliga alltet – eller?

large_523328

Det kan verka som en destruktiv kraft, men själva hemligheten Kurtz tror sig ha sett, är förmodligen hur människans närmande vid död misstolkas och hur den ska tydas för att människan – han själv, ska nå vägen till den fullständiga urkraften. När filmen når sin avslutning blinkar min tes tillbaka mot mig, i formen av en sammansmältning mellan människa och en uråldrig gud, flera gånger än en. Enheten skymtas i förloppen mellan flera. Svaren finns i cyklernas rytm. I den eviga ritualen. Naturen har sin gång, mörk eller ej. The horror… The horror…

large_523306

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
1 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
3 – Action
4 – Prat

apocalypsenowbdcap1_original

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
47/50 – Totalt

SYD-Betyg-09

The Little Girl Who Lives Down The Lane (1976)

Halloween-banner-2015 tumblr_ntm18yOil31rt156jo1_1280

Genre: Drama, Thriller, Mysterium
Produktionsland: Kanada, USA, Frankrike
Svensk titel: Den Lilla Flickan i Huset vid Vägens Slut
Manus: Laird Koenig (baserad på hans roman)
Regi: Nicolas Gessner
Längd: 100 min
Budget: 1 100 000 kanadickdollar
Skådespelare: Martin Sheen, Jodie Foster, Scott Jacoby, Mort Shuman, Alexis Smith

Den unga, intelligenta flickan Rynn lämnas att leva ensam när fadern dör. Hon är fast besluten om att leva själv och klara uppväxten utan någon vuxen. Hon bor ensam i en villa i utkanten av stan och får kämpa med att dölja att hon faktiskt är helt ensam.

She was only a little girl. She lived in a great big house… all alone. Where is her mother? Where is her father? Where are all the people who went to visit her? What is her unspeakable secret? Everyone who knows is dead.

22578317710_3f395d5626_o

Jodie Foster (The Silence of the Lambs, Panic Room) spelar här 13 år gammal huvudrollen som ensliga skarphuvudet Rynn Jacobs, i kölvattnet efter succéer som Taxi Driver och Bugsy Malone – bägge hade premiärer tidigare samma år och visar vilket kanonår detta var i Jodie Fosters karriär. Jag är ingen expert på Foster och tänkte att hon kanske inte hade gjort så värst mycket mer innan detta – bortsett från en del TV-roller då, men hon hade sedan slutet av 60-talet hunnit med både huvudroller och biroller i ett flertal långfilmer och givetvis massor av TV-produktioner, så tji fick jag.

Här visar hon verkligen talangen som bringat henne alla skådisförfrågningar. Hon är självsäker och avslappnad, med timing i vad som händer i scenerna undertextmässigt men aldrig så det blir överanalyserat, utan med bra balanssinne i agerandet. Sedan spelar hon mot riktigt bra namn också. Martin Sheen (Badlands, Apocalypse Now) glänser i sin intensivt påträngande glidarroll och 19-årige Scott Jacoby (Bad Ronald) är ännu lite bättre, som en ung, smart trollkarl. Han kan verkligen framhäva komplexa känslor med genuint blottande ansiktsuttryck som kontrasterar mot hans säkra attityd.

little_girl_lane-1

Dessa tre tillsammans med en mycket trevlig Mort Shuman  i rollen som en polis får verkligen till en teaterkvalitativ dynamik karaktärsmässigt och tack vare fint samarbete i deras ageranden från varsitt håll. Shuman var egentligen flitigt producerande låtskrivare samt filmkompositör och skrev några av Elvis Presleys allra största hits samt mästerverket ”This Magic Moment” som tolkats av många, men han gjorde även några få skådisroller emellanåt.

Lite tråkigt att veteranen i gruppen – 55-åriga Alexis Smith (Night and Day, Any Number Can Play, Dallas) inte är riktigt lika med. Hon är lite väl dramatisk och tydlig i sin karaktärs känslor, men då är jag också väldigt kräsen. Egentligen kanske hennes karaktär passar rätt bra i hennes tolkning, då den förbittrade, stela damen kommer fram. Jag är nog för hård som ser hennes del i filmen som svagare, då det nog mest handlar om karaktärsmässig kontrast. Jag får lite dåligt samvete faktiskt. Med över 60 roller i bagaget och roller mot legender som Cary Grant, Clark Gable, Bing Crosby och Humphrey Bogart går det inte att ifrågasätta hennes erfarenhet, men erfarenheten kommer trots allt från en annan tid och denna film gjordes i det nymodiga, mer neorealistiska 70-talet. Allt landar på ren matchning av olika stilar, snarare än på egentliga brister. Hon är inte dålig, det vill jag ha sagt.

22145127783_306521eb0a_o

Jodie Foster har i efterhand kallat denna film för hennes minst roliga, då hon sagt att ingen på inspelningen gjorde filmen med glädje. Kanske är det en del av denna disharmoni som gör att jag faktiskt gillar stämningen? Disharmoni kan ju många gånger ge en egen form av känsla vilket filmhistorien visat (Von Trier och Kubrick är några som beprövat detta).

Filmen bär i övrigt på stark 70-talsatmosfär, som sig bör. Väldigt fina glesbygdsmiljöer i fuktigt, höstgrått kustklimat i Kanada. Hela inramningen känns som sagt som skriven för en pjäs med sin starka karaktärsdynamik och förankring i Rynn Jacobs ensamma villa, men filmen bygger i själva verket på en bok. Ett moment i filmen som jag störde mig på då det gjordes väldigt plumpt och billigt – jag behöver inte säga vad, skiljer sig en del i boken då den vågade gå lite längre med karaktärerna.

littlegirl2big

Detta drar ner betyget lite för mig, samt klavertrampet när filmen i allvarliga scener plötsligt bjuder på tidstypiskt jättegrovbasig 70-talsfunk, som ger mig vibbar av blaxploitation och flamboyanta hallickar när jag nog knappast borde dra dom associationerna. Dock bjuder filmen överlag på fin filmmusik i mer klassiska flöjtmelodier (blandat med stycken av Chopin) som sätter desto bättre karaktär på ett sätt som dagens dramer och thrillers sällan lyckas med.

Allt som allt (hugeda mig vad jag maler på i vad som ska vara korta recensioner); Briljanta Jodie Foster är knappast enda behållningen i den här lilla pärlan, men förvänta dig ingen rysare utan snarare ett lågmält mysdrama med rysarinslag och konsekvent bra spänning. Av någon outgrundlig anledning hade denna premiär i Sverige först, av alla platser i världen. Fråga mig inte varför, men ge mig gärna svaret.

3 – Manus
4 – Skådespelare
3 – Atmosfär
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
————
19/30 – Totalt

SYD-Betyg-06