Etikettarkiv: Marquis de Sade

Eugénie / De Sade 2000 / Eugénie de Sade (1973)

Mkrorecensioner-header 1288092926

Genre: Drama, Thriller, Erotik
Produktionsland: Frankrike, Liechtenstein
Språk: Tyska, Franska
Manus: Jesús Franco (inspirerad av Markis de Sade)
Regi: Jesús Franco
Längd: 91 min (DVD) | 86 min
Budget: Lågbudget
Skådespelare: Soledad Miranda, Paul Muller, Andrés Monales, Alice Arno,  Jesús Franco

Eugénie – en ung och vacker men blyg flicka, bor med sin styvfar. En berömd författare som specialiserat sig på erotiska romaner. En dag råkar hon läsa en av hans erotiska böcker och dess kraft träffar henne så starkt att hon börjar känna en sexuell attraktion till styvfadern. Han märker detta och börjar bjuda in henne till sin mörka njutningsvärld innehållandes både perversion och mord.

tumblr_mc1df8ZMST1qbduoyo1_500

Skådespelerskan Soledad Mirandas (Vampyros Lesbos, She Killed in Ecstacy) sista film innan hennes död regisserades av parhästen Jess Franco (Vampyros Lesbos och 160 andra erotiska lågbudgetfilmer) och är en tolkning av världshistoriens mest kontroversielle författare – Markis de Sades idéer (som bland annat skrev Sodoms 120 dagar och fängslades för hans perversioner), och vad jag förmodar en tolkning på just hans kortroman Filosofin i sängkammaren eller De omoraliska lärorna: dialoger avsedda för unga flickors uppfostran (1795).

Denna roman skildrar en 15-årig flicka som av några äldre libertiner får lära sig den ”sanna” konsten av att njuta. En konstform som enligt de Sade gjorde sig bäst genom sadistiska tillvägagångssätt, där njutning kom på bekostnad av smärta och att endast den som hängav sig åt detta kunde förstå den fulla njutningen. En mer oblygt okommersiell och kompromisslös form av Fifty Shades of Grey några hundra år tidigare.

eugenie-de-sade-soledad-miranda-9

I denna film förflyttas berättelsen till filmens nutid – tidigt 70-tal, där åldern på ”flickan” i huvudrollen aldrig nämns, även om Soledad Mirandas verkliga ålder var 27 år. Hon framställs dock som betydligt yngre genom effektiva, väl valda poseringar, kläder och ett till en början oskuldsfullt storögt, mentalt grodperspektiv. Det är självklart att hon ska föreställa närmare 15 år snarare än vuxen ålder för den sexuella laddningens skull.

Karaktären Eugénie bor med sin styvfar (helhjärtat ondskefullt spelad av Paul Muller – Francos egen Heinz Hopf) som skriver erotiska romaner. När Eugénie tjuvläser dem är det som att en ny fascinerande värld öppnas upp för henne och hennes styvfar tar omedelbart chansen att låta den sidan utvecklas hos henne med honom som en slags läromästare. Dom beger sig ut tillsammans för att jaga byten till deras sexuella spel, med en undersökande detektiv (spelad av regissören Jess Franco) hack i häl som bevakar dem på håll. Det dröjer inte länge förrän Eugénie tar egna initiativ och i samband med detta uppstår viss problematik i styvfaderns enkla plan för henne.

Eugenie Sex Happening (1974)_00_20_23_00022

Soledad Miranda (som här gick under artistnamnet Susan Korday men på posters även som tidigare mest förekommande Susan Korda) har soloföreställning i titelrollen och har aldrig varit bättre, vilket framför allt består i hennes unika förmåga att hypnotisera med sin utseendemässiga och fysiska kontroll. Hon var tidigt skolad i flamencodans och kunde fixera uppmärksamheten med förföriska nummer, men här räcker det likväl med att hon sitter i ett hörn helt stilla som en prydnad och jag kan titta på henne i flera minuter utan att tappa intresset. Jag talar alltså om starkt fokus på yta här och rent ytligt åskådande av kvinnan – inga kompromisser utan helt och hållet uppriktigt.

Det är just vad Jess Franco gör i flera stunder och lyckas på så vis skapa intressanta, knappt rörliga tavelmotiv som emellanåt för fram en slags handling. I just denna film överraskar dock Franco med att faktiskt berätta en ganska intressant historia som hinner med förvånansvärt mycket. Han har nog aldrig varit mer effektiv och resolut vad jag kan veta och jag finner utvecklingen klart intressant.

eugenieBUcap04

Filmen funkar alltså som mer än en studie i Soledad Mirandas överjordliga skönhet. Hon visar enligt mig övertygande att hon är en riktig skådespelare och inte ren ”tease”. Hon är som mest trollbindande med kläderna på och filmen är inte alls en nakenfest utan lika mycket ett intellektuellt skådespel.

Franco gör många vettiga drag för att visa kvalitet framför kvantitet och överträffar sig själv när det kommer till att göra film gångbar för en publik utanför dom redan insatta, även om karaktäriseringen av den unga Eugénies totala fascination vid styvfadern förstås både är oerhört endimensionell och mansperverst önskedrömmande skriven. Det är ju ändå Markis ”sexmanin personifierad” de Sade filtrerad av Jess ”besatt i lesbiskt sex” Franco. Fotot kunde spetsas till med lite roligare miljöer och istället för naturliga toner blanda in mer djärva grepp med ljussättning och färg (som i Eugenie 1970 och Nightmares Come at Night exempelvis), men vad jag får är mer än stabilt.

192815

Jag älskar sekvensen när Miranda klädd i jätteflamboyant, röd solglasögonutstyrsel tillsammans med sin styvfar drar till ”storstan” – västtyska Berlin. Denna del av filmen bär en prägel av Brian De Palmas estetiska retrosensualism, innan De Palma själv presenterade den. Francos förmodade favoritfärg röd används plötsligt rikligt i detta mer lekfulla parti som kontrast till Berlins betonggrånad.

Filmens sista akt blir drama på riktigt så pass att Franco förvånar mig, men på ett bra sätt. Jess Francos egen medverkan som den övervakade privatdetektiv är också finurlig, då dom mest låter honom studera dem utan att hindras. Han blir som ett slags intellektuell spöke som kan bedöma deras eskapader och indirekt komma med råd då dom accepterar att han är på samma sofistikerade nivå som dom.

800full-eugenie-de-sade-screenshot

Soledad Miranda dog tyvärr tragiskt i en bilkrasch direkt efter inspelningen av denna film och blev en av dom mer okända ikonerna i den mytomspunna ”Club 27”. Därför dröjde det några år innan filmen fick release. Till råga på det gjorde Franco en till film 1970 som figurerar under namnet Eugenie (Eugenie – The Story of Her Journey into Perversion) eller Eugenie 1970, men originaltiteln är La Isla de la Muerte, med svenska Marie Liljedahl (Jag, En Oskuld / Inga) samt en film 1980 som heter Eugenie (Historia de una Perversión). Samtliga har rötter i Markis de Sades grundkoncept.

3 – Manus
4 – Skådespelare
3 – Atmosfär
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
————
20/30 – Totalt

SYD-Betyg-06

Övriga recensioner på filmer av Jesús Franco:

Min recension på Salò / Salò o le 120 Giornate di Sodoma (1975)

Annonser

Die Marquise von Sade (1976)

Mkrorecensioner-header OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Genre: Erotik, Drama, Vampyrfilm
Produktionsland: Schweiz
Alternativ titel: Doriana Grey (felstavad internationell titel), Das Bildnis der Doriana Gray (västtyska X-rated), Marquise de Sade (västtysk videotitel)
Manus: Jesús Franco
Regi: Jesús Franco
Längd: 79 min | 75 min (Tyskland)
Budget: Lågbudget
Skådespelare: Lina Romay, Monica Swinn, Raymond Hardy, Olivier Mathot, Renato Romano, Pamela Stanford

Ung, vacker kvinna behåller sin odödlighet genom att erhålla andra kvinnors liv genom oralsex.

En ensam aristokrat kallad Miss Gray har en tvillingsyster på mentalsjukhus. Dom delar ett märkligt band till varandra. Miss Gray är rationell men ändå frigid, medan hennes syster är sinnesjuk men känner den sexuella tillfredställelsen för dem bägge. En kvinnlig reporter anländer till fästningen för att skriva om den mystiska Miss Gray.

linaromay9

Det roliga är att den kvinnliga reportern är ditskickad på order av en kvinnoorganistation, som är fascinerad över hur Miss Gray lyckas leva ett rikt liv i ensamhet, helt utan kontakt med män eller sexuellt begär efter dem. Precis som den nästan oförskämt tydliga handlingspremissen ovanför (hämtad från Filmtipset) lyder, bär Miss Gray bär på en sällsynt förmåga att förlänga sitt eget liv genom suga ut livet ur andra människor, genom oralsex. I huvudsak andra kvinnor, då detta är en klassisk Jess Franco-film där lesbiskt sex är än viktigare än kvinnliga vampyrer.

Det antydande beteendet hos Miss Gray tyder dock på att hon – trots avsaknad av vassa tänder, definitivt är en vampyr. Uråldrig människa ensamt boende i stort slott avskilt från omvärlden och med våldsamt sug efter människors liv är skäl nog.

Doriana Grey 1.5

Detta är dock en av Francos mer renodlade porrfilmer. Handlingen jag beskriver är ett oerhört simpelt upplägg löst inspirerat av Oscar Wildes ”Dorian Grays Porträtt”, samt ökände De Sades författarämnen. och någon egentlig utveckling på den sker inte under filmens speltid. Istället ser vi Doriana Gray föra oralsex på ett flertal kvinnor samt en man. Parallellt ser vi hennes identiska tvillingsyster åma sig och stöna i sin säng och nå klimax tack vare Doriana Greys sexuella dominansakter. Allt utspelas inomhus i ganska tråkiga rum och kameran fokuserar tyvärr mestadels rakt ner i dom inblandades skrev.

linaromay12

Dubbningen (jag såg den i huvudsak dubbad från tyska till engelska) är genomgående oerhört komisk och överspelad. Alla stönanden – som mestadels är hämtade från det tyskspråkiga originalljudet, är så överdrivet spelade att jag skrattar högt flera gånger. Dom få utemiljöbilderna är egentligen en och samma svepande tagning på Doriana Grey, gåendes utanför slottet. Det blir snabbt tjatigt och tillför ingen egentlig stämning. Ett till roligt ögonblick i filmen är en ganska tyst scen med tålmodigt utdragna bilder på den kvinnliga reportern när hon äter mat vid ett bord. Jess Franco verkar ha en fetish för glupska kvinnor även bokstavligen.

Ett stort plus – det enda filmen egentligen bär på utöver den finurliga premissen, är Lina Romay (Female Vampire, Barbed Wired Dolls och ett hundratal ytterligare Franco-filmer) i dubbelrollen som Doriana Grey-tvillingarna. Inte så mycket i rollen i sig, men hennes fantastiskt pageklippta frisyr och stora, hypnotiska ögon, i stundtals utsökt förföriska positioner, är francoeskt innehåll när det är som bäst.

doriana-gray

Kvinnlig ytlighet som behöver gourmetvarning och Lina Romays ansikte är nästan i klass med Soledad Mirandas närvaro (Francos tidigare stjärnaktris). Jag behöver knappast se mer än Lina Romays ansikte för att njuta av filmen rent visuellt och då är bakgrunden mindre viktig. Som film snarare än statisk bild betraktat, är dock Die Marquise von Sade en ganska fattig och fantasilös film.

Lina Romay blev för övrigt Jess Francos livskamrat fram till hennes död i cancer vid blott 57 års ålder 2012, även om dom gifte sig först på ålderns höst på grund av vissa olämpligheter – förmodligen främst åldersskillnadsmässigt. Franco själv dog 82 år gammal endast ett år efter henne, vilket tyder på att hon i verkligheten bar på en stor del av hans livsenergi och deras relation är ganska rörande.

1 – Manus
2 – Skådespelare
2 – Atmosfär
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
2 – Musik
————
12/30 – Totalt

SYD-Betyg-03

 

Orgier på film: Salò o le 120 giornate di Sodoma (1975)

filmspanarnaMånadens filmspanartema är ”Orgier” och trots att jag tvingats prioritera bort de senaste månadernas filmspanarteman måste jag givetvis vara med när det vankas ett ämne som detta. Det självklara underlaget för temat blev en klassisk publikdelare, Salò, eller Sodoms 120 Dagar – en sann orgie i sex, våld och förnedring från 1975. Missa inte heller min uppföljare till denna recension, där jag fördjupar mig kring  förhållandet mellan Saló och den modernare publikdelaren Twilight (2008).

Här är övriga filmspanarbloggares texter kring filmtemat ”Orgier”. Det ska bli kul att se vad andra filmälskare kan tänkas skriva om detta ämne…

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Filmitch
Flmr
Fiffis Filmtajm

salo-ou-les-120-journees-ii08-g

Artsy-Fartsy-header

coverGenre: Drama
Produktionsland: Italien, Frankrike
Manus: Pier Paolo Pasolini, Sergio Citti (efter en roman av Marquis de Sade)
Regi: Pier Paolo Pasolini
Längd: 116 min
Skådespelare: Paolo Bonacelli, Giorgio Cataldi, Umberto Paolo Quintavalle, Aldo Valletti, Caterina Boratto, Hélène Surgère, Sonia Saviange, Elsa De Giorgi, Ines Pellegrini, Antonio Orlando, Franco Merli, Antiniska Nemour, Dorit Henke, Sergio Fascetti, Bruno Musso

Salò kan sägas vara en film om vad människan hittar vid vägens ände i sökandet efter absolut makt, i kombination av absolut njutning. Den förklaras oftast ur perspektivet av att vara en kritik och ett hatbrev till fascismen. Om några människor fick absolut makt över massan är våldtäktsborgen i Salò enda sättet att få absolut utlopp för sin maktposition – maktens våld och våldets makt i total harmoni.

45fa6728fd38d2de6a8a1a9210d

Filmen är regisserad av den italienske poeten, filosofen, samhällskritikern, skribenten, författaren, fotografen och filmskaparen Pier Paolo Pasolini, som mördades under mystiska omständigheter när filmen var klar. Trots alla dessa fack han nu kategoriserats in i av mig är det också värt att nämna hans homosexualitet. Kontexten av alla dessa fack kan alltid uppmuntra till kontextläsande av hans film.

Salò, eller Sodoms 120 Dagar är baserad på romanen ”Les 120 journées de Sodome or l’école du libertinage”, skriven under 37 dagar av fångenskap på en 12 meter lång papyrusrulle av tidernas mest provocerande romanförfattare, den perverterade och intresseväckande fransmannen Marquis de Sade, år 1785. Pasolini har förflyttat berättelsen från den franska régencen under tidigt 1700-tal till en mer modern tidsålder, närmare bestämt till Andra världskrigets avslutning där den italienska fascismens elit skördade sina fält i samband med den stundande förlusten.

salo panties

Handlingen – ett förlopp utan egentligt dramaturgiska vändpunkter, toppar eller dalar, skildrar fyra stycken högt uppsatta fascistiska libertiner som kidnappat nio stycken pojkar och nio stycken flickor i omyndig ålder. Under fyra månader får dom leva ett fängslat liv i totalt undergiven diciplin med regelbundna, sexuella övergrepp. Alla förbjudna gränser överträds av fascisterna och inga regler får brytas av slavarna. Ett organiserat helvete på jorden har aldrig skildrats mer bokstavligt.

Frontal våldtäkt ratas för anal och oral sådan. Äldre män våldtar pojkar. Äldre kvinnor våldtar pojkar. Äldre kvinnor våldtar flickor. Äldre kvinnor våldtar pojkar. Slavarna tvingas dricka fascisternas urin och äta deras bajs. Fascisterna ”föregår med gott exempel” genom att göra detsamma, för att visa slavarna hur naturlig deras nya vardag är och för att visa sin enorma obryddhet. Slavarna kläs av nakna i grupp och får krypa som hundar i koppel. Selektiva våldtäkter beskådas oftast i grupp. Dom tvingas dö tusen dödar. Fascisterna ser ett problem i att slavarna tycks gilla gråt och skrik framför skrattet så i ett försök att vänja slavarna mellan tortyrritualerna och locka dem till skratt, berättar en veteranprostituerad grafiska och detaljerade historier om hennes egna erfarenheter av total förudmjukelse.

225ca0d63b6ff2d24e7138385ae

Borgens president (spelad av Aldo Valetti) bär på ett ständigt skelögt leende ansikte som liksom slickar sig om munnen utan att någonsin göra det. Han visar stolt upp sitt analhål för att välkomna middagsgästerna och är den som njuter allra mest av maktens våldtäktsritualer med slavarna – den mest utsökta formen av fascism, som också uttrycks som den mest rena formen av anarki. Total frihet är omöjlig att nå i ett jämställt samhälle så för att nå anarkins totala frihet måste du först nå fascismens totala makt över omgivningen. Enligt fascismen är makt den enda sanna friheten, kort sagt. Denne presidents ansikte är den bild som tydligast fastnat på min näthinna från filmen, trots att den visar i stort sett alla övergrepp du kan tänka dig på ett mycket bokstavligt sätt. Intressant faktum, vill jag påstå.

Från ett intellektuellt samtal i Salò: ”Ni borde inse att ibland finns ingen glädje att hämta ur en kvinnas anus.”

Salo_image3

Till Salós brister hör ur mitt perspektiv vid en första reaktion att filmens (och filmens fascisters) nyttjande av förnedring är så jämngående att jag som åskådare ganska snart bli härdad, likgiltig och faktiskt uttråkad. Att detta skulle vara en brist vill jag dock egentligen inte säga, då denna reaktion från mig säger någonting ännu mer groteskt än filmens groteskheter i sig – det avslöjar hur vår intelligenta hjärna blir immun och passiv för intaget av våld efter att vi matats tillräckligt länge. Detta är i sig fascismens största triumfkort – att göra massan passiv för det destruktiva vilket i sin tur ger maktens folk ännu större möjlighet att avancera.

När det går att vända filmens kanske största svaghet till en sådan kritisk tanke så kan jag inte döma den för det. Dom upprörda reaktioner filmen väckte när den kom 1975 och än idag är därför intressanta. Har dessa personer en större aktiv vilja att stoppa budskap om vad strävandet och undergivenheten till makten leder oss till för form av destruktivitet, än att faktiskt stötta kritiken mot den? Uttrycker inte dessa personer egentligen en passivitet och därmed ett undergivet stöd inför makten genom att uttrycka en aktiv kritik mot maktens kritiker?

d50f761b7324

Oavsett – filmer från svunna tider må i stort ha slagits och överträffats gällande innehåll av våld och sex, men Pier Paolo Pasolinis Salò håller fortfarande tronen i förhållande till dagens filmer. Den visar hemskheter avskalat och i stora, överskådliga rum utan domdera särskilt med instrument som klippning och musik vad åskådaren ska känna. Jag får själv betrakta och bedöma hur jag ska tycka och relfektera över det jag ser, men det är inte en på något sätt våldsförhärligande film för det. Långt ifrån.

Det enda riktigt självklara sättet att bräcka Salò lär vara att göra en dokumentär remake, där handlingarna på dessa underåriga slavar utförs i verkligheten – kanske i form av en dokusåpa?

salo03

Trivia:

  • Den ursprungliga DVD-utgåvan från augusti 1998 av Salò från Criterion Collection, plockades bort från marknaden på grund av rättighetsskäl som inte godkänts av Pasolinis arvtagare. Denna dvd-utgåva med den utmärkande vita ringen runt skivans spinnhål var värderar runt 600 amerikanska dollar eller mer i nytt eller fint skick under tidigt 2000-tal. Detta gör denna DVD-utgåva till en av dom mest värdefulla – om inte DEN mest värdefulla, DVD-utgåvan genom tiderna. Dock sjönk värdet märkvärt särskilt efter att Criterion gav ut filmen i en nyare DVD- och blu-ray-utgåva för några år sedan. Bootleg-utgåvor cirkulerar dock fortfarande till samma priser som den ursprungliga DVD-utgåvans värde, vilket innebär att du får syna utgåvorna noga om du inte vill bli lurad vid ett eventuellt köp till din filmsamling.

salo

  • Är du intresserad av metaforer i filmberättande? Pier Paolo Pasolini har sagt att scenerna då slavarna tvingas äta bajs är en metafor för konsumtionskapitalism och den ständigt växande skräpmatskulturen.
  • Titeln ”Salò” härstammar från samhället med samma namn vid Garda-sjön i norra Italien, där filmen utspelas. För italienare förknippas platsen Salò som en påminnelse om det skräckvälde diktatorn Benito Mussolini och hans regim gjorde Italien till, där Salò fungerade som fascisternas huvudstad från 1943 fram till deras fall från makten, 1945. Platsen har särskild betydelse för Pier Paolo Pasolini personligen, eftersom hans egen bror dödades där.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost

Se även filmrebellen John Waters (Pink Flamingos, Hairspray, Cry-Baby) ganska så mycket mer lättsamma introduktion samt samtal om Saló, här:




I backspegeln #12: Till minne av Jesús ”Jess” Franco (1930-2013)

I-Backspegeln2

Tredje och siste person att ta farväl av och minnas denna vecka är säkerligen ytterligare en vattendelare, men inom filmvärlden. Dock ett namn med en rik filmhistoria efterlämnad.

frnnn_zps0933a006

Jesús ”Jess” Franco var en av kultskräckfilmens största namn, med över 160 filmer på sitt samvete. Han gjorde frekvent lesbiska vampyrfilmer, djävulsfilmer, zombiefilmer, kannibalfilmer och slavfilmer – mestadels med ett erotiskt tema och hans rykte är tudelat just på grund av att filmerna vände sig åt det pornografiska hållet med otaliga ”Rated X”-filmer.ThObMir

Vad som är viktigt att komma ihåg är hans talang för scenografi och det visuella i sina filmer (zoomtekniken är ett av hans ganska innovativa grepp), trots sin väldigt höga produktivitet. Han började sin karriär som musiker med särskilt intresse för jazz.

venus_in_furs_poster_03Hans tidiga filmer utmanade hemlandet Spaniens fascism genom mycket sex och våld. Efter sina tidiga internationella framgångar flyttade han från Spanien till Frankrike för att få större frihet att göra utmanande filmer och det var en stil han sedan höll resten av sin karriär.

Några populära filmtitlar han gjorde genom åren är The Awful Dr. Orloff (1961), Necronomicon (1967), 99 Women, The Castle of Fu Manchu och Marquis de Sade’s Justine (alla 1968), The Bloody Judge och Count Dracula bägge (1969), Vampyros Lesbos (1970) och Daughter of Dracula (1972).

Han gjorde även svenskbekanta Swedish Nympho Slaves (1977) och Mondo Cannibale (1980) – världens sämsta kannibalfilm till och med enligt Jess Franco själv.

Vampyros-Lesbos-poster

Han arbetade med skådespelare som paradskådespelerskan Soledad Miranda, skräcklegendaren Christopher Lee, klassiske skådisen Jack Palance, svenska b-filmskådisen Marie Liljedahl och tyske galningen Klaus Kinski. Franco sägs vara den kanske ende regissören som kunde kontrollera Kinski.

awful_dr_orlof_poster_07

Större delen av hans filmer lyftes dock av hans favoritskådis, musa, livskamrat och sedermera på slutet av livet år 2008, hans fru – Lina Romay. Hon avled i cancer för ett år sedan – 58 år ung, och hennes betydelse för honom måste ha varit oerhörd för nu har även Jess Franco tagit farväl för gott.

Hans bidrag till filmhistorien lever dock kvar och är väl värt att uppmärksammas för vad det är. För att filmupplysa om Jesús ”Jess” Franco lite extra har jag plockat fram tre youtube-klipp som ger en liten känsla för hans filmer men framför allt klassisk, rolig filmavkoppling utan pretentioner…

Så här underhållande kan trailers vara. ”99 women! Without men.” ”Whisper to your friend that you saw it…” Okej, jag fattar. Eller vänta nu… Nej, glöm det.

En trailer fylld av erotik, frågetecken och mystik …men mest frågetecken. ”Perverse love of a father for his daugther – or is she his daughter?”

Jess Franco förstod också tidigt det självklara valet att låta den mytomspunne och mest erotiskt törstande manskaraktären på film – greve Dracula, bära klassisk 70-talsporrmustasch.