Etikettarkiv: Manus

Butch Cassidy and The Sundance Kid (1969) eller: Not that it matters, but most of it is true

Jag ”recenserade” denna omtyckta westernfeelgood med Paul Newman och Robert Redford för ett antal år sedan i min tredelade ”15 i topp”-lista över biografiska skildringar. Den texten var inte mycket att hänga i julgranen. Mest superlativ utan substans. Därför kompletterar jag med några meningar ytterligare för att göra Butch och The Kid någon form av rättvisa. 

Butch och Sundance jagas, efter en rad rånöverfall mot Union Pacific-järnvägen, av ett uppbåd av män. De lyckas komma undan och tillsammans med Sundances älskarinna, Etta, beger de sig till Bolivia där de sorglöst fortsätter med att råna banker. Kommer verkligheten någonsin komma ikapp Butch Cassidy och Sundance Kid?

Not that it matters, but most of it is true.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


2013:

Jag fick förmånen att se George Roy Hills alternativa western-feelgood/biografiska skildring om charmören Butch Cassidy och revolverundret Sundance Kid på stor duk för endast en vecka sedan och jag måste säga att jag blev golvad av den übermysiga stämningen som Hill skapat tillsammans med den elektriska kemin mellan huvudkaraktärerna – spelade av Paul Newman och Robert Redford. Tillsammans ångar dom på i dialog, aktion och samspel mot odödlighet.

Den amerikanska westerngenren har aldrig sett något liknande varken förr eller senare. Filmen kan liknas vid känslan av en dröm man aldrig vill vakna upp ifrån.  Det går knappt att beskriva upplevelsen bättre än så.

”You should have let yourself get killed a long time ago when you had the chance. See, you may be the biggest thing that ever hit this area, but you’re still two-bit outlaws. I never met a soul more affable than you, Butch, or faster than the Kid, but you’re still nothing but two-bit outlaws on the dodge. It’s over, don’t you get that? Your times is over and you’re gonna die bloody, and all you can do is choose where.”

2017:

Det krävdes endast att jag läste en rad repliker hämtade från filmen för att minnas filmens mest skinande guld. Jag var tillbaka i filmens så omhuldade elektricitet. Oftast lyfts den fram genom att hylla kemin mellan Redford och Newman – ett av filmhistoriens bästa duetter, allmänt förevigad i filmhistorien främst tack vare kemin i denna film.

Och kemin mellan Newman-Redford är underbar, utan tvekan, men kemin mellan två innebär inte per automatik att vi andra bjuds in i myset. Tack vare den så träffande feelgoodpoesin i manusförfattaren William Goldmans lekfulla replikskiften får kemin  precis det svängrum som gör att den inte bara stannar mellan två individer, utan når ut till publiken och bjuder in alla på dansen.

Lekfullhet – det är en energi som inte går att fejka. Goldmans intuition korsdrar genom det ordnade och Newman-Redford jazzar sömlöst med till Goldmans manus. Där är filmens kemi!

Betyg:
4 – Atmosfär
4– Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
43/50 – Totalt


Annonser

Memento (2000)

Mkrorecensioner-headermemento-movie-posterGenre: Thriller, Mysterium
Produktionsland: USA
Manus: Christopher Nolan (efter en novell av Jonathan Nolan)
Regi:
 Christopher Nolan
Längd:
 113 min
Skådespelare:
Guy Pearce, Joe Pantoliano, Stephen Tobolowsky, Carrie-Anne Moss, Mark Boone Junior, Russ Fega, Jorja Fox, Callum Keith Rennie, Harriet Sansom Harris, Thomas Lennon, Kimberly Campbell, Marianne Muellerleile, Larry Holden

Some memories are best forgotten

Leonard Shelby är en man plågad av en mycket sällsynt form av minnesåkomma; han har defekt korttidsminne, vilket får honom att glömma allt som händer inom fem minuter. Därför för han konstant anteckningar och tar bilder med Polaroid-kamera. När filmen börjar förstår vi snart att Leonard är mitt uppe i jakten på den man som våldtog och mördade hans fru.

Memento 1

Christopher (och som ett bihang även Jonathan) Nolans genombrott, som i dagens ljus framstår som att den befinner sig i skymundan av Nolans mer framarbetat blockbustervänliga filmer (Inception, The Dark Knight, Interstellar). Många älskar denna rafflande, baklängesberättade film om en man som lider av ett märklig minnessyndrom. Jag personligen har inte fått den att klicka med mig själv, även om den givetvis är klart bra och med en mycket intressant manusdramaturgi.

”I have to believe in a world outside my own mind. I have to believe that my actions still have meaning, even if I can’t remember them. I have to believe that when my eyes are closed, the world’s still there. Do I believe the world’s still there? Is it still out there?… Yeah. We all need mirrors to remind ourselves who we are. I’m no different.”

Men där ljuger jag ändå, för den bristande kemin mellan mig och den här filmen ligger just i att jag aldrig känner att berättandet fångar mig på riktigt. Det blir aldrig så där intressant som det låter på pappret. Trots att den har stor ”se om”-potential rent tekniskt känner jag att den enda riktiga anledningen för mig att se om den är för att se om jag kanske kan tycka om den mer ”den här gången”.

memento_natalie

Engagemanget hos mig väcks överraskande nog inte. Jag som älskar skarpa, kryptiska manus borde ju vara ”hooked”, men det blir för kallt och själlöst berättat för mig. För ytligt liksom. Jag engageras aldrig av kompetente Guy Pearces (Factory Girl, LA Confidential) huvudkaraktär. Jag önskar att han vore mindre behagligt modellsnygg och mer ful, för då hade filmen förmodligen köpt in mitt intresse tack vare mer yta. Jag distanseras ofta av obefogat snygga människor då utseendet blir en sköld för deras själ och det är ju den jag vill åt, inte potentiellt runkmaterial.

Men – en klart duglig film med intressepotential som lite går förlorad för mig. Filmen bygger på en novell av brorsan Jonathan Nolan, som känns som ett mycket mer idealiskt medium för att berättelsen – snarare än berättandet, ska bita på mig.

5 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Stämning
– Foto
3 – Musik
———-
16 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost

Dessa vinner på Oscarsgalan 2016 – del 1 av 2

oscars-2016-nominations-snubs-discussion

Här har jag tippat vilka jag tror att juryn röstar fram som vinnare i varje kategori på Oscarsgalan 2016, som hålls natten mellan söndag och måndag. Jag publicerar 12 kategorier nu och 12 kategorier senare idag eller tidigt imorgon, med kommentarer och funderingar för varje kategori.

I första halvan är det teknikkategorier, musikkategorier och manuskategorier. I nästa halva blir det skådiskategorierna och enskilda filmkategorier såsom bästa film och bästa animerade film.

chris-rock-oscar-countdown-770x443

Dom nominerade som är markerade med kursiv text är dem jag själv skulle överväga att prisa om jag själv satt i slutjuryn.


Best Sound Editing
“Mad Max: Fury Road”
“The Martian”
“The Revenant” VINNER
”Sicario”
“Star Wars: The Force Awakens”

Kommentar: Inga konstigheter här alls, dock väldigt svårtippat då det känns lite som ett jämnt race. Gissar på The Revenant framför Mad Max då den imponerade ljudmässigt. Mycket känsla skildrades genom ljud och avsaknaden av det. Dessutom är kameran väldigt rörlig och då är det en ännu större utmaning att få till ljudbilden när den visuella utblicken hela tiden skiftar i en och samma tagning.

Best Sound Mixing
”Bridge Of Spies”
“Mad Max: Fury Road”
“The Martian”
“The Revenant” VINNER
“Star Wars: The Force Awakens”

Kommentar: Och spikar därför The Revenant som vinnare av bägge ljudpriser på magkänsla, även om Mad Max: Fury Road lika gärna kan ta en av dom två ljudpriserna och dela skörden. Hade jag själv fått välja hade kanske Star Wars knipit den här.

Best Makeup & Hairstyling
“Mad Max: Fury Road” VINNER
”The 100-Year-Old Man Who Climbed Out The Window And Disappeared”
“The Revenant”

Kommentar: Fränt att Hundraåringen får glänsa på Oscarsgalan med sin långa titel! På spurtsträckan står det nog dock mellan övriga två och trots såren i The Revenant blir det nog den ännu skitigare och sminktäta Fury Road som vinner.

furiosa2

Best Costume Design
“Carol” VINNER
“Cinderella”
“The Danish Girl”
“Mad Max: Fury Road”
”The Revenant”

Kommentar: Jag personligen gillar nog dom rejäla, brungråa vinterskrudarna i The Revenant bäst, men för oscarsjuryn står det nog mer mellan samtliga övriga. Cinderella är det klassiska kostymkortet, men som känns för lättköpt. Carol och The Danish Girl spelar nog ut varandra. Kvar blir Mad Max så jag chansar faktiskt på den, men denna är den mest osäkra gissningen för min del. Eller nej!! Jag ändrar mig i sista minuten och gissar på The Danish Girl ändå. Klänningar som ska passa både kvinnor och män väger nog tyngst. Eller nej, efter att ha jämfört kostymbilder faller jag mest för Carol och jag hoppas juryn gör det också, ändå. Det här är den mest retsamma kategorin och jag går nog bet på den hur jag än gör.

Best Song
”Earned It” from ”Fifty Shades Of Grey”
”Manta Ray” from ”Racing Extinction”
“Til It Happens To You” from “The Hunting Ground” VINNER
“Simple Song 3” from “Youth”
”Writing’s On The Wall” from ”Spectre”

Kommentar: Lady Gaga är säkerligen omtyckt hos juryn och ”Til It Happens To You” är en typisk sång skapad för dokumentären och inte enbart någon inslängd poplåt. Bondlåtar vinner inte per automatik. Frågan är; när kommer för övrigt Lady Gaga få göra en bondlåt?

Best Score
Carter Burwell – “Carol”
Ennio Morricone – “The Hateful Eight” VINNER
Thomas Newman – “Bridge Of Spies”
Johann Johannson – ”Sicario”
John Williams – “Star Wars: The Force Awakens”

Kommentar: John Williams är urgammal och är nominerad för 50:e gången – femtionde gången! Med ny musik knuten till hans mest ikoniska filmmusikprojekt. Ennio Morricone är däremot ännu äldre och den ende nu levande som är lika högt klassad i branschen. Hedersstatyetter är gårdagens mat här med andra ord, för dessa gubbar trummar på tills dom stupar och inget annat. Newman framstår lustigt nog som en rookie i sammanhanget. Gamle Carter Burwell är i sin tur nominerad för första gången, vilket är dåligt med tanke på allt bra han gjort i vitt skilda genrer. Här hoppas jag att Morricone – min personliga favorit sedan typ 6 års ålder, vinner och det skulle vara det bästa ögonblicket på hela galan. Musiken till The Hateful Eight är bäst i år, helt enkelt.

still22

Best Cinematography
Roger Deakins – “Sicario”
Edward Lachman – “Carol”
Emmanuel Lubezki – “The Revenant” VINNER
Robert Richardson – ”The Hateful Eight”
John Seale – “Mad Max: Fury Road”

Kommentar: Skaran yrkeskonstnärer kunde knappt varit bättre med ikoner som Deakins, Richardson och Lubezki på listan. Lubezki kommer dock helt välförtjänt vinna för tredje året i rad och bli historisk, efter att ha vunnit för Gravity 2014 och Birdman förra året. Fotot i The Revenant klår bägge tidigare vinster med råge.

Best Visual Effects
“Ex Machina”
“Mad Max: Fury Road” VINNER
“The Martian”
”The Revenant”
“Star Wars: The Force Awakens”

Kommentar: Oerhört svårt. Oerhört jämnt, spekulativt. Svårt att jämföra någon mot en annan, men dom praktiska effekterna i Fury Road och Star Wars väger nog tyngre tack vare mängd. Juryn hyser nog mer kärlek till Fury Road eftersom den finns med i ”Bästa film”-kategorin, men Star Wars är ändå Star Wars. Gissar på Mad Max: Fury Road.

Best Production Design
“Bridge Of Spies”
“The Danish Girl”
“Mad Max: Fury Road” VINNER
“The Martian”
”The Revenant”

Kommentar: Produktionsdesignen i Fury Road är den mest uppenbara och därför vinner nog den, men det skulle varit kul om Jack Fisk fick vinna för The Revenant, då han är den kanske bäste i branschen och har jobbat nära avoritregissörer som Terrence Malick, David Lynch och Paul Thomas Anderson i stort sett genom hela deras långa karriärer. Ett unikum i filmvärlden.

Best Film Editing
Hank Corwin – “The Big Short” VINNER
Margaret Sixel – “Mad Max: Fury Road”
Tom McArdle – “Spotlight”
Stephen Mirrione – “The Revenant”
Maryann Brandon, Mary Jo Markey – ”Star Wars: The Force Awakens”

Kommentar: The Big Short kommer vinna tack vare att klippningsberättandet där är det klart mest tydliga och utstickande. Därmed inte sagt att det är den mest välförtjänta, då den osynliga klippningen baserat på långa tagningar i The Revenant mycket väl kan vara svårare och ett bättre hantverk. Berättande genom tydlig klippningsstruktur (okronologiska klipp, kreativa övergångar, parallellt berättande och olika format etc.) är dock något som alltid missuppfattas som klipparens förtjänst, när det i 9 fall av 10 egentligen är noga utskrivet redan i manuset. Så när klippningen hyllas, är det allt som oftast manusförfattaren som gjort det märkvärda i sammanhanget. Dock ska ju någon lägga ut pusslet också och det är inte alltid lika lätt i praktiken som i teorin, när bitarna väl filmats.

ladda ned

Best Adapted Screenplay
Drew Goddard – “The Martian”
Nick Hornby – “Brooklyn”
Adam McKay & Charles Randolph – “The Big Short” VINNER
Phyllis Nagy – “Carol”
Emma Donoghue – ”Room”

Kommentar: Jag har redan indirekt tydliggjort kvaliteten i manuset för The Big Short och utöver den lekfulla berättarformen lyckas den även göra avancera information om finansmarknad, matematik och system både underhållande och (just därför) mer lätfförståelig på ett effektivt sätt, vilket gör The Bigh Short given som vinnare här och i det här fallet ser även juryn samma sak som jag! Elefanten i rummet här är faktumet att Aaron Sorkins manus till Steve Jobs inte blev nominerad.

Best Original Screenplay
Matt Charman, Joel Coen, Ethan Coen – “Bridge Of Spies”
Alex Garland – “Ex Machina”
Josh Cooley, Pete Docter, Meg LeFauve – “Inside Out”
Tom McCarthy & Josh Singer – “Spotlight” VINNER
Jonathan Herman, Andrea Berloff, S. Leigh Savage, Alan Wenkus – ”Straight Outta Compton”

Kommentar: Min favorit här är manuset till finfina sci-fi-filmen Ex Machina, då det är ett manus som drivs av framtidsvision och  intellekt på en begränsad yta, vilket ger mig vibbar av både riktigt bra pjäsberättande och filmiskt berättande med vibrationer av Kubrick. Däremot är filmen för ouppmärksammad, intellektuell och känslofattig för oscarsjuryn som istället kommer rösta fram det journalistiska och känslosamma, verklighetsskildrande ämnet i Spotlight. Den har en större popularitet i USA som inte ska underskattas och filmen i sig har till och med varit med i spekulationerna att vinna ”Bästa film”, vilket ingen av övriga filmer i den här kategorin riktigt har varit. Och elefanten i rummet i denna kategori är förstås att inte Quentin Tarantino blev nominerad för manuset till The Hateful Eight. Det är enligt mig hans bästa manus på decennier.

Django Unchained (2012)

django-unchained-posterGenre: Western, Southern, Blaxploitation
Regi: Quentin Tarantino
Manus: Quentin Tarantino
Längd: 165 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jamie Foxx, Samuel L Jackson, Christoph Waltz, Kerry Washington, Amber Tamblyn, James Remar, Don Johnson, Walton Goggins, Bruce Dern, M C Gainey, James Russo, Dennis Christopher, Jonah Hill, Laura Cayouette, David Steen, Escalante Lundy

Filmen utspelar sig i den amerikanska södern, två år före inbördeskriget. Django är en slav vars brutala historia med sin förre ägare tar honom ansikte mot ansikte med den tyskfödde prisjägaren Dr King Schultz. Schultz är på jakt efter de mordiska Brittle-bröderna, och bara Django kan ta honom till dem. Den okonventionelle Schultz förvärvar Django med löfte om att frige honom när de fått fast Brittle-bröderna – döda eller levande.

Det Våras för Sheriffen kan slänga sig i väggen. Quentin Tarantino återupplivade just Western-genren på bioduken och slängde även igen locket för alla som hade en idé att göra något liknande i framtiden. Det är som om att den redan åldrande, gråa western-genren efter några lovande år på ålderns höst får se sig omsprungen av en dopad lillebrorsa och tänker att det är lika bra att lämna walk-over.

1

Hudfärg har ju ingen betydelse säger vissa, men efter att ha sett Django Unchained önskar jag att jag hade varit svart. Jag kan bara inbilla mig hur ännu mer maxad upplevelsen skulle varit om jag kunde känna hämndlustan även för min egen skull, men den lust jag faktiskt kände var tillräckligt stark för att jag skulle kunna skämmas över min inställning.

Eller som Django uttrycker det; ”There’s nothing like it”.

Tarantino levererar sin rakaste och – ironiskt nog, mest lättsedda film hittills i och med denna så kallade southern-film.  Ingen kapitelindelning, inget hoppande i tid, inget dialogbajseri och ingen lek med olika genrer. ”Men det är ju det som är grejen med Tarantino?!?” Nej, det som är kvar är en tvättäkta blaxploitationdynamit som spelar efter samma regler som ”vanliga” filmer gör, men som ingen annan än Quentin Tarantino kunde ha gjort!

2

Det är inte en lika ödestyngd, mångfacetterad film som Inglorious Basterds (2009) var, men det är inte heller meningen. Django Unchained spelar efter den regelrätta western-mallen men ur en svart synvinkel.

I filmskolan fick jag höra om hur western-genren utvecklats från att ha handlat om den vita, civiliserade hjälten som räddar de vita från de ociviliserade utbölingarna (indianerna), sedan den vita, civiliserade hjälten som räddar dom vita från de onda vita, och till sist den vita hjälten som lever som ociviliserad och agerar för sin egen skull.

I utvecklingen har det knappt aldrig funnits en svart, civiliserad man med avsikt att rädda svarta slavar från vita, ociviliserade människor.

4

Quentin Tarantino är den ende världskände filmskaparen idag som kan göra precis vilken typ av film han vill och som också vågar göra det. Det här gäller förresten inte bara filmer i stort, utan även scen för scen. Det finns aldrig den minsta säkerhet för vad som kan och inte kan hända i en scen av Tarantino.

Det går till och med längre än så, för det är  nog aldrig tidigare i en storfilm som jag har sett användandet av dödssynden ”berätta oförklarad händelse med hjälp av förklarande text mellan scener”. Väldigt provocerande för akademiska filmkritiker. Bara en sån sak!

Detta ”hädiska” filmögonblick gick dock ganska obemärkt förbi i Django Unchained även för dem, eftersom filmens karaktärer även uttalar ordet ”nigger” mer än 150 gånger. Detta har givetvis vållat onödiga debatter om ifall det är lämpligt eller olämpligt att säga fula ord på film, trots att det finns femhundra andra ord i filmer som passerar obemärkt förbi.

3

Det är också Quentin Tarantinos mest brutala film hittills och innehåller scener så motbjudande, så ”in your face” blodiga att uppstötningen inte är långt borta (du har fel om du tror att blodduschar al’a Kill Bill inte går att överträffa), men ändå reagerar stora delar av publiken genom skratt. Detta ämne har skapat regelrätt rabalder i världen och det är lika naturligt som det är konstigt.

Folk beskyller Tarantino för att göra våld till underhållning, men det är inte han som skrattar åt våldet, utan publiken. För att karaktärer också skrattar, för att det är en film och för att de delar av publiken inte kan tro sina ögon. Tarantino gör inte en grej av våldet som underhållning utan visar den råa sanningen i våldet och låter publiken reagera med skraj tystnad, likgiltighet, gapflabb eller vad än publiken känner för.

Tarantino låter underhållningsvärdet i sitt filmvåld ligga i betraktarens öga och det finns ingen reaktion som är fel reaktion – bortsett från om du nekar allt ansvar till din egen reaktion som om det var filmen som bestämde den åt dig och att du betraktar dig själv som en nickedocka. Det finns ingen objektiv regel för underhållning utan det är alltid din reaktion som är av beydelse. Att påstå att Django Unchained skildrar våld på ett underhållande sätt är att påstå att du ser det precis så.

5

Skrattar du åt en clown så är det för att du tycker att clownen är rolig och inte för att den är rolig, men du kan också skratta för att distansera dig från det tragiska i clownen. Skrattar publiken åt kroppar som borras av kulor och ögon som slits ur ögonhålor så är det inte för att det är underhållande, utan för att de tycker att det är underhållande eller för att distansera sig från det tragiska i händelsen.

Åter till det mer faktiska innehållet.

Christoph Waltz (Inglorious Basterds, Water for Elephants, Carnage) är kung. Han heter till och med ”King” i filmen. Låt honom läsa baksidan på ett flingpaket och det kommer bli hypnotisk poesi. Han spelar en tandläkare som extraknäcker som prisjägare av den mer nobla sorten. En roll som på ytan är ganska lik hans ”judejägare” från Inglourious Basterds, men på insidan är tandläkaren Schultz avsevärt mycket mer sympatisk och särskilt återkopplingarna till hans tyska ursprung är ögonblick jag ryser av! Oscarsnomineringen är mycket mer än given.

christoph-waltz-dr-king-schultz-and-jamie

Jamie Foxx (Ray, Collateral, The Solist) är hans prins. Rollen är i sig inte en klassisk Tarantino-karaktär då den är nästan lika blank som en typisk ”man with no name”-westernhuvudroll. Dock har Django både ett namn och en känslomässig motivation betydligt starkare än en namnlös anti-hjälte.

Kerry Washington (Denzel Washingtons dotter) är hans prinsessa som är fångad och måste räddas. För ovanlighetens skull en kvinnlig Tarantino-karaktär som inte är något annat än en ”damsel in distress”, men å andra sidan – när fick den svarta publiken se en svart ”damsel in distress” senast?

Om en kvinnlig karaktär av tio är snittet för en genomarbetad individ kan man börja klaga, men i Tarantinos fall är snittet på hans filmer snarare motsatsen och då kan jag köpa en fångad jungfru när det passar in så pass fint i en större helhet. Med risk för att bli övertydlig är sagoaspekten i den här filmen väldigt vacker när den kommer från ett amibtiöst huvud. Okonventionell och genialisk endast tack vare tid och hudfärg. Han vet hur han ska leka med gamla dramaturgier, den där Quentin.

Till råga på det har vi mer än ett tjog av dumma, genomvidriga och i många fall tragiska antagonister som står i deras väg.

6

Leonardo DiCaprio (Gilbert Grape, Titanic, The Aviator) gör sin första roll som rakt igenom osympatisk och han spelar denne Calvin Candie som en tickande bomb. Jag har hört personer som haft svårt att se det onda i DiCaprio men det är väl samma personer som tror att verklighetens ”bovar” har sneda ögonbryn och skrockar ondskefullt. Leo DiCaprios gällspruckenhet har väl aldrig kommit så väl till pass som i Django Unchained, bortsett från den gången han huttrade vid Titanics grav?

Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Juryn – A Time to Kill, Jackie Brown) spelar sin mest ambitiösa och annorlunda rollkaraktär hittills och han gör sin ”Onkel Tom”-husslav Stephen både grym, komisk och tårframkallande på en och samma gång. Hans karaktär är filmens höjdpunkt för mig och jag känner att han borde ha haft en oscarsnominering då det är en så pass genomarbetad karaktär.

Attitydhårde Jackson är verkligen inte självklar för den 76-årige, tragiske och vidrige husslaven men ändå äger han varje scen han är med i på ett sätt han inte gjort sedan Pulp Fiction. Att se Christoph Waltz och Samuel L. Jackson äga scener i en och samma film är för övrigt helt underbart, då de bägge är de klart bästa utagerarna av den tarantinska dialogformen!

7

Underskattade Don Johnson (Miami Vice – tv-serien, Harley Davidson and the Marlboro Man, Tin Cup) dyker upp i en roll helt otroligt olik sig själv och får även sin chans att glänsa, liksom mer än en handfull andra perfekt castade ”rötägg”. Kära återseenden av bekanta, gamla nunor som Amber Tamblyn (West Side Story, Twin Peaks), James Remar (The Warriors, The Long Riders), Walton Goggins (The Shield, Justified, Sons of Anarchy), Bruce Dern (Silent Running, Coming Home, Monster), M. C. Gainey (Sideways, Lost, Justified), Tom Savini (legendarisk effektinnovatör) och givetvis Michael Parks (From Dusk till Dawn, Kill Bill 1 & 2, Red State). Samt ytterligare några trevliga överraskningar…

Tarantino drar dessutom många referenser – vissa uppenbara (Django, The Great Silence, Mandingo, Shaft), andra väldigt vaga och i det fallet också ännu mer komiska.

Han behandlar exempelvis Ku Klux Klan, till tonerna av musikstycket ”The Ride of the Valkyries”. Musik som användes i D.W. Griffiths The Birth of a Nation (1915) och där KKK skildrades som hjältar. Vad Tarantino gör är istället att förnedra hela idén om KKK i en väldigt, väldigt rolig scen!

8

Referenser till The Great Train Robbery (1905) och Gone with the Wind (1939) förekom också och det på ett väldigt finurligt sätt. Även filmer som The Hellbenders, Minnesota Clay, Shaft, Charlie One-Eye, Cleopatra Jones and the Casino of Gold och – i viss mån skådisen Morgan Freeman, får sin del i Tarantinos myller av filmnörderi!

Särskilt Gone with the Wind-referensen var ingen jag förstod först, men blandningen gigantisk titeltext och en gliring till de ackompanjerade, idylliska bilderna på livet i Mississippi är ju helt genial när jag nu fattar den! Som vanligt när det handlar om Tarantino så växer hans filmer nästan till skyarna när man börjar se hans anspelningar på andra filmer och jag rekommenderar att läsa denna text för mer sådant, kul stoff.

Ska jag rabbla upp alla utropstecken i den här filmen kommer jag bara trötta ut dig, så jag ber dig istället uppleva dem i filmen!

9

Själv behövde jag 30 minuter att smälta filmen innan jag var sugen på att se om den igen. Ska tillägas också att filmen är 2 timmar och 45 minuter – Tarantinos längsta film, men den kändes aldrig utdragen eller överflödig. Hade jag gissat skulle jag nog tänkt mig att den var en halvtimme kortare, vilket är ett minst sagt bra betyg för en lång westernfilm.

Har då Django Unchained några svagheter? Det största skulle möjligtvis vara att slutet känns fördelat i portioner vilket gör att spänningen tar ett slags övertramp för att få andas ut och sedan fortsätta. Ett fåtal moment i filmen känns också aningens sparsmakade, men det går att vända till en fördel då Tarantino lätt hade kunnat upprepa sig men istället väljer att driva framåt med större fokus.

Den raka, actionbetonade berättarstrukturen utan ett halvtjog Tarantino-dialoger kunde ha varit en svaghet om jag skulle vara ignorant och jämföra med Tarantinos tidigare filmer, men berättelsen saknade inte dessa ingredienser och att då kritisera det är som att en fredlig människa häcklar en misshandlare för att han inte misshandlar honom. Filmen har flera färskare kort för att vara Tarantino och visst gör det känslan mer oväntad, men för det inte negativ.

10

Några fler bra saker måste nämnas. Robert Richardsons (JFK, Casino, Kill Bill) foto är helt magnifikt. Råsnyggt! Tarantino har fått honom att peppra på med det annars alltför underanvända, 70-talsdaterade zoom in-skjutandet och miljöerna vid de klippiga bergen får mig nästan att gråta! Herregud alltså.

Tarantinos personliga användande av musik är mer vågat än någonsin, med flera nyskrivna låtar som dock fyller skorna alldeles utmärkt och just spelandet på svart musikkultur tar han till en annan nivå här. Jag säger bara ”The Hardest Working Man in Show Business” möter ”Makaveli”! Hip Hop och R’n’B-vibbarna gör filmen ganska särpräglad jämfört med Tarantinos tidigare rullar och jag gillar verkligen hur han går ”all-in” på det svarta temat! Jag säger bara ”The Hardest Working Man in Show Business” möter ”Makaveli”.

Den låt som – bortsett från Django-temat, dock limmar mest i mitt huvud är Ennio Morricones samarbete med italienska sångerskan Elisa, som ger berättelsen relegiösa uttryck av det finaste slag. Var tog oscars-nomineringen vägen där egentligen, med Morricone på rodret och allt? All musik känns som gjord för just Tarantinos film och får ett högre liv i hans scener, som så ofta förr vad gäller hans handplockade musik.

11

Jag ser enormt mycket fram emot att se den här filmen igen. Och som någon sade efter bion; ”Det var som att se en gammal film ju!” Ja, gammal, fast med vissa briljanta putsningar på de ställen där gamla filmer brukar falla med åren. En renovering av en gammalmodig genre, skulle jag vilja säga.

Jag var nästan lika nervös på biopremiären av Django Unchained som jag var första gången jag såg Inglorious Basterds. Jag darrade och vred mig så att folk nästan kunde tro att jag skulle pissa på mig. Nu kan jag inte bärga mig förens jag får uppleva samma känsla i biografen igen. Jag lär se den ett par gånger till men förbereder mig samtidigt på att få leva med Django Unchained-abstinens ett tag framöver och det är bland de finaste betygen en film kan få av mig.

Och visst ja… Duo Tarantino/Richardson vet verkligen hur man får tiden att stanna på det bästa sätt genom att skildra öltappning som om det vore guds gåva till mänskligheten!

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost

Tema omstart: Svensk film efter Bergman

filmspanarnaÅrets sista filmspanartema är ”Omstart” – ett mycket aktuellt tema. Året går mot sitt slut och det är dags att börja om på ny kula, om det så handlar om livsavgörande förändringar eller bara att hänga upp den nya årskalendern och fortsätta harva på den åker vi motiverat våra liv åt att skörda.

Personligen tänkte jag fly bort från mitt personliga liv för att istället berätta lite om resultatet av en större, mer långtgående omstart som drabbat svensk film de senaste decennierna. Jag talar om tomrummet efter Ingmar Bergmans filmskapande som svensk film har fått bearbeta vare sig vi vill det eller inte.

seventhseal

För 30 år sedan – 1982, gjorde Sveriges störste och en av världens mest framgångsrika filmskapare någonsin sin sista film, avsedd för biografer. Produktionen hette Fanny & Alexander och var Ingmar Bergmans farväl till filmmediet efter en karriär som dessförinnan utmynnat i ikoniska klassiker som Det Sjunde Inseglet (1956), Smultronstället (1957), Såsom i en Spegel (1960), Nattvardsgästerna (1963), Persona (1966), Viskningar och Rop (1973) och Höstsonaten (1977) – för att nämna några.

Nästa år är det också 10 år sedan Ingmar Bergman pensionerade sig från registolen för gott, i och med hans farväl med TV-produktionen Saraband (2003). Dessutom är det i år fem år sedan han lämnade jordelivet för gott då han avled, 89 år gammal, 2007.

Ingmar Bergmans ande vakar dock över filmvärlden på många sätt och i högsta grad. Avtrycket han satt på svensk film är så omfattande att det är svårt att ta in. Svensk film definieras utomlands av Bergman och hans påverkan på svensk film har varit så stor att blotta nämnandet av hans namn i ett annat filmsammanhang än hans eget kan orsaka både gåshud och avsky hos det svenska folket.

Att förknippas med hans demonregi, hans nakna berättande, hans uppgörelser med religionen, hans rädsla för döden och hans omtalade ångest kan både ses som en jättetung komplimang och en jättetung sten – allt beroende på ens inställning till karln’.

saraband-2003-tou-01-g

Tomrummet efter Bergman inom svensk film går inte att fylla av alldeles för många anledningar. Han var en auteur – en enväldig demonregissör, med en produktionsflitighet som få och med det svenska dramatiserandet i ett auktoritärt järngrepp. Skor som är omöjliga och på många sätt ogynnande att fylla. Kvaliteten på svensk film ses med helt andra ögon utomlands på grund av hans legendariska avtryck, men vi svenskar försöker själva många gånger göra vårt bästa för att tvätta bort den bergmanska svärtan och fylla hans tomrum med egna, personliga skildringar.

Trots att jag inte längre tycker att det alls är särskilt modigt att distansera sig till Bergman utan mest andas halvhjärtat janteställningstagande, så är det ändå ett ganska sunt ställningstagande för att ta svensk film vidare efter en så pass tung epok som Bergman-epoken ofrånkomligen är. För att starta om och utforska ny mark krävs det att man vänder blicken framåt och lämnar bagaget bakom sig.

Därför vill jag fokusera lite på de svenska filmskapare som tillsammans gett svensk film nya sidor efter Bergmans avsked, som kommit fram ur hans aska med deras alldeles egna, personliga stil. Filmskapare som skriver och regisserar sina filmer själva och som har auteuriska drag. Filmskapare som sätter internationella avtryck och som gjort minst tre omtalade långfilmer, värdiga att axla Bergmans börda med egna krafter.

5. Jesper GanslandtJesper Ganslandt
Aktiv sedan 2006.

Han slog igenom med debutfilmen Farväl Falkenberg (2006), som är en originellt skildrad film om ångesten över att falla in i det meningslösa vuxenlivet. Han följde upp denna suveräna poesifilm med Apan (2009), där han istället skildrade en pappa som efter en dålig dag på jobbet börjar ana att något allvarligt har hänt hans familj och han tvingas ta reda på mer och mer, i takt med att ”elefanten i rummet” blir större och större.

I år kom hans tredje film – Blondie (2012) som jag inte har sett ännu, men som har fått ganska blandad kritik. Den handlar om tre väldigt olika systrar som efter en lång tids frånvaro och tre skilda liv återvänder hem till sin mor på landet då hon arrangerar en stor födelsedagsfest.

Ganslandt1

Hans tre långfilmer är alla ganska olika varandra, men samtidigt handlar all i någon mån om rotandet i familjefenomenet. Ganslandt hyser stor förkärlek för en starka, visuella drag och att spela in på med en väldigt genuin verklighetskänsla fast med ett stilistiskt filter över.

I den senaste filmen går det dessutom enkelt att dra paralleller till just Ingmar Bergman i upplägget och faktum är att Ganslandt kämpade för att få filmatisera den halvfiktiva romanen Regissören (av Alexander Ahndoril), som bygger på sekvenser ur Ingmar Bergmans liv. Den filmen blåstes dock av trots att manuset var klart.

Jag är dock spänd på vad Ganslandt kommer hitta på i framtiden, för det känns som om han tar väldigt medvetna, konstnärliga beslut när han gör sina filmer och det är något som behövs i svensk film.

4. Jan Troell???????????????????????????????
Aktiv sedan 1960.

Egentligen samtida med Ingmar Bergman, Bo Widerberg, Mai Zetterling och de andra svenska filmskapargiganterna från 90-talet, men Jan Troell måste finnas med då han, till skillnad från sina äldre kollegor både har överlevt och fortsatt göra fantastiska filmer med en inspiration som motsvarar en sprudlande, ung upptäcktsresandes sinne. Imponerande av en man som idag är nästan 82 år gammal!

Sedan 80-talets början har han följt upp klassiker som Här Har Du Ditt Liv (1966) Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972) med den experimentiella, poetiska dokumentären Sagolandet (1988), den drömskt vackra och brutala mördarskildringen Il Capitano (1991) och det rörande porträttet Maria Larssons Eviga Ögonblick (2008), framför allt.

Troell3

Inte nog med att han författar och regisserar sina filmer så är han framför allt en mästare på foto och att fånga det visuella i berättelser. Alla vardagliga ting kan bli stor poesi i hans ögon och hans personliga uttryck har fångat en filmintresserad såväl som poesiintresserad publik världen över. Han skulle kunna beskrivas som ”en svensk Terrence Malick”, men han behöver inte jämföras med någon.

I höstas belönades han på Stockholms Filmfestival för sin filmiska livsgärning och jag satt i publiken när den blyge, lugne och eftertänksamme gamle mannen med det så unga sinnet tog emot priset med en värme som smittade av sig på alla i publiken och som går igen i samtliga av hans filmer. Definitivt en av Sveriges få, stora auteurer!

3. Ruben ÖstlundRubenOstlund1
Aktiv sedan 2001.

Göteborgshemmahörande Ruben Östlund har på några år etablerat sig som svensk filmhistorias smartaste samhällskildrare genom hans tre långfilmer Gitarrmongot (2004), De Ofrivilliga (2008) och Play (2011). Filmer som tar upp aktuella, väldigt svenska mentaliteter och svagheter, men som faktiskt är rent världsomfattande och det har bland annat förärat honom en internationell respekt på prestigefyllda filmgalor som Cannesfestivalen.

Ruben Östlund har inspirerats av verklighetens skådespel och Roy Andersson-filosofi, med dokumentärt ”flugan-på-väggen”-berättande som innebär ett på håll betraktande foto med statiska bilder som ramar in ett ofta större område och försätter tittaren i en oflybar roll som ”den där som tittar på den färskräckliga situationen men inte gör något”.

Det finns inga kortfattade formuleringar som kan beskriva alla rätt som Östlund gör i sitt slående skildrande av den svenska verkligheten, men en gyllene beståndsdel är att Östlund besitter Sveriges överlägset bästa personregi då han får vanliga amatörskådespelare att agera autentiskt och får alldagliga såväl som obekväma situationer att spelas helt och hållet naturligt.

RubenOstlund2

En annan gyllene beståndsdel är hans orädsla för vad han väljer att skildra. I senaste filmen, Play, så utmanar filmen publiken att omvärdera deras syn på främlingsfientlighet och rasism så pass träffande att det är lätt att bli helt paff.

Jag vet inte hur många fler briljanta filmer Ruben Östlund har i sig, men så länge det finns debattstoff om hur människor i samhället agerar i undertryckta situationer så lär det finnas mängder med filmmaterial han kan väva samman till fantastiska, kontruktiva och jätteviktiga filmer!

2. Roy AnderssonRoyAndersson1
Aktiv sedan 1967.

Roy Andersson är en till, väldigt erfaren filmskapare som slog igenom med dunder och brak internationellt för nästan ett halvsekel sedan – i hans fall redan i början på 70-talet, med det sällsamma mästerverket En Kärlekshistoria (1970).

Inspirerad av den tjeckiska filmscenen och europeisk samhällsfilm skildrade han klyftan mellan ungdomens rena livsglädje och de vuxnas gråa arbetartillvaro. Den fantastiska kräfskivescenen och ”talet” i filmen är ett av mina personliga favoritögonblick inom film, någonsin. Roy Andersson träffar någon slags kärna på ett sällan skådat sätt och det är en av de mest imponerande regidebuterna i filmhistorien.

Han följde upp denna flera år senare med den betydligt mer egendomligt utmanande Giliap (1975). En film som fick kalla handen av publik och finansiärer, vilket gjorde att Roy Andersson gav upp långfilmskarriären för att göra stiliga, prisbelönta reklamfilmer och finansiera sina egna kortfilmer istället.

25 år senare (!) gör han comeback med Sånger Från Andra Våningen (2000) och kröner stora framgångar. Han har under sin långa hiatus finslipat fram ett filmspråk så personligt att hans namn står skrivet i varenda noggrant komponerade bild.

RoyAndersson4

Han strukturerar filmerna efter mer eller mindre fristående scener som länkas samman till en större helhet på det mest poetiska sätt. Varje scen är en enda kameravinkel utan klipp och estetiken är grå, livlös och med åldrande svenska medborgare i dråpliga vardagssituationer och tragikomisk humor på allra högsta nivå.

Han följer upp filmen – efter sju års förarbete, med Du Levande (2007) och hyllas återigen – bland annat vinner han regipris efter regipris och tre guldbaggar. Hans stil går igen även här och viljan att säga något viktigt om samhället blir allt mer framträdande.

Jag skulle vilja beskriva hans briljanta manusskrivande och regiarbete – alltid med icke-etablerade fritidsskådespelare och amatörer i rollerna, som en slags väldigt nedtonad Jacques Tati-slapstickhumor och med fåordig dialog som är lika mycket klockrent naturlig som den är hysterisk och alltid med ett slags satiriskt samhällsbudskap. Helt briljant.

Ännu mer briljant är titeln på hans kommande trilogibindande film, En Duva Satt På En Gren Och Funderade På Tillvaron (2014). Det är så uppfriskande med frikostiga, långa filmtitlar totalt respektlösa mot den enkla reklamideologin. Den som väntar på något gott…

1. Lukas MoodyssonLukasMoodysson1
Aktiv sedan 1995.

Lukas Moodysson räknar jag som Sveriges mest intressanta filmskapare näst efter Ingmar Bergman. Moodysson är i grund och botten en poet och hade givit ut flera diktsamlingar när han satsade på filmmediet genom att gå filmskola. Hans examensprojekt blev kortfilmen Bara Prata Lite (1997), med Sten Ljunggren och Cecilia Frode i rollerna.

Tack vare den lovande kortfilmen fick han chans att göra en långfilm och då skrev och regisserade han Fucking Åmål (1998). Filmen blev en publiksuccé och en sensation tack vare filmens skildrande av homosexualitet, struligt tonårsliv och med tjejer i bägge huvudrollerna. Moodysson kunde skatta sig lycklig eftersom han skrev Fucking Åmål med en vilja att slå kommersiellt och få förtroende att göra mer projekt, för att sedan kunna skapa filmer helt efter hans egna preferenser.

Han följde upp Fucking Åmål med 70-talsskildringen av problematiken kring människorna i ett svenskt kollektiv genom filmen Tillsammans (2000). Samma år samarbetade han med dramatikern Peter Birro och de gjorde TV-samhällsdramat Det Nya Landet (2000). Moodysson-febern var ett faktum i Sverige och alla väntade på vad denna supertalang skulle göra härnäst, efter att helt ha ändrat tonen och riktningen på svensk film.

LukasMoodysson7

2002 kommer då den betydligt tyngre Lilja 4-ever. En kompromisslöst statement om människohandel och prostitution av öststatsflickor som eskorteras till Sverige med drömmen om ett bättre liv, men endast får se Sverige från insidan av en skitig lägenhet där de tvingas ha sex med svenska män dag ut och dag in. En internationell filmpublik blev lamslagen och filmen visades i Riskdagen och i skolor för att föra vidare budskapet om hur verklighetens ser ut för många olyckliga flickor och kvinnor i Sverige och i världen.

Lukas Moodysson hade tagit en oväntad väg till toppen på sin popularitet som regissör. Han svarade genom att först göra dokumentären Terrorister – En Film Om Dom Dömda (2003) tillsammans med Stefan Jarl. Dokumentären följde dom dömda demonstranterna från Göteborgskravallerna och den blev väldigt kontroversiell för sitt frispråkiga innehåll där demontranterna fick fri talan till den svenska polisens nackdel.

Lukas Moodysson gick vidare genom att göra den väldigt suggestiva och experimentiella Ett Hål i Mitt Hjärta (2004). Filmen var en slags kommentar på dokusåpatrenden som satt avtryck i det sociala livet och Moodysson ville med en väldigt improviserande filmningsmetod dramatisera ett socialt experiment med fyra tragiska personer som ska spela in en porrfilm i sin lägenhet för att tjäna pengar och rätta till sina trasiga liv.

LukasMoodysson9

Filmens kontroversiella innehåll innehöll bland annat autentiskt samlag och våldtäkt, blygdläppsoperationer och äkta spyor och urin i omgångar, samt onanerande med tandborste och matsex, bland mycket annat. Ett Hål i Mitt Hjärta orsakade större ramaskri än hans föregående två filmer och delar av publiken blev så äcklade att de lovade att aldrig se något mer som Moodysson tar för sig. Moodysson själv var inte överraskad av reaktionen och även om han inte stod bakom att filmen släpptes på DVD och VHS eftersom det då skulle riskera barn att se filmen, så reagerade Moodysson i övrigt positivt på reaktionen som filmen fick;

”Vi lever i en värld där det händer fruktansvärda saker som folk blundar för. Det är bara bra om publiken mår illa. Det är ett psykopatdrag att gå omkring i den här världen och bara vara glad och nöjd.”Lukas Moodysson

Moodysson fortsatte att experimentera med filmmediet genom att göra sin smalaste film hittills – Container (2006), en slags fortlöpande poesitextuppläsning ackompanjerat med svartvita, konstnärliga bilder utan någon konventionell framåtrörelse och tron på att den gamle publikmagneten Lukas Moodysson över huvud taget skulle återvända till traditionellt filmberättande och kompromissa med sin publik igen började definitivt försvinna härmed.

LukasMoodysson8

År av tystnad gick men så kom Lukas Moodyssons första engelskspråkiga film, med ett betydligt lättillgängligare manus. Filmen hette Mammoth och var en kontinentöverskridande film som på ett mycket skickligt sätt skildrade hur vi alla mänskligheten hänger ihop trots att hav ligger mellan oss, men också hur värdet av ting förändras beroende på vem du är och hur du lever. Hur vi alla är samma, men hur sakerna vi skapat värderas så olika.

Filmen balanserar väldigt djupa, existentiella frågor med en lättsedd handling men den blev ändå en kommersiell besvikelse både i Sverige och internationellt och jämfördes ofta som den sämre tvillingen till filmen Babel, som kom några år tidigare.

Efter det har Moodysson givit ut två böcker varav en hyllad roman, Döden och Co. (2011) och han pratade om att aldrig mer göra film igen då han lever ett nytt liv och vill syssla med annat nu. Från ingenstans dök då nyheten upp om att Lukas Moodysson ska göra en ny film igen, som bygger på hustrun Coco Moodyssons självbiografiska seriealbum Aldrig Godnatt (2008), med filmmanus av Lukas Moodysson.

LukasMoodysson11

Filmen ska heta Vi Är Bäst! och handlar om Bobo, Klara och Hedvig – tre 12-åriga flickor i 80-talets Stockholm som vill starta ett punkband och göra revolt. Något som visar sig vara mer problematiskt i verkligheten än de först trott. I pressmeddelandet förtydligar Moodysson att det är en film för alla som är tolv år, alla som någon gång varit tolv år och alla som någon gång ska bli tolv år. Filmen andas blandningen av Fucking Åmål och Tillsammans lång väg och givetvis ärt jag peppad av att det kommer en ny film.

Har alltså Lukas Moodysson bestämt sig för att charma publiken igen för att vinna tillbaka sin filmiska frihet? Eller känner han att han vill skänka den yngre publiken något efter att själv ha bildat familj? Det verkar uppenbarligen som något radikalt har inträffat med Moodyssons karriär igen i vilket fall, att döma av hans uttalanden angående filmen;

”Jag hoppas det blir en glad film, full av hopp och livskraft.”Lukas Moodysson

Till hösten får vi se om han håller vad han hoppas. I vilket fall är det ännu en återkomst – ännu en omstart, för regissören som jag anser har gjort mest för svensk film sedan Bergman kastade in handduken för gott. En filmskapare med många ansikten som aldrig slutar överraska…

Kom ihåg att läsa de andra filmspanarnas bloggtexter kring temat ”Omstart” nu också!

Addepladde

Filmitch

Fiffis filmtajm

Flmr filmblogg

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Mode + film

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café