Alla feminister är horor #11: Könskrig och könsfred på röda mattor

Vi är för många som är PK-hämmade. Vi vågar inte uttrycka att kvinnor kan påverka problemet med ojämlikhet mellan könen tillsammans med män för att ändra den kulturella strukturen. Vi vågar inte tänka att kvinnor också kan göra något. Det är politiskt inkorrekt att lägga något som helst ansvar på kvinnor oavsett motiv. För många är för rädda att se jämlikhet som något som bägge sidor löser tillsammans. PK-normen är att det är män som ska ta ansvar, inte människor. Vi är rädda att om vi lägger något som helst ansvar på kvinnan att ändra den ojämlika könsnormen, kommer det uppfattas som att vi avsäger mannen ansvar. Som att det är fråga om skuld och ansvarsfördelning för att lösa ett gemensamt problem. Läggs det ansvar på en kvinna likväl som en man riskerar det att ses som frånskjutande av ansvar.

Som att det är ett krig om ställning som avgörs genom att en sida i gruppen ska ge upp, när balansen egentligen uppstår genom gemensamt strävande mellan könen, tillsammans i symbios. Inga sidor ska passiviseras utan alla sidor ska förenas så att skillnaderna blir mindre och vi lyckas se att dom skilda sidorna egentligen är samma helhet. Alla är en ”del” i helheten, för ingen är en del utan alla är helheten.

Jag lyssnade på senaste avsnittet av podcasten Till Slut Kommer Någon Att Skratta (TSKNAS) igår. Avsnittet heter #AskHerMore och en halvtimme in eller så tar dom upp Oscarsgalan och debatterar kring faktumet att kvinnliga skådespelare på galatillställningar av pressfolket får frågor som berör deras utseende och klädsel, medan manliga skådespelare får desto mer frågor om deras skådespelaryrke och saker som inte har med utseendet att göra. Aron Flam presenterar ett sätt att se på problemet och hur det kan minska, som övriga i avsnittet – Soran Ismail, Linnea Wikblad och Petter Bristav, inte håller med om. Jag blev intresserad av att skriva av mig lite kort kring detta, då jag fann det frustrerande för mitt konstruktiva tänkande att Aron Flams åsikt inte fick något stöd eller ens förstods. Därför vill jag i princip repetera vad Aron Flam sade för att på något vis göra det konstruktiva i det mer konkret…

Lyssna gärna på diskussionen för att få underlaget till min utveckling. Avsnittet går att lyssna på här.

På tillställningar där människor klär upp sig är kulturen just att kvinnor klär sig för att bedömas för utseendet, medan män klär sig anonymt för att det kulturellt inte läggs fokus på deras utseende. Däri ligger det konkreta problemet. Därför är det lika självklart att kvinnor förändrar kulturen som fokuserar på deras utseende från deras håll, precis som att exempelvis pressfolk förändrar deras kultur att uppmärksamma kvinnor för utseende men inte män. Eller att män förändrar den kultur som formats kring mäns fördelar i den. Slutar kvinnor att upprätthålla fokuset på deras utseende och mannen ökar fokuset på deras utseende kommer det konkreta problemet i det här fallet att förändras genom jämlikhet. Kulturens fokus på kvinnors utseende framför allt annat kommer inte lösas på röda mattor och festliga tillställningar, men det kommer förändra förutsättningarna för det större problemet på sikt.

Givetvis ligger det största personliga arbetet hos den manskultur som skapat och upprätthåller ojämlikhet framför den kvinnokultur som finner sig och formas in i den, men förändringen sker inte från ett håll utan från alla samtidigt, eftersom vi alla är en del av helheten.

Det jag menar är alltså att kulturella problem mellan olika grupper löses mellan grupperna, inte av den ena eller den andra. I fallet feminism löses det mellan män OCH kvinnor, eller män OCH kvinnor OCH alla som är inblandade, inte antingen eller. Men alldeles för många är PK-hämmade och ser det som att förändringen enbart vilar i EN grupps händer. Att en enda tårtbit förändrar hela tårtan.

Människor har sådana problem när det kommer till problemlösning hela tiden – en inbillad bild av ett splittrat ställningskrig där det gäller att EN sida måste ge upp för att den andra ska kunna avancera, när allt handlar om förändring genom att förändra TILLSAMMANS. Vi är alltid en helhet oavsett vad vi inbillar oss.

Vi kommer inte framåt i utvecklingen genom att backa eller avancera gentemot någon annan, utan att harmonisera. Tillsammans, inte till nackdel för helhetens bästa. Genom att se vår del i helheten, vad den andra förlorar när jag tar och vad den andra får när jag ger, ser vi samspelet i helheten och fokus riktas från oss själva och mot den större enheten vi flyter omkring genom. Det är självklart att feminism är en jämlikhetsideologi. Den yttersta utgångspunkten ligger i att förändra underläget kvinnor generellt har i kulturen jämfört med män, men det ska inte vara så svårt att förstå att den ideologin eftersträvar grundläget jämlikhet för alla, inte mer makt åt kvinnor på bekostnad av män. Feminism är mer jämfördelad maktbalans mellan könen, på bekostnad av obalansen.

Och trots att du eftersträvar det riskerar du att missuppfattas, då människor är hämmade av missuppfattningen att vi utkämpar ytliga ställningskrig. Alltför få vågar ifrågasätta gemensamma, tyst överenskomna antaganden om hur kulturen drivs. Rädslan att uppfattas som att du frångår den ansedda Politiska Korrektheten (PK) är ett handikapp för gemensam, konstruktiv förändring. Harmonin. Var inte rädd för vad folk ska tycka, om dina intentioner är goda och öppna.

Är DET det mest konkreta jag uttryckt genom detta är det här ordbajsandet alltid något.

Tema ”Manlighet”: 5 intressanta män på film

Månadens filmspanartema är ”Manlighet” och detta öppnar givetvis upp för ett väldigt brett spann av filmrelaterade texter att skriva om.

Min första tanke var att jag har betydligt mindre att säga om manlighet jämfört med vad jag har att säga om kvinnlighet, men så fort jag började definiera vad manlighet egentligen är för något – för att förbereda för inläggets filmkoppling, så for jag iväg i ett textmässigt rannsakande av vad som egentligen är ”manlighet”. Förhoppningsvis ger mina slutsater något form av värde för att definiera och omdefiniera manligheten.

För den late finns det fem intressanta män på film att läsa om som avslutning, men låt mig först gräva mig in i kärnan på mitt eget köns kvaliteter.

…

Manlighet är något vi med penis och pungkulor besitter. Ganska enkelt, alltså. Sedan kan vi ju besitta det till olika grad, olika mycket. Vad är det då vi besitter, förutom en penis och – i de flesta fall, två pungkulor?

Det verkar ju i alla fall vara tillräckligt enkelt att denna ”manlighet” är något kvinnor inte besitter – eller gör dom det? Vad är det då? Större muskler kanske? Mer kroppsbehåring? Mörkare röst? En man verkar alltså vara lite mer gorilla – lite mer stenåldersmänniska, än vad kvinnan är. Är jag rätt ute nu?

Vi rör oss ju fortfarande i väldigt ytliga zoner för att beskriva denna ”manlighet”, men finns det någonting även inom oss män som också kan beskrivas som ”typiskt manligt”?

Visst, de flesta män brukar ha en längtan efter att bilda familj med det kvinnliga könet. Lite innerligare kan tyckas, men fortfarande ingenting som är enbart en manlig företeelse. Inte undra på att homosexualitet är så pass kontroversiellt – det avmaskuliniserar ju ett av de få typiskt manliga företeelserna vi har, utöver vårat könsorgan, mörkare röst, större muskelpotential och lite kraftigare kroppsbehåring.

Förresten så är kroppsbehåringen ganska marginell numera. Visst är den mindre, men det börjar ju jämna ut sig även där och det finns ju till och med väldigt manliga barberarverktyg för att påskynda den processen.

Muskler är i sin tur inte nödvändigtvis något vi män bär på i särskilt stor utsträckning längre. Vi har gjort dem relativt överflödiga i och med alla maskulina motorfordon, alla robothjälpmedel och inte minst alla ”fantastiska” i-prylar som Steve Jobs och co. har ”förärat” oss med.

Vår mörka röst är väl också högst diskutabel, då det varierar väldigt. Jag vet till och med kvinnor med mörkare röst än vissa män och män med ljusare röst än vissa kvinnor. Och jag talar inte enbart om en och samma person i det här fallet.

Könsorganet har vi i alla fall kvar! Fast jag har i och för sig sett… nej, vi skiter i det.

Kommer jag verkligen inte längre än så? Är vi män inte mer speciella än vårat könsorgan?

Jo då, vi kan alltid mäta längden och se vem som är mest man. Vi kan också mäta vår kroppsbehåring för att avgöra vem som är mest gorilla, vår mörka röst för att avgöra vem som är mest rovdjur och våra muskler för att avgöra vem som är mest krigare.

Detta gör vi också ofta – vare sig vi vill det eller inte, i vår ungdomliga utvecklingsfas och även därefter, så att vi kan avgöra någon slags rimlig rangordning oss emellan. Vi mäter våra överlevnadsverktyg för att visa vem som har förmågan att överleva längst.

Män! Känn er speciella! Vi lever i en väldigt färsk tidsålder – som sträcker sig mer eller mindre 100 år tillbaka, där överlevnaden upphört att vara en särskilt stor prestation för väldigt många. Vi behöver inte kroppsbehåring för att klara kylan. Vi behöver inte en mörk röst för att skrämma dem vi möter i vildmarken. Vi behöver inte ens muskler längre för att fånga vår dagliga föda och bygga våra boenden.

Det enda män specifikt behöver i vår moderna värld är en penis och pungkulor. Det sistnämnda kan till och med vara i singular har jag hört. Känn er därför så manliga ni kan, alla män (jag själv inräknad) – vi är egentligen inte mer än vårat könsorgan. Vete fan om ens det behövs numera egentligen, men det brukar komma till användning ”den naturliga vägen” för de flesta, än så länge.

Rangordningen jag nämnde tidigare finns dock i högsta grad kvar och det är med hjälp av denna uråldriga överlevnadstabell vi fortfarande mäter vår manlighet – blir bedömda av vårt eget kön och inte minst av det motsatta könet. Dagligen, hela tiden. Våra uråldriga överlevnadsinstinkter finns fortfarande kvar och ”hjälper” oss att eftersträva den ideala överlevaren som kan fortplanta människan in i framtiden.

Ytlighet är därför något väldigt episkt och innerlighetens underläge är därför högst naturlig – än så länge.

Det finns dock personer som tycker att begreppet ”manlighet” består av mer komplexa saker än så. Låt oss först komma överens om att när vi talar om begreppet ”manlighet” så talar vi om något som speciellt för män. När vi beskriver vad som är manligt nämns dock betydligt mer könsneutrala kvaliteter än så.

Jag har kryssat mig fram på internet och fann att defintionen av ”manlighet” ofta beskrevs så här; Ärofylld, självständig, ekonomiskt självständig, respektabel, sexuellt aktiv, framgångsrik tillsammans med det motsatta könet, ansvarstagande, aggressiv, kontrollerande, rolig, äventyrlig.

Tillåt mig bli fundersam. Är det dessa saker som definierar en man? Saker som alla kvinnor kan vara precis lika mycket är alltså det vi förknippar med män? Om det nu är dessa saker många människor förknippar med manlighet är det inte konstigt att kvinnligheten har betraktats som åsidosatt i andra hand. Det finns ju inte mycket kvar som är kvinnligt i vissa ögon ifall orden jag nämnde ovanför är manligheten definierad.

Och vissa tycker att feminism är något negativt. Det finns visst människor som är rädda att kvinnor ska inkräkta på alla dessa manliga poäng – och det finns män som känner att endast deras könsorgan skulle bli alldeles för obetydligt.

Hur ska jag nu koppla denna text till ämnet ”Film”? Det är ju ändå en filmblogg och temat ”manlighet” ska vara kopplat till filmens värld. Jag kände bara att jag måste reda ut för mig själv och alla läsare vad som är ”manlighet” innan jag börjar skriva om manlighet jag upplevt på film.

Jag kommer helt enkelt från och med nu lista fem stycken manliga karaktärer på film som jag tycker fokuserar på just män ur ett intressant perspektiv. Filmkaraktärer som når längre än alla ytliga klichéer om vad en man är. Trevlig läsning!

…

Samuel J. Bicke (The Assassination of Richard Nixon, 2004)

Spelas av: Sean Penn

Skildrande: Utanförskap i en värld av män där endast de starka överlever

Den förbisedda rollen som Sean Penn anser är den jobbigaste och mest krävande han gjort är också hans klart bästa prestation! I denna enormt gripande och verklighetsbaserade film spelar han en man som håller på att tappa greppet om sitt liv och den roll han har i samhället.

Hans menlöshet har resulterat i att han lämnats av sin fru, förlorat kontakten med sina barn, undvikits av sin bror, fastnat i arbetslöshet och hånats av alla i sin omgivning.

Den inre frustrationen han brottas med sätter djupa spår på hans person och trots att han försöker vara positiv blir det allt mer uppenbart för honom att det är något fel på samhället han lever i när godhjärtade människor som han själv är dömda att lida.

En fantastisk karaktärsskildring om en mans utanförskap i en värld där män måste vara starka för att betyda något.

…

Brandon (Shame, 2011)

Spelas av: Michael Fassbender

Skildrande: En ensam mans sexmissbruk och känsloflykt

Sexmissbrukande kvinnor har skildrats många gånger på film och det rör sig ganska uteslutande om tragiska skildringar. Manliga sexmissbrukare är inte lika vanligt förekommande och hos de få som kommer i min kännedom porträtteras missbruket snarare som ett sorglöst ideal att eftersträva – eller vad säger du, agent 007?

I Steve McQueens film Shame får vi dock för ovanlighetens skull följa en man som i högsta grad är en fånge i sitt missbruk. Ett missbruk som består av sex. Det skulle dock kunnat vara vilket missbruk som helst, i sättet det styr hans liv, hur de tvångsmässigt sökta kickarna blir det enda som betyder något och hur hans övriga känsloliv stryps i takt med att destruktiviteten äter upp honom.

Michael Fassbender (Hunger, Fish Tank, Prometheus) spelar denne man med total inlevelse och faktumet att hans New York-liv på utsidan verkar så perfekt och behagligt krossas snabbt och smärtsamt i takt med att hans syster oväntat flyttar in i hans lägenhet och vardagsmönstret snabbt vänds upp och ner.

Här är min recension av Shame.

…

Henry Spencer (Eraserhead, 1977)

Spelas av: Jack Nance

Skildrande: Alienation och ångest över barnafödsel

Den blyge, lille mannen Henry vandrar i en tyst ångest över den deprimerande fabriksmiljön han lever i, hans arga flickvän och hans oönskade, nyfödda och skrikande alienfoster.

Jack Nances (Blue Velvet, Twin Peaks, Wild at Heart) rolltolkning är minst lika speciell som filmen i sig och det är en skådespelare i total självkontroll vi får bevittna.

Filmauteuren David Lynch (Blue Velvet, Twin Peaks, Mulholland Drive) fick inspirationen till det minst sagt surrealistiska dramat Eraserhead när han och hans fru väntade deras första dotter, filmskaparen Jennifer Lynch Chambers (Boxing Helena, Surveillance, Chained).

Ångesten han tampades med inför detta och att samtidigt leva i det smutsiga industrihelvetet Philadelphia under denna, allvarsamma tid resulterade i en av filmhistoriens mest unika skapelser. Trots att Eraserhead är extremt absurd rör den samtidigt mycket närgånget i en manlig ångest som sällan skildras på film, men inte alls är ovanligt i verkliga livet.

Många är dem som undrat över varför David Lynch gör sådana mörka, destruktiva filmer gång på gång. Lynch har själv sagt att kreativitet aldrig kan komma i ett destruktivt tillstånd, men destruktivitet kan däremot vara en enorm inspiration i ett konstruktivt tillstånd;

“I don’t think it was pain that made [Vincent Van Gogh] great – I think his painting brought him whatever happiness he had.”  – David Lynch

…

Curtis (Take Shelter, 2011)

Spelas av: Michael Shannon

Skildrande: En mans mentala oro i strävandet att beskydda sin familj

Take Shelter ha en alldeles särskild plats i mitt medvetande. Inte minst för att det är en på alla sätt och vis fantastiskt välgjord film, men också för att jag lever mig in i den så pass att jag till och med kom till insikt tack vare filmen hur jag förträngt bort panikattacker från min barndom, skapade av oro över mina mardrömmar.

Filmen är en sällsamt intim upplevelse in i en familjefars introverta psyke och hans oro över att något ska hända hans fru och deras döva dotter. Familjens med- och motgångar är mycket sällan så pass äkta som i Take shelter. Michael Shannon gör en fulländad prestation som den fåordige, enkle Curtis och skådespeleri blir sällan så bra som när Shannon får detta utrymme med en komplex karaktär.

Jag förstår precis vilka tvångsmässiga våndor han går igenom. Paranoian över att det värsta kan hända sig själv och sina nära trots att chanserna egentligen är små börjar inkräkta  på ens medvetande och till slut jinxar man allt i sin vardag för att kunna få ögonblick av harmoni.

Det är inget specifikt manssymptom vi får se i Take Shelter, men sättet hur Curtis kämpar med sina tankar och hur hans familj börjar förhålla sig till honom gör det till ett väldigt intressant skildrande av en manlig karaktär!

Här är min recension av Take Shelter.

…

Julian (Only God Forgives, 2013)

Spelas av: Ryan Gosling

Skildrande: Lillebrorskomplex och ohälsosamt starkt band till sin mor

Lyckosamma tillfälligheter får mig att vilja avsluta med en aktuell film som jag nyss såg på bio, nämligen Nicolas Winding Refns (Pusher, Fear X, Drive) mytologiska saga Only God Forgives. Ryan Gosling (The Believer, Lars and the Real Girl, The Place Beyond the Pines) spelar en muay thai-promotor i Bangkok, som efter sin brors död blir beordrad av sin dominanta gangstermor att utkräva hämnd på hennes förstfödde sons – tillika brors, mördare.

Det intressanta är dock Julians totalt undergivna position till sin mamma (spelad av en fantastiskt bitchig Kristin Scott Thomas), som gör att han lyder hennes minsta order utan att tänka det minsta på hans eget värde. Mammans relation till sönerna verkar vara okonventionell på mer än ett plan och hon verkar uppenbarligen vara orsaken till Julians besatta lillebrorskomplex då hans motivation ständigt verkar vara att bevisa sin manlighet inför modern – och framför allt visa att han är lika mycket man som sin storebror.

Att detta kan ha gjort Julian impotent och eventuellt könlös är intressant. Hans motiv till hämnden är högst spekulativ. Scenen då mamman mäter sina två söners könsorgan mot varandra är slående! Alla som har en bror av något slag vet att syskonkonkurrensen – eller bristen på den, alltid spelar någon slags roll på ens personlighet och i fallet med Only God Forgives skildras detta till det extrema. Som en mytisk gudasaga.

Om Julians obesvarade kärlek till sin mor egentligen övergått till ett hat över sin skapare är upp till varje person att avgöra, men att det är en fascinerande relation är självklart för mig och i Winding Refns domedagsbeklädda mardrömsvärld ger det för mig avtryck som kan liknas vid besatthet. Spana även in Nicolas Winding Refns övriga filmrepertoar för han behandlar fenomenet ”manlighet” i samtliga sina filmer – inte minst i Bronson (2008).

Här är min recension av Only God Forgives.

…

Gå nu in och läs vad de andra av månadens filmspanare har att säga utifrån temat ”Manlighet”, så ser jag fram emot att tillägna nästa månads tema åt kvinnligheten!

The Velvet Café 
Flmr Filmblogg
Fripps filmrevyer
Filmmedia
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har Du Inte Sett Den? (podcast)