Etikettarkiv: Maggie Cheung

Tema ”Tåg”: Filmkaraktärer som likt tågen går som på räls‏

filmspanarnaÅrets första filmspanartema är trevligt, då det är ”Tåg”, kort och gott. Sedan jag flyttade till Stockholm i augusti har det blivit en del tågresande fram och tillbaka mellan Dalarna och huvudstaden och jag uppskattar alltid en stunds avkoppling i tågmiljö.

Som tema är ”Tåg också något som öppnar för stora friheter, vilket jag därför har dragit nytta av.

Jag har valt att lista filmkaraktärer som likt tågen går som på räls. Det är dock en mer bokstavlig tolkning av uttrycket så min lita består av filmer, som innehåller karaktärer, som någon gång under filmens gång går på järnvägsrälsar. Mycket nöje!

Paris, Texas (1984)

Paris Texas railway

Jag blir så glad när jag kan hitta rena bildbevis som stödjer mitt påstående om rälsgång och det gör att Harry Dean Stantons (Alien, Wild At Heart, Fire Walk With Me) karaktär i Wim Wenders drömska, lilla mästerverk har en given plats på min lista.

Och som han går sen! Han går och går och går som en av dom där duracellkaninerna som gick på reklam när jag var liten – fast oefterhärmelige Harry gör det i slow-motion. Det här är en mer realistisk och meditativt nedtonad version av Forrest Gump och Stanton och Nastassja Kinski lyser av elektricitet.

Staden Paris i Texas är faktiskt i sig ett järnvägscentrum och dessutom utsedd till ”the best small town in Texas” vilket inte är illa pinkat. Dock utspelas Wim Wenders film över huvud taget inte i staden trots titeln.

An American Tail: Fievel Goes West (1991)

64164714

Fievel i Vilda Västern är är en av mina två, tre absoluta favoritbarnfilmer (tillsammans med Resan till Melonia, Lejonkungen och möjligen Landet För Länge Sedan).

I den Don Bluth/Steven Spielberg/George Lucas-producerade filmens första akt beger sig den modige, slangbelleskjutande äventyrsmusen Fievel Muskewitz och hans polska familj med musexpressen för att söka lyckan i en nybyggarstad mitt ute på ökenprärien i den amerikanska Vilda Västern.

Fievel råkar i onåd med sitt nemesis Katt A. Strof och ramlar tyvärr av tåget, varpå den förrädiska hettan och törstandet efter vatten får honom att följa järnvägsrälsen för att hitta i ”ingenmansland”. Jag vet inte hur pass mycket han faktiskt går rälsen, men filmen förtjänar sin plats på den här listan, så mycket magi som den gett mig!

Lone rangern Wille Slurp är kung och  ”Det Laaaaaaaata ögat” är ett givet triumfkort om man hamnar i bråk i gränder…

Schindler’s List (1993)

6CoFx

Steven Spielbergs förintelseskildring hade kunnat vara en väldigt stillastående roadmovie fast på järnvägsräls om det inte vore för att han valde att fokusera handlingen på annat istället och jag vill påstå att han tog rätt dramaturgiskt beslut ändå.

Schindler List Oskar German Businessman
Att judarna vandrar längs med rälsen när dom blir befriade i slutet var det första jag tänkte på när jag listade Schindler’s List (ordvits! ”List”, ”lista” …ni fattar?!). Dessutom är rälsen i sig det enda raka spåret både in och ut ur koncentrationslägret och som bilderna visar kom rälsen till nytta ur flera avseenden.

Apan (2009)

94ZIGnd6HEtGPmq4LrwiEZx9TWT
Svenske regissören Jesper Ganslandt har genom filmer som Farväl Falkenberg (2006) och Blondie (2012) skildrat harmoni och disharmoni på ett genomarbetat sätt, men i filmen Apan som därimellan skildrades disharmonin på ett betydligt mer kraftfullt och olycksbådande sätt.

Som när komikerförknippade Olle Sarri hängset traskar upp på en tågräls mitt i skogen och endast är några hundradelar från att självmant bli överkörd av tåget som swiiissschhhar förbi med full styrka! Så kan det också gå, på räls.

Now or Never (1921)

095-t-lloyd-look-out-below-1917-hill-street-tunnel-location

Harold Lloyd är en ikonisk stumfilmsgigant främst ihågkommen för sina vågade aktioner på hög höjd, särskilt i Safety Last då han berömt hänger från ett klocktorn.

I Now or Never, som kom ut två år tidigare, för han ett fasligt springande både på räls, under tåg, i tåg och tåg. Då ber man om att få medverka i månadens tågtema och så även på min rälsbundna promenadlista. Kolla bara på klippet nedan för att ta del av ytterligare strapatser från Harold Lloyd på räls…

Paranoid Park (2007)

img-7

En central del i denna – av Gus Van Sant (My Own Private Idaho, Elephant, Milk) regisserade filmen, utspelas vid en vagnstation och killen som filmen handlar om springer över ett antal rälsar faktiskt. En film jag behöver se om för att bilda mig ett mer bestående intryck, men en solklar kandidat på denna lista!

Dark of the Sun (1968)

5932833187_499d495f54_o
Denna bortglömda krigsfilmpärla från 1968 som också går under namnet The Mercenaries – eller Sista Tåget Från Katanga på svenska, är ett måste att snoka fram och uppleva då den stadige kultskådisen Rod Taylor (The Birds, Inglourious Basterds) äger filmen i rollen som en tuff men mjuk legosoldat.

Tillsammans med ett team blir Rod värvad för att rädda en grupp europeer bosatta i Kongo från att råka i Simba-rebellernas händer under Kongo-krisen någon gång på 60-talet.  Filmen är en lång och explosiv kamp längs med järnvägsrälsen som ska ta dom till målet i ett romanbaserat krigsraffel i riktig The Expendables-anda – fast bra.

Filmen blev ganska ratad när den kom på grund av sitt rika innehåll av våld och tortyr, så det är föga förvånande att denna influerade Quentin Tarantino när han gjorde Inglourious Basterds (2009) 40 år senare.

Det helt gudomligt fantastiska och blytunga ledmotivet till Dark of the Sun (av Jacques Loussier) finns med i Tarantinos film på flera ställen och rejäle Rod Taylor gör en mycket värdig cameo som självaste Winston Churchill i nämnda film – med bravur!

Rod var faktiskt ena halvan av inspirationen för Brad Pitts karaktär ”Aldo Raine”, givetvis tillsammans med den än mer bortglömde kultskådisen Aldo Ray (Nightfall, What Did You Do In The War Daddy?, The Green Berets).

Birollsskådespelerskan Yvette Mimieux (som spelade med Rod Taylor i flera filmer) gav för övrigt namn åt Basterds-huvudrollen Shosanna Dreyfuss adoptivmoder, ”Madame Mimieux”. En karaktär som – trots att scener spelades in med henne porträtterad av asiatiske kvalitetsskådisen Maggie Cheung (In The Mood For Love, Clean), klipptes bort.

Så varför är denna film med på listan? Enkelt. Den utspelas oavbrutet längs med ett järnvägsspår och ser du det heta postermotivet så märker du att det springer minst en myrstack med Simba-rebeller på rälsen i samklang med typ alla filmens övriga karaktärer. Filmen är ett rent myller av rälskutande.

Hälsoresan (1999)

03s29-aberg-615
Stig-Helmer och Ole vandrar vilsna genom Dalarnas skog i knallgula kycklingdräkter och för att hitta tillbaka till civilisationen följer dom givetvis gamla hederliga bergslagenbanan. Klockren kvalificering för listan, med stilpoäng och guldstjärna i kanten.

The Good, The Bad and The Ugly (1966)

Good-Bad-Ugly-Showdown

Det här är ett gränsfall, men Tuco slänger upp en tungburen fångvakt på rälsen för att kunna kapa handbojan han fängslats fast i vakten med. Dessutom vandrar dom under en räls när dom försöker spränga en bro. Som sagt; ett gränsfall hur mästerlig filmen än är, men man skulle kunna säga att fångvakten åtminstone följer spåret, höhöhö…

Stand By Me (1986)

standbymebdcap2_original

Stand By Me är en fantastisk, FANTASTISK (!) ungdomsberättelse som bygger på Stephen Kings novell ”The Body”. Det är också den kanske mest värdiga kandidaten att få en plats på min lista.

Stand-By-Me-stand-by-me-30965527-1024-768

Titta vad glada dom är över att gå som på räls! TITTA! När pojkgänget vandrar ut i skogen så blir rälsen i sig en slags karaktär som bollar med deras personer på olika vis och vid flera tillfällen. Vem minns inte då Corey Feldmans underbara karaktär ska utmana dom andra i vem som vågar vara kvar på rälsen längst, eller scenen när dom befinner sig mitt på en järnvägsbro?

stand-by-me-4

Och vem minns inte det här ögonblicket? Om det fanns en Gud skulle jag be och tacka just nu…! Tack för alla filmögonblick på järnvägsrälsar!!

Det var det. Förmodligen har övriga filmspanarbloggare tolkat ”Tåg”-temat på fler sätt än mitt sätt, så spana in deras inlägg på temat och förkovra dig ännu mer i tågets bana på film.

Moving landscapes

Fredrik on film

Filmitch

The Velvet Café

Har du inte sett den (podcast)

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Fiffis filmtajm

Annonser

In the Mood for Love (2000)

In-the-Mood-For-Love-movie-poster-1020236368Originaltitel: Fa yeung nin wa
Produktionsland: Hong Kong, Frankrike
Genre: Romantiskt drama, Auteurfilm
Regi: Wong Kar Wai
Manus: Wong Kar Wai
Längd: 98 min
Skådespelare: Maggie Cheung, Tony Leung Chiu-wai, Rebecca Pan, Siu Ping-lam

Två par flyttar samtidigt in i samma fastighet, av en händelse är det bara mannen i det ena förhållandet och kvinnan i det andra som är närvarande. Deras respektive jobbar jämt och de två söker sällskap i varandra. Ungefär samtidigt kommer de på att båda deras partners har affärer vid sidan av.

I och med att jag för tillfället pluggar Filmvetenskap vid Filmhuset kommer jag komma i kontakt med fin filmhistoria på bästa möjliga vis, nämligen på bioduk och oförskämt ofta i 35 mm.

I och med min flytt till Stockholm kommer förhoppningsvis en hel del också att fördrivas på Cinematekets ”klassikervisningar” och min motivation är att få ut en och annan recension när jag erbjuds dessa lyxiga möjligheter.

Första filmen jag haft nöjet att se är auteuren Wong Kar Wais (Ashes of Time, Chungking Express, Happy Together) romantiska drama, In the Mood for Love – en film jag velat sett i ett decennium och trott mycket på, men det har inte blivit av att jag sett denna ”Hong Kong-rulle” förens nu.

1

Jag kände dock till den väl genom den stora skara som näst intill dyrkar den och alla filmskapare som influerats av den. Lost in Translation (2003) och svenska Darling (2007) är två filmer som har tydliga drag av Wong Kar Wais subtila romantik. Just ordet ”subtil” ligger som en tydlig stämpel över filmen.

Filmens ”shtick” är den osynliga vägg, eller än mer passande – den fönsterruta, som hindrar filmens försiktiga kärlekspar från att blossa ut i passion och känslomässig förlösning som man så vackert kan uttrycka det.

Fönsterrutan inbillas till och med i det fantastiska fotot, som genom trängda miljöer placerar karaktärerna i intim förgrund respektive avståndstagande bakgrund jämt och ständigt.

2

Jag får även se otaliga närbilder på händer som smeker föremål, röker cigaretter och halsar bakifrån, för att lyfta fram karaktärernas innersta känslor som trots deras vägg inte går att dölja om man kommer dem in på skinnet för ett ögonblick.

Starka, brännande färger pryder sedan det singaporiska ”noir”-landskapet i 60-talsmiljö. Christopher Doyles foto är – utan minsta tvivel, strålande briljant och ett av de mest beundrade av filmfotobranschen i sig.

De återkommande slow motion-sekvenserna tillsammans med den tidsenliga, ”moodiga” jazzmusiken är dom ögonblick i filmen då jag känner själva romantiken som mest.

3

Problemet är dock att jag utöver detta föremålsmålande av karaktärer känner för lite för att vara nöjd.

Jag märker inte av den där oöverträffade, sprängfyllda hettan mellan filmens försiktiga man och kvinna som ska vara så påtaglig just för att dom aldrig ”äter upp” varandra känslomässigt eller knappt ens vidrör varandra.

Den passionerade länken finns där men jag hade velat se den blossa upp aningens mer.

4

Jag talar inte om saknaden efter någon svettig sexscen – en scen som för övrigt tydligen existerade innan Kar Wai bestämde sig för att klippa bort den då han tyckte att avtrycket av scenen fanns kvar i karaktärernas känsloläge ändå.

Jag uppskattar Kar Wais intention, men det jag saknar är en scen då mannen och kvinnan fördjupar sig i varandra på ett själsligt plan. Pratar med varandra med blickar som gräver sig in i varandras huvuden och de blir lyckliga, med samma intensitet från kameran men där bägge är på samma nivå, förenade.

Istället får jag 20 klänningsbyten från välspelade Maggie Cheung och sensuella kamerasmekningar längs med ryggraden på henne i slow motion, samt en extremt slickad frisyr och allmän laid back coolness från ännu mer välspelade Tony Leung.

5

En massa yta som givetvis berör mig, men jag saknar den där innerligheten som gjorde mig så varm inombords i Darling och framför allt Lost in Translation. Jag vill att In the Mood for Love ska beröra min unga person såsom Scarlett Johanssons och Bill Murrays underbart lågmälda relation i den filmen, men det gör den inte.

Filmens avslutning är dock det som i efterhand blir mest bestående i efterhand, med det absoluta förtydligandet av den där fönsterrutan som aldrig krossas. Temat är ofantligt sorgligt och det känns.

Kanske är jag en självplågare som trots det vill att det ska kännas ännu mer?

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

I’m in the mood for love
Simply because you’re near me
Funny but when you’re near me
I’m in the mood for love.

Heaven is in your eyes
Bright as the stars we’re under,
Oh, is it any wonder
I’m in the mood for love.

Why stop to think of whether
This little dream might fade,
We’ve put our hearts together
Now we are one, I’m not afraid.

If there’s a cloud above
If it should rain, we’ll let it.
But for tonight, forget it
I’m in the mood for love.

(Sången ”I’m in the mood for love”, skriven av Dorothy Fields)