Etikettarkiv: Luke Davies

More is never enough – straffet för den totala glädjen

Filmbloggarnätverket ”Filmspanarna” har den här månaden utlyst en önskan att temaskriva kring ämnet ”Knark”. Ett flertal filmer poppar upp ur mitt huvud; Easy Rider (1969), Trainspotting (1996), Requiem for a Dream (2000) och Enter The Void (2009), för att nämna några.

Jag har dock valt att recensera två kanske lite mindre uppmärksammade filmer – bägge från året 2006, med knarket i bakhuvudet.

Dels det tragiska dramat Factory Girl (2006), som baseras på den verkliga kvinnan Edie Sedgwicks öde under 60-talets New York-konstscen, där hon genom att samarbeta med Andy Warhol blev en modeikon, underground-skådespelerska, partydrottning, ”It-Girl” och en superstar av historiska mått – men hennes liv blev lika kort som det var händelserikt.

Hon dog, 28 år ung, efter ett långt liv av hårt festande och drogberoende.

Den andra filmen jag har valt att recensera är det australienska relationsdramat  Candy (2006), med Heath Ledger och Abbie Cornish i huvudrollerna som ett ungt par som tillsammans får kämpa för och emot sitt drogberoende.

Filmen är baserad på romanen Candy: A Novel of Love and Addiction, av Luke Davies. En film vars tagline beskriver knarket och beroendets baksida väldigt bra; ”More is never enough”.

Här under har jag länkat till mina recensioner av dessa två filmer, som jag hoppas kan ge lite trevlig läsning till ”anti-äran” av knarket och dess påverkan på sina undersåtar…

Factory Girl (2006)

Candy (2006)

Här är alla de andra i filmbloggosfären som har skrivit kring temat ”Knark” denna dag. Spana in dem med!

Fiffis filmtajm
Filmitch
Filmparadiset
Flickorna (1 och 2)
Flmr
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Annonser

Candy (2006)

Genre: Drama, Romantik, Relationsdrama
Regi: Neil Armfield
Manus: Neil Armfield, Luke Davies (efter en roman av Luke Davies)
Längd: 116 min
Skådespelare: Heath Ledger, Abbie Cornish, Geoffrey Rush, Toni Martin, Noni Hazlehurst, Paul Blackwell, Tom Budge, Jason Chan, Nathaniel Dean

Candy blir kär i Dan – en heroinist, och vi får följa dem i jakten efter en sil att injicera, från missbrukarlivet i Sydney, till livet i Melbourne för att bli fri från drogmissbruket.

More is never enough.

Det är filmens tagline, och de orden förklarar bättre än de flesta livet i ett beroende, om det så handlar om mat, träning, sex eller droger – och allt utöver det.

Straffet för den totala glädjen är att du vill ha mer av den, en gång till och en gång till. Glädjen blir mer och mer kortvarig eller diffus, så du fortsätter, mer och mer och mer.

Det här livet råkar det förälskade paret Dan och Candy ut för. De är unga, men de har liksom många sina hinder att kämpa mot. Inte mycket till utbildning, men drömmar om att bli konstnär och poet. Inga jobb, eller åtminstone ingen trygg ekonomi.

Candy hade en problemtyngd relation med sin mamma sedan tidig ålder. Dan fastnade för drogerna. Drogerna som ledde till heroinet. Det korsade även Candys liv och snart även hennes vener.

Men de var kära. De hade varandra och i begynnelsen av spirande kärlek behövs inte så mycket mer än så. Men knarket är ännu starkare.

De levde aldrig det rikaste livet. Vinet dracks ur kaffemuggar. Pengarna tog slut. De snattade. Han begick bedrägerier. Hon sålde sig på gatan. Allt för att leva ett liv tillsammans. Tillsammans, med drogerna.

Filmen bygger på den gripande romanskildringen av australienske författaren Luke Davies. Stjärnskottet Abbie Cornish (A Good Year, Bright Star, W.E) spelar Candy och det avlidne stjärnskottet Heath Ledger (Brokeback Mountain, I’m Not There, The Dark Knight) spelar Dan.

Deras prestationer i rollerna är fruktansvärt bra. Jag ser vad de tänker. De behöver inte säga det. Det syns på så små saker som ögats rörelse i närbilder för att jag ska ta till mig deras kval. De är rörande tillsammans som ensamma.

Geoffrey Rush (Shine, Pirates of the Caribbean, The King’s Speech) spelar Casper – kemilärare och deras hjälpande hand till knarket. En vänlig gentleman som vet vad ett beroende innebär, men som samtidigt känner att han har rollen som den kloke att bevara, vilket gör honom till en subtilt kluven karaktär.

Rush är som alltid stabil och spelar excentriskt, men inte så att det blir för skärande mot karaktären.

Filmen är väldigt varm när den visar värme, men den dominerande känslan är sandgrå. Väldigt vardagsrealistisk och med rörande, mer drömmande inslag. Särskilt den smärtsamt vackra Tim Buckley-sången ”Song to the siren” används på ett hjärttryckande bra sätt under filmens gång.

Vem som är haren och vem som är räven av Dan och Candy är svårt att veta. Är det så tragiskt som att ifall Candy inte hade träffat Dan så hade drogerna aldrig svalt henne. Är haren då hon? Men om inte Dan hade träffat Candy så hade han aldrig kunnat motstå räven – som är drogerna, ensam.

Då är de alltså harar bägge två. Med en räv som dreglar ovanför dem.

Candy är en film om kärlek och om beroendet som krymper kärleken. Begäret kommer alltid överträffa slutmålet eftersom det intalar dig att det alltid finns längre fram. Kärleken är sällan lika stark som det begäret.